Bättre pedagogisk litteratur får man leta efter

Körling fotograferar 2014

I muminvärlden vävs saker och ting samman. Inte talar man stort och brett om åtgärderna man gör för de som inte syns, eller barn som lidit illa av vuxnas cynism och uttalanden. Nej. Det finns en vuxenvärld som vet och som gör. Men de berättar inte vilka åtgärderna är. Man skapar andra sammanhang för barnet som behöver. Den lilla osynliga flickan behöver inte veta att mamman sitter och läser recept hur man botar barn som blivit osynliga och varje kväll ger en dos av den kuckelimuckmedicin som ska verka gott och göra bättre. Inte heller pratar man yvigt och utåtriktat om det bekymmer man har kring det barn man oroar sig för. Tvärtom gör man det man brukar göra, kokar sylt, seglar båt, sitter på verandan och pratar om Mårrorna ute i världen, tänder ljus och lägger en extra bit socker i det te man ska dricka. Man förhåller sig till den nya genom att göra det man brukar göra och visa att det är som det ska i världen och världen tar emot också dig, du osynliga, du behövande, du lite sära … och botemedlet är just där. Att vara där man är och göra skillnad när det behövs för den som behöver. Just den tappade lingonburken som ligger i gruset är den lingonburk som ska tappas tillbaka till naturen. Inga yviga gester om den. Vi har andra. Och så en dag så är det rädda barnet mindre rädd och vågar ge sig till känna som det barn det är. Krävs konturer av världen, av oss andra, av mig och dig,  för att skapa konturer i världen, för dig, för mig och för oss.

Jag läser Det osynliga barnet av Tove Jansson. Och tänker att bättre pedagogisk litteratur får man leta efter. Kuckelimuckmedicin är ett ord från Karlsson på taket av Astrid Lindgren. Vi mår alla bra av att få mer av dem båda. Kuckelimuck och berättelser med andra ord.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.