Jag var välklädd. På gott humör. Jag var på väg ut på promenad. Skulle möta några på andra sidan bron. Ansiktet ordnat. Köksbordet såg fint ut då jag gick. Jag kände mig upprymd. Lätta steg. För mig lekte livet en kort liten stund. För livet leker inte ständigt. Det är inte så livet är. Och vad som sker i livet är inte enkla saker, sällan räkmackor utan oftast svårigheter, stunder av lycka, få stunder av lycka och ibland så är livet just där man själv är. På promenad. En stund där allt tycks vara gott.
Jag såg det genast. Flickan på andra sidan. Det såg märkligt ut. Precis då jag insåg att hon tänkte hoppa från bron började jag springa. Jag hoppade över ett staket, höll upp händerna mot bilarna som körde i hög hastighet och jag lyckades komma över alla filer och nå fram till flickan.
Jag vet inte vad jag gjorde. Inga tankar om vem jag var fanns inte inom mig. Inte heller någon tanke om vem hon var fanns där heller. Det handlade om en enda sak. Få grepp om henne. Jag har ingen aning om vad jag gjorde för att få henne över staketet. Den styrkan kände jag inte i mig själv. Det järngrepp jag tog visste jag heller inget om. Då vi båda var på rätt sida fick jag brotta ned henne, lägga mig över henne, hålla fast hennes armar och låsa hennes ben. Hon var stark. Jag var för en stund starkare. Jag hade min kind nära hennes kind. Jag talade lugnande. Sjöng en sång. Hon försökte bita sig loss. Jag tvingade ned huvudet mot asfalten. Mitt huvud vilade tungt mot hennes. Min röst viskade lugna ord. Höll hennes armar fast. Hennes ben låste jag under mig. Hörde sirenerna. Då kunde jag för en liten stund tänka om situationen. Hjälpen. Vi skulle få hjälp.
Hjälpen kom. Ambulansförarna tog vid. Polisen tog vid. Jag stod kvar. Smutsig. Blodiga knän. Trasiga strumpor. Ingen frågade mig om något. Och plötsligt var solen tillbaka igen. Flickan borta i ambulans. Polisen lämnade platsen. Jag gick över bron. Stum. Jag minns att jag höll min kind mot hennes. Jag minns att hon var späd. Ett barn. En liten varelse som tänkte hoppa.
Känslorna kom ifatt då jag satt på en bänk. De jag skulle träffa såg mig där. De frågade mig vad som hade hänt. Jag var smutsig i ansiktet. Och jag skakade. Någon gick förbi mig. Allt var overkligt då jag hörde någon fnysa åt mig:
– Djävla alkis.
Märkligt att du inte togs omhand på något sätt. Nu var ju du på väg att träffa vänner så du fick antagligen bearbeta händelsen. Men vad säger att det är så för nästa person som hamnar i din situation? Tänker du skriva om detta för fler läsare för att lyfta problemet?
Systemet skapat av människor för människor går ibland hårt åt människor. Vi blir objekt. Lösgjorda från sammanhanget blir vi objekt utan mening och mål.
Ledsen över flickans liv och ledsen över vad du fick vara med om i ensamhet en stund.
Vi har våra ögon och ser….och tror något om det vi ser…