Han såg lite skruttig ut, mannen vid anslagstavlan. Anslagstavlan var rik på meddelanden. Där fanns erbjudanden om kurser. Där fanns saker som skulle säljas och så teaterstycken att se. Mannen småpratade med varje anslag.
– Nej, någon kinesiska blir det nog inte för mig, jag är till åren kommen och kan inte lära mig ett sådant språk förstår du…
– Men oj, jasså, spelar man den pjäsen, det var väldigt, ja, ja så kan det vara. Om man hade pengar kanske man …
Jag tänkte på den mänskliga rösten. Inte bara att få lyssna till den utan också få höra sin egen röst. Det finns dagar då jag är ensam och tyst. En hel dag kan jag vara ensam och tyst. Så börjar jag småprata. Jag hör min egen stämma, får harkla mig och tänja på stämbanden. Om ensamheten är för ensam är den egna rösten och det utåtriktade talet nästan som ett plåster.
Mannen vid anslagstavlan får mig att tänka på rösten, den egna och att vi behöver få tala, berätta, lyssna och gå i dialog med. Jag tänker också på mina skyndsamma steg. Min egen hastighet. Att jag sa hej och att mannen vid anslagstavlan blev glad och sa hej tillbaka. Men att jag har så bråttom.