Mitt stora intresse handlar om vuxna som redan som barn visste vad de ville göra. Det finns många femåringar som ställt frågor de inte fått tillräckliga svar på och som drivit dem att på egen hand fortsätta att undersöka. Inte alltid har skolan stöttat dem. I litteraturen kan de berätta hur de som barn stakade ut sin bana därför att de var intresserade av det de höll på med. Professor Dave Goulson var tidigt intresserad av insekter, djur och idag arbetar han med det han en gång fick utforska. Lars Lerin, konstnär, visste redan tidigt vad han ville ägna sig åt. Som liten berättade han för sin farmor att han skulle måla, bli konstnär (Ur SVT Vänligen Lars Lerin 2, avsnitt 2).
Lars Lerin skriver i sin bok Naturlära, 2014:
I folkskolan blev jag hånad av min dumma lärarinna för att jag ritade svarta konturer kring björkar och moln. ”Det finns inga konturer i naturen”, bestämde hon. Eva-Stina Byggmästar har upplevt något liknande:
”Nakna träd! – det finns inte, så går det inte att skriva, sa modersmålsläraren till mig när vi elever i tredje klass i tur och ordning fick komma fram till katedern för att ta emot kritik respektive beröm för våra dikter.
Vi hade fått i uppgift att skriva varsin dikt på modersmålslektionen. Jag kan än i dag förundras över min reaktion, att jag inte kände mig nedslagen och bedrövad över det pedagogiska bemötandet. Men den dominerande känslan var förvåning, över lärarens fantasilöshet och bristande inlevelseförmåga. Jag tyckte just då bara synd om läraren, inte om mig själv. På något paradoxalt sätt gjorde detta att min självkänsla växte. Jag hade skrivit ”nakna träd”, det gick visst att skriva så, oavsett vad läraren tyckte och sade.