Högläsning; Man vet inte vad som skrämmer men ser att det gör det

Jag läste högt ur den fina boken Lisen åker vilse av Cecilia Sundh. Det är en fin berättelse om det som vi gör dagligen; går upp, går iväg till skolan, tar bussen … För Lisen är det inte en vanlig dag. Hon har en ny väg till skolan. Första gången ska hon åka buss dit. Hon vet inte vägen.

Ungefär här ser jag hur en elev skruvar på sig. Jag byter plats och sätter mig intill eleven som skruvar på sig och fortsätter att läsa. Eleven lutar sig intill, viskar att hon är rädd, det är läskigt att åka vilse. Jag gör en paus i högläsningen, lägger boken åt sidan en stund. Vi gör något annat för en stund. När de andra eleverna arbetar tar jag den rädda eleven åt sidan. Jag bläddrar fram mot slutet av boken och läser vidare där lösningen finns.

– Åh, sa eleven. Det gick ju bra.

Då frågade jag om jag fick fortsätta att läsa högt och att vi tillsammans fick lyssna igenom det lite läskigare partierna. Eleven nickade. Jag fortsatte att läsa och vilseresan slutade lyckligt. Det krävs lite lyhördhet inför hur barn och unga förstår. Vi har ingen aning om hur deras upplevelser ser ut eller de erfarenheter de har. Därför kan vi inte avfärda och säga att det inte är farligt. För barnet är det farligt. Men inte oövervinnerligt farligt. Tillsammans lär vi oss om bokens lösningar och om just den spänning som det är att vara bekvämt rädd.

Jag åkte vilse när jag var liten. Jag blev så rädd att jag åt upp biljetten och klev av på fel station och hade biljetten i magen. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Idag äter jag inte upp biljetter utan klarar av att komma lite fel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Jag skriver om hur man lär sig om rädsla och hur man får möta den i barnböcker och att det över tid inte längre blir så farligt. Läs mer i Väck läshungern, 2018

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.