Ett utdrag ur min bok UNDERVISNINGEN MELLAN OSS, sid 334:
Jag minns min spindelteckning, hur den gjorde mig till någon sär och någon främmande i klassrummet. Min spindel var så olik de andra klasskamraternas och jag fick höra att den inte kunde hängas upp. Fröken gjorde också tappra försök att göra min spindel lik de andras och jag kände en slags förtvivlan över att jag inte förstod på vilket sätt den var annorlunda. Något var fel och jag var på något sätt inbegripen i detta. Min kreativitet kom att rikta sig mot att försöka förstå hur jag kunde bli som de andra och genom den en osäkerhet som kom med att försöka göra som de andra. Tomas Tranströmer skriver i Minnena ser mig (2006) om barnets känslighet för hur man betraktas i skolan. Tomas Tranströmer levde ensam med sin mamma och det särskilde honom från klasskamraterna. Särskiljandet stod de vuxna för:
Jag kände starkt faran att bli betraktad som avvikande, därför att jag innerst inne misstänkte att jag var det. Jag var uppslukad av intressen som ingen normal pojke skulle ha /… / Fröken anmärkte högt att det var mycket ”speciella” teckningar jag gjorde och då kom paniken igen. Det finns en sorts okänsliga vuxna som hela tiden skulle peka ut mig som udda. Kamraterna var egentligen mer toleranta.
Upptäckten att vara annorlunda kommer då läraren skapar för stort fokus på det som är annorlunda. Den speciella sorgen, den speciella insatsen och den alltför tydliga särbehandlingen. Min spindelteckning kom aldrig upp och mina klasskamrater frågade mig varför jag inte kunde rita en spindel. Paniken som kan komma med ett för stort fokus kring något som inte går att begripa, som en smygande känsla av att inte riktigt tillhöra.
Tillägg idag:
Vi talar om anpassning. Barn anpassar sig hela tiden. De försöker anpassa sig. De klarar det inte alltid men de försöker. Att inte tillhöra är en större fara och därför anpassar ett barn sig så mycket det bara orkar.
Anne-Marie Körling