– Läser ni? frågar jag några tonåringar och bet sedan i min tunga

Då jag besöker skolor
vill jag gå omkring i skolan och läsa av den. Jag vill också småprata lite med vaktmästaren, eleverna och lärarna. Jag är nyfiken på rektorernas arbete och jag är nyfiken på var man slår sig ner om man är elev. Jag läser av skolan och ser vad texterna vill förmedla. En del skolor har bara ordningsregler och pekfingrar. Andra skolor har affischer och fotografier. En del har inga ordningsregler alls och ser inte heller ut att ha problem med nedskräpning eller klotter. Det är iakttagelser jag gör när jag läser av skolan.

Lyssnande läsfrämjande

Igår samtalade jag med några nyfikna tonåringar. Jag frågade dem om de läser. Det unisona svaret kom omedelbart.

– Nej. Varför skulle man läsa. Ingenting läser man. Mer än läxorna men det är ju inte så kul.

– Hmmm, fortsätter jag.

De fyller på sina berättelser. Om att de läste på sommaren. Läste böcker de inte ville berätta mer om.

– Det är privat vad man läser, sa någon.

– Hmm, sa jag.

Jag aktar mig noga för att säga något skolpliktigt eller ens övertyga om läsningen. Det fungerar bara som förstärkande av motstånd. Hellre lyssna och stanna kvar.

– Alltså, jag läser. Men jag talar inte om det. Jag läser på kvällarna. En bok. Men jag vill inte berätta om vad den handlar om.

– Nä, sa jag.

– Men jag läser inte, sa en annan. Förutom på sommaren då.

– Berätta om sommaren, säger jag.

Eleven berättar om lugnet under sommaren och att någon bok ligger framme och så läser man lite i den och sen fortsätter man läsa.

– Hmm, säger jag.

Sen böljar samtalet fram. Jag lyssnar mest. Säger inget om boken eller läsningen. Det får eleverna göra. Jag är där. Jag vill inte ge pekfingrar till måsten och jag vill inte göra böckerna illa genom att tala om varför man ska läsa dom. Men jag funderar över sommarens behövliga lugn som gör att en bok kan bli den lästa boken. Jag funderar också över varför unga så ofta (min erfarenhet) börjar med att säga att man inte läser. Och hur samtal sipprar fram genom att man inte förstärker kravet på att läsa. Att böckerna också blir mer privata kan vara en anledning till att man inte vill prata om böckerna. Kanske för att man vill ha sitt privata liv ifred. Men boken skapar en gemenskap med det en enskilde grubblar över eller känner. På så vis blir boken också en förtrogen – som en slags spegel för att hitta sig själv. Men boken säger inget om det heller. Boken är sig själv och författarna låter texten betyda vad den vill för läsaren. Kanske måste elever skydda sin identitet och säga att de inte läser.

Hur som helst. Frågan om man läser, hur man läser, var man läser, när man läser är viktiga vardagliga frågor. Men det är den som ställer frågorna som måste hålla för svaren. Och stanna kvar. Jag övar mig ständigt på att lyssna och inte värdera. Bara vara där när samtalet prövande utvecklas.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

Det här inlägget postades i Anpassning, Ansvaret, Frågekonsten, Hur lärde du dig att läsa?, Kommunikationen, Lässtrategier, Litteratur och läsning, Strategier, Väck läshungern. Bokmärk permalänken.