Alex Schulman beskriver högläsningen

Jag läser nu Alex Schulman Överlevarna. Ibland får bokens innehåll mig att flämta och bli stilla, ofta i skräck för att barnen inte ska fara illa.

Jag vill dela det Schulman skriver om när mamma ibland läser högt:

men snart gick han till föräldrarna, och hans bröder närmade sig också från olika håll på gården, för ibland hände det, efter siestan, att mamma hade högläsning för barnen.

På en filt i trädgården om det var bra väder, eller i kökssoffan framför kaminen om det regnade, satt barnen tysta och lyssnade när mamma läste ur de gamla klassikerna, böckerna som hon tyckte att barnen skulle kunna.

Och det var bara mammas röst, det fanns inget annat, och hon drog sin lediga hand genom håret på något barn, och ju längre stunden gick desto närmare kom pojkarna sin mamma, och mot slutet var det som att de satt ihop, man visste inte var ett barn slutade och det andra tog vid.

När hon kommit till slutet av ett kapitel slog hon ihop boken med en smäll framför näsan på något av barnen och alla skrek förtjust.

Alex Schulman (2020) Överlevarna, sid 32

Grabba en bok och högläs! Högläs detta stycke för en vän där du är, för eleverna i ett klassrum, för kollegorna i ett lärarrum. Innehållsrik är texten. Några få minuter som gör avtryck.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Det här inlägget postades i Högläsning, Litteratur och läsning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.