Under många av mina samtal med lärare och rektorer förefaller skolan gisslad i föreställningen om att den brister. Vi har lärt oss att prata om bristerna och vi har lärt oss att bedöma våra arbeten utifrån de brister arbetet har och vad som fattas oss av kunskaper och vad som fattas eleverna i fråga om uppfostran och ”vad det är man inte har gjort i hemmet och som nu kommer göra det svårt för eleven att…”
I ordboken förklaras brist som ett underskott, otillräcklighet och otillräcklig tillgång. Jag utgår ifrån dessa tre då jag funderar.
Närvaro påverkar
Under drygt ett halvår har jag varit elev i ett klassrum. Det har varit lärorikt på många sätt. Att sitta längst bak i klassrummet och förstå det som sker därframme krävt att jag spetsat öronen och på distans försökt att delta. Intill mig två elever som oavbrutet pratar om det skolan ger trots att de inte ska prata så är de aktiva kring de innehåll som presenteras. Det har lärt mig att oavsett om eleverna ”gör” något eller producerar ett papper så är de med och om man är i klassrummet är det mycket svårt att inte ta del av det som sker där även om man inte ger ifrån sig det som skulle kunna göra läraren trygg, dvs, svar på ett papper som kan tas emot som ett slags kvitto. Närvaro i klassrummet är därför det vi ska sträva efter och det vi ska främja. Brist på omedelbara gensvar kan verka besvärliga och göra att läraren tvivlar men jag skulle säga – bara fortsätt. Innehållet kommer till liv genom att läraren håller det i fokus samtidigt som läraren behöver uppfatta minsta rörelse av intresse och fånga upp det och skapa gemenskap genom innehållen och tolerans för att vi möter dem på olika sätt. Det är i skolan vi ska få lära oss. Kan vi inte ska vi få lära oss. Inte få vår oförmåga och kunskapsbrist underhållen utan utmanad. Se till ryggsäcken som skolan fyller.
Elevernas underskott
Under många år har vi talat om bristerna. Bristerna med skolan, undervisningen och bristerna som kommer med barnens uppväxt och att det är så mycket som fattas barnen som kommer till skolan. Ja, inte alla barn, en del barn har tillräckligt av det vi önskar att barn skulle ha; som läsande föräldrar vars bokhyllor dignar av god litteratur och där barnen fått växa upp med godnattsagornas äventyr. Sen finns det de barn som inte har fått göra det. Och vi ser till bristen och låter den bli ett verktyg för det som vi kan förklara av elevernas lärande. Om de bara hade andra förutsättningar. Istället för att underhålla den brist vi ser kan skolan förebygga genom att exempelvis etablera goda läsvanor där dessa inte existerar, läsa högt ur böcker så att texterna förvandlas till innehåll snarare än textmassa och anta ett förhållningssätt som visar på skolans ryggrad. Det eleverna inte har fått det kan skolan ge. Det ska skolan ge.
Lärarens känsla av otillräcklighet
Bristen har också smugit sig in i lärarens ryggrad; ”vi hann inte med det vi skulle” pekar på ett bristtänkande och berättar att vi inte ser till det som har ägt rum utan vad vi tänkte skulle ske. Inte till det faktiska som ägde rum då eleverna frågade om vattnets kretslopp, varför Greta strejkar, om vad som händer i huvudet när man blir störd eller för den delen om vilka kläder man hade under Finska vinterkriget. Frågor som uppstod då vi undervisade om det eleverna inte vet eller kanske hade ett litet hum. En sådan bristsyn underminerar vår professionella självkänsla. Vi känner oss otillräckliga. Vi räcker inte till. Att inte räcka till för eleverna och för undervisningen är en känsla varenda lärare känner. Men att vi räcker till tillräckligt mycket för att eleverna arbetar, frågar, tänker och lär sig är sällan något vi tänker på eller underhåller som innehåll att bygga vidare på. Kanske känner vi oss osäkra då en rektor frågar, en förälder undrar och vi känner oss kritiserade eftersom ett bristtänkande medför att vi känner skuld inför något och att vi inte har gjort det vi ska. Bristen förstärks då läraren har alltför lite tid att analysera, reflektera och koppla samman undervisningen med det eleverna gjorde, frågade och lärde sig. Utan en sådan möjlighet till resonerande och reflekterande tid kommer vi aldrig att etablera en känsla av trygghet och upptäckten hur vi påverkar och vad eleverna lär. Läraren måste också få tid att utveckla pedagogiken genom reflekterande samtal där läraren upplever sig kompetent och kunnig och där frågorna tillhör den dagliga aktiviteten bland lärare. Detta är ingenting som går att hasta fram. En sådan möjlighet kräver tid men också respekt för en lärares arbete.
Den otillräckliga tillgången
I klassrummet råder en slags otillräcklig tillgång. Mycket tid går åt att leta efter något som borde vara en självklar del av ett klassrumsarbete. Lärarmaterialet är litet, för att inte säga obefintligt, skolböckerna som skulle främja läsandet lyser med sin frånvaro. En sådan brist som underminerar de läroplansord som säger att eleverna ska få lämna grundskolan med ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift. Brister vi kan åtgärda. En av skolans resurser kan gå en morgonrunda med pennor av olika slag och för olika syften, att papper finns i skåpen och att kartböckerna är tillräckligt många för den kommande geografilektionen. Det vore att främja lärarens och elevernas arbete och bespara lärarna tid som går bort till ingenting. Samma sak kan gälla för tekniken. En teknikansvarig kan dagligen ta en runda i klassrummen för att checka av att allt fungerar. Detta istället för att läraren ägnar undervisningstid åt något som inte gagnar elevernas lärande ett endaste dugg annat än att vänta. En vaktmästare som någon gång i veckan fixar borden vars ben har ruckats på, stolarna som vickar och haltar. Att skolan sätter fokus på att förutsättningarna för undervisningen underhålls och möjliggörs. Inte något en lärare ska behöva påtala och fixa. Jag har mycket att säga om bristerna som kommer med lärarnas förutsättningar för att göra sitt viktiga arbete och återkommer rörande den frågan.
När det kommer till undervisningsmaterial finns det mycket att fundera över. Ett klassrum som saknar böcker, saknar uppsättningar av framtagna läromedel och en mängd olika källor till de ämnen vi har att lära oss. Om vi vill att barn och unga ska tycka om att läsa måste vi visa dem att böckerna har värde och innehåller något vi kan bli intresserade av med ett språk som berikar oss tillsammans. Där är vi alla ansvariga. En bok i en lärares hand är att visa att här läser vi. Där behöver vi vår tanke och vår handling och vår dagliga nyfikenhet på vad som står och vad som väntar när vi läser.
Lärarprofessionen
Jag har under mina år som handledare, föreläsare och undervisningsutvecklare träffat många lärare i samtal och deltagit i undervisning och i klassrum. Jag förundras över att vi så sällan diskuterar lärarnas dagliga arbete, deras vilja och förmåga och den kunskap de har och hur de själva kan få beskriva vad de behöver. Vi vet att lärare behöver fredas från arbetsuppgifter och behöver känna lugn och mindre av stress för att kunna möta de elever som ser den lärare som de ska få lära sig genom och ha kontakt med. Vad är viktigare än detta?
Jag återkommer.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling