Konflikten på skolgården

På avstånd såg jag två pojkar. Den ena grät. Den andra stod nära och lade sina händer på pojkens gråtande kinder. Hans såg så snäll ut. Jag såg också när han förde sin ena hand mot den gråtande pojkens nacke och klappade honom försiktigt. När jag kom fram till dem  berättade de att pojken som tröstat hade råkat sparka till den som grät. Den som grät snyftade att det inte var meningen och att dom två är vänner. Men även om man är vänner kan det göra ont. Jag såg två killar som pratade så fint med varandra, tröstade så som man önskar att vem som helst kunde bli tröstad. Jag har alltid näsdukar i väskan och frågade om jag fick torka tårarna som nu kom allt glesare. Det fick jag. Sen tittade vi på den stora pinnen som killarna hittat och som de skulle bära iväg till något de höll på med.

Några minuter fick sjuåringarna gråta, trösta och leka vidare.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, konflikthantering i skolan. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.