Jag läser just nu en bok jag inte egentligen har lust att läsa. Men den har påmint mig under så många år att jag upplever att jag måste göra upp med den är oviljan. Kanske är det för att den har stått i min bokhylla så länge att den liksom gett upp möjligheten att möta mig. Den har liksom bleknat in bland bokryggarna. Den står mellan böcker jag läst. Men sen tänker – jag köpte ju boken av fri vilja. Jag ville ha den. Jag börjar att läsa.
Jag befinner mig i 1800-talets tankevärld i några timmar. Jag måste låta boken påverka mitt språk och mina tankar. Även om jag inte tycker det är så romantiskt med naturen så kan det vara en ynnest att få möta den på ett sådant sätt. Som poesi snarare än vetenskap. Att genom Henry David Thoreau se stjärnorna, himlen och träden samt höra alla ljuden från den plats han beskriver. I samma stund jag tänker på de här ljuden han berättar finns ju samma ljud ännu kvar för oss i vår tid. Ja, det vill säga, om vi närmar oss naturen och anlägger andra tankar om den än de rent ekonomiska eller att skogen är bra för vår hälsa. Det slår mig att mångfalden då – med ljud och arter – påminner om livet som vi lever nu och vad vi gör med gränserna till natur och andra som ska leva i samspel med oss.
Hur som helst. Också Thoreau påverkas av läsfrämjarens iver. Han skriver i sin dagbok:
28 mars
Faster Maria bad mig läsa om doktor Chalmers liv, vilket jag emellertid inte lovade att göra. Igår, söndag, hördes genom väggen när hon skrek till faster Jane, som är halvdöv:
”Kan du tänka dig! I en halvtimme stod han och lyssnade till grodornas kväkande, men läsa om Charlmers liv, det tänker han inte göra.”
Henry David Thoreau Dagboksanteckningar1837-1861 – utgiven 2017 av Natur och Kultur. Sid 232.
Oj så många gånger jag har fått hålla mina hästar tillbaka då det kommer till att tala om läsning med unga. I synnerhet när de inte vill läsa och tycker att böckerna suger. Det är med dem jag utbildas. Det är tillsammans med dem jag lär mig att lyssna noga. Det är hos dem jag lär mig att vara mer nyfiken men också se vad som en gång skapade ett hinder för boken och de kommande böckerna. Vad hände? Varför gav en läsande unge upp sitt läsande?
Med frågor kommer man att lära sig. Det gör mig nyfiken. Allt jag vet om läsningen kan jag skyffla in i ett hörn för en stund. Det är nämligen så att också den som inte läser vet om att läsandet är viktigt. Men varje gång böckerna läggs känns motståndet in i märgen. Ja, så säger de. De kommer inte åt sin egen vilja att läsa. Nog kanske man kan säga att det fungerar så med böcker att om man börjar läsa dem så lockar de läsaren att fortsätta att läsa. Astrid Lindgren berättar att det är som gäddan. Du måste ha ett bete – dvs själva berättelsen ur boken – för att boken ska kunna göra arbetet. Det är inte läsfrämjare som ska vilja. Det är läsaren som inte kan låta bli att läsa vidare eftersom boken presenterats och öppnat sitt äventyr.
Jag är av den övertygelsen att den som främjar kan vara upptagen av själva främjandet och inte lyssna till vad som skulle kunna vara en del av vägen. Det går inte att vilja något ensam och med en sådan vilja tvinga fram något hos den andre. Det fungerar med att lyssna och åter lyssna. Att utan kommentar sedan öppna en bok och visa vägen in i böckerna genom att högläsa ur dem brukar vara en väg där boken talar för sig själv och därför med oss.
Och boken jag inte ville läsa den vill jag nu läsa. Att jag kan läsa också det som jag inte vill läsa handlar om att jag vet att böcker ger mig något och att jag får tycka illa om saker jag läser, får älska en mening på sidan 342 och att mina tankar ges nytt innehåll som ibland kräver en promenad för att komma på plats och skapa ordning bland allt mitt huvud vet och tror sig kunna. Jag har läst så mycket att en bok jag inte vill läsa är ett äventyr i sig.
Jag önskar varenda unge möjligheten att upptäcka sin läslust.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling