Den verkliga döstädningen

 

 

 

Det är så många människor på återvinningscentralen. Jag är där för att lämna några saker som bara blivit liggande härhemma. Två syskon är där med två bilar fyllda med saker. Jag hamnar mellan deras bilar och får lyssna till det besvärliga. De är inte riktigt överens. De bär papper och böcker till pappersinsamlingen. Jag ser böcker i mängder, de som en gång stod ordnade i en bokhylla (den ser jag försvinna bland återvinningsplatsen för trä) kastas nu huller om buller ner i en container. Denna röra. Detta livsinnehåll. Detta kaos.

– Dödsbo? frågar jag.

Det nickas.

Ett hem som inte gick att känna igen trots att allt var bekant.

Jag minns mammas hem samma dag hon försvann. Hennes ordning. Hennes bokhylla. Hennes saker. I badrummet tandkräm och toalettrullar. Allt på plats. Dagen innan hon dog fanns osynliga gränser. Hennes hem var hennes. Dagen efter hon dog var hemmet ett annat. Den tillhörde liksom inte någon. Det var ett hem som inte kändes igen trots att allt var bekant.

Det var ett annat hem dagen då hon dog. Så väsenskilt från dagen innan hon dog. Nu upplöstes gränserna. Sakerna var inte längre hennes. De tillhörde ännu ingen trots att vi visste att vi skulle ärva dem. Vi hade vår arvsrätt. Men vi hade också vårt ansvar. Att avsluta alltsammans.

Plötsligt låg alla hemligheter i öppen dager. Brevet som någon skickat från någon resa. Ett kärleksbrev. Vi fick kliva över gränsen till vår mammas liv. Peta i oss innehåll som varit hennes. Jag upptäckte en diktare efter att ha undersökt böckerna som låg i travar vid sängen. Aha, hon läste detta. Det visste jag inte.

Jag visste egentligen inte så mycket om min mamma. Jag hade inte krånglat mig ur relationen mor och dotter ordentligt. Jag hann aldrig riktigt ge henne rätten att vara också människa, sin egen. Därför var jag ännu inte så nyfiken. Hon var för oss. Hon var inte för sig. Hon var och skulle vara mamma.

Man måste kasta bort. Men väger i varje hand det man ska kasta. Vilka minnen är det man kastar? En liten porslinsfågel räddas från att för evigt mosas sönder under den tyngd som pressar ihop skrot och ting till ingenting. Under många år stod den sedan i min bokhylla. Vi pratade alltid om fågeln och om hur den kom till oss. Ingen tyckte egentligen om den. Många år senare lät vi den gå. Idag saknar jag den.

Den verkliga döstädningen är den jag måste göra. Sortera bort det som lagt sig över något som är dolt men viktigt. Damma av minnen så de kan bli levande ibland. Jag har något kvar som jag lärt mig att uppfatta och lyssna till. Det är inget minne. Det är en aspekt av det som sker. Mammas skratt. Hon skrattade åt saker när de var som mest besvärliga. Såg något komiskt i det hela. Sen sa hon:

– Det ordnar sig. Det är världsliga saker. Det är det andra som vi måste ordna kring.

Som jag hatade hennes skratt. Blev arg och slog i dörrar. Tyckte att hon förringade och förlöjligade. Idag skrattar jag med henne när jag hör hennes skratt. Det mesta ordnar sig tänker jag. Livet har lärt mig det.

Några dagar i almanackan är vigda åt henne.

Idag är hennes födelsedag. Ja, hon lever ju inte. Men några dagar i almanackan är vigda åt henne. Ännu är hennes död det datumet jag cirkulerar kring. Men hennes födelsedag är det jag borde lägga vikt vid. Fira med att skratta. Fira med att ta tag i det där andra.

Jag tänker på de två som kämpar med att kasta. De som bär böcker och bokhyllor, kaffekoppar och gamla skor. Döstädning pågår men avslutas aldrig riktigt.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.