Bakom skolan låg en skog. Där fanns att följa. Färdiga med kilometerhänvisningar.
Jag beslöt mig för att ta en daglig promenad i skogen med mina elever. Till en början var det lite si och så med elevernas vilja och lust. Vissa ville inte. Andra ville eftersom det gav dem lite andrum från lektionerna. Jag valde promenaden i relation till schemat. Helst innan matematiklektionen. Så blev det.
Vi gick i skogen. Eleverna i klungor. Småpratandes. Till en början upptäckte de mer varandra än det som fanns i skogen. Jag sa inte till dem hur de skulle vara eller vad jag förväntade mig av dem. De fick prata, skratta och vara tillsammans. Jag gick oftast tyst och lyssnade. Lyssnade till eleverna. Lyssnade till ljuden i skogen. Eleverna fick göra som de kunde. Över tid förändrades detta.
Det är jättefint att bara gå i skogen.
Det började med att en elev släntrade efter, gick långsammare och kom längre och längre. Eleven gick tyst efter oss. Jag frågade;
– Hur är det att vara här i skogen?
Eleven svarade:
– Jag har upptäckt hur det är när det är tyst. När man inte hör bilar och sånt. Det är jättefint att bara gå i skogen.
Varje dag tog vi en promenad i skogen. Det tog en timme ibland. Det här var innan en lärare kände stressen gastkrama varje lektion och mål- och resultatstyrningen påverkade varje minut och varje handling i skolan. Jag visste vad jag gjorde. Hade läst på om den fysiska rörelsen och behovet av att få uppleva annat och därefter ha matematik. För trots att det var en stund utan något egentligt innehåll ville jag skapa
- sammanhållning och gemenskap
- kroppens behov av rörelse
- det monotona att gå
- ge eleverna en upplevelse av att vara i en skog
- nya tankar, ny energi för matematiklektionen som följde
Men jag sa aldrig att syftet med skogspromenaden var att vi skulle kunna fokusera på matematiken. Det hade tagit ifrån eleverna det ”nu” som de fick uppleva när de gick i den. Det uppstod ibland en tystnad, en gemensam och inte reglerad, där eleverna och jag gick i våra egna tankar. Många elever sa något om den där tystnaden. De gillade den. Jag gillade den. Vi gillade tystnaden.
Många promenader gick vi. Inget väder hindrade oss. Eleverna som inte ville kom att bli eleverna som ville. När de sedan slog sig ner i klassrummet var hjärnorna liksom öppna för lektionen och matematiken. Vi löste problem och funderade tillsammans.
Allt vi funderade på gjorde vi om till matematik och svenska och geografi och samhällskunskap och idrott och bild. Allt hör ihop.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling