Faran med att benämna ord som svåra

Det här inlägget handlar om hur vi lärare kan främja nyfikenheten på ord snarare än att identifiera dem som lätta eller svåra samt hur man kan tänka kring eleverna attityd till undervisningen samt hur att stå ut med deras attityd och se hur attityderna förändras över tid. Det handlar om att inte ge upp en inslagen väg utan envist fortsätta.

Överge det svåra

till förmån för

nyfikenheten

Ofta ordnar vi undervisningen så att de ”svåra” orden presenteras. Kanske att vi fokuserar på orden utan att läsa dem i sitt sammanhang. Ordförrådet är oändligt. Vi kommer aldrig att lära oss alla ord, ens förstå dem, men vi måste få hålla vår nyfikenhet öppen. Om vi benämner ord som svåra kan eleverna uppfatta trösklarna för dessa ord snarare än sin nyfikenhet. Och nyfikenheten behövs. Den främjar elevens lärande. Den ger eleverna ett utrymme att tänka fritt och inte endast lära sig för att producera svar eller kunna använda ord på det som förväntas.

Riskera ointresse för det svåra

Många elever orkar inte med ”det svåra” och det som kräver mer av dem. Redan när de hör att saker och ting är svåra drar de sig undan undervisningen och tänker att de inte kan. Vi förlorar därför elever och deras intresse när vi benämner vad som är svårt. Men också att vi gör det komplicerat för eleverna att ta sig an de ord som vi inte förklarar eller låter vara en del av det lärande som språket bidrar till, de lätta orden.

Vilka är de lätta och de svåra orden?

”Att spilla” är kanske förefaller vara ett lätt begrepp. Men då vi använder ordet spilla i ett annat sammanhang än ”att spilla kaffe” blir det mindre konkret och mer abstrakt, som ”att spilla tid”, eller ”ingen tid att spilla”. Från det konkreta ”att spilla ut något” till det abstrakta att ”ingen tid att spilla” krävs att vi tänker och att vi får fråga. Men kanske vi inte behöver förstå begreppet ”ingen tid att spilla” eftersom texten i sin helhet berättar om att vi ska skynda oss och att vi har några ynkliga minuter på oss att hinna till bussen. Vi får helt enkelt inte spilla tid på något annat.

Ämnesböckerna innehåller inte svåra ord.

Vi gör det vi tror är bra för eleverna. Därför listar vi upp de svåra orden, eller för den delen anpassar oss till ämnesböckernas listor av svåra ord. Men ämnesområden innehåller inte svåra ord utan ord som tillhör ämnet. Om vi undervisar i kemi kommer språket i kemi innehålla ord som är gemensamma för ämnet kemi och för de som samtalar och beskriver innehållet i kemin. Vi får därmed en helt ny värld och det kommer med språket. Vi kan därför tala om orden som en del av kemins ordförråd men det utan att skrämma iväg eleverna med att benämna dem som svåra. De är snarare nya, ännu obekanta. Det gäller att visa upp en nyfikenhet på orden och denna nyfikenhet måste prägla skolans förhållande till språket som vi möter i skolan. Också en lärares nyfikenhet på ord kan prägla undervisningen.

Så här tänker jag

Låt mig presentera hur jag tänker och arbetar för att etablera ett mer nyfiket förhållningssätt för ord och begrepp. Det jag börjar med är att inte kräva lärande av eleverna utan öppenhet och mod att möta det jag presenterar. Eleverna är för inriktade på prestation att de låser sig när det kommer till att våga möta något de ännu inte kan.

Undervisningstanke och genomförande av ett nyfiket förhållningssätt till ord och begrepp

Under många år serverade jag eleverna dagliga ord ur morgontidningen. Jag tog ett ark i storleken av ett A3 och skrev dagligen upp ca 25-30 ord ur morgontidningen.

Varje morgon presenterade jag orden för eleverna. Då jag började med detta i en årskurs sex följde jag utvecklingen av undervisningen och hur eleverna uppfattade innehållet. Det handlade om att våga möta nya ord och inte genast rygga tillbaka och tänka att alla de här orden måste jag lära mig.

• Introduktion av undervisning: Det första handlade om att få möta ”dagsaktuella ord”. Eleverna var inte med på noterna. De reagerade på antalet ord, frågade om de skulle komma på proven, om jag skulle ge läxor, osv. Men nej! Vi ska möta orden, uttala dem och inte göra mer än så, svarade jag. När det kommer till nya innehåll märker jag också av det motstånd som jag måste identifiera men inte låta mig påverkas av. Om jag påverkas av elevernas attityd kommer jag att överge det jag vill ge dem, börja ifrågasätta mig själv och förminska betydelsen av det jag har att ge dem. Jag har under min långa tid som lärare lärt mig att detta motstånd försvinner om jag fortsätter. Jag behöver inte heller gå i dialog med motståndet, bara vara medveten om att det existerar och se hur det förändras över tid.

• Inte ge upp undervisningen: Varje morgon kom jag med mitt A3 papper. Intresset var ljumt. Jag fick höra att jag var en ordfröken och att jag borde förstå att det jag gjorde inte var det minsta intressant, att jag var gammeldags och en kärring. Men jag lät dessa ord om mitt innehåll gå mig spårlöst förbi. Jag fortsatte och fortsatte. Eleverna fick nya ord varje dag och de fick uttala orden som stod på listan. (Jag har skrivit om detta i min bok Från stavfel till stavrätt).

• Undervisningens vändning och elevernas aktivitet: En morgon kom en elev och mötte mig. Han undrade vad som stod på listan. Jag visade honom de ord jag skrivit upp och att läste igenom listan ute i korridoren. Eftersom lektionerna inte hade börjat tog han fram sin mobil och sökte på tre av orden. Han nickade och sa: Aha, men då vet jag. Så här ser det där ordet ut på bild.

• Undervisningens innehåll etableras: Eleverna väntade sig nu att jag skulle ha med mig en lista på ord ur dagstidningen. En gång var jag sen och hann inte skriva av vilket gjorde eleverna besvikna. Nu kunde jag se att undervisningens pågående innehåll faktiskt blivit en del av elevernas förväntningar och något de önskade. Jag nämnde inget om detta utan sa att imorgon kommer jag med en lista igen. Ibland är det bra att pedagogiskt glömma det man dagligen gör eftersom elevernas reaktioner kan komma då och deras förändrade attityder till innehållet synliggöras. Detta A3-papper ingår nu i den form som eleverna utbildats i men vars innehåll är olika gång efter gång. Formen trygg. Innehållet nytt.

• Undervisningen blir elevernas. Undervisningen är alltid kollektiv och jag överger den aldrig då den börjar fungera. Den utgör stommen för gemenskapen. Däremot låter jag eleverna utveckla innehållet. En sådan utveckling kom när eleverna frågade om gårdagens ord, de hade varit borta och ville veta vilka ord som de missat. Jag observerade ordet missat eftersom eleverna uttryckte en saknad av det de önskade sig. Jag kom därför att kopiera upp min A3 och dela ut dem till eleverna i klassen. De fick dem i A4 storlek. De kunde därefter läsa orden två och två och pricka av varandras uttal. De flesta av de ord jag skrivit upp var längre än 6 bokstäver vilket påverkar och utmanar elevernas läsande och läsutveckling. Därefter fick eleverna välja tre ord som de fick skriva av. Rubrikerna för de tre orden fick de hitta på själva. De fick därmed skriva och inte bara skriva – utan skriva av. Rubrikerna kunde bli många och olika:

• Ord jag vill använda

• Ord jag tycker är fina

• Ord jag inte visste fanns

• Ord jag vill veta mer om

Det finns nya ord, ord vi inte känner till och ord vi vill veta mer om. Vi ska främja nyfikenheten. Inte ringa in vad vi inte förstår.

Detta med ord. De nya. Vi ska inte främja tanken att orden är svåra. Det är en framkomligare väg att fråga vilka ord vi vill veta mer om än att göra okunskapen till en brist genom att fråga om de ord som är svåra?

Jag lät eleverna ta del av det jag läste och skrev listor ur mina böcker. Jag lät varje elever läsa högt för antingen mig eller sin kompis. Jag noterar med ett streck att ordet är läst och att att det är korrekt uttalat. Det handlar i synnerhet om den morfologiska medvetenheten, dvs, här är att ordens ändelser finns.

Här är en sådan lista:

Det fina med etablerade undervisningsformer är att de tillåter eleverna att delta och påverka samt utveckla undervisningen i gemenskap med varandra. Då jag frågade eleverna om vad de tänkte om undervisningen skrev en elev att det roligaste hade varit att arbeta tillsammans: