Jag var aldrig en hästtjej. Jag var rädd för hästar. De var för stora. Deras gap jättelika. Stora tänder hade de också. Jag läste inte hästböcker. Men som läsambassadör och som läsare till nomineringar och radioprogram kom jag att slutligen läsa en hästbok. Jag var vuxen då jag läste min första hästbok.
När jag läser barn och ungdomsböcker kan jag ibland försättas i det barn jag en gång var. Jag läste allt om hundar. Nosade upp varenda kapitel som handlade om en hund. Jag grät ymnigt när Lillebror i Karlsson på taket inte fick en livs levande hund utan en uppstoppad leksakshund. Jag led lika svårt som Lillebror när han tar emot en tyghund i tron att den skulle kunna ersätta en levande liten valp. Lyckan var fullkomlig när Lillebror sedan fick en liten valp. Jag uppfylldes av en inre glädje. Jag fick också en hund, åtminstone en litterär, så är det att vara läsare. Hellre en litterär hund än en tyghund.
När jag idag läser Sigge och stallkompisarna läser jag som det barn jag en gång var. Jag ville, precis som de jag läser om, ta hand om något. Det var därför jag ville ha en hund. Jag ville ha både vänskapen men också ansvaret. Jag ville ta hand om. Jag ville sköta om. I böckerna om Sigge läser jag om omhändertagandet. Det krafsas ur hovar, det känns på ben, det ges foder och klappas om. Jag kan känna in mellanrummet mellan raderna. Det är där jag skriver in mig. Det är där min berättelse ryms. Den samspelar med det som står skrivet. Jag minns min längtan efter att sköta om.
Hästarna har också sin berättelse. De är lite som oss. De är trötta, vill busa och är lite rädda. De blir personligheter. De presenteras med namn och egenskaper. Det gör att jag kan känna en speciell samhörighet med hästarna. De är personligheter och som sådana lär jag känna dem.
När jag som vuxen läser böcker barn tycker om vill jag inte sitta på en hög häst. Jag vill ströva omkring i samma bokhagar som barnen gör och där kanske upptäcka det förunderliga med att boken också får mig att nästla in mig i berättelsen och barnets sätt att tänka och känna.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling