Nu – här och nu – i den absolut bästa av världar, sitter jag och skriver. Jag gråter. Låter tårarna rinna. Talade med en lärare för 60 barn. Barnen var 10 år.
– Jag kan inte namnen på dem, sa läraren. Hur ska jag lära mig barnens namn?
Utanför klassrummet gråter en flicka. Jag ställer mig intill henne. Lägger min hand på hennes axel och ser in i hennes förtvivlade ögon. Tårarna rinner.
– I see you are very sad, säger jag.
– Yes…
Och ögonen jag kunde se in i vädjade. Flickans kropp vilade ifrån hulkningarna. Min hand ramade in hennes förtvivlan. Vi kunde dela den för en sekund eller två.
Alldeles nyss slog en vuxen ett barn med en sopskyffel flera gånger i huvudet. Jag ingrep men inte med den makt jag önskade. Vem är jag? Vad kan jag göra?
Läraren förtvivlade han också:
– I don´t know the name of the childen! I don´t know the name of the children!
Anne-Marie
En skakande bild från en värld som är långt ifrån vår upprördhet över kränkningar i skolan och vuxenvälden.
Ibland behövs perspektiven för att förstå att våra problem är en västanfläkt i förhållande till andras.
Och din bild ger mig åter bekräftelse på vad min vän från SydAfrika berättade för så där åtta år sedan. Inte mycket har tydligen ändrats. Synd!!!
Men som alltid det tar tid att ändra till det vi tar som normativt. Det gäller väl att glädjas för de små stegen till det bättre än att gräva ner sig att de ännu inte nått vår standard i demokratiskt tänkande.