Äntligen! Jag har oroat mig över min läsförmåga. Den har under en tid, kanske under några år, förändrats. Jag har inte haft ork att läsa med det djup och med den koncentration jag tidigare gjort. Jag har inte förmått mig djupare ned i texten utan handskats med ytan.
Jag har oroat mig för min läsförmåga. Saknat den. Och nu. Där finns den igen. Som den där gamla cykeln i garaget – man plockar fram den – och dammar av den och … jag lärde mig cykla en gång… och jag kan cykla än idag. Det är lite vingligt i början. Men jag kan.
Min läsning har jag alltid värnat om. Den har varit mycket viktig. Jag har alltid, alltid läst. Jag behöver min egen läsning. Behöver andras ord för att klä mig i mitt yrke, fördjupa min empati, förstå en annan kultur… och leka med fantasi och fundera på nya ord och begrepp.
Jag har läst så mycket detta år – 2010. Jag har mött författare, nya tänkare och fått mig ett helt rike att fundera kring. Det är väl inte mängden böcker som är det viktiga. Det är min förmåga att läsa igen.
Läsning hör samman med ett slags tillstånd. Om man mår bra så kan man lungt ge sig i kast med tiden att läsa. Man orkar härbärgera det långsamma. Man vill in i det okända. Man längtar efter gemenskapen med något annat.
Jag har alltid varit en läsare. Och jag har alltid upplevt mötet då jag läst. Under några år trodde jag att allt detta var försvunnet.
Därför är jag lycklig just nu. Den sista sidan är utläst. Och den nya sidan öppnas. Orden flyttar in, tankarna rumlar runt – jag har mottagit något som en annan människa förmedlat.
Anne-Marie