Jag skrev skrivmaskin då jag var barn. Det var ett stort äventyr. Jag fick nämligen inte. Jag vet att jag älskade en del bokstäver, andra tyckte jag inte om. Jag tror jag gillade alla mjuka bokstäver som B, M, S, R. Det handlade mer om bokstavens form än om bokstavens ljud och vilka ord den kunde göra ord av. Jag tryckte ned massor av B. Sen tryckte jag ned massor av små b. Barn ser nog en annan skönhet i bokstäverna om vi frågar dem. Jag hörde talas om en liten unge som såg bokstäverna i sitt namn, de var så kantiga och fula och den lilla ungen ville mycket hellre ha andra mjukbokstäver som snirklade lite fint och såg mjuka och snälla ut.
En gullig historie om barns syn på bokstäver.
Vet inte om jag själv hade denna syn. Tror det mer var ord som symboliserade pojkars värld som bil, coweboy, moppar och andra ting.
Så olika vi ser på ord som barn och vuxna tänker Plura.
För en nära vän till mig har bokstäverna olika färger. Jag vet att det är ett sorts fenomen som förekommer hos vissa personer och det fascinerar mig mycket. Själv associerade jag olika namn med egenskaper eller substantiv utifrån hur jag tyckte att namnen lät. Till exempel har jag sagt till min far när jag var liten att Jonas låter som senap osv. Det kommer jag knappt ihåg, men jag är glad att min pappa gör det. Han har skrivit upp massor i sina dagböcker och sparat en mängd spännande saker som jag skapade som barn – heja pappa!
Gertie
Finns det inte någon rolig historia om frun som är avundsjuk på den där Halda som mannen träffar på kontoret?
Varför ska det vara så svårt att komma ihåg poänger….
Jag vet att många har bokstäverna i färg och jag vet inte om det var en pedagogik en tid. Talade just om det idag. Hur man ser bokstäver. Vilken fin pappa… vilken skatt att få veta om sig själv och om honom. A-M
Visst fanns det färger när man skulle lära sig touchmetoden. I varjefall när jag lärde mig skriva, konsaterar Plura.