På torget är det loppmarknad. Jag hittar fem fotoalbum. Fotografierna är från slutet av 1800-talet och några från nittonhundratalets början. Det finns fotografier från andra världskriget också. Fotografierna har en gång varit i privat ägo. Nu ligger album för allmän beskådan och som en del av en försäljning bland smycken, vaser och porslin.
Jag tittar in i skrämda barnögon från en svunnen tid. Fotografering var en stor sak. Barnen är uppställda, nästan alltid med en stol att förhålla sig till, och jag tänker att fotografen tar lång tid på sig. Det är ovant. Barnen skrämda.
På vägen från torget går jag förbi en familj. Det är två små pojkar som sitter mittemot sin mamma och pappa. Pojkarna lägger sina huvuden ihop och både mamman och pappan förevigar de små med sina mobiler. Själva kortet är digitalt. Kommer förmodligen aldrig att bli tummat på och aldrig någonsin hamna på ett bord på en loppmarknad.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
