För något år sedan satt jag i panelen och diskuterade Astrid Lindgrens litterära arv till oss alla. I famnen höll jag i den bok som jag om och om igen återvänder till; Ronja Rövardotter. Det är också den bok jag tar med mig till skolor i andra länder och då jag presenterar vad jag själv läser. I fickan har jag också den lilla fredsbok om Icke våld som är det tal Astrid Lindgren höll i Tyskland då hon fick mottaga ett stort pris för sina böcker och sin syn på barnet. Små böcker ryms så väl i en ficka och kan därför bäras med i möten med andra och precis som en mobiltelefon läggas fram vid kaffekoppen där man är. Boken lockar på alla sätt till sig läsarens ögon och så kan man bjudas in att samtala om vad boken innehåller och det man själv anser och tycker om det som beskrivs.
Hur som helst. Nyss läste jag ur Ronja Rövardotter för eleverna i årskurs två (den fungerar att läsa för alla åldrar). Det var så tyst, så tyst när partiet om Ronjas uppbrott från hemmet och det oundvikliga fadersupproret. Ronja måste slå sig fri från pappans sätt att se på världen men också skapa ett nytt slags förhållande till sin pappa för att själv kunna växa. Hon måste pröva den värld som pappan varnar för. När hon prövat den måste hon också ta avstånd från sin pappas sätt att förhålla sig till människorna i samma värld. Hon tvingas, eller varför inte säga att hon väljer att lämna sin familj, för att pappan handlar fel och gör fel. En natt reser Ronja sig upp ur sin sovplats:
Då tassade Ronja upp, och i skenet från elden stod hon länge och såg på sin sovande mor.
Kära min Lovis, tänkte hon, kanske vi ser igen och kanske inte.
Lovis upplösta hår hade flutit ut över kudden. Ronja strök med fingret över de rödbruna hårslingorna. Var det verkligen henne stor som låg där och såg så barnslig ut? Trött också, och ensam utan någon Mattis bredvid sej i bädden. Och nu skulle också hennes barn lämna henne.
”Förlåt”, mumlade Ronja. ”Men jag måste!”
s. 137
Och så är det. Att växa är att ta egna steg. Möta något själv och tillsammans med andra vänner än de närmaste. En smärtsam process. Ett avstånd som kräver kraft och ett avstånd som pockar på och påminner med sitt gnagande av ambivalens. Hon samtalar med Birk då han frågar om Ronja tror att de tänker på dem borta i Mattisborgen;
”Han är väl nöjd tänker jag. Att jag är borta så att han får glömma mej.”
Och hon försökte tro det. Men i sitt hjärta visste hon att det inte var så. Om natten drömde hon att Mattis satt ensam mitt ute i en mörk, svart skog och grät så det blev en källa vid hans fötter. Och djupt nere i den källan satt hon själv och var liten igen och lekte med kottar och stenar som hon hade fått av honom.
s. 153
Lill-Klippen, en av rövarna, sitter en dag vid Ronjas och Birks boplats Björngrottan och berättar om hur livet är i Mattisborgen. Om att Mattis inte längre skrattar. När Ronjas mamma Lovis kommer till Björngrottan kommer känslorna av sorg men trots att längtan finns där också påminnelsen om att stå fast vid sitt beslut att inte komma hem. Lill-Klippen ger berättelsen om pappan, mamman ger bandet till familjen. Men Lovis ger inte den mat som skulle kunna ha kommit ur hennes korg eller ur ett knyte. Också Lovis behandlar sin dotter som växande och därmed också någon som måste leva med konsekvenserna av att växa.
”Du vet varför jag har kommit”, sa Lovis, och Ronja mumlade i sin gråt:
”Inte för att ge mig bröd väl?”
”Nej”, sa Lovis och strök henne över håret, ”bröd får du, när du kommer hem.”
s. 193
Att växa handlar om att pendla mellan det välbekanta och det obekanta. Att somna i Lovis knä och höra henne sjunga Vargsången hör till det Ronja är van vid och det hon kan få av sin mamma och för en stund vila som ett barn i en förälders famn.
Så kommer Mattis till sin dotter. Han tar henne tillbaka. Och försoningen kommer i närvaron. Någon måste börja gå i riktning mot den andre. Det är där den lilla freden kan bli möjlig. Inte i avståndet och inte i ensamheten. Det krävs ett möte. I mötet med den andre. Att våga komma med sin längtan, sin sorg och sin uppriktiga saknad och med den ödmjukhet som också måste till. Också den som blir uppsökt måste ha möjlighet att känna sin saknad och sin vilja till att försonas.
När jag läser om detta parti ser jag hur eleverna nästan inte kan andas. De känner alla till hur de har bråkat med sina föräldrar, velat rymma hemifrån, varit arga och tänkt att de minsann inte är deras föräldrars barn. Det krävs också en förändring. Något måste bli nytt och något måste öppnas i världen. Mattis måste ta del av Ronjas värld, den han inte accepterat och den han måste lära sig att försonas med. Han måste förändra sin syn på Birk, Ronjas bror och vän.
”Egentligen vill jag klå upp dej”, sa Mattis. ”Men det gör jag inte. I stället ber jag dej så innerligt: Följ med hem till Mattisborgen nu! Det är inte så att jag tycker om dej, tro inte det för all del! Men dotra mi gör det, har jag förstått, och ja kan kanske lära mig jag också. Jag har haft tid att tänka på ett och annat på sistone!”
s. 207
Och inom Ronja börjar något förändras också. Något tungt lossnar i henne:
Den där otäcka isklumpen hon hade burit inom sej sista tiden, hur kunde hennes far med bara några ord få den att smälta som en vårbäck? Hur kunde det med ens bli så förunderligt att hon inte måste välja mellan Birk och Mattis? De båda som hon älskade, nu behövde hon inte mista någon av dem! Ett underverk hade skett, just här och just nu! Full av glädje och kärlek och tacksamhet såg hon på Mattis. Och på Birk!
s. 207
Den lilla freden.
Ofta använder jag det uttrycket. Om den lilla fredens betydelse för den stora. Vi lär oss att vara människor med allt vad det innebär och kan pröva att skapa fred mellan de närmaste, om möjligt, men också med oss själva. Det handlar om världen. Om värden. Om vilja, möten och att våga mötas som människor. Jag återkommer om hur Ronja Rövardotter också genom ett nytt innehåll skapar en ny möjlighet för den kommande generationen. Då handlar den lilla freden om samhällsbygget som sker genom att förstå sin historia och att se andra möjligheter genom den.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
