Ackompanjemangsamtal

Körling fotograferar 2014

Barn pratar om det de gör. Monologsamtal kan de kallas. Jag undrar om vi ska kalla dem så. Att prata med sig själv och med det man gör eller deltar i är en slags relation. Igår satt jag med två barn och tittade på de barnprogram de älskade. Treåringen såg det sjuåringen älskade. Alltså älskade treåringen också programmet. Jag tittade och försökte förstå vad barnen älskade. Så jag satt där jag satt. Lyssnade till barnens samtal med TV-programmet. Hur de hela tiden ackompanjerade händelser, svarade i samtalen och deltog i handlingen. Ibland tittade de på varandra.

- Visst är han rolig, sa sjuåringen. Visst?

Treåringen som inte alls har förmågan att förstå humorn säger att elefanten är stor.

Posted in Barns nya rättigheter | Leave a comment

Plötsligt älskar jag bibliotekets lånekort

P1210138

Mamman talar med sitt barn om hur djuren fungerar och vad de äter. Mamman tycker att barnet är så vetgirigt och säger att de ska gå till biblioteket. Då jag frågar mamman om biblioteksbesöket säger mamman att hon ska göra besöket därför att hennes barn vill veta så mycket. Och barnet vill något:

- Jag vill ha ett lånekort, säger barnet.

Någonstans i media, tv, nätet har den där lilla snappat upp något väsentligt – att ha ett lånekort. En fyraåring ser nu fram emot att gå till biblioteket och få se i böckerna vad krokodilerna äter, vad djuren har för skelett och samtidigt som detta äventyr få ett lånekort. Plötsligt älskar jag lånekortet. Lika för alla.

Posted in Biblioteken | Leave a comment

Jag lovar att försöka #min skola

 

Körling fotograferar 2011

Utan att blunda lovar jag att alltid våga hålla upp en annan spegel av skolan än den bild vi kidnappas att ständigt se in i. Jag lovar att alltid visa upp det där exemplet som syns i det ögonblick en lärare och en elev möts i lärande, där båda är lika lärande, lika nyfikna och lika öppna för ögonblicket. Jag lovar att alltid hålla mitt öra intill klassrummets dörr och från insidan av lärarprofessionen söka förklara lärarens arbete och viljan att ständigt försöka göra ett bra arbete.

Jag lovar att verka för att tiden ibland stannar upp och att lyssna till lärarens röst om det som är svårt och det som upplevs vara den där lektionen. Den lyckade. Den där alla elever på något magiskt sätt syntes absorberas av innehållet. Jag lovar att berätta att det handlar om vad läraren skapat för eleverna. Jag lovar att det samtalet om den lektionen ska bli ett långt och utforskande samtal.

Jag lovar att inte väcka lärarens känslor av brist utan se till det som sker och sätta ord på det. Jag lovar att vara kollegialt öppen för min kollegas fråga och se frågan som en mötesplats för våg gemensamma utveckling i hur att undervisa, hur att förstå, hur att härbärgera, hur att ta steg i den utveckling som ständigt krävs av oss och jag lovar att underhålla den väg som stakas ut då vi lärare vill pröva, utforska och undersöka. Jag lovar att vara nära elevens lärande och jag lovar att ständigt hålla hoppet om elevens utveckling också då eleven förlorat det. Jag lovar att försöka vara där.

Jag lovar att försöka vara kollegan i klassrummet intill. Den som inte vet bäst utan den som är nyfiken på. Jag lovar att försöka stå emot när skolfrågorna drivs till orkanstyrka och jag lovar att inte vända kappan efter vinden utan knäppa den och våga fortsätta tro på platsen där samhället har sin knytpunkt, sin mötesplats och sin vagga.

Sydsvenskan, #minskola

Tack till Emma Leijnse

 

Posted in LÄRARTYCKET, Läraryrket och lärarrollen | Leave a comment

Svalka i ivern att reformera skolan! Låt stå!

• Ha inte för bråttom – lyssna på professionen! Motstå frestelsen att införa många förändringar på en gång. Välj ut någon eller några åtgärder som genomförs med kraft och konsekvens. Var noga med att utvärdera effekterna.

Kungliga Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola

 

Posted in Undervisningen, Värdegrunden | Tagged , , | Leave a comment

Pedagogisk promenad på Skolforum

Körling fotograferar sina fötter 2014

Jag bad att få pröva något nytt. Jag fick pröva att göra det. En liten grupp med lärare gick med mig på en pedagogisk promenad mellan olika platser på Skolforum. Jag tänkte – kartan, den enkla och den bild vi har av världen, jag tänkte myllan, jorden och vad den ska ge oss och vad vi gör med den, jag tänkte tankevärlden, den där vi tänker om vad vi gör och vad vi tänker, och visionerna om de vackra orden som tolerans, hur vi gör detta ord mer närvarande mellan oss som är där i gruppen och så sista platsen – att genom professionen tala med andra, samtalet med världen. Den promenaden sökte jag skapa. Den promenaden tog jag de som anmält sig till.

Så tanken som blev verklig handlade om samtalet, tankarna och den professionella rösten, och i den verkliga gruppen agera i det kollegiala lärandet:

  •  Världen, kartan, och vad en världskarta kan säga oss.
  • Jorden, myllan, vad som ges oss, hur vi förvaltar jorden, brukar den,
  • Tankevärlden; orden och begreppen om tolerans, historiska tankegångar, dagens historieskrivning, tankevärlden och det faktiska att vi är där vi är och skapar här och nu möjlighet för ordet tolerans och generositet
  • Samtalen i världen. Att möta andra, medier, böcker, film och vad vår professionella röst ger för klang och gensvar.

Jag är glad att jag fick pröva. Jag är glad att jag fick lära känna er som följde med på promenaden. Jag var i lärandet tillsammans med er.

Posted in "Läraren inom mig", MITT UTVIDGADE KOLLEGIUM. Hälsa på en kollega, bara ett klick bort | Tagged , , , | Leave a comment

Grupparbetet: från bänkar i rader till grupper

Körling fotograferar 2014

Det var en ny sak. Plötsligt sa läraren att vi skulle sitta fyra och fyra. Jag gick i skolan och var van vid en egen plats vid bänken i raden. Inte hade jag en aning om att man diskuterade hur man skulle arbeta i skolan och att det fördes pedagogiska diskussioner om hur elever arbetar. Och så en dag så fick vi sitta i grupp. Jag minns att det var roligt att sitta ihop och vara tillsammans. Så sa läraren att vi ska arbeta ihop. Hur det gick vet jag inte. Vi lekte ihop på rasterna. Men hur man skolarbetar i klassrummet vet jag inte om vi lärde oss. Det var en märklig sak att arbeta ihop. För vi arbetade för oss själva.

- Inget fusk, sa läraren när vi tittade på varandras texter, bilder eller svar. Gruppen blev aldrig något grupparbete.

 

Posted in Grupparbete | Leave a comment

Hur arbetar vi med grupparbeten frågar föräldern – hur svarar vi?

Jag fick ett brev av en förälder. Det handlade om grupparbete. Det lyder:

”I mina barns klasser har det kommit fram att grupparbeten alltid fungerar dåligt. Jag googlade efter grupparbetesmall dvs någon typ av instruktion från lärare till eleverna men jag har inte hittat någon (inte ens på din sida :)

Det känns som om eleverna inte har någon aning om hur man gör grupparbeten och alla blir bara osams och sen slutar det med att alla gör enskilt och häftar ihop papper med sin grupp.
Jag hade hoppas att jag skulle hitta någon form av instruktionsmall att visa lärarna att det här verkar barnen (=ni) behöva lära sig. För det viktiga är ju att de får lyckas… och att de som behöver mera stöd för att lyckas i grupparbetet får det…

Min spontana ide är ju att kickoff mötet för gruppen sker i litet grupprum medan skolklassen fortsätter räkna i matteboken edy. Så att läraren kan vara med på kickoff mötet (som är troligtvis det ”värsta” mest utmanande)… och lär dem att att ha mötes struktur… ngn ordf/sekr för varje möte… (jag antar typ 4 i gruppen)…
Så att läran är med på kickoff grupparbetesmötet och kan stödja alla grupper…

Men nu hoppas jag ju att du har någon bra mall att hjälpa mig med :)”

Vi ger elever till uppdrag att arbeta i grupp. Men hur verkar vi för att detta arbete blir ett värdefullt lärande för alla? Kan vi hjälpas åt att svara på detta brev. Hur gör vi? Varför?

 

 

Posted in Kommunikationen, Konsultation av något slag | Leave a comment