Tankar om vikten och betydelsen av avslut

P1410255

Under många år gick jag i terapi. Och efter många år är det dags att avsluta. Det är en punkt som till en början inte gick att se ur mitt perspektiv men som över tid kom att bli en verklighet att förstå och ta hand om.

Mina erfarenheter av större avslut har handlat om att inte få göra dem. Min pappas död tog många år att begripa, jag var sju då han dog, och hans verkliga död kunde jag förstå med kropp och förnuft efter många år. Sorgen var som en krutdurk. De viktiga frågorna jag som barn hade kunde aldrig ställas. Frågor som konserverades, tystades utåt men skrek inåt, men där jag lärde mig att också vara döv för dem. Då prästen räckte sin stora hand för mig att ta för att bli ledsagad fram till pappas kista, vände jag honom ryggen, och vinkade till en liten tant som sätt i kyrkbänkarna, och som var en av de som tog farväl av min pappa. Begravningen var aldrig begravning för mig.

Då vi avslutar skolan gör vi ibland det knappast ska märkas trots att vi gör en hel del saker som betyder att vi avslutar. Vi städar klassrummen, slänger onödiga papper och packar väskorna av skolböcker att ta hem. Det är alla yttre avslut som mynnar ut i att vi säger hej då till skolterminen. Och vi önskar och tror att sommaren väntar med sin värme för alla och envar. Avslutet, det där psykiska, det inre, det andra lite mer osynliga avslutet är det värre med. Vi kan se hur elever stannar kvar i skolrummens värme för att de vill inte att banden ska knytas upp. De vill säkerställa att avslutet inte går så fort. Kanske att de inte heller förstår vad som menas med att säga hej då. Vi är alla barn av olika erfarenheter. Lärarens erfarenheter av avslut är också det som visas fram för eleverna. Omedvetet. Det är lite känslosamt och vi ser till att känslorna hålls tillbaka och gör det snabbt för att det inte ska bli så svårt. Och vi fängslas av tron att sommarloven är goda, glada och innehållsrika och glömmer att allt det vi gjort tillsammans under terminer efter terminer handlar om kontinuitet, om skolmat, om återkommande saker som ger trygghet eller möjliggör. Också att vi finns där. Jag var ett sådant barn som klängde mig kvar en aning men inte så länge så att jag märktes. Barn grabbar tag i barn och snart var jag ute med mina kompisar och spelade boll eller hoppade hopprep. Och så glömmer man tröjan i klassrummet, och har en anledning att komma tillbaka in igen.

Avslut vi vill ska vara lätta och obemärkta och liksom en otydligt glidning över till något annat betyder att vi förlorar värdet av det vi gjort tillsammans och att vi har varit ihop. Avslut anger på så sätt värde och tillbakablick men också en väg ut ur avslutet. Små avslut är också betydelsefulla. Avsluta boken. Avsluta samtalet. Avsluta måltiden. Avsluta …

De små lär oss något om att ta farväl men också att livet går vidare. Vi får minnen och dessa ersätter de fysiska möten och vanor vi har. Som barn som bär med sig sin nalle och den får representera mamma, pappa, hemmet och allt det där som behövs för att man ska klara av sitt liv och sina förskoledag. Så är det med minnen. Inte bara de ljusa, utan också de mörka, som pockar på med sin berättelse om hur det var. Det är så många nyanser i våra minnen.

Idag avslutade vi ett yogapass. Vår instruktör berättade att han skulle sluta. Den där avslappningen som man lär sig om syntes i mitt ansikte. Jag tappade hakan. Under hans ledarskap har jag utvecklat och lärt mig om rörelser och om koncentration. Jag insåg att jag kommer att sakna honom. Då passet var slut tog jag till orda. Och gav tillbaka några tankar om det han betytt för oss. De andra stannade och lyssnade. Tillsammans och med vår ledare gjorde vi därför det behövliga avslutet. Jag har lärt mig vikten av det. Inte alltid har jag vågat mig på avslut men övar mig i att göra dem tillsammans med andra. För verklighet handlar om avslut. I mikro och makrosammanhang. Vi behöver samlas och göra något då vi avslutar. Då blir det meningsfullt. Och vi kan ta avstamp från det vi gemensamt avslutar.

Min mamma omkom på Estonia. Jag hann inte säga det där jag ville säga. Hej då, farväl och kamma hennes hår då hon skulle göras iordning. Hennes begravning var ytterst symbolisk då det inte fanns en kista. Avslutet blev därför besvärligt. Som om – fanns alltid där och störde – som om. Om hon kanske kommer tillbaka … och fantasin och drömmen och allt det inre som jag kan skapa gjorde jag då. Jag skapar ett liv där det inget finns. Att sedan läsa om något så stort som en katastrof, i tidningar, i rubriker, hjälper inte heller även om det är fakta i sak. Det tar tid att bli mottaglig och det tar oändlig tid att förstå. Även om alla andra har förstått.

Att skiljas handlar om att få göra avslut. Men det är inte ett avslut utan många, många avslut. Takten på avsluten kan ingen annan än den som gör avslutet bestämma över. Takten är så olika och så måste det få vara. Att avsluta en relation är inget man gör, kanske fysiskt först, men de inre avsluten blir många, många fler. Påtagliga fysiska saker, som ting eller som handlingar, påminner och kan båda glädja och skava, väcka ilska och känsla av att rensa upp och göra rent för att breda ut sig själv och erövra tomrummet och göra det till sitt. Och avsluten handlar också om att känslorna förändras. Det arga klingar förhoppningsvis ut och ersätts med förståelse och kanske känsla av lättnad och att livet går vidare. Men avslutet har ingen punkt. Avslutet är dynamiskt. Därför handlar det inte så mycket om att komma över och gå vidare utan att acceptera att avslut följer på avslut i egen takt. Samtal stöttar och närvaron av andra likaså.

Men avslut handlar också om tvång. Att tvingas avsluta en relation. Döden som sätter punkt. Drastiskt, plötsligt och … detta tomrum. Denna oändliga tomhet. Fantomsteg i trappan, den plötsliga stämman som hörs som vore den verklig och sann. Och även om vi vet att vi alla ska dö så är det knappast en tröst. När min mamma dog slogs bogvisiret upp en inre störtflod. Sorgen sprang fram överallt, osynlig för andra. Långvarig med återkommande kallfloder inom mig. Den där plötsliga kylan som sköljer över och som ingen filt kan värma men en hand från en annan människa påminner om att man finns och lever. Hudens gräns när gränserna för det man känner inte har något mått utan breder ut sig i livet. Handens möte med huden berättar att jag finns.

Så avslutar jag en bok. Ett avslut som lär mig om avslut. Jag lägger boken framför mig. Känner ibland lättnad för att sista raden är läst. Känner ibland att det ska bli svårt att öppna en annan bok och börja läsa i den. Så lyfter jag upp boken igen. Tar den till mig. Du och jag tänker jag. Nu ställer jag in dig i bokhyllan.

När jag avslutade min terapi ville jag göra det ordentligt. Det skulle få ta den tid det tog. Jag var noga med avslutet. Inte fem gånger. Inte tio. Utan tillräckligt många möten för att jag kunde begripa, med kropp och själ, att nu är det slut. Och så blev det. Detta symboliska arbete har lärt mig något om betydelsen av avslut. Både de kollektiva och de egna. Men att vi gör avslut gemensamt stöttar symboliskt för att man får dela det med andra trots att man kanske inte riktigt har förstått innebörden av vad och hur det kommer förändra mitt liv.

Martin Wicklin som så varmt och nyfiket frågar, undrar och med värme intervjuar olika människor i P1 Söndagsintervjun brukar avsluta med frågan:

– Ska vi avsluta där …

En fråga som närmar sig det oundvikliga.

Posted in Relationer och vänskap, Sorg, Värdegrunden, Verkligheten | Tagged , , | Leave a comment

Lärarens lust att undervisa kommer med förberedelser och efterarbete

Den mesta tiden i skolan äger rum i klassrummet. Där är lärare och elever. Där genomförs dagligen lektioner. Ibland sex om dagen. Dessa kommer inte ur tomma intet. Men ofta vet jag att vi lärare gör detta när inte annat prioriteras. Något så oändligt viktigt som vad lärare gör och behöver göra kommer ibland till korta. Vi behöver tala om vikten av att hitta på pedagogiska frågor till våra undervisande innehåll. Inte tvingas omsätta dem som utförare.

För lärarens lust också handlar om att hitta på hur innehåll ska utvecklas, kreativa tankar om vilka frågor som ska ställas så är läraren aktiv, inte en som genomför utan själv deltar då smittar det av sig på eleverna. Allting blir större. Också hos läraren.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Leave a comment

Om tyst läsning eller hellre självständig läsning

Körling; Självständig läsning, 2002.

I min första bok Kiwimetoden  (2006) ersatte jag ordet tyst läsning med begreppet självständig läsning. Det betydde också att jag måste ändra mitt förhållningssätt som pedagog. Den självständiga läsningen måste i alla aspekter vara just självständig. Det gäller val av böcker att läsa, val av tidningar att läsa, val av faktaböcker att läsa och att jag inte på något sätt värderar elevernas val. Ett självständigt val kan inte betyda att jag som lärare tror mig veta något om läsaren. Det betyder att jag inte förhåller mig till läsaren och bedömer denne. Ett val av innehåll är däremot något jag ska uppmärksamma och vara nyfiken på. Det betyder att boken är vårt gemensamma fokus.

Många läsare, också de som för länge sedan lämnat skolan, upplever att de blir bedömda som läsare. – Den boken är för lätt för dig, säger läraren. – Den boken är för svår för dig, säger en annan. Du måste välja svårare böcker. Du måste… du tar den lättaste vägen … du utmanar dig inte … du läser inte som man ska och du väljer inte böcker som man ska läsa.

Vi styr urvalet men erbjuder dem som självständiga val.

Då det gäller val av böcker så har jag gjort ett urval av innehåll. Det betyder att de mängder böcker som finns att läsa, med variation och stort utbud, redan är valda av mig. Också det faktum att jag lånat dem på skolans bibliotek handlar om att vi på något sätt styr in i litteraturen. Att elever får välja bok, för stunden eller för några dagar framåt, handlar om att vi tillgängliggör utbudet. Om vi ger detta i klassrummet – kan vi inte samtidigt skapa konflikter kring det eleverna väljer. De väljer utifrån våra val. Vi ger dem en mångfald av läsmöjligheter. Att duka med böcker handlar om att visa fram böcker och att erbjuda äventyr att läsa ur.

Högläsningens är elevernas kommande bibliotek

Då det gäller den tidiga läsundervisningen där barn och unga får lära sig att läsa måste själva arbetet att lära sig att läsa gå via att läsa. Och högläsningen vi generöst erbjuder eleverna handlar om att locka till de äventyr som väntar läsaren. Och detta äventyr är livslångt. Det handlar inte om kortsiktiga insatser utan högläsning för att ständigt visa fram annan litteratur, andra faktatexter, andra texter som ligger i elevernas framkant. Det är som att hålla högläsningen för det kommande – dvs – visa att detta finns och detta kan du läsa och du kommer en dag kunna att läsa detta själv. Högläsningen är därför inget inslag som handlar om att bara underhålla för stunden utan också för att ge en framtida inblick i ett bibliotek. Att läsa en forskares text kan vara ett sätt att visa hur forskare skriver och därmed visa upp en värld som ännu ligger oåtkomlig för elevernas egna förmåga att läsa (och skriva) men genom högläsningen kan man tänka, fråga och fundera. Det finns därför ingen ålder för högläsningen. Det finns utsikter.

Läsa och prestera

När barn läser i skolan är det för att boken lockar. Oavsett om det är liten text, stor text eller mycket text är det något som intresserar eleven. Vad som intresserar vet vi inte om vi inte samtalar. Med skolans bedömningar kommer bedömningen av läsaren vilket är olyckligt. Nyfikenheten på vad barn och unga läser handlar om att visa sitt pedagogiska intresse. Och stanna i boken som läsaren valt. Barn och unga vill ha kontakt med oss lärare och vuxna. De vill inte ha våra bedömningar, våra avstånd. Det betyder inte att jag inte bedömer men frågan är vad jag bedömer. Hur gagnar mina bedömningar den framtida läslusten? Vad är det jag ska rikta mig mot och varför? När barn slutar vara intresserade av att läsa har något berövats dem, frågan är hur man som pedagog kan reparera det och hur man vet vad det är man måste göra? Många elever är sårade läsare och undviker böcker och läsning på grund av något de tidigare fått höra om sina val av böcker och på vilket sätt de läser. En läsare som läser men som inte blir uppmärksammad annat än med kritik slutar snart att läsa.

När vi presterar läsning gör vi det för någon annan. Vi har blivit bedömda och klassade i skolan: Jag läser bättre än hon. Jag läser svårare böcker än du. Sådana uttryck som eleverna säger kommer med skolan. Innan skolan läser barn tillsammans och brukar inte jämföra sina böcker som svåra eller lätta. De läser för att boken har lockat dem in i äventyret. Lust att läsa kommer genom att omvärlden skapar möjligheter. Prestation handlar om att bli sedd och förklarad av någon annan. Vill vi värna lusten, eller hellre, graden av angelägenhet att läsa, måste vi öka vår nyfikenhet på vad barn läser och varför. Dessa viktiga samtal som tar sin utgång ur det som sker. Inte ur det som inte sker.

Så måste det vara också i skolan.

Tid att läsa i skolan

Ofta bollar vi iväg frågan om var och när barn och unga ska läsa. Vi kan lägga ansvaret på föräldrarna. På någon annan. Men jag menar att vi ska sluta slänga bollar som svårligen tas i lyra. Vi ska läsa där vi är. I gemenskap med andra. När vi läser i klassrummet är det för att läsningen är viktig och därför ger vi den tid. Och den tiden behöver inte vara exakt lika för alla. Men barn som inte orkar läsa behöver inte få höra det. Barn behöver kontakt med vuxna för att bli intresserade av det de gör. Om vår attityd är att du ska läsa och vi själva inget läser så är läsningen för dom och inte för oss. Men oss i klassrummet är en plats att skapa gemenskap genom att läsa. Att ge tid och plats för läsning handlar om att dagligen möjliggöra för den. Några läser en halvtimme. Andra orkar tio minuter. Några bläddrar i boken utan att få kontakt med den. Men … de bläddrar i boken och det betyder en slags kontakt. Vi ska värna den. Den betyder en början. Och allt har sin början.

Samtal om böckerna vi läser själva

Jag brukar samla eleverna då de har varit i skolans bibliotek och lånat böcker att läsa. Vi slår oss ner i en ring och berättar något om de böcker vi lånat. Jag talar sällan mängd, utan ger mer möjlighet för eleven att berätta om någon av böckerna. Mina frågor kan vara – Hur luktar den? Vilka färger har boken? Hur lockade boken dig att ta upp den? Vem inspirerade dig att låna den? Frågor som inte bara handlar om prestation utan om sinnen och inspiration. Många elever som lyssnar får därmed syn på andra böcker och kan därför lockas in i kompisarna bokval och boklån.

Likaså när vi lämnar tillbaka böckerna samlar jag eleverna att berätta om någon av böckerna de läst. Jag är noga med att inte värdera eller låta mina egna läsäventyr ta överhanden, utan ger eleverna platsen och möjligheten att presentera sina böcker och något om hur de tänkte. Jag talar sällan om böcker som bra eller dåliga.

Ofta läser jag högt ur elevernas egna val av innehåll. Det gör jag då jag har 90 sekunders högläsning. Jag värderar inte innehållet utan håller mig till min sakliga värme och läser valda partier ur elevernas böcker. Inget är så läsfrämjande som det. Böcker får nya läsare och litteraturen hålls levande bland de som läser.

Och något om tystnaden när vi läser – och tiden vi läser på

Den tysta läsningen är ett långsiktigt mål. Vägen dit går via att vi respekterar att vi behöver minska på konkurrerande innehåll som avbryter vår läsning. Men att visa sin bänkkamrat en rolig sida ur boken handlar om att låta eleverna mumla tyst och tillåtas göra det. Ofta mumlar de om något boken berättar. Kanske är just en sådan text värd att sedan läsa upp inför alla, där jag som högläsande lärare är textens röst. Vi är sociala läsare och ju yngre barnen är ju mer vill de visa och peka, prata och tänka kring. Det gäller naturligtvis också större barn och vi kanske ska se till vikten av dessa små mikrosamtal om böckernas innehåll och de tankar de väcker hos läsaren.

När det gäller tid för läsning handlar det om hur vi värdesätter läsandet. Om vi tar till boken i nödsituationer när vi har sju minuter kvar av lektionen så kanske inte det alltid ger den läslust vi önskar eleverna. Min son sa alltid att böckerna har så lite värde i skolan. Han syftade till att läraren tog de sista minuterna till läsning. Han läste romaner och behövde gå tillbaka lite i böckerna innan han satte igång att läsa. Då hade ofta de tio minuterna gått. Han planerade också sin läsning, precis som jag gör. Jag bläddrar fram några sidor så att jag vet hur tiden räcker till. Om tiden är för kort för mitt kapitel så avstår jag att läsa eftersom jag inte vill avbryta mitt i någon händelse. Så gjorde också min son. Därför sa han alltid att skolan inte gav litteraturen rum eller värde. Det krävdes att tiden gavs och det tillräckligt.

Alla kan inte läsa lika länge. I anpassningen handlar om att det heller inte är tvunget. Det finns så mycket annat att göra om man inte längre kan läsa. Det viktiga är att inte se en elevs läsande som något som inte förändras. Klimatet att läsa i skolan måste bygga på tid, intresse och gemenskap. Över tid kommer den som inte orkar att orka läsa. Boken vill inte förlora kontakten med läsaren.

Hur läser jag och vad får det för konsekvenser för min läsundervisning

Jag har prövat att läsa 20 minuter om dagen. Det fungerar ganska bra men jag behöver rucka lite på tiden. Eftersom kapitlen tar olika lång tid att läsa. Hellre än tid skulle jag ge eleverna möjlighet att läsa ett kapitel för sammanhang. Jag har prövat att läsa en dag i veckan, också då 20 minuter. Det var mycket, mycket svårt att hålla kontakt med boken. Jag tyckte snart att boken var ointressant och att jag inte riktigt förstod vad den handlade om. Jag märkte att jag läste med mindre intresse trots att boken kanske var bra. Jag har också gjort långa uppehåll för att se hur mitt läsintresse utvecklas. Och ärligt ska jag berätta att det var mödosamt att börja läsa igen. Därför läser jag varje dag. Flera timmar läser jag. Och om jag vet något om min förmåga att läsa så kan jag ta lite avstamp ur den för att skapa förutsättningar för en bättre läsmöjlighet i skolan. Därtill forskning som stöttar vår praktik.

Att tänka på som pedagog

  • låna ut din koncentration – bli en läsande lärare bland läsande elever
  • främja läsandet genom att verka för att barn och unga får läsa
  • alla möten med böcker ska vara positiva
  • hellre än tid ge eleverna möjlighet att läsa ett helt kapitel
  • anpassa undervisningen så att elever som läst och inte vill läsa får göra andra saker med respekt för de som läser i klassrummet
  • tillåt mummel och små mikrosamtal om böckerna eleverna läser
  • bedöm inte läsarna utan rikta intresset mot böckernas innehåll, både text och bild
  • högläs 90 sekunder ur elevernas bokval, du lär känna barns intressen och bli mer involverad i hur författarna skriver och om vad
  • ta bollen där bollen är – du är läsfrämjare, i ditt klassrum läser eleverna och ta utgångspunkt ur det som görs där du är – på så sätt sprider du information och kan verka för att elevernas föräldrar blir nyfikna och trygga.
  • En elev som vill läsa hemma ska naturligtvis få göra det
  • För att lära sig läsa krävs att vi får läsa för att lära oss

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Posted in 90 sekunders högläsning, Biblioteken, Boken i undervisningen, Föreläsningar jag ger, Frågekonsten, Klassrummet, Kollegial läsande, Lässtrategier, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Om jag vore rektor, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen, Väck läshungern | Tagged , , , , | Leave a comment

Lekfullt (men allvarligt) sätt att motverka matsvinnet i skolan

Idag bildade jag en klubb. En klubb för oss som inte slänger mat – utan äter upp. På ett lekfullt sätt bjöd jag in alla i årskurs tre till klubben idag, och fick med mig resurserna och de andra lärarna i klassen.

Och från mun till mun gick klubbinbjudan under lunchen. Att vara med i klubben. Att äta upp maten. Inte slänga den.

Körlings matklubb 2

Körlings matklubb 3Körlings matklubb 4Körlings matklubb 6Körlings matklubb 8Körlings matklubb 6

 

 

 

 

 

 

Jag tror på positiva inslag. Lekfullhet trots allvaret. Påverka med lekfullhet. Av alla lärare och elever var det 30 stycken som åt upp allt och fem stycken som annonserade att de ville vara med i klubben imorgon. De hade tagit för mycket mat och orkade inte äta upp. Vilket naturligtvis inte gör något eftersom det inte handlar om att vinna utan att förändra. Däremot talade vi om hur man bäst kunde minska matsvinnet och varför. Själva handlandet skulle jag kanske försiktigt likna vid nudging.

Hur gör man för att inte kasta mat?

Här är några av elevernas svar:

  • Man tar mindre mat
  • Man tar mindre mat och man får ta om och hämta mer
  • Man tar inte av det man vet att man inte tycker om
  • Man tar en bit av det man inte smakat på eftersom det är bra att lära sig att smaka av mat

Varför ska vi äta upp?

Här är några av elevernas svar:

  • Om man till exempel äter fisk och dödar fisken så är det kanske inte så bra att man äter den slarvigt och kastar den. Då kunde man tänkt efter innan och inte metat upp den.
  • För att man inte lär sig att vara nöjd med att man får mat.
  • Många människor får inte äta sig mätta och då kanske det är bra att tänka på dom.

Mitt förhållningssätt och om läroplanen innehåll och mål

Jag tror på lite lekfull påverkan. Att det leder till att vi minskar något men ökar medvetenheten för varför. Det kan komma över sikt. Det är heller inte så att man inte får kasta men att man ska lära sig att förhindra att man kastar mat. Jag frågar eleverna hur de gör för att vara med i klubben och det ökar deras aktivitet att vilja vara just med.

Läroplanens övergripande mål berättar att vi ska lösa kunna lösa uppkomna problem och och omsätta idéer i handling på ett kreativt och ansvarsfullt sätt. Det är också ett sätt att visa eleverna att jag tänker kreativt och verkar ansvarsfullt i förhållande till tillgångar, resurser och miljö och att undervisningen omsluter eleverna i att få verka för förändring. Eleverna ska också få kunskaper om förutsättningarna för en god miljö och en hållbar utveckling och det är både ett teoretiskt och praktiskt innehåll. Här blir det praktiskt och vi genomför något tillsammans.

Ett av läroplanens fyra övergripande perspektiv lyder:

Genom ett miljöperspektiv får de möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor.

 

Detta ur läroplanen. 

Så här gjorde jag:

  • Började småprata med enskilda elever om min klubb (i syfte att skapa samtal mellan eleverna och se om de blev intresserade)
  • Det spred sig mellan elever och de kom och frågade om de fick vara med (eget intresse)
  • Fotograferade av varenda tallrik när eleverna kom och visade att de ätit upp. De var mycket stolta och glada. För att hindra mig själv från att bli för entusiastisk så visade jag tummen upp och beslöt mig att bekräfta genom att fotografera. Jag fotograferade nitton tomma tallrikar. (bekräfta, följa upp, visa intresse för, uppmuntra)
  • Ritade en affisch där vi skrev in våra namn. Eleverna tog frågan på mycket stort allvar och var sannenliga. De som inte ätit upp, av olika anledningar, ska inte behöva känna sig utanför, en ny affisch kommer under morgondagen. Det viktiga är att vi tillsammans skapar skillnad. Inte var och en för sig.
  • Också lärare och resurser drogs in i klubben och skrev sina namn.
  • Eleverna ville döpa klubben – idag fick den heta Körlings matklubb – imorgon kanske vi har hittat på ett annat namn. – Du är chefen för klubben, sa en elev.

Resultatet av dagens matklubb var att 30 av 35 åt upp allt det tagit på tallriken. 

Körlings matklubb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På den här skrev varje elev och lärare in sitt namn. Imorgon blir det alla. Vi fick lära av varandra hur vi kan lyckas med att ta mindre mat, ta om och äta upp.

Sprid gärna, långa gärna, pröva gärna.

Minns att klubben uppstår på nytt varje dag.

Hej HOPP!

Posted in Ansvaret, Kommunikationen, Miljöperspektivet, Ordning och reda, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten | Tagged , , , , | Leave a comment

Lärarassistentens arbete

P1270098

Lärarassistenter ska vi nu ha. Fler vuxna i skolan.

Men jag kan inte sortera iväg mitt pedagogiska arbete utan vidare. Jag behöver själv hantera dem, fundera kring dem, analysera och se till lärandet och den kommande undervisningen som ska bidra till att fördjupa, bredda och vidgas. Och även om jag knappt har tid att vara kollegial lärare till en nyexaminerad lärare kan inte lärarassistenten ta över något från mig.

Men några skoluppgifter kan jag tänka mig:

  • Personer som har till uppgift att vara utanför klassrummen, som kan hjälpa och bistå elever som är utanför av olika anledningar. Lösa konflikterna som gör att barnet sitter där utanför undervisningen och utan möjlighet att lära. Jag skulle bli trygg om det hela tiden cirkulerade personer i skolan som hjälpte elever att komma rätt.
  • Jag skulle gärna se att personer som får en assistentuppgift kan lära barnen och de unga att lära sig om bordsskick och upptäcka det fina med att äta tillsammans med andra. Att förändra kulturen i matsalen från att utfodra till att lära känna och ha en stund av gemenskap. Många är eleverna som jag lärt att äta med kniv och gaffel och som bidragit till att de upplevt att de kan delta i ätandets kultur.
  • Jag skulle också gärna se att lärarassistenter kontaktar elever som ser ut att vara ensamma, men att assistenterna stöttar genom att skapa ett vi – dvs – att assistenten finns och initierar sociala kontakter som barnet inte förmår eller av olika anledningar kan göra på egen hand.
  • Och det händer, att barn och unga lämnar klassrummet, för att de är ledsna och arga. De kan vara för att de känner sig dåliga, som att de inte kan något, och att de ibland inte längre orkar vara kvar. Att inte genast fostra utan ägna sig åt att lyssna och närvara för att genom att se, höra och vara kunna leda eleven in igen. Kanske att lärarassistenten kan stanna kvar, sitta bredvid, för att sedan lämna då eleven återknutit till klassrummets gemenskap.

Har ni andra idéer om hur lärarassistenter kan arbeta i skolan. Jag kan inte leda  utbildningsarbete av lärarassistenten, även om jag önskar det, och samtidigt leda mina elever. Jag är i första hand elevernas lärare. Och mitt uppdrag är att ha förberett mig för den undervisning jag ska ge, undervisa för både kunskap och för elevernas relationsskapande och efterarbetet som kräver analys av elevernas gensvar och hur man bygger vidare på undervisningen. Jag kan tänka mig att jag kan få hjälp med att kopiera upp saker och ting och att jag ibland kan få tillgång till rasterna utan att vara skämmas över att jag inte hinner att vara rastvakt.

I de fall jag har haft andra vuxna i mitt klassrum har jag satt upp en ordentlig lista med elevernas namn och vad man kan bistå dem med. Och jag skriver också en lista över hur man ska och kan förhålla sig. Så här kan det stå:

Dagens datum

Elevens namn – lyssna på elevens läsning – var positivt inställd och se till att eleven känner sig trygg med att läsa för dig

Elevens namn – prata matematik med eleven och be eleven formulera sina tankar om de uppgifter eleven har löst.

Elevens namn – eleven har precis börjat läsa på engelska – slå dig ner och prata om boken som eleven valt att läsa.

Elevens namn …

Mitt pedagogiska arbete är trots allt att ha kunskap om mina elevers lärande. Så jag måste se till att lärarassistenten kan vara en annan slags vuxen i klassrummet, i övrigt är ansvaret mitt.

En sak som kanske vore rent av bra och viktig – är att en lärarassistent får syn på skolans arbete och blir intresserad av att bli lärare, fritidspedagog eller vaktmästare. Vi som arbetar i skolan blir alla modeller för hur det är och kan vara att arbeta i en skola. Men då krävs det att vi känner arbetslust och tillfredsställelse. Vi måste också få erfara att skolan värderar våra insatser och att vi får lyfta professionen och professionerna, inte bara för att orka, utan också för att det som äger rum i skolan är värdefullt och viktigt.

Hej HOPP!
Anne-Marie

Posted in Pedagogik, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Skolorden, Värdegrunden, Verkligheten | Leave a comment

Konfliktlösning mellan två elever- symboliskt först och sen förlåt

Två pojkar kom i luven på varandra på rasten. De brukar vara vänner men en händelse gjorde dem till ovänner. För stunden vill säga. Och när båda är upprörda går det inte att resonera, inte i stundens hetta. Det krävs lite svalka och möjlighet att gråta ut och vara arg färdigt men det utan att man gör någon illa eller säger fler dumma saker.

Först fick den som var synbart ledsen gråta ut ordentligt. Det tar ett tag att gråta ut. Jag brukar inte säga att man ska gråta färdigt och torka tårarna. Barn ska inte alltid få veta att de måste hindra sina tårar. Tvärtom. Jag har alltid pappersnäsdukar för gråtstunder. När det blivit lite lugnare fick jag veta att det fanns en person som hjälpt till och modigt stått mellan de två. Han fick komma in och berätta. Han sa att båda två är ledsna och arga men att båda två är fina vänner. Sen fick han gå in till de andra och slå sig ner i matematiken och fortsätta med det som var innehållet i lektionen.

Därefter sammanförde jag de två ovännerna med tanke att de skulle bli vänner igen. Det ville sig inte. Att bara skaka av sig sin ilska kan man nästan inte begära. Den sitter i kroppen och vill inte försvinna. Den ena pojken satt med sammanbiten mun och såg bestämd och arg ut. Nix pix. Ingen vänskaplighet fanns att vänta här inte. Inte förrän den ledsna andra hade sagt förlåt först. Sen skulle han säga förlåt också.

Nu gjorde jag det jag brukar göra. Släpper konflikten helt och hållet. Släpper fokus på att man förmanande kräva att de ska vara sams. De är ju inte sams och jag kan ju inte kräva att de ska bli det utan att ge dem möjligheter att bli den.

Jag bad dem ställa sig intill mig där jag satt på en stol. De fick ställa sig ganska så nära mig för jag hade lagt ett A3-papper på bordet framför mig.

  • Du behöver ett A3-papper. (Du behöver alltid tillgång till papper i skolan).

Sedan gav jag dem varsin tuschpenna. De fick välja färg. Jag erbjuder alltid att de får välja själva.

  • Du behöver närhet till pennor. Olika pennor, gärna bläck, tusch, blyerts osv.

På långsidorna, fick de sätta en startpunkt för pennan. Nu hade vi pappret i liggande A3. (Ja, jag märker att jag är noggrann till överdrift). Och eleverna hade satt en punkt på varsin sida. De fick hålla kvar pennan där och jag bad dem blunda hårt. Det är egentligen rätt så rörande hur de med stort allvar blundar, lägger ena armen för och följer mina instruktioner så noggrant. Båda ville göra rätt och vara tillmötesgående. Dessa små barn, tänker jag, så många känslor, så svårt att dela på saker och ting, särskilt när det är en rolig lek som lockat och i den har konflikten uppstått. Hur som helst. De blundar, har en penna i handen och en punkt att utgå ifrån.

Nu ska de följa mina instruktioner, ungefär så här lät det:

  • båda två kan fortsätta rakt fram med pennan, så rakt som ni kan fast ni blundar.
  • Stopp. Håll kvar pennan och vänta på nästa instruktion.
  • Nu måste en av er rikta pennan mer mot oss och den andra måste vända pennan mer mot fönstret. Alltså höger och vänster.
  • Nu ska ni fortsätta rakt fram igen.
  • Och nu lite mer inåt.
  • Och nu får ni titta!

Det kan krävas att man ger dem lite ytterligare information om hur de ska föra pennan, vänligt gör man det, för att få deras linjer att slutligen mötas. Jag ger inga instruktioner innan utan ger dem bara möjligheten att göra under tiden jag berättar hur. De ville göra om det hela och de fick välja nya färger. Denna gång var de mer säkra på hur de skulle göra, nu förstod de och kunde. Båda pojkarnas linjer möttes nästan … och de blev glada och förvånande. De var vänner igen. De tittade upp på varandra och sa förlåt samtidigt.

Konflikten på pappret

Jag har bett ovänner, ledsna, arga att göra saker tillsammans under min ledning. Konflikten som uppstått har jag ingen egentlig information om, det viktiga är att lyssna på dem noga och bidra till att lösa upp det arga och det avstånd som har skapats. Det ska leda till att de blir vänner igen.

Detta var ett sätt. Det har fungerat med elever i årskurs ett, två, tre och åtta. Det handlar om att symboliskt mötas på pappret och förvånas över hur man leds rätt trots att man inget ser.

Tidsmässigt tar detta inte längre tid än att vända och vrida på konflikten. Eleverna blir gladare och lär sig att göra något istället för att inte göra något. När de kommer tillbaka in i klassrummet är de fria och ingen sitter med en tung skam i magen. Och konflikten som uppstod den behöver vi inte gå tillbaka till igen, hellre hur vi löste den för att komma vidare och bli sams igen.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Anpassning, Ansvaret, Eleverna!, Föreläsningar jag ger, Inkludering, Känslor, Relationer och vänskap | Tagged | Leave a comment

Skolans arbete är långsiktigt och kan liknas vid att plantera alléer

I höst läste jag Michael Pollans En andra natur: en trädgårdsodlares bildningsväg. Jag blev så tagen av det han skrev om att ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.

Jag berättade detta för dig och redan nästa dag satte vi oss i bilen och körde de åtta milen upp till plantskolan i Västerhejde som var det enda ställa där de hade kastanjer. För det var kastanjer vi skulle ha. Det var vi eniga om. Klassiska, långsamtväxande vårdträd.

Ur Malin Lagerlöf; Dagbok från ditt försvinnande, 2016, sid 103

Ofta tänker jag på kvinnan jag intervjuade rörande läsning. Hon var vid den tiden 82 år. Hon ville så gärna delta i bibliotekets läsecirkel, berättade hon. När hon var på biblioteket såg hon den lilla krets av människor som samlats runt boken och tänkte att det hade varit roligt att vara med där. På min fråga varför inte svarade hon att hon hade ett handikapp som hindrade henne. Jag föreslog ledsagartjänst eller att hon ringde till biblioteket för att höra om det fanns någon annan möjlighet att ta sig till biblioteket. Men det var inte hennes handikapp. Hennes handikapp ville hon inte prata om. Men det var av det slag att hon skulle hindra de andra läsarna i läsecirkeln. Efter en stund berättade hon. Hennes handikapp var hennes läshastighet. Hon läste långsamt. Mycket långsamt. Men noggrant tillade hon. Hon kände sig själv som en noggrann läsare. Jag frågade hur hon visste att hon var en långsam läsare. Det hade hon fått höra då hon var barn och gick i första klass. Då hon var sju år. Därför ville hon inte vara med i bokcirkeln. Med hänsyn till de andra läsarna. Hon ville inte hindra dem att gå framåt i boken.

Läraren hade sagt till henne att hon läste långsamt. Om vi då tänker att hon är sju år och är i skolan för att lära sig att läsa måste det ju betyda att hon lär sig och att hon läser långsamt. Men ingen hade talat med henne om hur läsningen utvecklas och läsförmågan förändras genom att man läser och att det är som allt annat man lär sig.

Jag bad henne lyssna till min högläsning. Så läste jag högt för henne ur boken jag hade med mig. Hon lyssnade uppmärksammat och då jag läst klart sa hon att vi läste ungefär med samma hastighet. Jag berättade att jag hade fått höra att jag var en snabb läsare och att jag läste slarvigt. Vi satt tysta en stund. Så sa hon

– Men då kan jag ju gå med i en bokcirkel?! Jag läser ju ungefär som du.

Alldeles nyss var det de vänsterhäntas dag. I Dagens Nyheter kunde jag läsa om en man som under sin tidiga skoltid fick lärarens hökögon på sig och närsomhelst fick han anmärkningar för sitt sätt att skriva. Det blev ett livslångt lidande och än i denna dag minns han lärarens ord om honom.

Det vi säger till våra elever kan bli minnen vi aldrig någonsin önskade dem. Det är främst då vi glömmer bort att säga något om deras utveckling och deras lärande och det som har ägt rum i skolan. Skolans arbete är långsiktigt och ska betyda ett livslångt perspektiv. Att få lära sig hela livet men inte känna av skavsåren av utvecklingen utan lära av att det man en gång inte kunde fick man lära sig. Ibland med hårt arbete och med envishet. Men inte genom bedömningar som hindrar eller uppföljningar som glöms bort.

Jag tror inte att lärare vill sina elever annat än väl. De vill att de lär sig. Men det som är sagt måste följas upp och kantas av läraren och elevens arbete med att lära sig och att benämna lärandet och dess utveckling.

Mina elever har studerat, de har tagit studievägar och utbildat sig vidare. Och de som hade kepsar har inte längre kepsar, och de med spring i benen sitter mer stilla än vad de borde göra, och deras spontana frågor om allt mellan himmel och jord …

Jag återkommer med fler inlägg om det långsiktiga arbetet och de tio åren av grundskola.

Hej HOPP!
Anne-Marie

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , , | Leave a comment