Boken går att mäta, väga och …

I min första klass vägde vi böcker. Vi var tvungna att ha olika vågar beroende på vilka böcker vi vägde. Jag bar med mig den absolut största bok jag hade hemma och den mätte vi på höjden och tvären. Det går att mäta böcker. Idag hittade jag denna elevbeskrivning av en bok:
”Gymnasiefysik boken (fysik 1a), Längd= 24cm Bredd= 20 cm Höjd=2.5 cm Volymen blir 1200 kubikcentimeter. Boken väger exakt 1130 g så densiteten blir ca 0,94 g/kubikcentimeter och antal sidor 483.”

Posted in BOKEN I UNDERVISNINGEN | Leave a comment

Undervisning; Från bok till biobiljett via en plånbok

P1260015Jag har undervisat ur första kapitlet ur Mig äger ingen av Åsa Linderborg, 2007. I den möter vi författarens pappa genom hans plånbok. Denna inledning till berättelsen har jag undervisat om. Vad berättar plånboken? Vad kan man ha i en plånbok? Vad klipper vi ut för tidningsartiklar och varför viker ned dem i plånboken?

För att möta min plånbok och det jag har i den visar jag min biobiljett. Den kan vi titta på. Jag förbereder med frågor, tänk bildpromenad, och så får eleverna grubbla och tänka:

Frågorna kan vara:

  • Vad vet vi då vi läser av biobiljetten?
  • Hur många rader kan det vara i salongen?
  • På vilken plats satt jag?
  • Vad vet vi om den platsen?
  • Om jag är med ett sällskap – hur kan vi sitta?
  • Vad menar man med momsen?
  • Vilken information skulle vi önska fanns?

De här frågorna, ska som alltid, leda till att eleverna får tänka lite längre och inte att det finns färdiga svar utan många olika svar. En elev kan säga att jag var ensam på bio och att det var ett mellanrum mellan mig och de andra. En elev sa att jag satt med en person på varje sida och en bakom mig och en framför mig.  En elev tyckte att jag satt på yttersta kanten och ingen satt på min vänstra/högra sida.

Det är eleverna som ska få berätta. Det finns många olika svar. Hur många frågor kan vi hitta på så att kreativiteten kittlas och ordförrådet för omsättas och prövas.

Posted in BOKEN I UNDERVISNINGEN, Den meningsfulla högläsningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Leave a comment

Barnet på utställningen och jag som en del av konsten i den

P1260743På utställningen upptäckte jag plötsligt hur en liten ett-och-etthalvtåring tittade på mig. Barnet stod länge, länge och tittade på mig. Sen vände sig barnet mot en staty och tittade länge, länge på den. Sen vände barnet sig mot mig igen. Tittade länge, länge på mig. Jag stod stilla och lät barnet titta. Sen vände sig barnet om och tittade lika länge på statyn.

P1260746

 

 

 

 

 

 

Jag funderade över hur barnet såg på det utställningen visade. Kanske var jag en del i det stora mysteriet som uppstod då barnet ömsom tittade på en avbild av en människa och ömsom på en levande människa. Plötsligt var allt över. Barnet gick med små steg mot en pappa som nickade åt mig och följde sedan sitt barn vidare mot andra konstupplevelser.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Leave a comment

Jag vill dricka kaffe ur den koppen jag fick av …

Körling fotograferar 2015

I min ensamhet dricker jag en kopp kaffe. Jag döper kaffekopparna. Jag tänker alltid innan

– Idag dricker jag ur Christinas kopp, eller ur dotterns koppar, eller ur sonens kopp, eller någon kopp jag fått av P. Det gör stunden lite viktigare och mer betydelsefull för mig. Om jag äter något till brukar jag tänka på en viss Ann i Nyköping – vi har alla kaknamn ihop.

Posted in Personligt skrivande om ... | Leave a comment

Blir glad över lärarord rörande Nu Ler Vygotskij

Det dimper ned små meddelande och brev och naturligtvis blir jag glad för orden:

”Anne-Marie, jag har precis läst din ”Nu ler Vygotskij”. Jag ler, jag nickar, jag skrattar, jag gråter. Dina ord går rätt in i mig. Det är så underbart att bli berörd och omskakad. Tack tack tack!”

Detta kom idag. Och utanför snöar den. Här inne sitter jag och värmer mig. Kaffe, bok, meddelanden och den mjuka tystnaden.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged | Leave a comment

Bort allt vad oro gör

Den oro vi kan känna för barn har de ingen hjälp av att vi visar eller förmedlar. Den oron vuxna känner ska leda till att vuxna har samtal om det som oroar oss, i stort och i smått, för att göra oron mindre orolig. Vi behöver se till det sakliga. Vad vet vi? Vad kommer oron ifrån? Förmedlar jag min oro? Och om oron är befogad ska vi handla så att vi har barnets bästa för ögonen. Om jag oroar mig för att ett barn inte kan läsa så ska den oron bli handling och möjlighet. Om jag stannar vid min oro och kanske lägger oron i barnets knä kommer det bli besvärligt för barnet. Vem ska barnet vända sig till? Barn är finurliga. De vill inte skapa oro. De vill inte göra saker och ting värre. De försöker på det sätt de kan att ordna saker och ting så att vuxna slipper sin oro.

Den oro vi känner kanske vi kan tala varmt sakligt om. Med varandra. Vi vuxna.

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Leave a comment

Om musiken för själen

Körling fotograferar 2014

Igår lyssnade jag till radioprogrammet ”Kropp och själ” 2015-01-20 där läkarna ordinerade kultur som en del av möjligheten att bli frisk. Jag tänkte på skolan.

I skolan har vi musik, bild, teknik, slöjd och idrott som alla handlar om att göra något själv eller ta del av något som inte riktigt går att mäta effekterna av, dvs, till och med är omöjliga att mäta. Jag har alltid tänkt att mina lektioner ska innehålla musik och gärna musik eleverna ännu inte själva har väljer. Varje morgon lät jag eleverna lyssna till klassisk musik, deras tankar for hit och dit och det gjorde mina också. Musiken slog an. Över tid vande sig eleverna vid denna stund av lyssnande och ville gärna ha musiken jag spelade. Jag spelade ofta samma verk om om och om igen. En decemberdag ringde en förälder och frågade vilken ”poplåt” jag spelade i skolan för den skivan stod högst på barnets önskelista. Föräldern blev både förvånad och glad då jag sa att det troligen handlade om detta klassiska stycke. Jag är saklig så jag hade inte sagt till eleverna något om att musiken kanske var gammalmodig eller att de inte skulle tycka om den. Jag spelade den och berättade vem det var som komponerat det vi lyssnade till.

I Madicken skriver Astrid Lindgren, 1960, s.75: 

”… Madicken har tagit ner gitarren och spelar så att hon varken hör eller ser. En ton i taget spelar hon, och vid varje ton blundar hon och lyssnar. Hon hör hur det klingar ända in i själen, och det gör henne glad.”

Posted in BOKEN I UNDERVISNINGEN, Litteratur och läsning, Musik | Tagged , , , , , | Leave a comment