Anne-Marie Körling

På utställningen upptäckte jag plötsligt hur en liten ett-och-etthalvtåring tittade på mig. Barnet stod länge, länge och tittade på mig. Sen vände sig barnet mot en staty och tittade länge, länge på den. Sen vände barnet sig mot mig igen. Tittade länge, länge på mig. Jag stod stilla och lät barnet titta. Sen vände sig barnet om och tittade lika länge på statyn.

Jag funderade över hur barnet såg på det utställningen visade. Kanske var jag en del i det stora mysteriet som uppstod då barnet ömsom tittade på en avbild av en människa och ömsom på en levande människa. Plötsligt var allt över. Barnet gick med små steg mot en pappa som nickade åt mig och följde sedan sitt barn vidare mot andra konstupplevelser.

Den oro vi kan känna för barn har de ingen hjälp av att vi visar eller förmedlar. Den oron vuxna känner ska leda till att vuxna har samtal om det som oroar oss, i stort och i smått, för att göra oron mindre orolig. Vi behöver se till det sakliga. Vad vet vi? Vad kommer oron ifrån? Förmedlar jag min oro? Och om oron är befogad ska vi handla så att vi har barnets bästa för ögonen. Om jag oroar mig för att ett barn inte kan läsa så ska den oron bli handling och möjlighet. Om jag stannar vid min oro och kanske lägger oron i barnets knä kommer det bli besvärligt för barnet. Vem ska barnet vända sig till? Barn är finurliga. De vill inte skapa oro. De vill inte göra saker och ting värre. De försöker på det sätt de kan att ordna saker och ting så att vuxna slipper sin oro.

Den oro vi känner kanske vi kan tala varmt sakligt om. Med varandra. Vi vuxna.