Anne-Marie Körling

Läroplanen innehåller ord som elevnära. Låt oss tillföra ord som lärarnära och klassrumsnära. Då börjar vi närma oss själva kärnan av skolans verksamhet. Ett helt nödvändigt perspektiv. 

Det är ofta inte samvaron med eleverna, eller arbetet med dem, eller klassrummet… det är allt det där andra som stressar upp lärare så att de upplever att de är stressade i klassrummet. Det är genom annan stress lärare inte orkar i klassrummet. Det blir eleverna som får bära och möta den. Lärarens stress.

Jag tycket att det är rent märkligt att lärare inte har bärbara datorer, eller att de inte har en egen överhuvudtaget. Den första en-till-en-satsning en skola ska göra är den att se till att lärarna har en egen dator. Det betyder att läraren kan använda datorn intill eleverna, dokumentera på plats om läraren vill och önskar, kan banda in lärar-och elevsamtal som äger rum på lektionen för att sedan undersöka det som ägde rum i eget utbildande syfte. Ja, det finns mycket som skulle underlätta en lärares arbete genom en sådan satsning.

En annan sak är att det bör finnas fler kopiatorer. På flera platser i skolan. Trassel och trötta kopieringsapparater är stressfaktorer, åtminstone då jag var i skolan, vilka ställde till det och gjorde att man kom för sent till lektionerna. Man lämnar nämligen inte en kopiator i haveri utan att själv ställa den tillrätta, eller anmäla hos expeditionen att den är väldigt havererad, annars tar man saken i egna händer och det bums, utan pardon.

Jakten på en dator borde vara en lätt sak att ordna, ja på något vis kan resuserna läggas där tänker jag, för att sitta och skriva på en dator med en kollega som nervöst vankar fram och åter för att också få tid att slå sig ned och i hast öppna mail och rapportera in och allt det där om är skrivet med MÅSTE GÖRAS bokstäver.

Och så en fikapaus som är en fikapaus. Inte en paus där annat ska ordnas med. Utan en fikapaus där hjärnan får koppla av och hjärtat leta sig fram till en annan takt. En aningens vila om så i fem hela minuter.

Och så det sista, och det viktigaste:

Att fokusera på det skolan ska fokusera. Polera fram innehållet, relationerna och läraryrket. Det är för mycket väsen runt skolan. Det egna värdet av just skola, lärare och elev måste få större fokus. Det ska riktas mycket varmt ljus till det som äger rum i ett klassrum. Kärnan av hela skolverksamheten!

Ha en utmanande pedagogisk måndag önskar jag er!

Ja, stackars lärare. Det är så stressigt med alla dokumentationer, alla mail, allt det där andra. Den stressen följer med in i klassrummet där orken inte orkas, där viljan att vara med eleverna äventyras av den ständiga kontrollen av vad elever kan. Att det är en hel hoper med människor i klassrummet som både lär och utvecklas ihop blir lätt bortglömt.

Jag är en av de lärare som dokumenterar mycket, men aldrig har jag varit tvungen till det. Jag dokumenterade det jag kunde följa, det jag hann, utvecklade mig i samspel med eleverna, inte i samspel med ökade krav och papper som ska resultera i en tabell långt uppe i den skolordning som råder.

Att en lärare skriver 500 omdömen är orimligt. Att en lärare följer en klass, ett ämne och var och en av eleverna är kanske möjligt. Om man ordnar så att lärare har möjlighet att göra sitt arbete. En bärbar dator som gör att läraren kan dokumentera i klassrummet, en uppgradering av nyfikenheten på vad lärare gör när de är tillsammans med eleverna. en ”provanställning” av alla de som tycker och tänker om yrket så att diskussionen blir vardagsnära och faktiskt beskriver hur lärare arbetar. Jag möter många lärare som inget hellre vill men som känner att de inte kan eller orkar.

Bristsynen råder i och utanför skolan.  Bristsynen vilar i alla aktioner. Vi kunde göra mer – du ska också göra det här – och i lärarkroppen växer en olustkänsla i magen. En klump som inte syns men tynger ned: Vi hinner inte. Eleverna kan inte. Vi måste hinna och eleverna måste kunna.

Jag tror att vi kan börja i en annan ände. Att inte dokumentera så förtvivlat mycket inledningsvis. Att vi har våra styrdokument (och dem är vi om vi tänker efter mer hemma i än vi tillåter oss tro) och där är själva innehållet. Vi kan sedan följa och följa upp det som har ägt rum i klassrummet. Eleverna finns där. De kan också bidra till att åskådliggöra det som sker varje dag. Jag vill se en dokumentation som börjar med eleven och tar sig genom systemet vidare från den enskilde eleven till hela skolsystemet. Då blir underlaget nära klassrumsarbetet och genom elevernas medverkan. Elevperspektivet blir åskådligt och ur ett så nära perspektiv kommer vi att få syn på vad det är vi ska göra och vilka uppdrag vi måste utveckla.

Ja, jag känner stor omsorg om lärare och lärarkår. Det tycker jag alla ska göra.

Körlings pedagogiska ordspråk: Barn av sin tid behöver pedagoger av sin tid.

Fler finns här!

Alla omsluts av läroplan och kursplan. Alla de som inte också blickar mot oss med klara och lyckliga ögon, också de som snorar sig igenom skoldagarna och inte har lärt sig att snyta sig, också de som äter slarvigt och med illa bordsskick och som inte fått lära sig att äta ihop med andra, också de som vänder sig bort från skolan med orden fitta, gubbdjävul och trotsar med utåtagerande ilska, också de som inåtvända vänder sig mot grubblerierna om att mamma och pappa bråkar därhemma, också de som luktar svett för att deras kroppar växer upp och hormonerna stökar till det, också de som dagdrömmer om att sätta mål efter mål i Juventus liga, också de … också de som vill mer än göra det vi gör i klassrummet, de som uttalar att lektionerna är tråkiga, också de. Också de som i förtvivlan kastar en bok i klassrummet för att de inte förstår, inte kan och hela världen kräver att de ska kunna. Också de! Alltid också de.