Godispåsen då och nu

P1290179

Då jag var barn var godispåsarna små. Den var vit, liten och rymde inte så mycket. Inte fick man ned hela handen i godispåsen. Idag är påsarna stora och får oss att stoppa i mer än vi orkar äta eller egentligen tycker är gott. Vi har skopor att fylla  påsarna med. Då jag var liten plockades godis en efter en med en liten sked eller en liten nypa och det var tanten i godisaffären som gjorde själva arbetet.

Jag minns, det var förra året tror jag, då jag gick med en liten fyraåring till affären. Noggrant valde fyraåringen fem godisar och det räckte så. Jag tänkte att den här lilla fyråringen kan både välja och avstå. Inte kasta sig över allt med sin godisslev, inte misströsta över att påsen var mer tom än full. Det räckte gott med de bitar hen lagt dit. Den lilla kunden gjorde allt det köpkrafterna önskade att hen inte gjorde.

I en liten stad i Skottland är påsarna små. Det godis jag köpte plockades ur en burk av försäljarens lilla godisnypa. Jag kände mig som ett barn igen när jag fick min lilla godispåse och då jag pillrade med mina fingrar för att fiska upp en karamell.

Posted in Personligt skrivande om ... | Leave a comment

Språket vi ville ge den nya kamraten som ännu inte kunde svenska

- Vilket ord kan jag ge min nya klasskamrat, funderade eleven. Jag vill ge ordet ”gyllene”.

Vi skulle få en ny klasskamrat. En som var utanför svenska språket. Eleverna var engagerade. De ville dela med sig. Det krävdes samtal för att ge plats åt språket. Ordet gyllene kom efter många andra ord. ”Gyllene” var ett vackert ord.

– Hur ska man få någon att förstå ordet gyllene? tänkte eleven.

– Ja, hur ska man visa ett ords betydelse, frågade jag.

Jag ger sällan några svar. Jag frågar vidare. Eleven som tänkte om sitt ord funderade över om hen kunde ta med sig saker som var gyllene. Då uppstod frågan om vilka saker det kunde vara och om det fanns en risk att själva saken kunde bli förstådd som gyllene.

– Alltså gyllene är ju liksom något som glimmar, sa eleven. Hur ska jag förklara?

Jag är inte den läraren som säger att eleven ska välja ett lättare. Eleven har ett underbart problem som gör eleven tänkande, kreativ och fundersam. Om jag erbjuder en väg ut ur problemet har jag motverkat ett viktigt arbete. Eleven skulle då lära sig att välja lättare vägar. Det är inte lärande. Det är utmaningarna som är lärande. Eleven grubblade på sitt ord. Övergav det inte. Ordet väckte kreativitet och fördjupade elevens förståelse för ordet. Den egna språkutvecklingen. Den fördjupade språkutvecklingen.

En annan elev grubblade på om hen skulle gilla ordet ”minecraft” och om det skulle vara ett bra ord att ge iväg. Det blev en stor diskussion  om ordet för det är inte riktigt svenskt kom eleverna på. Det är ju ett engelskt ord tänkte de men det är nästan svenska för ”vi använder det ju så ofta.”

– Men vi säger ju det tusen gånger om dagen, sa eleven. Kanske jag ska visa vad det är som är minecraft?

Hela diskussionen gjorde oss språkligt medvetna och samtidigt utvecklades språkets betydelse för eleverna. De valde ord och valde bort andra ord. De tänkte och klurade på ord de ville dela med sig av. En del var vackra och gyllene, andra praktiska och dagliga.

Då eleven kom var alla nyfikna på hur de här orden de valt skulle bli elevens. Genom språket kom vi att bli tillsammans. Nyfikenheten på språkutvecklingen blev något gemensamt. Inte att eleven inte kunde. Utan att eleven skulle få.

Det handlar om språket. Inte om att inte kunna det. Utan på vilket sätt man får lära sig det. Diskussionen om vilket ord vi skulle ge eleven utvecklades inte bara en gång utan många, många gånger. Nyfikenheten över vilka ord vi kunde få lära oss kom med den nyfikenheten.

 

Posted in Inkludering, Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten, Svenska, Svenskämnet, Undervisningen, Värdegrunden | Tagged , , , | Leave a comment

En nalle så fylld av barndom

P1200119

Jag går på loppmarknader. Jag ser på leksakerna. Ser nallen. Den ser så utkramad ut. Så fylld med barndom. Men här på loppmarknaden. Så övergiven. Som om leken tagit slut i den. Och uppväxten som gör att nallen nu finns på loppmarknadens bord. Nallen som ler har vuxit upp vid sidan av en liten varelse. Så mycket barndom finns i nallen. Så många kramar. Så många resor i en barnvagn och så många utflykter till hyllan på förskolan. Så många pussar av godnatt. Så många händelser att dela. Som då nallen hade ett eget liv. I fantasin verkligt. Intill på stolen vid matbordet.

Jag tänker på leksakerna då jag går på Loppis. Jag ser dem sticka upp ur  en-punds-lådor där de tittar fram och påminner mig om något jag än gång känt för en nalle. Så ser jag små händer plocka fram nallen ur lådan. Ettåringens skratt. Mötet. Jag önskar nallen ett nytt barndomsliv.

P1200125

Posted in Personligt skrivande om ... | Leave a comment

Infångad i texten som humlan i insektshåven

Jag läser en bok om humlor. Jag köpte den för att studera hur en lärare kan bibehålla elevens intresse utan att döda det. Jag köpte den för att läsa om hur barn på egen hand upptäcker världen och vad dessa upptäckter gör med dem. Jag köpte den för att läsa om hur ett intresse aldrig sinar och att kunskaperna heller aldrig gör det.

Men nu är jag så inne i humlornas värld att jag är infångad i texten som humlan i insektshåven. Jag lär mig för jag är intresserad. Jag lär mig om humlornas förmåga att hålla temperaturen. Jag lär mig att humlor, vissa arter, gillar gula och blå blommor och att det finns en humla som lever i polartrakten:

”Världens nordligaste sociala insekt är polarhumlan, Bombus polaris, som förekommer vid norra polcirkeln.”  Dave Goulson; Galen i humlor, 2015

När jag promenerar omkring i närområdet räknar jag humlor. Eller rättare sagt undrar varför de inte syns eller finns där jag är. Då ser jag att det saknas förutsättningar för humlorna. Inga blåa eller gula blommor så långt ögat kan se. Och en humla dör om den inte får näring inom 40 minuter. Så parken där jag går igenom är ingen plats för humlan. Nu är det så att vår planet är beroende av insekter. Det lilla berör det stora. Därför är det roligt att läsa skylten och se växtligheten som främjas runt den. Jag ser att det jag läser har betydelse för det jag möter. Här är skylten:

P1290023

Posted in Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning, Miljöperspektivet | Tagged , , , | Leave a comment

När ordet lösgör sig från det konkreta kan det användas kreativt

TankeverksamhetDet specifika ordet. Mamman och barnet pekar mot något gemensamt. En pippi. Fågeln som är i mammans och barnets gemenskap får ett ord. Och så flyger ordet iväg. Pippin borta. Snart kommer där en annan fågel. Barnet prövar om ordet är giltigt. Pippi? Och mamman bejakar gemenskapen med stunden, med barnet, med fågeln och med det gemensamma ordet. Det symboliska ordet som representerar själva fågeln. Och så blir orden generella. Något som kan flyga blir en fågel. Fåglar har något gemensamt. De har vingar, näbbar och sjunger. De kan sitta i träd. De kan flyga i konstellationer. När vi vet vad en fågel är kan vi undersöka vad som skiljer fåglarna åt. En är röd. En annan svart. Ju mer vi letar efter det som särskiljer fåglarna åt desto fler fågelnamn behöver vi. Vi behöver ordet skata. Duva. Sädesärla. Havsörn. Kolibri.

Ett ords gemenskap blir därför en aning mer komplicerad. Jag tänker utifrån ett litet barns perspektiv. En pippi måste omdefinieras till fågel. En art. Och som sådan en massa olika sorter.

Jag läser Arne Jemstedt essä ”Förlust, sorg och omsorg” ur ”Att ha och inte längre ha”, 2003:

”Dessförinnan har föreställningen om ett ting och själva tinget, tinget i sig, för barnet inte varit skilda åt: föreställningen och tinget, symbolen och det symbolen symboliserar sammanfaller.”

Att ha ett konkret föremål och kunna föreställa sig ett föremål är två olika saker. Det konkreta uppstår i nuet och i gemenskapen med den som kan benämna det som är i blickfånget. Det symboliska uppstår efter många möten med det konkreta. Det kan handla om att ha en verklig fågel, se ett fotografi av en fågel, läsa en text om en fågel och lyssna till fågelns sång och en annan fågels läte. Det här innebär att världen bli större och mer omfångsrik. Symbolen lösgör sig från det konkreta.

”symbolen lösgörs från det den symboliserar, vilket i  sig utgör en förlust, ett uppgivande av kontroll över tinget, men med den oändliga vinsten, kan man säga, att symbolen nu kan användas i ett verkligt symboliserat tänkande, i drömmande, lekande, skapande.”

”Symboler skapar hos barnet en alltmer sofistikerad och djupnande mental rymd” vilket i sig skapar förmågan ”att uppfatta och förstå den andres inre.”

Det specifika. Det generella. Det konkreta. Det symboliska.

Posted in Ordförrådet | Tagged | 2 Comments

MidsommarSAOL:

midsommar

midsommarafton

midsommarblomster

midsommarbukett

midsommardag

midsommardans

midsommarfest

midsommarfirande

midsommarhelg

midsommarkrans

midsommarnatt

midsommarnattsdröm

midsommarstång

midsommartid

midsommarväder

Posted in Ordförrådet | Tagged , | Leave a comment

Det vi känner igen och det vi förstår oss på

P1280743

Vi är vår kultur. Runt bordet sitter de som äter som jag, talar om det jag tycker om att tala om, sopar rent golven på samma sätt som jag och som inte bryr sig om de fönster som ännu inte är tvättade. Om jag skulle ha någon på besök som alltid har skinande blankt hemma skulle det påverka min syn på golv, fönster och smulfria diskbänkar. Jag skulle kanske putsa skinande blankt för att kulturkrocken skulle mildras. Jag vill bli sedd som en del av kulturen som kommer med den andre. Jag vill inte se det osynliga pekfingret mäta dammlagret på fönsterbrädet. Vi blir till och vi skapar varandra. Fri är jag när det är bekvämt och jag vet att jag är igenkänd utifrån den jag är och vill vara.

I skolan möts vi av mångkultur. Vi utmanas av att inte förstå. Bekvämligheten är inte så bekväm. Eleven som söker kontakt på ett annat sätt än vi är vana vid blir tillrättavisad och inte mottagen. Språket som kommer med den som ilsket ska förklara vad som har hänt hindrar budskapet och vi anar brister och glömmer att lyssna för att förstå. Vi puttar ut för att vi inte är hemma i samma kultur. Vi är den kultur vi själva inte längre ser eller känner av. Vi ser den inte.

I skolan ska vi professionellt låta oss utmanas av det vi inte förstår. Det vi inte förstår ska vi förhålla oss lyhörda inför. Som vi vore på en resa och går på gator vi aldrig gått på tidigare. Eller när vi är i en affär där man säljer saker vi aldrig visat intresse för men tvingas in i för att den vi tycker så mycket om går in där och vi är nyfikna på den andre och vad den utmanar med av annat. I skolan skapar vi också kulturer; korridoren är en, matsalen en annan, skogränsens kultur, klassrummets kultur och blickarnas kultur. Vi är där och skapar kulturen. Den vi inte ser. Den vi förstår som den rådande. Här inne är det tyst. Och här räcker vi upp handen. Sedan ser vi rött på kollegan som säger något annat.

Skolan är en social och kulturell mötesplats. Är jag tillräckligt nyfiken kommer jag upptäcka den kultur som är jag. Genom den kan jag möta kulturen som kommer med dig. Och där vi är uppstår också en kultur.

#ensocialochkulturellmötesplats

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged | Leave a comment