Lektionsförslag ämnet bild: Två delar delfin gör en hel

Den här bilduppgiften hittade jag på förra veckan;

Två delar delfin gör en hel!

Så här förbereder jag undervisningen:

  • Hittade en bild av en delfin (går att göra med vilka bilder som helst)
  • Förstorade upp delfinbilden så att två delar passade på ett A4
  • Delade bilden i två lika stora delar
  • Lade upp de två halvorna på en A4 och ritade en ruta runt omkring delfinen och den plats eleverna skulle rita sin halva
  • Kopierade i färg så att alla elever fick varsitt och några extra för dem som ville göra en till, och en till och en till

Detta får du göra och inte göra när du skapar bilden:

  • Inget sudd får användas (alla suddar sig osäkra. hellre skissa och fylla i men inte sudda)
  • Man får använda blyerts eller kolpennor
  • Man får använda färgpennor men inte tusch
  • Du får småprata och ha roligt med din klasskamrat
  • Du får dela med dig av hur du gör och beskriva hur din klasskamrat kan göra
  • Du får visa och du får låna idéer av lärare, resurser och klasskamrater

Mitt förhållningssätt:

  • nyfiken på hur eleverna löser sitt tecknande
  • nyfiken på hur eleverna löser problem som uppstår
  • nyfiken på hur eleverna reagerar när de inte får använda sudd och sedan får ta del av resultatet
  • nyfiken på hur eleverna tar sig an uppgiften

Vad upptäcker jag:

  • eleverna tar sig an uppgiften med iver
  • eleverna diskuterar med mig om vikten av att ha sudd
  • att många elever försjunker in i uppgiften
  • att elever med koncentrationssvårigheter koncentrerar sig och låter inget störa dem

Detta innehöll lektionen:

  • samtal om bild
  • tilltro till förmåga
  • pröva och utforska
  • härma och rita av
  • skissa
  • skapa konturer
  • diskutera delfiner
  • ta del av varandras bilder
  • alla ser allas teckningar
  • förklaringar hur vi gjorde
  • samtal om hur vi kunde fast vi inte trodde att vi kunde
  • svårigheten att inte använda sudd och sudda bort
  • att få lära sig att man kan skissa över utan att det gör något
  • samtal om att det alltid blir ett resultat
  • om koncentration och fokus
  • att skriva om sitt arbete och beskriva hur man gjorde

Ur kursplanen i ämnet bild:

  • kunskaper i hur en bild skapas
  • arbeta på ett undersökande sätt och problemlösande sätt
  • delvis eget bildskapande (blir nästa uppgift – att rita hela delfinen)
  • presentation av egna bilder
  • hantverksmässiga tekniker

 

 

 

 

 

Posted in Ämnet bild, Formativ bedömning, Lektioner och lektionsförslag | Leave a comment

En riktig smäll och elevens rädsla

Jag gick över skolgården, från matsalen till klassrummet, då jag plötsligt får en ordentlig smäll av en fotboll som kom från ingenstans. Jag böjde mig ner i smärta men innan jag gör det hinner jag skymta eleven som sparkade. Han såg livrädd ut. Det fanns ingen avsikt att träffa mig. Nästan omedelbart kom jag till sans och gick jag fram till pojken och kramade om honom och sa att det var en olyckshändelse och inget som var mening skulle hända. Att sånt händer även om man inte vill det. Pojken såg så lättad ut. Lättade var också de andra eleverna som kom springande och klappade om oss både och så började de krama om oss som om vi hade genomfört en riktig bragd.

Jag lämnade en liten hoper ungar som fortsatte att skjuta hit och dit för att det är så det kan bli när man ska spela fotboll.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

Posted in Ansvaret, Formativ bedömning, Kommunikationen, konflikthantering i skolan | Leave a comment

När eleven går igenom en skilsmässa

Det är en tid sedan nu. Jag såg eleven dra sig lite undan. Inte lika glad som vanligt. Över boken som skulle läsas försvann blicken in i något annat. Det gäller att hålla tillbaka impulser att påminna, säga till och ”såja, hur är det med koncentrationen?” Barn har liv som påverkar dem som elever. Det gäller oss alla. Vårt privatliv sipprar igenom när det är svårt och det kan för en tid påverka vår förmåga att arbeta. Inget konstigt med det.

Under en mycket lång tid följde jag upp eleven eller de elever jag haft som gått igenom detta. Men för att stötta och bejaka känslor fanns jag där. Jag förtätade kontakten med eleven och kunde stötta när det kändes motigt och ledsamt. Varje morgon fick eleven lätta lite på det bråkiga och arga och jag sa; att du gör det du kan och när arbetet blev gjort frågade jag:

– Trots att du var så ledsen kunde du göra detta. Berätta, hur gjorde du?

En skilsmässa är en livsomställning. Det vana, det trygga återkommande bryts upp, föräldrarna bråkar därhemma. Det är så skilsmässor går till. Det betyder att eleven får uppleva en oro som tidigare inte funnits och att föräldrarna blir mindre uppmärksamma på sina barn. Detta är djupt mänskligt. En skilsmässa skakar om varenda en i familjen. Så jag skriver inte detta för att skapa skuld utan mer förståelse.

Det är eleven som ska få en extra omsorg i skolan. Inte några yviga gester eller stora ord, utan bara bli sedd och kanske när tårarna kommer få gråta utan hejd. Det handlar om att vara medveten om att skilsmässan också påverkar elevens skolgång. Därmed gäller det att vara medveten om att skolan erbjuder trygghet, mattider och seende vuxna som kan förstå, lyssna och vara där för en stund. Ofta svarade jag på elevens frågor att ”så kan det vara” och jag visade ingen oro för familjen eller för eleven.

När ett år hade gått stod eleven stadigt på benen igen. Det gungade inte under några fötter. Familjen hade gått igenom något av den separation som krävdes men mycket återstår trots det. Eleven som slokade en aning var nu återigen en elev som pratade lite högt och som föreslog vilka lekar som skulle lekas på rasten.

Hur förhåller man sig till elevers familjesituation?

Jag brukar inte förstora eller förminska problemen, dvs, att jag gör det hela större eller mindre. Jag lyssnar noga till eleven, frågar inte rakt ut förrän jag säkert vet att det är detta eleven går igenom men lyssnar om eleven sover på nätterna eller hur eleven tänker om skolarbetet. Om föräldrarna har berättat betyder inte det att eleven vill anförtro sig. Jag ber föräldrarna berätta för barnet att jag vet, därefter gör jag klart för eleven att jag har kännedom om det som sker i hemmet. De samtal jag har med eleven under denna långa tid handlar mer om hur eleven kan göra sitt skolarbete, om det är värdefullt att skicka hem läxor, om eleven behöver lite paus för att göra annat men också hur jag kan stötta eleven i skolarbetet. Jag väljer berättelser med innehåll som symboliskt handlar om skilsmässor eller använder bilder för att samtala om relationer. Eleven har rätt till sitt privatliv och föräldrarna sin integritet. Det handlar om att stötta elevens lärande trots allt.

Det är av vikt att tala sakligt med föräldrarna om elevens lärande och elevens reaktioner. När det är otryggt hemma kan eleven leva ut i skolan, dvs, om skolan är en trygg plats för eleven.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Barns sorg är randig | Tagged | Leave a comment

Den höglästa boken blir elevens självständiga läsval

Effekterna av högläsning efterfrågas ofta. Den måste leda någonstans. Att den bidrar till gemenskap räcker inte. Ofta säger jag att högläsning ger:

  • läsfrämjande
  • att lyssna
  • att bidra till en läskultur
  • gemenskapen med skriftspråket
  • ett talat skriftspråk
  • ett större ordförråd
  • grammatiken
  • förklaringsmodeller
  • beskrivningar av känslor, miljöer, relationer
  • att lära sig att förståelse byggs upp (man behöver inte genast förstå men intresse hålls vid liv om man förstår tillräckligt mycket för att det man lyssnar till ska vara intressant)
  • osv …

Men att välja en bok att läsa bör handla om att ge eleverna en möjlighet att möta det de ännu inte kan läsa på egen hand. Det betyder att alla elever oavsett årskurs kan lyssna till något de ännu inte är bekanta med eller som de inte kan läsa själva.

När eleverna varit på biblioteket brukar jag samla dem för en ”bokberättarstund” (ett begrepp jag hittat på och som betyder att barnen får berätta precis som de vill med handledning av klasskamraters frågor och intresse.) De här presentationerna brukar jag fotografera men också när eleverna kommer en och en och visar vilka böcker de lånat.

Vad lär jag mig är en nyfiken ingång. Jag ser hur barns läsande påverkas av vad kamraterna läser, dvs, det läsfrämjande som sker mellan elever och kan betyda att jag måste uppmärksamma dessa böcker, kanske läsa 90 sekunder högt så att samtliga elever kan få tillgång till böckernas innehåll. Jag ser också att flera elever har lånat Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, dvs, den bok läraren läst högt i klassrummet. Då jag frågar de elever som lånat den säger de att de har fått höra berättelsen och nu vill de läsa den själv. De vet redan vad den handlar om och det är viktigt. Här ser vi tydligt hur högläsningen påverkar hur eleven kan välja att läsa och inte sällan betyder det att eleven också tar ett kliv över till annan litteratur än tidigare.

Jag kan också se hur eleverna väljer böcker skolbibliotekarien har pratat om. Det betyder att läsningen behöver sin vägvisare och att alla samtal om böcker kan vara en källa till nyfikenhet.

Det viktiga är att vi lär oss om barns läsintresse och att vi ser till att fortsatt främja den. Minns att lärarens intresse skapar fokus och förstärker intresset för att läsa.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in 90 sekunders högläsning, Astrid Lindgren, Boken i undervisningen, Föreläsningar jag ger, Högläsning, Inkludering, Kollegialt lärande, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Textsamtal, Väck läshungern | Tagged , , , , , , | Leave a comment

”Vi fick ju inte läsa böcker och oj så vi läste”

När jag var liten blev vuxna lite oroliga om man var ett barn som läste lite för mycket. Inte så sällan fick jag höra att jag inte skulle hänga över böckerna utan gå ut i friska luften och leka med de andra barnen. Godnattsagor hörde till den återkommande rutinen innan jag gick och lade mig och då jag blev äldre fick vi läsa en stund – kanske en kvart – och sen var det släcka och sova. Ibland lockade boken till tjuvläsning och jag smög med ficklampan som jag smugglat in i sängen.

När jag blev äldre var det många böcker som absolut inte var tillåtna att läsa. Jag fick inte läsa kioskböcker eller Allersböcker. Alltså läste jag kioskböcker och Allersböcker. Allersböckerna smög jag och mina klasskamrater med och bytte böcker under rasterna samtidigt som vi levde i den sagan som förvrängt verkligheten och lockat till en alldeles för stor dos romantik. Men oj så vi läste. Vi läste och läste och läste.

Det var ingen diskussion om mitt läsande. Snarare var det så att jag fick kämpa för att få läsa. Men överallt runt omkring mig såg jag dagligen läsare; morsan satt över tidningen, brorsan över serietidningarna, syrran över Kamratposten, brorsan över någon bok och grannen satt med någon bok i näven och läste sig bort från radhusområdet.

Idag tjatar vi. Det finns så mycket som konkurrerar med att läsa. Det är stor skillnad från då jag var barn. Men det som fanns och som lockade var alla lekarna vi lekte långt upp i åldrarna och de lekarna var kollektiva; mycket bollspel, mycket dunken, burken och hali-halå.

Det är synd om böckerna. De behöver inte vårt tjat utan vår högläsning.

Ja, några tankar en onsdagkväll,

Hej HOPP!
Anne-Marie

Posted in Litteratur och läsning | Leave a comment

Ett läsande kollegium – för innehållet, samtalet och gemenskapen

Ett enkelt sätt att kollegialt läsa en bok tillsammans är (detta för den bristande tiden vi lärare har) är att dela upp boken i de kapitel den har och dela ut läsuppdrag bland kollegerna att läsa. Det betyder att jag läser kapitel ett, kollegan läser kapitel två och textilläraren läser kapitel tre, osv. Ofta är kapitlen inte så långa och i regel tar det mindre än tio minuter att läsa igenom ett kapitel. Vid nästa möte med kollegorna kan varje lärare få några minuter, gärna två, för att berätta om innehållet i det läraren har läst, och därefter nästa lärare som läst kapitel två, osv.

Det betyder att vi kollegialt har läst en barn- eller ungdomsbok tillsammans. Vi för in bokens innehåll i de pedagogiska samtalen och kan diskutera boken och dess innehåll. Vi lär känna varandra som läsande lärare och kan lyfta aspekter vi vill göra undervisning av eller varför vi vill läsa den här boken högt för våra elever. Vi lär oss också om ett innehåll och att böckerna vi läser kanske tar upp aspekter vi själva inte tänker att barn kan fundera på.

Vi behöver ett läsande kollegium och vi behöver läsa för att fokusera på det uppdrag vi har. Det handlar om att ge ett rikt och nyanserat språk och främja tänkande och kreativitet. Men också den kritiska rösten som inte ska översättas med att gilla eller inte gilla utan handlar om resonemang, förtydliganden, hänvisningar och sanningshalt eller inte. Det handlar om att lyssna till varandras åsikter utan att genast döma eller förkasta utan öka på förmågan att lyssna för att tänka och lära.

Mitt exempel här ovan är mina anteckningar ur Elin Lidells bok Iris Karlssons värsta sommar (har en mängd idéer som går att göra ur den boken) men där mitt avsnitt handlar om att synliggöra hur mycket matematik som finns i boken. Det är något vi kan upptäcka när en av våra kollegor berättar om sitt avsnitt ur boken. Vi kan alltså också upptäcka vad vi vill undervisa om och varför. Men initialt handlar det om att tillsammans upptäcka böckernas innehåll.

Se mer i Körling; Textsamtal och Bildpromenader.

Vi kan naturligtvis också göra detta med en kursbok eller en rad artiklar som på olika sätt belyser ett ämne. Vi kan naturligtvis också göra det med en bok som handlar om skolans utveckling eller nya rön i forskningen. Det viktiga är att vi delger varandra om det vi läst och att vi lyfter fram textens huvuddrag för att lära, tänka och diskutera. Eftersom vi inte hinner det vi vill hinna kan detta sätt att läsa erbjuda att vi lyssnar till varandra och att vi har texter att utgå ifrån. Det är både roligt och kreativt samtidigt som vi skapar gemenskap i våra samtal.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Posted in Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Om jag vore rektor, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen, Väck läshungern | Leave a comment

Klassrumsmardröm och många gånger upplevd i verkliga situationer

Jag drömde att jag samlat klassen framför mig och inlett undervisningen. Eleverna var med eftersom jag alltid relaterar och kontaktar dem för att dela min koncentration. Vänlig är jag när jag leder uppmärksamheten mot det jag önskar att vi ska göra tillsammans. I drömmen blev jag avbruten av andra vuxna som hade ärenden till klassen. Varje sådant avbrott avbryter det viktiga och känsliga hållandet av eleverna och avbrottet visar också att innehållet är mindre viktigt och att det som avbryter har större vikt. Som när idrottsläraren vill komma in och skälla på eleverna för lektionen idrottsläraren haft. Nog är jag av den åsikten att idrottsläraren har rätt att säga till men undrar lite om tillfället är valt med omsorg. Jag drömmer att jag fångar in klassen igen, och igen, och igen för att slutligen inte orka. Jag räknar till alldeles för många avbrott i undervisningen att eleverna släpper taget om det vi ska göra och jag känner mig som en gammal vevgrammofon som upprepar samma saker om och om igen. Innan lektionen är slut har vi blivit avbrutna åtta gånger.

I mitt verkliga undervisande liv har jag lärt mig att inte låta mig bli avbruten utan jag försöker visa att det vi gör i klassrummet är det viktigaste och att den som har något att säga måste vänta tills ett lämpligt tillfälle ges. Det kan låta hårt men så är det. Jag måste visa att undervisningen och elevernas arbete och engagemang kommer i första rummet.

Vid ett av många, många besök i ett av de klassrum och de lärare jag handledde upptäckte jag att läraren blev avbruten upp till åtta gånger under samma lektion. Det samlande fokus som läraren inledningsvis gett eleverna upphörde efter några gånger. Läraren fick svårare att samla eleverna och några suckade högt när läraren återigen blev avbruten. Med rätta. Läraren var inte medveten om att läraren blev avbruten så många gånger och när jag pekade på det och lärarens förmåga, trots allt, att så många gånger återföra eleverna till det centrala blev läraren förvånad. Utan att ha tänkt på dessa avbrott kunde en kultur vid skolan synliggöras och därmed adresseras. En förändring i attityd hos alla som arbetar i skolan att undervisningen kommer i första rummet. För många avbrott eller konkurrerande störmoment hindrar både eleverna och läraren.

Det är lätt att prata om att undervisningen kommer i första rummet. Men om den i verkligheten inte gör det blir det fina ord. Den arbetsinsats som läraren gör blir tummad på och eleverna vars lärande störs och därmed äventyras.

Det vi kan göra är att notera hur vi blir störda och varför. När vi ser ett mönster kan vi åtgärda det tillsammans och därmed skapa en annan kultur i skolan.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Om du vill läsa mer har jag skrivit om detta i både Läraren inom mig och Undervisningen mellan oss. 

 

 

Posted in Konsultation av något slag, Lektioner och lektionsförslag, Om jag vore rektor, Ordning och reda, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Leave a comment