Vi behöver ord

P1410321-001

Ofta talar jag om läsning. Om att öppna böckerna och läsa högt. Ofta tänker jag att det är orden jag vill sprida. Ge barn och unga ord som de inte känner till men som de får lyssna till, uttala. Också ord som de känner till men som de får fördjupa sin förståelse kring. Alltid finns orden där att väcka vår nyfikenhet och våra funderingar. Också de vanliga orden är spännande. Som ordet visp.

Ord har alltid väckt min nyfikenhet. Jag kan stanna upp och smaka på dem, fundera över dem och tänka på hur jag använder dem. Min mamma älskade ord och hon hennes intresse syntes överallt. Vi stannade upp för ord och tittade på dem, läste dem högt, funderade över dem och inte sällan skrattade åt hur de lät. Den roligaste leken var den då mamma sa ett ord och vi genast skulle, utan att tveka, säga det första ordet vi kom att tänka på. Betänketiden var liten. Hur olika vi associerade? Hur våra tankar tog skutt och öppnade till berättelser som gav kopplingarna innehåll och berättelser? Vi lekte med orden.

Varje dag hade jag med mig ord till klassrummet: Apostlahästar, diskussionsunderlag, pengatvätt …

Eleverna fick samtala om orden och fundera över hur de kunde användas. I årskurs ett kom några elever att diskutera apostlahästarna som fanns hos ett av barnens morföräldrar. De förstod att det var ett husdjur. En slags häst. Dagen därpå använde de ordet när de sprang ut på rast.

– Vi använder våra apostlahästar.

Det dröjde inte länge innan eleverna själva hade med sig ord till klassrummet. En elev var så angelägen om att hans ord skulle bli ett ord för klassen att fundera över. Han var ivrig, glad och nyfiken på hur ordet skulle tas emot och de diskussioner som skulle komma. Det var nästan svårt för honom att hålla ordet för sig själv och han fick viska det i mitt öra:

– Elöverkänslighet, viskade han.

Efter rasten syntes ordet på tavlan och diskussionerna tog vid och alla de många ord vi använder då vi samtalar om ett ord ger mening och bygger mening.

Vi behöver ord. Ni som lyssnat till mina föreläsningar vet att jag ofta talar om vikten av ord och att ett ord leder vidare till andra ord. Som exempelvis det handfasta ordet visp som kan få oss att upptäcka både redskap, plats och fenomen.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Ordförrådet | Leave a comment

Ensamhet och betydelsen av att skapa ett vi

Körling fotograferar 2018

Ser Svt Korrespondenterna om ensamhet. Om hur ensamhet får människor att känna sig sjuka och uppsöka sjukvården. Och programmet väcker många tankar men också en hel del hopp om det motsatta.

Vill jag vara elev i mitt eget klassrum? 

Jag tänker på skolan och bemötandet. I alla år som lärare har jag fört noggranna anteckningar om att jag sett, pratat och lyssnat till alla mina elever. Varje dag har jag med mig en elevlista där jag markerar vilka jag har haft samtal med, alltså inte bara frågat och fått ett svar, utan samtalat med. Det ledde till att jag själv kom att fundera över om jag ville vara elev i mitt eget klassrum. Ville jag det? Varför? Ville jag inte det? Varför?

Efter en vecka studerar jag hur det ser ut och vet vilka elever jag behöver öka kontakten med för nästa vecka. Jag noterar alltså inte själva lärsituationerna utan de längre och de där jag lyssnar och ger eleverna talutrymme och där jag ställer följdfrågor som bekräftar och fördjupar samtalets innehåll. Det handlar inte om att eleven ska lämna ut sig utan det kan likaväl handla om hur eleven tänker om något specifikt inom ett ämne. Dessa samtal har utbildat mig men jag har också visat eleven respekt och givit eleven tid.

Skärmavbild 2018-05-19 kl. 12.13.15

Att dokumentera för att veta

 

Jag började med dessa listor då jag fick min första klass, 1996, och då jag ville veta att jag kunde omsätta mina tankar om att varje elev skulle känna sig sedd och uppleva att jag verkligen såg dem. Efter fem veckors dagliga markeringar om vilka elever jag talat med och vilka jag haft kontakt med kom jag att upptäcka att:

  • vissa elever fick mycket kontakt med mig, kanske upp till sex, sju gånger om dagen
  • vissa elever fick ingen kontakt med mig överhuvudtaget

Det handlar alltså inte frågor och svarsituationer eller ögonkontakt och bekräftande blickar, inte heller om att hälsa på varje elev och namnge dem noggrant, utan de lärande samtal där eleven fick och kunde vidareutveckla sina tankegångar. Då jag fick svart på vitt var jag tvungen att undersöka vilken slags kontakt jag erbjöd eleverna och med vilket innehåll. De som fick mycket kontakt fick mer av tillsägelser än av lärande. Det var inte roligt att läsa av min statistik över kontakten i klassrummet då jag också upptäckte att de som inte hade någon kontakt med mig var de elever som gjorde allt de skulle och dessutom gjorde det utan problem eller befann sig vara i svårigheter. Jag beslöt mig för att ändra på mina innehåll för att komma tillrätta med det jag upptäckt. Det kom att påverka hela klassen, varenda elev, och klassrumsklimatet förbättrades. Jag har skrivit om mina listor i några av mina böcker; främst i Vägen till skriftliga omdömen, 2007 men om den undervisningen som jag sedan dess bedrivit syns i varje bok jag skrivit.

Ofta får jag frågan om hur man hinner och jag skulle säga att man hinner mer om man får kontakt med alla elever. Det påverkar över sikt allting i klassrummet. De som fått för många tillsägelser blir gladare och mer engagerade och de barn som inte fått någon uppmärksamhet likaså. Att vara sedd och få lärande uppmärksamhet påverkar  attityden till lärandet men också känslan av att tillhöra en klass och i den vara viktig i betydelsen att få delta i det som är undervisning.

Jag är mycket noga med dokumentation – jag vill inte tycka och känna – jag vill veta hur eleverna görs synliga och hur jag kan verka för att de blir det och är trygga med att vara tillsammans i klassrummet. Det handlar också om att över tid förändra och bygga undervisning där elevernas röster är en del av det växande som kommer med att vi lär, tänker och kommunicerar.

Och detta med ensamhet. I ett klassrum lär vi oss om hur vi är både lika och olika. Vi möter varandra och detta under ledning av lärare och fritidspedagoger. Att leda in i samspelet med andra utan att förlora respekten för att barn behöver olika tid att läsa av sociala situationer och att de har olika sätt att kliva in i sociala sammanhang. Att motverka ensamhet.

Själv men inte ensam

Men också att inte göra det ensamma farligt och stigmatiserande. Jag hade en elev som alltid valde att sitta för sig själv i klassrummet. Jag hade ordnat så att man kunde välja hur man vill arbeta i klassrummet och eleverna hade inga bestämda platser. Eleven valde ett eget bord. Jag började grubbla på hur det kom sig och för att hindra mina funderingar att bli alldeles för stora frågade jag eleven:

– Berätta, du sitter här?

– Ja, jag älskar den här platsen. Jag delar rum med mina syskon och jag får aldrig vara själv.

På rasten lekte eleven med de andra. Vara själv är något annat än att vara ensam.

Skärmavbild 2018-05-19 kl. 12.13.52

Att inte bli rubricerad 

En elev jag intervjuade berättade att eleven älskade att läsa böcker. Hon slog sig ner och läste. Men så upptäckte hon att hennes lärare sa:

– Här sitter du ensam och läser.

Hon förstod lärarnas kommentar som att ensam inte var något som lärarna tyckte var bra. Hon slog igen boken och skyndade ut till de andra. Eleven frågade mig om det var farligt att vara ensam och jag insåg att detta sätt att prata om att sitta och läsa inte främjade läsningen. Lärarna menade säkert inget illa men om de sagt ”här sitter du och läser” så hade eleven fortsatt läsa eftersom uppmärksamheten fanns men ingen värdering eller konkurrerande innehåll att tänka om.

Skolan är en plats för det egna och det gemensamma. Och allt däremellan.

Då det kommer till mobb och skapande av utanförskap krävs omedelbara men genomtänkta åtgärder. För en sådan ensamhet är direkt skadlig och fortsätter påverka också när skoltiden är över. Det går alltid att skapa ett vi. Det går alltid att upplösa ensamhet genom att vara lite som Alfred i Emil i Lönneberga.

– Du och jag!

Anne-Marie

 

 

 

Posted in Hinder för lärande, Kommunikationen, Skolrättigheter, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | Tagged , , , , , | Leave a comment

Välj tidpunkt men inte på en fredag

Teckning. Anne-Marie Körling fotograferar.

Teckning. Anne-Marie Körling fotograferar.

– Nej, inte på en fredag! sa jag.

Det gällde möten med allvarliga innehåll, både för lärare och för elever. Ja, egentligen vilka allvarliga möten som helst. Dessa ska förläggas under måndag, tisdag, onsdag och eventuellt torsdag eftersom möten av föränderliga slag kan kräva en återkoppling. Ofta reagerar vi känslomässigt på saker som påverkar vårt arbete eller vilka vi är och det krävs lite tid innan känslor går att begripa och tankeverksamheten kan ta vid. Som lärare har jag varit på möten som förlagt till en fredag och vars innehåll oroat mig och därmed också min helg. Och när måndagen kommit har jag fått tänka alldeles för mycket på egen hand vilket stegrat min oro. Fredagar ska innebära att man får lämna sitt arbete i någorlunda frid så att helgen kan bli den vila som den ska innebära.

Samma sak gäller för elever. De ska inte avsluta sin vecka med att bli tillsagda utan att ha fått möjlighet att samma dag reparera och återställa både relation och plats i gruppen. Inte heller hembrev ska innehålla saker som föräldrar kan behöva få diskutera med läraren eller med någon på skolan men som finner skolan stängd. Dessa brev kan skickas en måndag eller en annan dag i veckan – och det om problemet som uppstod i skolan inte har löst sig – om det har löst sig i skolan kan man beskriva det och därmed informera föräldrarna om att skolan löser uppkomna problem och att det nu fungerar som det ska.

Detta betyder inte att allvarliga saker inte ska tas upp, eller för den delen saker som påverkar lärarens arbete eller elevernas, men att man ska välja tidpunkt för detta. Helgen behöver fredas för samvaro och vila, rekreation och en känsla av att man fått lämna en vecka bakom sig utan och inte att man lämnar ett problem som ska växa sig större under ledigheten.

Nu fredag och skolan kan se tillbaka på en vecka av varierat innehåll. Lyft det. Knyt an till det som har ägt rum.

Anne-Marie

Posted in Innehåll hembrev, Kommunikationen, Konsultation av något slag | Tagged , , , , | Leave a comment

Engagerade elever genom engagerande uppgifter

P1370282När elever är engagerade … inget stoppar dem då. Ofta brukar jag skapa undervisning som leder till att de inte vill sluta och att de ber om liknande uppgifter för att de är så roliga. Det handlar både om förhållningssätt, om att de får uppleva att deras arbete är viktigt för dem själva och att vi delar det vi upptäckt med varandra.

Jag antecknar elevernas frågor och undervisningens innehåll. I det känner jag stor samhörighet med Hans Rosling. Han bar en anteckningsbok som han gjorde noteringar i. Jag har alltid gjort det. Det har utbildat mig och fortsätter att utbilda mig. Då jag började göra anteckningar 1997 var de sporadiska och ofullständiga. Jag skrev inte så mycket. Men över tid blev små anteckningar berättelser och fyllde sida upp och sida ner. Då upptäckte jag värdet av att anteckna.

Jag fokuserar på elevernas vilja, iver och frågor. Det jag märker bjuder på motstånd förlägger jag i utveckling av undervisningen. Om det frågar jag också.

Jag noterar undervisningens innehåll tillsammans med sex elever i årskurs två:

  • att läsa olika handstilar
  • tyda skrivstil
  • skriva skrivstil
  • läsa valda stycken ur skönlitteratur
  • skriva av korrekt
  • räkna bokstäver och kontrollräkna
  • bokstävernas ljud
  • räkna antal ord i en mening
  • skriva av och kontrollera att det egna överensstämmer med det i boken
  • skiljetecken: punkt, frågetecken, komma och utropstecken
  • samtala om de ord man skrivit och hur man upptäckte dem
  • samtala och fråga om de ord man skrivit och varför man skrivit dem

Lektionen tog 30 min. Att den innehåller så många saker beror på att jag vet vilka frågor jag kan ställa. Undervisningen byggs upp av innehåll och mitt fokus på vad jag kan skapa medvetenhet kring. Jag visar inga elevexempel då jag har för avsikt att skriva en bok.

Posted in Formativ bedömning, Frågekonsten | Tagged , , | Leave a comment

Rädslan som springer fram ur det man inte kan

ur-min-ritbok-002_36492193

Jag lånar ur en tidning och ritar dit en streckgubbe.

Rädsla är en kraftfull känsla. Vi är alla rustade med den förmågan att känna rädsla. Jag tänker på det då jag talar med en elev som ryser av obehag inför ett ämne i skolan. När jag ska prata om ämnet skyggar eleven inför allt som har med ämnet att göra. En slags rädsla tänker jag. Obehaget att inte kunna. Och det man känner obehag inför det vill man undvika. I skolan ska vi få lära oss. Alltför snabbt blir det vi ska lära oss avprickade som kunskaper vi förväntas äga. Och kan man inte tillräckligt fort och tillräckligt snabbt blir det ett problem. Man kommer efter. Man är sist. Man kan inte. Sämst. Och det vet man att man är.

I Hans Roslings bok Hur jag lärde mig att förstå världen beskriver Hans sin pappas rädsla.

Pappa var alltid rädd för att göra bort sig inför folk med utbildning. Han ville inte åka buss, för han visste inte hur man gjorde när man betalade. Han gick inte in i bokhandeln, för han visste inte hur det fungerade i kassan. när han jobbade som springpojke i affären hände det att han blev bjuden på mat av fint folk, men han tackade alltid nej. Han hade inget bordsskick.

Hans Rosling, 2017, s. 23

Det här kan vara underlag för samtal om hur elever känner och tänker kring olika ämnen. Det är obehagligt att inte kunna och känna att man därmed är utanför. I skolan ska man få känna att man är lärande och att vi lär på olika sätt och att vi får misslyckas under det att vi lär oss.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Barns rättigheter, Hinder för lärande, Kommunikationen | Tagged , , , | Leave a comment

Lästårar och spontana boksamtal

Hans Rosling Hur jag lärde mig förstå världen, NoKTre gånger har jag gråtit. Olika sorters gråt. En gång av att jag blev rörd. En annan för att jag kände sorgen som sprang fram mellan raderna och en annan gång av lycka. Jag läser Hans Roslings Hur jag lärde mig att förstå världen, 2017.

Att gråta till böcker säger mycket om ordens kraft att beröra. Inte sällan vet jag varför jag plötsligt gråter men gråter gör jag. Och nu satt jag på tunnelbanan. Efter att ha snörvlat och torkat tårar stängde jag boken. Och tittade upp i vagnen. Ett äldre par ser mig och blir nyfikna på boken. Jag börjar berätta ur boken och om mina känslor då jag läste. Den äldre kvinnan började berätta om hur hon läste. I en apparat som gjorde bokstäver och boksidor större. Hon var väldigt tacksam över den. Nu ville hon läsa den bok jag läste. Hennes man nickade. Han var också intresserad. Intill oss satt en elvaåring (ungefär). Han lyssnade till vårt samtal och följde med i det vi sa. Jag vände mig till honom och visade boken jag läste.

Det är så lätt att tala om något som syns. Det är värdet av att ha böcker. De syns, de går att överlämna och låta den som vill bläddra och titta i. Också en elvaåring kan ta del av det vi vuxna talar om och det viktiga att vi faktiskt läser och tycker om att göra det.

Så många samtal springer ur böcker. Sen vimlar de av ord och myllrar av andra tankar. Så utmanande att läsa, tänka och samtala.

Posted in Synligt läsande, Textsamtal, Väck läshungern, Verkligheten | Leave a comment

Tänka som Einstein och de tankar jag tänker

Library of Congress, utställning om alfabetsböcker, Washington 2016.

Besökt biblioteket. Library of Congress, utställning om alfabetsböcker, Washington 2016.

I kursplanen för ämnet svenska står de tre orden: tänka, kommunicera och lära. Det är ledord för vad eleverna ska få göra när de lär sig. I en artikel i DN Dokument Hjärnan lördagen den 24 februari 2018 beskrivs hur vägen till ett skarpare resonemang inte är så rak utan kantat av omvägar. Om det är så kan elevernas svar vara början på en tankegång och inte ett färdigt svar utan en inledning.

Nå, vad säger man i artikeln?

1) Information.

Att ta in information, sortera den och jämföra den med tidigare information.

Mina tankar om information:

När vi möter något nytt retar det hjärnan. Det nya krockar lite med det vi själva tänker och tycker. – Men nä, så kan det väl inte vara? kan man uttrycka. Det är inte helt lätt att släppa det man medvetet och kanske omedvetet har tänkt om världen. Men krocken innebär att något nytt har stört. Det som stör skapar nya tankar och får oss att kritiskt bemöta, undersöka och senare, om vi övertygas och får fakta, omvärdera.

2) Att utgå från det bekanta.

I artikeln beskrivs hur vi använder våra kunskaper utifrån de erfarenheter vi har. Om vi har en ny telefon utforskar vi den utifrån det vi kan och är vana vid. De problem som uppstår söker vi lösa, och kanske vi löser det genom att få inblickar genom att studera något annat, kanske något vi inte ens ser eller uppfattar som ett liknande problem. Andra områden kan erbjuda lösningar.

Mina tankar om det bekanta och det obekanta:

Jean Piagets termer av assimilering och ackomodation går att tillämpa här. Det vi kan funderar vi inte längre på. Vi kan utan att vi längre tänker på det. När något nytt tillkommer framstår det vi kan. Vi blir, eller tvingas bli, medvetna om det vi kan eftersom vi reagerar på det vi inte kan eller förstår. Det gungar under fötterna då vi måste omvärdera eller då vi känner oss ifrågasatta. Hjärnan arbetar. Den har roligt trots att vi kanske inte upplever det så.

Lösningar på uppkomna problem, stora som små, uppstår där vi minst väntar oss det. Vi bär frågan med oss där vi är och plötsligt under en skogspromenad har vi en ny tanke, ett nytt svar och applicerar det på problemet vi hade. Vi har fått tänka, och vi har fått tid att tänka. Ibland kan man sova på saken. Då arbetar hjärnan friare och vi kan vakna med en lösning. Tankearbete är ibland blixtsnabbt, ibland långsamt. Det är tur att vi är olika när vi tänker.

3) Enkla lösningar på svåra frågor

I artikeln läser jag att man inte ska krångla till det för mycket. Att våga fullfölja sin enkla lösning och se vad den leder, omvärlden till trots.

Jag tänker om enkla lösningar på svåra frågor:

Vi påverkar varandra att tänka på andra sätt vilket betyder att våra enkla svar kanske bemöts av skepsis och ifrågasättande. Att våga gå mot strömmen och inte genast kidnappas i tidens frågor och attityder. Barn ställer många frågor och om vi låter barn få tillräckliga svar så underhåller vi deras frågeställningar och deras nyfikenhet på vad frågorna ska leda till. Att avfärda barns frågor är att hindra dem från att tänka. Att ge dem stoff att tänka om är att ge dem fakta i frågan men fortsatt frihet att tänka och formulera frågor.

4) Cirkulera kring problem

I artikeln står att trots att ett bevis räcker behöver problem och lösningar beaktas från olika perspektiv. Här kan frågorna vara viktiga:

  • Hur skulle någon annan lösa mitt problem?
  • Vad skulle jag säga till en vän om hon kom till mig med det problem jag själv har nu?

Jag tänker om att cirkulera kring frågeställningar

Hela mitt undervisande yrkesliv har jag grubblat på hur undervisning ska utvecklas, hur barn lär och jag anser mig aldrig färdigutbildad. Då jag lär mig lite mer och tror jag förstår och kan möter jag ett nytt problem. De svar jag har prövar jag. Vad händer om jag anser mig färdig? Att frågan är besvarad? Vad gör det med min lyhördhet? Hur påverkar det min förmåga att utvecklas? Personligen är jag intresserad av hur micro påverkar macro och vad problem har sitt ursprung. Ofta är det i detaljerna svar finns och därmed möjligheter till förändring.

5) Tänk innan du talar

Tankeprocessen har en bearbetningsfas, men ju snabbare man öppnar munnen, desto kortare tanketid. Däremot att följa sin nyfikenhet, öppna böcker, läsa och gå i bokhandeln är sinnesutvidgande. Att timme efter timme botanisera bland böcker.

Mina funderingar kring tänk innan du talar:

Små barn tänker genom att prata. Deras tankar syns i deras tal. Det är viktigt att lyssna till barn och ge dem vår tid och närvaro. Inte genast avfärda deras tankegångar utan ta del av dem, utmana eller bekräfta med både frågor och följdfrågor. Om detta skriver jag i ”Undervisningen mellan oss” och i ”Textsamtal och bildpromenader”. Jag är speciellt intresserad av följdfrågorna. De kallar jag de formativa följeslagarna. De visar att jag lyssnar, de visar att jag också är fokuserad på det som är innehållet och att jag deltar i att problematisera dem utifrån det som är sagt och tänkt.

Då jag får frågor vill jag få tid att tänka. Jag vill inte genast presentera svar, exempelvis rörande pedagogik eller hur man får ordning på en klass. Jag behöver få samtala, lyssna och få en inblick i vad det är som frågas efter. Inte alltid är frågorna ställda utifrån de verkliga problem man önskar diskutera utan kan vara en fråga som anses socialt eller yrkesmässigt accepterad. Därför behövs lyssnandet. Att lyssna, tänka och fundera. Att formulera sig, både för sig själv och för andra. Jag vill tänka. När jag tänker brukar jag vara för mig själv. Inte sällan går jag en timme i en bokhandel. Eller i en skog. Eller på en promenad. Eller dammsuger. Eller bakar. Och tänker.

Hej HOPP!

 

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , , , , , , , , | Leave a comment