Anne-Marie Körling

Läs här!

Det är en sak att kunna använda ordet gaffel rent praktiskt. Den är en annan sak att ljuda ihop bokstäverna till just ordet gaffel. Det är en annan sak att se en slags gaffel inom sig då man läst ordet gaffel. Det är en annan sak att berätta om den bild man har av sin inre gaffel för någon annan.

Det är en annan sak att skriva gaffel. Det är en annan sak att skriva gafel än att skriva gaffel. Det är en annan sak att läsa rätt fast man stavat fel till gaffel. Och det är en helt annan sak att använda gaffeln i meningar och sammanhang där gaffeln utgör ett redskap.

Det är en helt annan sak att leta efter gafflar för att man inte vill äta med fingrarna. Det är en helt annat sak att begära in en gaffel i ett land där man brukar äta med pinnar eller med händerna. Gaffel är inte något lätt ord även om det kan tyckas så.

Dessutom låter det lite konstigt. När man sagt det 15 gånger så undrar man varför man uttalar föremålet så.

Då jag undervisar känner jag ett mycket stort ansvar för att hålla mitt glas vatten. Jag tänker alltid – jag håller innehållet. Och jag släpper det inte. Det betyder att jag vet vad det är som är i fokus och jag låter eleverna få stöd av mitt engagemang och intresse och undersöker hela tiden hur mina elever plötsligt blir aktiva och engagerade, hur de relaterar och hur de lär och utvecklas. Jag litar på vattenglaset.

Läs här, titta och provläs!

Det är svårt att läsa. Man ska kunna läsa så mycket och sådant man inte får lära sig riktigt. Att läsa ett ansikte är en konst, en nödvändighet och ett äventyr. Det är också en slags kultur. Bara icke likgiltighet …