Möten som går i stå

Körling fotograferar 2011

I Gettodagboken skriver Janusz Korczak om möten:

Samma sak på mötena. Den röda tråden i diskussionen slits av så lätt. – Någon avbryter med en kommentar – en lång utvikning från ämnet.

Vad talade vi om egentligen?

Ibland säger någon:

– För det första ….

Förgäves väntar man på ”för det andra”.

Ofta tänker jag på de möten vi har vid skolan. Ofta tänker jag att de kan bli effektivare, tydligare och resultera i den energi som behövs för att skapa förankring, förändring, påminnelser ge nya infallsvinklar. Jag har några modeller för hur man skapar dessa.

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen, Pedagogiska samtal | Tagged , , , , | Leave a comment

Jag ville inte mer och försökte förändra en speciell situation

And these children that you spit on
As they try to change their worlds
Are immune to your consultations
They’re quite aware of what they’re goin’ through

David Bowie; Changes, 1971

Jag minns de här raderna då jag lyssnade på Bowie som ung. Jag minns att de gav mig kraft och att faktiskt gjorde att jag tog några steg som innebar förändring för mig och för några andra. Jag var 14 år när jag ställde mig på tvären och pekade på problem och krävde förändring.

Jag hade en lärare som använde elevernas yttre istället för deras namn. Den långe, den korte och den tjocke. Läraren var mycket sträng. vi vågade oss inte på att protestera. En dag sa han något om mig och mitt uttal. Jag tillbringade varje sommar i Chicago och kom tillbaka med ett livligt engelskt språk och det smittade mitt uttal i svenska. Jag hade börjat läspa. Detta påtalade läraren utan min vetskap. Jag kände inte till att jag läspade. På rasten kom mina klasskamrater och ville lyssna. De skrattade och härmade. Jag kände mig utsatt och självmedveten. Väl hemma berättade jag för mamma om vad som hade hänt. Jag beslutade mig också för att inte längre gå på lärarens lektioner. Dagen därpå gick jag upp till rektor som, efter att ha pratat med min mamma, förstod och lät mig hållas. Det blev en snackis på skolan. Eftersom jag krävde att läraren skulle förändra sitt tilltal till oss elever behövde jag göra något. Det tog fyra veckor innan förändringen kom. Den aktuelle läraren ringde en söndag och vi hade ett långt, långt samtal där läraren berättade att läraren förstod och att läraren inte längre skulle kalla oss något annat än de namn vi var döpta till. Jag lovade att komma tillbaka till klassrummet men sa också att jag kommer lämna det om läraren brister i sitt uppdrag.

Det kanske kan sägas att vi elever inte var vänliga mot varandra. Att stöta ut och reta tillhörde vår vardag i skolan. Den skam man kände i klassrummet för att vara utpekad med sina, i lärarens ögon, brister krävde utlopp och det kom på raster.

Det är så viktigt att få en röst i sammanhanget, att bli lyssnad på när det är fel, inte bli misstänkt eller misstrodd. Min mamma trodde på min berättelse, hon hade hört mig säga att jag blev ledsen över hur läraren tilltalade elever i klassrummet långt innan det drabbade mig, och rektor hade också kännedom om hur det kunde vara. Jag var inte modig eller särskilt högljudd. Jag var bara oändligt trött på att det som sades i klassrummet inte gjorde oss elever något gott.

Jag tyckte sedan mycket om lärarens förmåga att pröva något nytt och lämnade skolan med dessa händelser i gott minne. Att det gick att förändra. Att det var möjligt.

Hej HOPP!
Anne-Marie 

Posted in Anpassning, Barns rättigheter | Leave a comment

En hund och tre gubbar

På stan med hunden. Tre gubbar. Lite rufsiga. Lite plufsiga. Lite högljudda. De ser hunden. Får man klappa, frågar en av dem. En annan letar i sin ficka och fiskar upp lite ditt och datt … ja, här är den … en liten hundgodis. Hunden blir glad och viftar på svansen och är plötsligt god vän med en av gubbar. Det klappas. Det viftas. Det fumlas med storhänderna på den lilla hunden.

De plirar mot mig och säger;

– Vill du gifta dig med en av oss?

Det äkta hundtricket! Sen skrattar de, vinkar och vinglar iväg mot något längre fram på gatan. Jag blir så full i skratt och skrattar när jag går åt helt motsatt håll. Tre friare på en dag …

Hej HOPP!
Anne-Marie

 

Posted in Skriver om ditt och datt | Leave a comment

Innan provsituationen: Läs något roligt och skratta tillsammans

Provsituationer upplever elever olika. Ofta en aning spända är de. Inte sällan nervösa. Någon forskning jag läste beskrev man att en bit tuggummi kunde hjälpa för koncentration och för tanken. Jag har prövat tillsammans med mina elever men hade inte tillräckligt med information om tidigare provsituationer eller kunskap om hur jag skulle mäta just den insatsen och därmed en eventuell skillnad. Hur som helst så vet jag att om man inte genast börjar provet utan lättar upp stämningen en aning genom att läsa något roligt eller på annat sätt bidra med något som får oss att skratta.

Kognitionsforskaren och professorn Peter Gärdenfors beskriver i boken Lusten att förstå, 2010, Natur och Kultur:

Peter Gärdenfors, Lusten att förstå, 2010 Natur och Kultur

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , | Leave a comment

Hemmasittare: att uppmärksamma förändringar och uppmärksamma mottagandet

Skärmavbild 2018-12-05 kl. 13.26.20

Skärmavbild 2018-12-05 kl. 13.26.25

 

 

 

 

 

 

Hemmasittare kallas dom. Det handlar om elever som inte kommer till skolan. Hemmasittare är ett ord jag inte är överens med. Det är något passivt med ordets innebörd. Jag vill hellre att man tänker på det som en signal, dvs, ett språk. En berättelse som ännu inte har några ord men massor av tankar eller kanske helt tomt på tankar. Bara inte gå till skolan.

När elever går i skolan kan vi uppmärksamma förändringar. Dessa är ofta små men är förändringar av det slag att vi ser att något görs på ett nytt sätt. Det kan handla om en ökad ströfrånvaro eller försenad ankomst eller behov av att lämna klassrummet vid olika tillfällen. Eleven signalerar något. Jag brukar öka min kontakt med eleven då jag märker på förändringar, vilka de än må vara. Jag brukar inte påstå saker om eleven men jag kan säga att jag ser att du är borta ibland. Jag brukar inta ett ickevärderande förhållningssätt och verka för att eleven inte känner sig bedömd och ifrågasatt. Det betyder att jag måste vara försiktig med att tro mig veta eller påstå något. Jag ska heller inte säga något som handlar om måste eller skolplikt. Ett band som är på väg att knytas upp måste återknytas. Det kan man inte begära att eleven ska göra utan det kräver att man som lärare ser och förstår att något måste göras för eleven och tillsammans med eleven.

Jag minns en elev som jag såg i en skola. Eleven satt utanför lektionerna, håglös, ointresserad men också ur ett annat perspektiv i en miljö där ingen brydde sig. Regeln i skolan löd att kom man för sent så blir man inte insläppt. Sådana är reglerna. Eleven som alltmer börjat stanna kvar i korridoren såg att så blev det för honom. Färre lektioner gick han på. Ströfrånvaron ökade trots närvaron i skolan. En dag är eleven hemma hela dagen.

Att förebygga och reparera handlar om att uppmärksamma eleven, lyssna till eleven, inte prata för mycket om måste och tvång, utan samspela och upprätta samarbeten. Det handlar alltså mer om att skapa dialog och gemenskap. Det är skolans uppgift. Därför blir kanske de regler vi sätter upp också något vi kan behöva rucka på för att ge eleven en chans att komma in i klassrummet. Vi behöver inte göra så stor affär av sen ankomst utan snarare lägga fokus på att välkomna och bjuda in. För vi måste göra något som förändrar förutsättningarna för eleven. Inte sällan berättar eleven att ingen bryr sig, att eleven inte känner sig välkommen, att eleven mest får höra vad som är fel osv. Då måste vi göra annorlunda. Inte utestänga eleven från kontakten med oss. Då signalerar vi att vi ger upp och då har eleven ingenting att låna av oss vuxna. Att göra undervisningen tillgänglig handlar om att anpassa. Att göra skolan tillgänglig handlar om att anpassa likaså. Tolerans måste övas och regler måste bli andra, om så tillfälligt, för att skapa nya förutsättningar och reparera det som blivit. Att öka medvetenheten om att eleven ska omnämnas och göras delaktig.

När hemmasittare kommer tillbaka efter en lång frånvaro handlar detta om att göra hela skolans personal medvetna om uppdraget att ta emot eleven. Det handlar inte om att göra stora saker utan att uppmärksamma positivt; dvs, le, säga hej, hjälpa till, stötta, sitta ner vid maten, hjälpa in om det känns svårt att gå in i klassrummet, följa med och sitta ner en stund i klassen. Jag har skrivit om detta i min bok Undervisningen mellan oss, 2017. Bristande uppmärksamhet, bristande medvetenhet och bristande intresse för det att elever kommer tillbaka kan göra att en hemmasittande vänder sig mot hemmet igen och kommer inte tillbaka till skolan. När det äger rum så borde det väcka hela skolans pedagogiska intresse. Då handlar det inte om att lägga problemet hos eleven utan lösningen inom skolan. Eleven är på osäker mark men prövar sina steg försiktigt. Men att bli ifrågasatt när man väl är där… jasså, har vi en besökare idag … leder inte till att en hemmasittare kommer att vara kvar i skolan. Vi behöver vara mottagande lärare som ser till att skolanknytningen (begrepp ur Undervisningen mellan oss, 2017) kan äga rum och att den dessutom kan göras starkare. Det kommer med skolan och med oss.

För någon tid sedan samtalade jag med en elev om dennes rädsla över att komma försent till skolan. Lösningen på denna rädsla var att eleven stannade hemma hela dagen för att slippa bli tillsagd och slippa rädslan över vad lärarna och de andra klasskamraterna kunde säga. Att elever känner så handlar om vilken erfarenhet eleven har av detta, kanske från en annan skola, en annan lärare och den egna känslan av att ha misslyckats med något man inte vill misslyckas med. Eleven har alltså en stark känsla för att det är viktigt att komma i tid men lyckas inte med att göra just det. Skolan handlar om att få utbildning. Inte bara i geografi, svenska och matematik m.m utan också om att få lära sig att lösa uppkomna problem som till exempelt kan handla om hur man gör när man kommer för sent. Eller hur man ber om hjälp när man inte vågar gå in i klassrummet. Då får man utveckla sitt lärande och kan lösa problem som inte längre behöver betyda problem.

Anne-Marie Körling

 

Posted in Ansvaret, Barns rättigheter, Värdegrunden, Verkligheten | Tagged , , , , , | Leave a comment

Högläsning; Man vet inte vad som skrämmer men ser att det gör det

Jag läste högt ur den fina boken Lisen åker vilse av Cecilia Sundh. Det är en fin berättelse om det som vi gör dagligen; går upp, går iväg till skolan, tar bussen … För Lisen är det inte en vanlig dag. Hon har en ny väg till skolan. Första gången ska hon åka buss dit. Hon vet inte vägen.

Ungefär här ser jag hur en elev skruvar på sig. Jag byter plats och sätter mig intill eleven som skruvar på sig och fortsätter att läsa. Eleven lutar sig intill, viskar att hon är rädd, det är läskigt att åka vilse. Jag gör en paus i högläsningen, lägger boken åt sidan en stund. Vi gör något annat för en stund. När de andra eleverna arbetar tar jag den rädda eleven åt sidan. Jag bläddrar fram mot slutet av boken och läser vidare där lösningen finns.

– Åh, sa eleven. Det gick ju bra.

Då frågade jag om jag fick fortsätta att läsa högt och att vi tillsammans fick lyssna igenom det lite läskigare partierna. Eleven nickade. Jag fortsatte att läsa och vilseresan slutade lyckligt. Det krävs lite lyhördhet inför hur barn och unga förstår. Vi har ingen aning om hur deras upplevelser ser ut eller de erfarenheter de har. Därför kan vi inte avfärda och säga att det inte är farligt. För barnet är det farligt. Men inte oövervinnerligt farligt. Tillsammans lär vi oss om bokens lösningar och om just den spänning som det är att vara bekvämt rädd.

Jag åkte vilse när jag var liten. Jag blev så rädd att jag åt upp biljetten och klev av på fel station och hade biljetten i magen. Det var en mycket obehaglig upplevelse. Idag äter jag inte upp biljetter utan klarar av att komma lite fel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Jag skriver om hur man lär sig om rädsla och hur man får möta den i barnböcker och att det över tid inte längre blir så farligt. Läs mer i Väck läshungern, 2018

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , | Leave a comment

Textsamtal nummer 3: En cykel ropar på hjälp

Här är ett textsamtal som inleds med titeln på boken. Grundregeln är att läraren alltid högläser all text för eleverna. Eleverna får antingen läsa med eller läsa efteråt. Båda alternativen gäller alltid. Det gäller för alla textpresentationer. Minns också att man inte behöver kunna läsa för att delta i textsamtal. Det är däremot viktigt att texten presenteras väl synlig och att eleverna får höra läraren läsa. Om texten blir tillgänglig kan man tänka, kommunicera och lära med stöd av lärarens undervisande generositet.
Bild 1:

Skärmavbild 2018-12-04 kl. 17.40.04

 

 

 

 

 

 

 

 

Textsamtalsfrågor:

  • Bokens titel är Majken den nittonde december, vad kan boken handla om?
  • Vad menar med ”den nittonde december”?
  • Kan berättelsen handla om några andra dagar och varför det?
  • Vad heter författaren?
  • När skrevs boken?
  • Hur kan vi göra för att räkna ut hur många år sedan det är?
  • Hur skriver man ”nittonde” med siffor?
  • Hur många dagar är det kvar till julafton om vi räknar från den nittonde?
  • Hur många bokstäver är det i författarens förnamn?
  • Hur många olika bokstäver är det i författarens namn?
  • Vilka bokstäver förekommer ofta?
  • Hur många är de bokstäverna?

Skärmavbild 2018-12-04 kl. 17.41.34

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Textsamtalsfrågor:

  • Vilka ord hör ihop med snö?
  • Hur många gånger använder författaren ordet ”vit”?
  • Varför förekommer ordet ”vit” flera gånger? (handlar om att snön är alldeles ny, den faller när vi läser texten, den har ännu inte hunnit bli missfärgad… osv)
  • Vad händer när snön faller?
  • Vilka ting blir täckta av snö?
  • Vad vet vi om Pelle? (Han har en cykel. Han har glömt att ta in sin cykel, hans cykel ligger kvar ute, kanske han har glömt att ställa in den i förrådet, författaren har skrivit om honom, vi vet inte så mycket men vi vet att hans namn innehåller fem bokstäver. Vi vet att hans namn skapas av tre bokstäver)
  • Hur mycket snö har fallit?
  • Hur kan vi ta reda på hur mycket snö som har fallit?
  • Hur mycket snö behövs för att täcka en cykel?
  • Hur många centimeter eller decimeter snö kan ha fallit ner?
  • Vilka skiljetecken har författaren Margareta Strömstedt valt till sin text?
  • Om vi fick lägga till skiljetecken, vilka skulle vi lägga till?
  • Författaren Margareta Strömstedt skriver ”tätt, tätt”, varför tror ni hon skriver så?
  • Ge förslag på liknande ord med kommatecken? (glad, glad/trött, trött… osv)
  • Om cykeln kunde ropa, vad skulle cykeln säga? (Läraren kan komma med förslaget; Pelle, kom och skotta fram mig, jag syns snart inte mer, jag är rädd att jag ska försvinna).
  • Ge eleverna ett litet papper där de kan skriva ner vad cykeln säger?
  • Läs upp alla elevers bidrag.

Bild 3:

Författaren Margareta Strömstedt som skrev boken bestämde sig för att cykeln skulle säga detta:

Skärmavbild 2018-12-04 kl. 17.41.37

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs detta med olika teaterröster och lek med cykelns rop på hjälp. Vad skulle vi svara cykeln:

  • Hej cykeln, du är konstig du som kan prata, men jag hjälper dig gärna!
  • Hej kära cykel, förlåt att jag glömde dig ute igår, här är jag, Pelle som rycker ut och hjälper till.
  • osv
  • osv
  • osv ….

Frågebatteriet har du här. Men bildspelet skickar jag om du behöver det för undervisningen. Bara att mejla. Minns också att Margareta Strömstedts bok om Majken är en liten pärla som passar utmärkt till högläsning. Läs så det syns, läs så det hörs.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

 

Posted in Anpassning, Textsamtal, Undervisningen | Tagged , , | Leave a comment