- Pappa, där är ”många” utbrister den lilla sexåringen glatt. Han släpper pappans hand och rusar mot ”många”.
Många är hans tillhörighet och glädjen över att ha funnit sin grupp lyser i hela hans lilla stora ansikte. Jag tänker att det är väldigt klokt att det syns i läroplanen att gruppen är viktig och ska tillskrivas sina värden som läromästare och läroplats.
Läroplanen säger på sid 11 något om kunskaper och mål att sträva mot:
Att varje elev ska:
- känner trygghet och lär sig att ta hänsyn och visa respekt i samspel med andra.
- lär sig att utforska, lära och arbeta både självständigt och tillsammans med andra
- utvecklar ett rikt och nyanserat språk samt förstår betydelsen av att vårda sitt språk
- lär sig lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper ..
Den lilla killen som släpper sin pappas hand lever i läroplanens omtankar om de kunskaper den lilla killen ska få utveckla. Jag läser egentligen in i allt som sägs att gruppen är en av förutsättningarna för utvecklingen av individen. Ingen är en solitud. Alla är en del av varandra.
- Jag ser ”många”! uttrycker allt det.
”Hej, du fina Anne-Marie!
Jag ler mot dig och önskar en underbar fredag.”
Då tänker jag – 13 ord på ett vackert grässtrå – och överlämnat och mottaget som så! Tack du vackra som sände iväg lite livsglädje. Jag ska smaka på ett ord i taget hela dagen. Och på kvällen innan jag somnar ska jag smutta lite på ordet Fredag. Och sedan vaknar jag nog upp till en lördag.
Publicerat i Mina läsare
|
Tove Jansson har beskrivit det mänskliga i dess alla former. Och jag använder mig av liknelserna jag fått för att förstå människan utifrån små berättelser sedan jag var liten. Och idag hörde jag mig själv säga
- Det är bra att göra sig själv synlig genom att bita i den svans man måste bita i. Bättre det än att långsamt gnaga. Den ilskan är mycket ohälsosammare och bereder sina mycket märkliga vägar för att ge sig till känna.
Lev Vygotskij skriver att barn skriver bättre om de känner att de har något att skriva om. Det är också väldigt svårt att skriva allt man med lätthet säger. Det har jag alltid sagt då jag föreläser – om eleverna får prata sig in i sitt skrivande så har de material att skriva om. Allt skrivande ska föregå av massor av prat, diskussioner och modellande skrivning. Annars är det väldigt, väldigt svårt att skriva. Skriva om vad?
Tala sig till skrivande, skriver jag. Och därmed är det sagt. Och skrivet.
Naturligtvis har vi fler begrepp och många, många mer ord att förklara om dåtiden. Vi har erfarit den, fått den berättad för oss, förstått den genom skola och våra ord blev erfarna. Men då vi talar om framtiden har vi inte tillräckligt med språk för det framtida. Det blir samma ord som de dåtida som ska beteckna det framtida. Det fattas ord. För vi vet inte ännu.
Det vi kan göra är att förklara vår tid här och nu. Den kan vi sätta ord på. Och det kan vara en bra början att göra det. Hur ser det ut där vi är idag? Sätt ord på nutiden.
Då kan man börja här och nu med eleverna och i klassrummet. Vad är det jag ser? Hur ser saker och ting ut i ljuset av denna dag? Det kan visa sig att en hel del elever skulle må mycket bättre av att vi inte hämtade informationen från deras dåtid. Vem är du idag lille vän? Det är ett anslag i tiden!
Fantasins behov av erfarenheten skriver Vygotskij om i ”Fantasi och kreativitet i barndomen” 1995.
Om jag inte haft några föreställningar om vattenbrist, sand, väldiga vidder och om de djur som bebor öknen, så skulle jag naturligtvis inte heller ha kunnat skapa mig själva föreställningen om denna öken. Om jag inte hade haft en mängd historiska föreställningar, hade jag inte heller kunnat skapa mig föreställningen om och bilden av franska revolutionen.
Och följden blir därför ett uppdrag av lärarens generösa utlåning av sin kunskap:
En sådan form av samband blir endast möjlig tack vare en sekundär eller ”lånad” erfarenhet. Om ingen någonsin hade sett eller beskrivit den afrikanska öknen eller den franska revolutionen, då hade också en korrekt uppfattning om dessa företeelser varit helt omöjlig för oss. Endast tack vare att min fantasi i dessa fall inte arbetar fritt, utan styrs av andras erfarenheter och liksom arbetar i enlighet med någon annans anvisningar, bara där igenom kan det resultat uppnås som verkligen uppnås i det aktuella fallet, dvs det att fantaasiprodukten sammanfaller med verkligheten.
Anne-Marie tänker:
Detta är en aspekt av fantasin. Och här är lärarens roll mycket viktig. Dels genom att ge elever andra lärande horisonter som eleverna inte av egen hand kan veta och ge desssa fenomen så mycket näring, fakta, bilder, känsla att fantasin kan väckas och skapa något inre och upplevt erfaret. En öken är en öken också i fantasin. Värre är den öken som inte skapas i fantasin utan dödar möjligheten för den inre oasen och upplevelsen.
Då jag föreläser möter jag en mängd frågor. Jag får dem.
Jag tycker om att tänka så.
Jag får frågorna.
Det är vackra förtroenden som ges i en fråga. Och jag söker förvalta detta förtroende. Igår fick jag en sådan frågeställning som gav mig mycket att grubbla på. De lärare som ställde den gav mig mandat att äga svaren. Och jag hade en del av svaren men ägde dem inte ensam. Vi utvecklade svaren tillsammans. För frågor som ställs ser jag som Vygotskijfrågor ställda för att visa in i något påbörjat tänkt. Därför ska jag bidra till att svaren formuleras av frågeställaren och utmana med att själv ställa frågor som kan sticka hål på den pedagogiska föreställningen och de vägar som redan har börjat tas och orden som påbörjat sin invandring in i lärarens tänk för att sedan bli en sanning där inne.
Elevens bästa och väl ligger i att läraren ställer sig frågor. Och det klimatet måste vi börja tillåta oss själva. Läraryrket har aldrig haft reflekterande samtal, aldrig haft vägledning, aldrig tillåtit de där utvecklingsfrågorna som kan påbörjas vid den sköra och mycket ömtåliga fråga
- Hur gör man?
Den som vågar ställa den frågan har påbörjat sitt reflekterande och öppnat upp sitt inre klassrum för möjligheterna att utvecklas i samspel med någon yttre. Det är frågan som är objektet och inte personen i läraryrket. Det är yrket det handlar om.
Jag har funderat över detta möte igår. Och tänker på det sköra att ställa den där frågan om hur man gör och viljan som syns i att få andra infallsvinklar. Att våga komma med den trasiga ballongen, likt en Nalle Puh till Iors födelsedagskalas, och inte gömma undan den. Så här är det! Vad gör VI nu? Låt oss bli många i frågans svar!
Befolka våra HUR! Tätbefolka lärarens uppdrag med mångfaldsHUR!
Det är närvaroplikt i skolan. När någon inte är i skolan så saknas den som inte är där. Jag har alltid tyckt om den inre räkningen av mina elever. Som om jag har lekt leken ”in under mina vingar”. Närvaron av eleverna hör till det som skapar ramar och trygghet. Jag minns att jag räknade mina elever efter den stora Tsunamiolyckan och att jag aldrig någonsin upplevt inräknandet som tryggare än den gången.
Man tillhör sin grupp. Ritualerna för grupptillhörigheten kan nog aldrig bli för tydlig. Den ska alltid värmas kring, omsluta eleverna och visa att platsen är tom om du är borta. Det handlar om stora, stora mänskliga värden. Att få tillhöra.
Jag tänker att vi har närvaroplikt. Ordet kan kännas hårt och skavande. Förpliktande. Men en gång i tiden behövdes plikten för att skilja barnen från hemmens göromål, plikten var riktad mer mot hemmet och föräldrarna. Ja, för att säkerställa skolgång och utbildning trots att åkrar krävde arbeten och potatisen skulle upp. Skördarna in och jorden krävde varje man, kvinna och barn.
Närvaroplikten är något vi lärare ansvarar för idag. Inte den fysiska närvaron utan den psykiska närvaron. Den plikten är ålagd oss. För det räcker inte med att eleverna är i klassrummet – de ska vara i lärandet som sker där. Den närvaroplikten kan inte vara tvingande… den kan erbjudas och lockas fram. Om den psykiska närvaron ska vi tala. Om den ska vi utveckla våra lärande HUR kring. Och om den ska vi erkänna vår rädsla – för visst skaver det i våra lärarhjärtan då eleven inte visar intresse eller är där utan att vara där eller med.
Om det ska vi diskutera, stötta varandra och utveckla undervisningar och arbetssätt så närvaro handlar om aktiviteten lärande. Det är svårt. Läraryrket har den förmånen att vara mycket svårt och utmanande.
Det viktiga lärarspråket och nyanseringarna funderar jag mycket på. Då det handlar om elever kan vi mycket lätt sätta för stora ord på fenomen som inte alls kräver så stora ord. Vi talar om elevers oro då de inte kan sitta still, vi talar om stökiga barn då barnen visar prov på iver att göra och sätta igång eller motoriska fel då eleven är alldeles för klumpig i ett klassrum som är trångt och besvärligt att förflytta sig i. Vi använder stora ord där våra ord ska nyanseras och verka för reflektion och vidga våra egna perspektiv.
När orden fått fäste i vårt tänkande så fortsätter vi att bygga upp våra känslor och våra antaganden kring det vi ganska slarvigt satt ord på. Istället för att börja se hur världen ser ut för det barn vi talat om och sätta andra ord på det som sker.
Det som också är en utvecklingssak för oss lärare är och blir – att inte skriva i sten de ord vi givit, förvalta övergångarna mellan lärare så att eleven inte ärver tyckanden och tänkande samt fundera över om de diagnoser vi ger och prövar oss på att ge eleven kan tidsbestämmas och faktiskt försvinna.
Det som sker med våra meningar och ord är att orden tenderar att sägas så ofta att de förrädiskt nog utvecklas till sanningar. Då det gäller sådana sanningar så är det vår plikt att utsätta sanningarna vi skapat för motstånd och ifrågasättande. Jag bruka kalla det att skapa lite skavsår. För det gör ont under en tid. Som att kasta de gamla skorna och sätta på sig nya.
Loading ...