Lärarens stress och elevens lärande – mitt eget ”case”

Det är allvarligt med lärares stress. Det påverkar lärarens förmåga att närvara. Kära kollega, ingen skuld vilar på dina axlar om du läser det här – tyvärr är det så att stress gör oss upptagna, inneslutna i vårt eget, med piskan mot ryggen, vi måste hinna… vi springer. Om detta skrev jag i boken Läraren inom mig, 2014:

”… men låt mig berätta hur jag själv bidrar till att knyta upp skolanknytningen, ger felaktiga tillrättavisande och på kvällen känner reparationens behov därför att jag själv har avvisat elevens arbetsglädje:

– Snälla, får jag fortsätta skriva på min berättelse, frågar eleven då jag kommer på morgonen.

Elevens iver går inte att ta fel på. Ögonen är glada och inne i klassrummet väntar skrivboken. Bara fröken öppnar dörren. Jag hinner inte stanna upp för att bekräfta elevens iver. Jag är fullt upptagen med min planering för dagen och då jag lägger ifrån mig bokhögen och de nykopierade uppgifterna avvisar jag eleven med att säga nej.

– Inte idag. Vi har annat att göra som måste komma före. Du får lugna dig lite.

Besvikelsen har ännu inte fullt ut satt sig i eleven utan eleven står på sig, fortfarande ivrig att fortsätta skriva.

– Snälla, kan jag inte få?

Och nu gör jag det jag senare kommer att ligga sömnlös och grubbla på. Jag inte bara avvisar eleven utan säger också något om eleven:

– Nu måste du lära dig att lyssna på mig. Jag har sagt att vi har annat att arbeta med idag. Nu får du lugna ner dig lite och gå och sätta dig på din plats. Lektionen ska strax börja och vi ska tala om ”vardagliga moraliska dilemman”! Du måste lära dig att lyssna på mig.

Det gör ont då jag skriver det här. Men då jag stod där såg jag inte det jag själv gjort utan fick bara problem med elevens bristande motivation. Mitt förhållningssätt mötte inte upp den motivation eleven visade. Tvärtom så tog den död på den. Eleven som nyss hade blivit avvisad av mig kastade sig inte genast över det jag hade att ge. Och det var inte konstigt. Det är inte så konstigt om elever visar ett svalt intresse för det innehåll som jag anser vara det viktigaste för dagen. Jag hade också utan respekt talat om för eleven att han var en orolig person som måste lära sig att lugna ner sig. Lära sig att lyssna.

Utan att förstå min påverkan om det relationsskapande som eleven visat mig hade jag avvisat eleven. Eleven hade med engagemang knutit an till gårdagens viktiga innehåll och genom det visat att eleven är lika intresserad idag och trodde också att jag välkomnade detta. Det gjorde jag inte. Den glädje som eleven visade för sitt arbete, det som är i det yttre, bejakade jag inte. Istället gjorde jag eleven till någon annan än den eleven är. Jag riktade mig mot eleven som person.

( … )

Jag skriver i boken hur jag förändrade mitt förhållningssätt och att det tog tid att göra det. Jag behövde ha alla måsten i min ryggrad men inte låta dem styra hela min lärardag.

Jag återkommer.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Posted in Hinder för lärande, Kollegial läsande, Kollegialt lärande, Läraren inom mig, 2014 | Tagged , , , | Leave a comment

Lärarens anknytning och koncentration

Detta blogginlägg är hämtat ur min bok

Läraren inom mig, 2014:

… jag menar att vi genom ett innehåll kan skapa relationer men också befria eleven från att bli ett objekt i läroprocessen. Jag går så långt att jag talar om en professionell relation mellan lärare och elev där vi inte sätter eleven utan elevens lärande i centrum för att möjliggöra för eleven att agera som aktör och införlivas i läroprocessen som subjekt. Relationerna byggs genom såväl lärarens relation till sitt ämne och relationen till sin undervisning som relation till elevernas lärande och till eleverna om individer och som grupp. Det räcker alltså inte att skapa en relation, Det behövs flera relationer:

  • lärarens relation till sitt ämne

  • lärarens relation till sitt yrke

  • lärarens relation till sitt sätt att undervisa

  • lärarens relation till elevernas olika sätt att lära

  • ( … )

  • lärarens relation till den bok läraren undervisar ur

( … )

Jag har blivit allt mer medveten om att jag måste knyta an till mina innehåll för att eleverna ska kunna göra det.

sid 42 och 43.

Eleven och jag diskuterar illustrationen och textens samspel. Också vi samspelar kring innehållet. Vi lär känna varandra genom det.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , | Leave a comment

Ronja Rövardotter och den lilla freden, del 1

För något år sedan satt jag i panelen och diskuterade Astrid Lindgrens litterära arv till oss alla. I famnen höll jag i den bok som jag om och om igen återvänder till; Ronja Rövardotter. Det är också den bok jag tar med mig till skolor i andra länder och då jag presenterar vad jag själv läser. I fickan har jag också den lilla fredsbok om Icke våld som är det tal Astrid Lindgren höll i Tyskland då hon fick mottaga ett stort pris för sina böcker och sin syn på barnet. Små böcker ryms så väl i en ficka och kan därför bäras med i möten med andra och precis som en mobiltelefon läggas fram vid kaffekoppen där man är. Boken lockar på alla sätt till sig läsarens ögon och så kan man bjudas in att samtala om vad boken innehåller och det man själv anser och tycker om det som beskrivs.

Hur som helst. Nyss läste jag ur Ronja Rövardotter för eleverna i  årskurs två (den fungerar att läsa för alla åldrar). Det var så tyst, så tyst när partiet om Ronjas uppbrott från hemmet och det oundvikliga fadersupproret. Ronja måste slå sig fri från pappans sätt att se på världen men också skapa ett nytt slags förhållande till sin pappa för att själv kunna växa. Hon måste pröva den värld som pappan varnar för. När hon prövat den måste hon också ta avstånd från sin pappas sätt att förhålla sig till människorna i samma värld. Hon tvingas, eller varför inte säga att hon väljer att lämna sin familj, för att pappan handlar fel och gör fel. En natt reser Ronja sig upp ur sin sovplats:

Då tassade Ronja upp, och i skenet från elden stod hon länge och såg på sin sovande mor.

Kära min Lovis, tänkte hon, kanske vi ser igen och kanske inte.

Lovis upplösta hår hade flutit ut över kudden. Ronja strök med fingret över de rödbruna hårslingorna. Var det verkligen henne stor som låg där och såg så barnslig ut? Trött också, och ensam utan någon Mattis bredvid sej i bädden. Och nu skulle också hennes barn lämna henne.

”Förlåt”, mumlade Ronja. ”Men jag måste!”

s. 137

Och så är det. Att växa är att ta egna steg. Möta något själv och tillsammans med andra vänner än de närmaste. En smärtsam process. Ett avstånd som kräver kraft och ett avstånd som pockar på och påminner med sitt gnagande av ambivalens. Hon samtalar med Birk då han frågar om Ronja tror att de tänker på dem borta i Mattisborgen;

”Han är väl nöjd tänker jag. Att jag är borta så att han får glömma mej.”

Och hon försökte tro det. Men i sitt hjärta visste hon att det inte var så. Om natten drömde hon att Mattis satt ensam mitt ute i en mörk, svart skog och grät så det blev en källa vid hans fötter. Och djupt nere i den källan satt hon själv och var liten igen och lekte med kottar och stenar som hon hade fått av honom.

s. 153

Lill-Klippen, en av rövarna, sitter en dag vid Ronjas och Birks boplats Björngrottan och berättar om hur livet är i Mattisborgen. Om att Mattis inte längre skrattar. När Ronjas mamma Lovis kommer till Björngrottan kommer känslorna av sorg men trots att längtan finns där också påminnelsen om att stå fast vid sitt beslut att inte komma hem. Lill-Klippen ger berättelsen om pappan, mamman ger bandet till familjen. Men Lovis ger inte den mat som skulle kunna ha kommit ur hennes korg eller ur ett knyte. Också Lovis behandlar sin dotter som växande och därmed också någon som måste leva med konsekvenserna av att växa.

”Du vet varför jag har kommit”, sa Lovis, och Ronja mumlade i sin gråt:

”Inte för att ge mig bröd väl?”

”Nej”, sa Lovis och strök henne över håret, ”bröd får du, när du kommer hem.”

s. 193

Att växa handlar om att pendla mellan det välbekanta och det obekanta. Att somna i Lovis knä och höra henne sjunga Vargsången hör till det Ronja är van vid och det hon kan få av sin mamma och för en stund vila som ett barn i en förälders famn.

Så kommer Mattis till sin dotter. Han tar henne tillbaka. Och försoningen kommer i närvaron. Någon måste börja gå i riktning mot den andre. Det är där den lilla freden kan bli möjlig. Inte i avståndet och inte i ensamheten. Det krävs ett möte. I mötet med den andre. Att våga komma med sin längtan, sin sorg och sin uppriktiga saknad och med den ödmjukhet som också måste till. Också den som blir uppsökt måste ha möjlighet att känna sin saknad och sin vilja till att försonas.

När jag läser om detta parti ser jag hur eleverna nästan inte kan andas. De känner alla till hur de har bråkat med sina föräldrar, velat rymma hemifrån, varit arga och tänkt att de minsann inte är deras föräldrars barn. Det krävs också en förändring. Något måste bli nytt och något måste öppnas i världen. Mattis måste ta del av Ronjas värld, den han inte accepterat och den han måste lära sig att försonas med. Han måste  förändra sin syn på Birk, Ronjas bror och vän.

”Egentligen vill jag klå upp dej”, sa Mattis. ”Men det gör jag inte. I stället ber jag dej så innerligt: Följ med hem till Mattisborgen nu! Det är inte så att jag tycker om dej, tro inte det för all del! Men dotra mi gör det, har jag förstått, och ja kan kanske lära mig jag också. Jag har haft tid att tänka på ett och annat på sistone!”

s. 207

Och inom Ronja börjar något förändras också. Något tungt lossnar i henne:

Den där otäcka isklumpen hon hade burit inom sej sista tiden, hur kunde hennes far med bara några ord få den att smälta som en vårbäck? Hur kunde det med ens bli så förunderligt att hon inte måste välja mellan Birk och Mattis? De båda som hon älskade, nu behövde hon inte mista någon av dem! Ett underverk hade skett, just här och just nu! Full av glädje och kärlek och tacksamhet såg hon på Mattis. Och på Birk!

s. 207

Den lilla freden.

Ofta använder jag det uttrycket. Om den lilla fredens betydelse för den stora. Vi lär oss att vara människor med allt vad det innebär och kan pröva att skapa fred mellan de närmaste, om möjligt, men också med oss själva. Det handlar om världen. Om värden. Om vilja, möten och att våga mötas som människor. Jag återkommer om hur Ronja Rövardotter också genom ett nytt innehåll skapar en ny möjlighet för den kommande generationen. Då handlar den lilla freden om samhällsbygget som sker genom att förstå sin historia och att se andra möjligheter genom den.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Posted in Astrid Lindgren, Barns rättigheter, Värdegrunden | Tagged , , , , | Leave a comment

När eleverna berättar vad veckan innehållit:

Skolinnehåll vecka 32

Vi i klass 3 vill berätta och förklara för varandra och alla andra om det som vi har fått vara med om i skolan under denna vecka. Detta är första gången de berättar om veckan som gått. Min erfarenhet är att om man gör detta varje vecka ökar listan med innehåll. Hur som helst så åskådliggörs det som har ägt rum och det innebär också att lärandet har gjort det. Jag skriver mer om detta i min bok om dokumenterandet i skolan (2007). Frågorna kan varieras som i min bild här ovan:

  • Den har veckan har jag har fått lyssna till en bok som vår fröken läser för oss.
  • Denna vecka har jag lärt mig att komma i tid till tunnelbanan.
  • Jag fick gå på teatern som skolan visade.
  • Jag har smakat på en grönsak jag inte har smakat på förut – det var i matsalen.
  • Vi har fått veta om rasten och hur vi kan använda fotbollsplanen och att det kommer ett schema för hur vi kan ha roligt på skolgården.
  • Vi var på teater. Den handlade om en diktator och om demokrati.
  • Den här veckan har jag smakat på ett nytt kött i matsalen.
  • Vi har lärt oss om diktatur och hur en diktator bestämmer. Hur en diktator behandlar andra människor.
  • Vi har fått veta att i andra länder är man inte lika fri.
  • Vi har gjort nyckelringar i träslöjden.
  • Vi har arbetat mycket med matte.
  • Vi har gjort klockan i matematikboken 2B
  • Vi har sett en film som heter Vattenmannen och Speed.
  • På NO hade brustabletter, vi lade brustabletter i en kopp och sen hällde vi på vatten så att det blev kolsyra. Det blev vita bubblor på kanten och däruppe.
  • Vi gick på teater som hette ROBOTDIKTATORN. Det var tre leksaker i en låda och det kom en till leksak – det var en robot, en superhjälte, en apa och en nalle. Det handlade om att roboten var en diktator.
  • Vi har arbetat med syre och luft. Mina föräldrar skulle kunna fråga mig om vad syre och luft är.
  • Vi har arbetat med vad demokrati är. Att alla får tycka som de vill. Det hörde ihop med teatern lite grann.
  • Vi har haft träslöjd och fått lära oss att göra nyckelringar.
  • Vi hade matematik som var roligt.
  • I syslöjden ska vi få göra en liten gossedjursmus.
  • Det heter textilslöjd men kan kallas för syslöjden.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Inkludering, Klassrummet, Lektioner och lektionsförslag, Modellerna | Leave a comment

Elevens bästa i Lgr 11 och den något begripligare finska läroplanen

Med tillstånd av Maria Danielsson publicerar jag detta innehåll. Det gäller hur vi beskriver att värna elevens bästa och hur vi kan förstå innehållet. Det förefaller mycket enklare att förstå den finska läroplanen:


 

 

Posted in Barns rättigheter, Eleverna!, Kollegialt lärande | Tagged , , , , | Leave a comment

Personligt: Några mikrosekunders möte över en bok

Sara Danius
av Stina Wirsén

Det var på Bokmässan. Jag hade anmält mig till Svenska Pen och Berättarministeriets marathonläsning av Anne Franks dagbok. Jag läste efter Sara Danius. Jag minns att jag tänkte att här är vi alla av samma anledning. Vi deltar i en högläsning för att rösten ur boken ska komma ut och nå sina lyssnare men också för att vi som läser ska möta bokens innehåll igen. För det fria ordet.

Jag lyssnade innerligt. Då och då lyfte Sara Danius blicken mot oss som lyssnade. Våra ögon möttes. Jag minns att jag tänkte att händer det igen ska jag fylla mina ögon med värme, styrka och kärlek. Sara Danius såg på mig igen. Jag hade fyllt mina ögon med det jag ville ge henne. Så tittade hon på mig igen, och igen. Jag vet att jag gav. Jag vet att hon såg att jag ville henne väl. När hon läst färdigt och lämnade nickade hon och sa tack.

Jag var uppfylld av detta. Jag tänkte på högläsarens roll för texten men också för kontakten. Att någon som lyssnar också får en kontakt som uppstår när någon högläser. Ett barn jag intervjuat berättade att en högläsare visar att den gillar den de högläser för. Så känns det att bli läst för. Jag tänker att högläsaren måste gilla texten som högläsaren läser och vilja att den ska nå ut. Det är något med generositeten. Också hos den som lyssnar. Man befinner sig i något gemensamt. Och i den kan man villkorslöst lyssna och uppleva att man får något samtidigt som man deltar tillsammans med andra och kanske får det berättande ögonkastet som gör att lyssnaren för en stund känner sig sedd och att lyssnaren också kan ge tillbaka något av det som händer i lyssnaren.

De gånger jag tänkt att jag ska bära en klänning som är lite för … så tänker jag att Sara Danius bar sina klänningar som utropstecken och som egna berättelser. Och jag bär mina trots att de inte är i närheten av det prakt Sara Danius burit sina. Hon har fyllt sina klänningar. Hennes person har strålat ut genom dem. Det gick att låna lite av det mod hon visade.

Det är med sorg jag läser att Sara Danius inte längre finns bland oss. De vackra illustrationerna i dagens DN har Stina Wirsén skapat. Med värmen om Sara Danius strålar penseldragen mot mig.

Anne-Marie Körling

Posted in Högläsning | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Tre ordberikarlektioner på en PP, främst för f-år 3 – varsågoda

Hej igen,

Nytt bildspel att undervisa genom. Skriv din adress så sänder jag detta till dig. Led eleverna att tala i hela meningar. Läs högt och låt eleverna härma det som står och tänka om de själva hittar det som är omnämnt. Ha roligt. Delta själv och leta innehåll tillsammans med eleverna. Led genom att delta.

Låt eleverna samtala under en minut för att tillsammans hitta ord i bilderna. Minns att det är många elever som tycker om att räkna. Man kan alltid räkna bokstäverna i titeln. Om eleverna inte gör det visa genom att göra det själv. Då kommer eleverna att räkna på bilden och det innebär att en sko blir flera skor, dvs, singular och plural. Genom att tala i hela meningar kommer eleverna att använda en och ett vilket är viktigt; En katt, ett träd, osv.

Låt mig få din adress så skickar jag detta bildspel med en liten anvisning om hur du kan göra. Ha roligt och var nyfiken på vad eleverna ser och upptäcker. Om du vill så återknyt gärna till mig så jag får en inblick i det ni gör.

Hej HOPP! Anne-Marie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Posted in Ordförrådet, Textsamtal | Tagged , , , , , , , | 24 Comments