Böckerna minns

Jag får ett sms. En läsare minns att jag gav boken en gång för länge sedan. Vid omläsningen blir jag ihågkommen. Samma gäller barnböckerna som höglästes en gång för länge sedan. Boken omsluter en rad relationer och minnen. Barnet som minns farfars högläsningsröst eller barnet som minns hur mamma läste boken om och om igen och att boken var älskad som ingen annan.

Jag minns också boken. Lars Gyllenstens lilla bok vars omslag jag genast älskade. Jag arbetade i bokhandeln då den kom, och jag arbetade också då den kom som en liten billig utgåva. Jag sålde därför in boken till de flesta kunderna – läs den här – och den var så billig att den kom med kunden hem. En kund kom tillbaka och köpte 25 exemplar och gav till hela släkten. En dag kom Lars Gyllensten in i bokhandeln och kom fram till mig för att fråga om en bok. Jag berättade då hur jag sålde hans bok. Jag mötte en ödmjuk författare som tackade och sa hej, hej och så fick boken ännu en historia att omsluta den med.

Jag har läst boken fyra gånger. Nu är det länge sedan. Men jag lyfter fram den ur bokhyllan och återknyter till minnen och tänker på den läsupplevelse jag då hade. Kanske att jag läser den igen.

Hej HOPP minnet!

Anne-Marie Körling

 

Litteratur:

Gyllensten, Lars: 7 vise mästare om kärlek, 1986

 

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Undervisning/uppgift: Variera språket som avsändare

Den här uppgiften kan man göra i vilka årskurser som helst och oavsett språk. Jag rekommenderade en lärare i engelska att göra den idag och såg den utvecklas i undervisningen och genom elevernas skrivande.

Uppgiften är att skriva fem sms till olika personer:

En kompis:

En lärare:

En helt okänd:

En farmor/morfar:

En politiker:

Hur:

Ge eleverna ett A4 med fem sms-bubblor i. Låt dem skriva precis vad de vill. Minns att det är viktigt att skapa för att det är roligt och att sms inte behöver vara på riktigt. Tänk som om! Det är roligt om det vi gör i skolan får vara fina och att vi också använder det vi gör för att få lära känna varandra och se hur andra skriver, formulerar sig. Så läs upp elevernas texter.

Naturligtvis kan eleverna välja till vem de vill skriva. Vid första försöket kan man låta eleverna skriva på det sätt de själva tänker sig att de skulle skriva. Då kommer vi att möta förkortningar som de använder och vilka vi själva kanske inte känner till. Hur som helst – man kan göra den här övningen flera gånger. Det handlar om förståelsen och vikten av att förändra sitt anslag, sitt språkbruk och hur man säger hej eller avslutar. Sms till en okänd innebär ju till exempel att mottagaren inte känner till vare sig numret eller du som skriver. Ett sådant sms kräver någon mer.

Jag kan tänka mig att man gör den här övningen lite då och då. Sparar första exemplet och lägger till övning 2 och övning 3 och alla de efterföljande så att man kan få syn på hur undervisningen utvecklas och vad eleverna förstår och hur de använder språket. Språket ska utvecklas till ett rikt och nyanserat sådant varför övningarna bör möjliggöra variation.

Man skulle kunna be eleverna att skriva ett meddelande – Hej, kom hem och ät middag klockan fem ikväll! och se hur olika ett sådant meddelande skulle se ut om man skrev det till en person som aldrig varit och hälsat på och ätit middag. Jag ser idel utvecklingsområden.

Vad lärde jag mig idag:

Att eleverna behöver få ges möjligheten att variera sitt språk i flera övningar och i flera ämnen. En fråga som alltid skulle kunna följa undervisningen är

  • Hur skulle du beskriva detta på ett annat sätt?
  • Vilken bild skulle du visa som tydliggjorde det du menade?
  • Om du får till uppgift att förklara sammanhang och innehåll för en person som aldrig mött detta – hur skulle du börja? Vad skulle vara det viktigaste du kunde säga?

Det är viktigt att studera vad man själv lär sig som lärare. Oftast upptäcker jag saker jag trodde eleverna kunde eller blir förvånad över hur roligt de tyckte uppgifterna kunde vara. Jag grubblar alltid över hur jag kan fördjupa och bredda själva innehållet ytterligare och hur jag kan låta eleverna göra samma uppgift om och om igen med den skillnad att jag lägger till uppdrag.

Hej HOPP kära kollegor därute!

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Modellerna, Pedagogiska samtal, Svenska, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Lämna en kommentar

Vänskapens stig

Min mormor och morfar lät bygga huset. De bodde sedan där i nästan 70 år. Vi kallade stället för ”Villan” och det var ett ord som samlade oss. Det var ofta dit vi gick. Jag lärde mig att cykla hela vägen från Farsta till Villan då jag var liten. På min lilla Cresentcykel cyklade jag hela vägen själv. Målet var så självklart. Vägen dit var liksom aldrig lång. Idag kan jag räkna till minst åtta tunnelbanestationer. Ibland, någon enstaka gång, åkte jag tunnelbana själv, men var så rädd att jag kunde äta upp den viktiga biljetten. Jag såg framför mig att jag åkte förbi stationen och kom vilse i världen. Men det hände aldrig. Cykelvägen var den enklaste. Den hade vi cyklat många, många gånger tillsammans. Den kunde jag. Den kände jag. Jag tog genvägen genom Skogskyrkogården och lärde mig att älska den platsen och gör så än idag.

Men ”Villan” då?

När huset skulle lämnas fanns det spår som upptäcktes och väckte förundran. En liten upptrampad stig mellan buskarna var en sådan. Buskarna skilde tomterna åt och de var därför osynliga gränser för våra äventyr när vi lekte. Det var främmande mark att hämta en boll som kommit in hos grannen. Men den där stigen visade på år av vandringar.

– Vänskapens stig, berättade mormor. Den stigen finns alltid där.

Så var vänskapen mellan grannarna. Inte den där påtvingade och jämförande utan den där fikat delades, sockret lånades och högtiderna föll in i varandras och delades med några plockade blommor från den egna trädgården.

Jag tänker ofta på den där stigen. Idag är den försvunnen. Den finns inte längre. Så ser inte vår tid ut. Vi skulle aldrig erkänna ett behov av andra. Vi är suveräna trots att vi aldrig kommer att bli det. Vi är människor ihop och vi behöver skapa ett litet nätverk av vägar också där vi inte tror att de kan finnas.

Hej HOPP önskar jag er som läser här.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Läsintresset borde vara i topp – varför är det inte det?

– Vad läser du om du får välja? frågar jag

– Då väljer jag att inte läsa, svarar eleven. 

Läsintresset är litet hos unga människor utläser jag av siffror och tabeller. Man läser för att måste och för att hitta det man behöver. Färre är det som läser självständigt och för att det är en del av det som hör livet till. Det där intresset som gör att man vill läsa utan att någon endaste tvingar en till det utanför att boken lockar med det den har att berätta. Det är ett litet intresse för den. Vi måste verka för att förändra förutsättningarna så att barn och unga får och kan läsa.

I ett inlägg på Samhälle och skola skrev jag om hur vissa elever går miste om vad läsningen kan betyda för dem och särskilt när läsandet inte blir något som står på egna ben och kan skapa intresse på egen hand. Det finns saker vi måste kunna läsa i skolan, som i alla ämnen, och det finns saker vi kan få läsa, dvs en annan sorts läsning som handlar om att få upplevelser, speglingar och helt nya världar. En stor grupp elever är de som endast läser vad de måste läsa.

Men jag tänker på vad vi har i Sverige:

  • Vi har författare som vill berätta
  • Vi har illustratörer som vill beskriva och fånga in intresset
  • Vi har en barnboksutgivning som ger ut böcker av hög kvalitet
  • Vi har författare som läses i andra delar av världen
  • Vi har priser som Augustpriset, Barnens Bokpris
  • Vi har biblioteken som låter barn få låna men också lämna tillbaka böcker så att andra får läsa
  • Vi har det fina ALMA-priset som i Astrid Lindgrens anda ger oss inblickar i världens barnboksutgivning eller hur andra främjar läsintresset, det viktiga, det livsnödvändiga
  • Vi har författare som skapar berättelser som finns precis i barnets närhet men som genom lyhördhet också förmår spegla den. Illustratörerna ger språk med penslar och bilderna är rika innehåll att stanna upp vid.
  • Vi delar ut Alfred Nobels litteraturpris och firar litteraturen
  • Vi har nationella läsambassadörer med uppdrag att verka för ett ökat läsintresse och bidra till en positiv attityd till läsande och litteratur
  • Vi har skolbibliotek med bibliotekarier som har blick för bokens väg till barnets intresse
  • Vi har en tio-årig grundskola där vi har möjlighet och tid att utbilda eleverna i en den viktiga och verkliga läsförmågan som de behöver och genom den etablera en relation till orden, litteraturen, tidningarna och digitalt läsande

Vi har så mycket att knyta an till. Främja bokens väg till eleverna. Ge dem korta uppläsningar som gör att boken presenterar sig. Skapa tid i klassrummet för barnen att läsa på.

Vi behöver se över möjligheterna att ge eleverna tid att läsa på skolan. De behöver också få se att vi vuxna läser. Vi kan inte tala om vad eleverna måste göra och inte visa att vi vill ge dem möjligheten. Det vi kan göra är att inte bolla frågan om var och när utan verkligen ge eleverna rikt med tid att läsa i skolan. De ska också få läsa det som finns i skolbiblioteket utan att vi ifrågasätter deras val. Det vi kan göra är att öppna andra böcker och ge dem det kommande biblioteket genom att läsa högt ur det eleverna ännu inte kan men heller ännu inte upptäckt.

Japp!

Anne-Marie Körling

 

 

 

Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021 | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Döden var den kvarlämnade kaffekoppen

Det var under de där skrämmande timmarna då jag förstod men inte förstod att mamma omkommit på MS Estonia. Jag skulle säga att det tog dagar, veckor och månader för mig att känslomässigt begripa. Men mitt huvud var iskallt. Hela det logiska systemet berättade envist om att det som hänt verkligen hänt och att mamma verkligen var död. Denna inre slitning. Känslorna med hoppet som ville göra en annan berättelse och de knastertorra rubrikerna i huvudet som sa som det var.

Jag minns när vi kom till hennes lägenhet. På dörrmattan låg dagstidningarna och pulserade nyheterna i de tysta rummen. Vi gick in som vore det en annan plats, ett ställe som med ens blivit något summerat, något vi skulle få hämta något av det sista i. Men det är aldrig det stora. Det är inte den välkända konstnärens tavla man ställer sig framför utan boktraven vid nattduksbordet där böckerna nyss var hennes. Blyertspennan som hon vässade med kniv. De här små detaljerna blir självlysande och ger näring till henne. Inte heller är det soffan som betraktas. Det är stolen. Den som ser nedsjunken ut. Kudden som ligger lite nedtryckt i ena hörnet. Stolen. Den som famnat hennes kropp och tagit emot den med hennes tyngd.

Köksbordet. Kortleken. De korten hon lade patiens med. Korsordet. Över det låg en något tuggad blyertspenna. Och kaffekoppen.

Det är kaffekoppen jag inte kan släppa. Alltid är det den jag tänker på. Hur den stod kvar med sitt svarta bläck. Kaffekoppen som visade att hon skyndat iväg utan att diska den. Kaffekoppen som hade lämnats med en skvätt kvar. Kaffekoppen med några få brödsmulor på fatet. Kaffekoppen vi inte rörde.

Det tog dagar innan vi rörde den. Det tog dagar innan jag lyfte den till diskbänken. Då var det svarta kaffet intorkat. Det blöta var försvunnet. Ett lags mönster kunde utläsas i det som torkat in. Sprickorna av svärta på kaffekoppens väggar.

Under det rinnande vattnet diskade jag koppen. Jag föll över diskhon. Det strömmande vattnet. Bogvisirets öppning. Vattnet ur kranen. Tårarna jag grät utan att torka. Flödet. Jag gjorde rent något av det sista.

Det var aldrig det stora som lämnade spår. Det var det lilla. Om de stora småsakerna som  inneslöt henne och den vardag som var livet.

Jag skriver detta efter att påbörjat Niklas Rådströms bok Som har inget redan hänt, 2020. Han skriver om de kvarlämnade frukostkopparna i sommarhuset. Han skriver om dem för att de berättar. Och till hans frukostkoppar syns min mammas kaffekopp.

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt, Verkligheten | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Larma och verka – för ett ökat läsande i skolan

Jag kommer påminna, larma och försöka verka för att öka läsandet i skolan. Jag läser nu en rapport som ännu inte är utgiven och blir berörd av siffrorna som inte pekar åt rätt håll. Det är också en stor skillnad på hur eleverna uppfattar sin läsförmåga, de tänker att de kan och att de vet, men i samma undersökning visar det sig att intresset för att läsa är ringa, om än något. Samtidigt oroar vi oss. Vi larmar och riktar vår oro mot barnen. Vi säger att de måste läsa mer och att läsa är så viktigt för allt som hör studierna till. Men sen då? Eleverna behöver inte vår oro, de behöver våra professionella vägar och vår förmåga att ge utrymme både för högläsning, tidningsläsning och fakta och skönlitterära texter. De behöver våra vägar och vårt engagemang men inte vår oro. Så när vi larmar låt detta larm verka som en påminnelse om att vi kan göra skillnad och att vi bör göra det. Vi har en obligatorisk skola på tio år och under dessa år bör vi både lära barn och unga att läsa och ge dem rika innehåll att läsa och upptäcka.

Jag återkommer dagligen i denna fråga.

Allt samlas under fliken LÄSA I SKOLAN 2021

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021 | Lämna en kommentar

Lära sig att läsa i skolan – Åtgärder som påverkar grunden

I varje klass finns det de elever som inte kan läsa. Det är inte ovanligt men borde vara ovanligt. I svensk skola går elever, med skolplikt i tio år, för att få lära sig. De som inte kan läsa kommer under skoltiden få det allt svårare. Att inte kunna läsa betyder att allt som ska göras i skolan inte kan bli gjort. Att skriva blir också svårt. Att lösa problem i matematiken likaså. När en lärare upptäcker att en elev inte kan läsa måste åtgärderna komma omedelbart. Det kan inte vara upp till varje lärare att hitta lösningar inom ramen för sin undervisning. Det behövs en plan av åtgärder. En insats värd namnet. Det är inte en hemuppgift. Även om eleverna mår bra av att läsa en stund varje dag därhemma så är det inte föräldern som ska kunna utbilda barnet i läskunnigheten.

Ofta låter man elever som inte kan läsa få uppdrag att läsa hemma. Under loven ger man eleverna ett tiotal böcker att utbilda sig i genom att läsa trots att de just kämpar med att läsa. Jag har haft elever vid mitt köksbord som stumma tittat på kraven vad de ska läsa för att förbättra sin läsförmåga. Jag har tröstat gråtande föräldrar som varje kväll bråkar med sina barn om att läsa en kvart trots att just läsningen en kvart är något av det svåraste.

Naturligt vore att det pedagogiska arbetet i klassrummet, i skolan, i skolbiblioteket och att man med samlade lärarkrafter får ta itu med det som behövs i varje klassrum. Hur skulle det se ut med ett åtgärdsprogram där lärare vet vad det finns att tillgå och resurser och hur snart skolan kommer igång med dessa. Skolbibliotekarien kan främja läsning och ”bild”ning både för läsrädda elever som läsvana elever genom att anpassa med böcker som väcker intresse och nyfikenhet. Böcker som lockar in och inte gör det svårt för eleven att läsa. Rektors överblick. Specialpedagogens tillförande perspektiv. Men ett ickedömande förhållningssätt där läraren inte känner sig som världens sämsta och eleven ytterligare får känna av hur det är att inte kunna.

Jag efterlyser ett åtgärdsprogram som tydligt visar vad skolan gör när man upptäcker att eleven inte kan läsa, dvs, den samlade kompetensen som gör det möjligt för eleven att få lära sig. Varje dag i skolan är besvärlig för de elever som inte kan. Varje dag känner de av sin oförmåga och lusten att lära blir tvärtom ett gnissel och gissel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021, Undervisningen | Etiketter | Lämna en kommentar