Framkalla den inre bilden av skolan

Om skolan sägs det saker och ting. Om skolan berättas det. Om skolan tycks och tänks det. Då man arbetar i skolan är de yttre kraven kraftfulla och gör att man som lärare känner en press från alla håll samtidigt som läraren vill göra rätt, korrekt och nå sina elever och ge dem kunskaper och förståelse för andra människor.

Ibland tänker jag att skolan behöver konflikterna i skolan. Det för att klara av det faktum att skolan alltid har fått vara den verksamhet som alla har åsikter om, skickar in förbättringsförslag till och talar om professionen som vore den dum i huvudet. Vi kan därför inte kidnappas av den yttre bilden utan behöver framkalla den inre bilden av skolan. Det gör vi genom att vara nyfikna men också genom att berätta sakligt om det som sker i skolan.

Vi bör nog odla vår nyfikenhet bättre. En varm nyfikenhet som ger oss en stabil grund att mötas på. Inte slå fast och bestämma oss för hur saker och ting är utan nyfiket undra hur är det egentligen att arbeta här? Vi behöver vår kollegiala nyfikenhet. Vi behöver mindre av recensioner och bedömningar. Vi behöver tänka ihop, vi behöver samtala och fråga. Inte avfärda och stöna motvilligt. Skolan aktiverar känslor och just därför behöver vi i skolan få tid till reflektion och att fler stämmor inom skolan hörs. Vi behöver ta oss förbi vår frustration, våra besvikelser och vår känsla av att inte hinna. Den enda väg vi kan ta är att synliggöra skolans inre arbete och sakligt berätta om vad en skola gör och strävar efter.

Skolan ska inte slitas sönder inifrån. Det är allvarligt. Vi är flera yrkesgrupper som alla är där för att ge eleverna en skola värd namnet. Vi vet mycket lite om varandras arbetsuppgifter och uppdrag. Lika lite vet vi om det som har format oss som lärare, vad vi har med oss från vår studietid och vilka teorier vi fortfarande håller fast vid. Vi hinner inte följa eleverna då de springer till fritids med den där glädjen om allt de ska göra där och samtidigt har vi fritidspedagogen i vårt klassrum. Hur ser vi på den gemensamma dagen om vi får tänka ihop? Hur fungerar den elev vi oroar oss för på fritids? Vi behöver möten som leder oss in i nyfikenheten.

Jag kommer aldrig att glömma vaktmästaren på en skola jag arbetade vid. Vaktmästaren hade lagt vinn om att lära sig namnen på alla skolans elever. När han gick i korridorerna sa han deras namn och hälsade vänligt. Han stod också en stund och tog emot eleverna på morgonen.

Vem kunde veta det? Varför visste vi inte det?

Skolan är en värld. Den skapar också världen.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling (som återkommer)

 

 

 

 

Publicerat i Framkalla den inre bilden av skolan | Lämna en kommentar

Högläsningen är generös

Högläsningen bidrar till läsandet. Minns att din röst ackompanjerar berättelsen och ger barn och unga möjlighet att få ta del av innehåll. Minns att högläsningen är en del av det vi kan ge eleverna i skolan. Det generösa förhållningssättet. Ge guldkant på tillvaron. Högläs.

Det är nästan så jag anser att högläsningen är en del av barns rättigheter.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i 90 sekunders högläsning, Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Högläsning, Litteratur och läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Sagorna vi hörde en gång minns vi i den långa allén som är livet

Jag har intervjuat många människor om deras läsande, deras minnen av böcker, ja, om de har turen att ha minnen av böcker och om de minns någon som läst högt för dem. Ibland är det en farfar som läste verktygskatalogen för fyraåringen som minns vartenda verktyg som farfars röst presenterade och minns också farfars röst fast åren har gått och minnet är mer än 65 år gammalt. Inte sällan blir det tårar i ögonen och boken kan berättaren berätta om. Det är klart att man önskar varenda unge ett sådant barndomsminne.

Jag har många minnen av böcker som någon läst högt för mig. Läraren som högtidlig gjorde stunden, den då vi fick tända ljus på bänken om det var vinter, eller måla och rita en annan gång. Den friden som lade sig över fliten. Jag såg med stadig blick in i stearinljusets mitt och där levde innehållet upp och lyste rakt mot mig.

Böcker som etsas sig fast är HC Andersens berättelse om Tennsoldaten, om Tummelisa och om den fula ankungen. Jag minns också hur fröken läste Pippi Långstrump och själv skrattade åt det som berättades.

Tänker på detta då jag läser i ”Allt är ett äventyr, en berättelse om Evert Taubes fantastiska liv” av Annika Thor med illustrationer av Jacob Wegelius, utgiven på Bokförlaget Max Ström i år.

Där läser jag:

På vinterkvällarna läste mamma eller pappa högt för dem ur sagoböckerna som stod i bokhyllan. Evert tyckte om
H.C.Andersens sagor, som den om den fula ankungen som till slut blev en vacker svan och den sorgliga om tennsoldaten som älskade balettdansösen av papper och brann upp tillsammans med henne. Sagor om riddare och jungfrur var också spännande att lyssna till, men när riddarna blev inspärrande i fängelsehålor blev Evert rätt. Att bli instängd skrämde honom mer än något annat.

Pappa kunde också berätta sagor om de grekiska gudarna och hjältarna, som den om kung Odysseus som kom vilse på väg hem från kriget i Troja och om hans hustru och son som fick vänta i tio år på att han skulle komma hem.

Läs boken om Evert Taubes rika liv och de skatter han lämnade till oss att sjunga. Vi får livet i verser och äventyren tonsatta. I somras lärde jag eleverna att sjunga Byssan Lull och Brevet från Lillan. De som var här för att lära sig svenska for hem till sina länder med några visskatter i bagaget.

Och högläsningen bidrar till läsandet. Minns att din röst ackompanjerar berättelsen och ger barn och unga möjlighet att få ta del av innehåll. Minns att högläsningen är en del av det vi kan ge eleverna i skolan. Det generösa förhållningssättet. Ge guldkant på tillvaron. Högläs.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Litteratur och läsning, Undervisningen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Pusslet i klassrummet

Jag hade en och samma klass under många år. De arbetade mycket fokuserat. Jag såg till att de kunde ta spontana pauser och vila tanken för att aktivera ett annat sätt att tänka. Men också för att göra något de inte brukar göra. Det blev populärt att stå en stund vid pusslet och elever skapade kamratskap genom aktiviteten. Att lägga pussel aktiverar också ett annat sätt att tänka.

I mitten av klassrummet tog jag in ett bord som rymde ett pussel om 1000 bitar. Till pusslet fick eleverna gå när de behövde eller ville. Jag använde också pusslet om elever kom i konflikt med varandra. De som bråkat eller hamnat i konflikt fick stå en stund och lägga pussel och strax började de samarbeta och bli vänner igen.

Eleverna gick i årskurs 1 till årskurs 6. Minns att elever i klassrummet lär sig av det som pågår där. Närvaron i klassrummet främjar. Jag har varit elev i ett klassrum i åtta månader och noterat att eleverna lär sig alltid, även om vi inte ser det, om de får vara kvar i klassrummet. Låt klassrummet vara rummet.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Anpassning, Klassrummet, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska miljöer, Redskapen, Relationer och vänskap | Lämna en kommentar

De där bilderna på nätet och det jag bad min klass att göra

Det är många år sedan – men jag minns det än idag. I min klass fanns det två elever som aningslöst lagt ut bilder på sig själva. Bilderna var inte lämpliga och de togs mycket snart bort från nätet. Men innan de hade tagits bort hade de lyckats sprida sig. Redan på morgonen märkte jag av att klassen mumlade och pratade om något de inte ville att jag skulle höra. Jag fick ganska snart veta vad som hade hänt och att många i skolan redan sett. Jag bad då klassen att agera mer som klass och skydda de elever som det gällde.

Vi kom att hålla ihop. Alla visste vad som hade hänt och vad det rörde sig om. Varje gång någon närmade sig de två personerna på bilderna skulle vi i klassen också vara där och prata om något helt annat. Vi skulle inte gå till svars. Vi skulle inte diskutera bilderna. Vi skulle inte skapa bråk. Vi skulle skapa gemenskap. I matsalen prövades vi. Men vi lyckades hålla ihop och leva vår strategi. Vi var en klass. Och förblev en sådan.

Mycket snart avtog intresset för vad personerna gjort och vad de visat fram. Några veckor senare var det inga samtal, inga glåpord och inga fingrar som pekade ut eller som visade avsky och nedvärdering.

Ja, det var som sagt många år sedan men jag tror fortfarande på den strategin. Att i svåra lägen inte skapa mer utsatthet utan tvärtom skapa större gemenskap och hålla ihop.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

Publicerat i Ansvaret, Inkludering, Känslor, Värdegrunden, Verkligheten | Lämna en kommentar

Skönlitterära texter/bilder till fysiklektionen – här om tyngdkraften

Stian Holes illustration ur boken ”Garmanns hemmelighet, 2010 och jag skriver LÄS BOKEN, LÄS BOKEN, LÄS BOKEN – läs bilderna, läs texten – LÄS!

Under kategorien skönlitterära texter för olika ämnen kommer jag att samla texter som kan bidra till att skapa förundran, ta vara på de frågor man kan ställa sig inför det märkliga och som kan bidra till att bredda tanken i ämnet.

Här handlar texten om fysik:

 

Tänkte, plötsligt, i bilen in till stan: tack och lov för tyngdkraften.

Tänk om den bara skulle släppa!

Bilen lättar från vägen, var hamnar man då? Rakt upp? Uppoch ner?

Man bara förs iväg av vinden men finns en vinden om tyngdkraften släpper taget?

Lite tyngdkraft kvar: man segla iväg i bilen, slår huvudet i taket, hur tänker man då? vad fan är det här? tänker man nog. hur fan ska det här sluta? och sen kanske man tänker: när man är på väg med vinden rakt ut över havet ett helvete, bara inte ner dit och man tänker att var i helvete är nästa land

Estland Litauen Ösel? man kanske tänker att jag måste slå i nån höjd nånstans och jag måste försöka grabba tag i nåt träd och dra mej ur den här plåtkostymen och man drivs av vindarna nordost över i en i vinden tumlande bil 

Ur Ulf Lundell, Vardagar 4, s. 361 Stockholm 2021

I texten finns en mängd frågor. Dessa kan vi också ställa oss tillsammans. Inte värdera texten, inte recensera den utan undersöka själva tanken, leka med samma innehåll och samma frågor.

Och naturligtvis får eleverna ställa frågor om textens skiljetecken eller avsaknad av dem och naturligtvis är texten också en karta över språket och den inre världen som språket möjliggör, dvs, att vi får tänka. Den text vi läser är en text om att just tänka om ett fenomen. Det ska vi också tillåtas göra i klassrummen. Tänka, kommunicera och lära. Som lärare ska vi visa och låna ut vår nyfikenhet – vad tänker eleverna? Hur ser de på detta innehåll? Igenkänning? Hur kommenterar och frågar de om språket? Skiljetecknen och stor bokstav?

Skapa dragningskraft genom ett centrum för texten/illustrationen:

  • visa gärna texten på whiteboard – när vi lyfter upp texten skapar vi ett centrum, en slags dragningskraft mot något gemensamt – vi får också ögonkontakt med varandra eftersom vi inte tittar ner i texten utan upp på den.
  • Låt illustrationer ackompanjera texterna och låt oss tänka fritt och lekfullt. Vi kan låna Ulf Lundells fråga: Man bar förs iväg av vinden men finns ens vinden om tyngdkraften släpper taget?

Fantasin bygger på något vi vet men som vi sedan leker med i tanken. Vi behöver kraften att tänka och fantasin för att förstå. Jag förundras i varje möte med Stian Holes bildvärld. Denna bild är från boken ”Annas himmel”, 2013. Läs bilderna, läs boken, läs!

Ha en nyfiken dag!
Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Bildpromenaden, Boken i undervisningen, Skönlitterära texter till olika ämnen | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Man satt längst bak och ville ibland jobba med killen längst fram

– Alltså, jag var den där killen som satt längst bak i klassrummet. Den där stökiga du vet. Nu är jag så mycket äldre och minns hur jag faktiskt ville jobba lite med den där killen som kunde allt, som visste när det var prov och som blev glad när man frågade. Han är förresten den som lyckats bäst när man får lite perspektiv på det. Läste om den där killen som man ansåg vara en plugghäst och det verkar ha gått så bra för honom. Han är forskare tror jag … men det visste man redan då. Det kommer gå bra för honom.

Jag minns det här samtalet med en man och funderar över det då jag läser Kristofer Ahlströms krönika Killar som anstränger sig i skolan påstås vara töntar i dagens Dagens Nyheter. Han beskriver en attityd som jag som lärare kan känna igen. Framför allt den där ”hårt intränade” apatin. Det kan förefalla, och jag varnar för att hamna i samma grop som de elever som känner den, i ett stillastående där man inte kämpar för någonting alls.

Jag delar den erfarenheten som författarna av boken Boys don´t try formulerar. Den att man inte vågar att misslyckas eller kanske inte vågar utsätta sig ens för möjligheten att misslyckas. Att sabba förutsättningarna och inte delta i det som sker. Sitta längst bak och vicka på stolen och kläcka ut sig något som kan uppfattas som kul eller väcka någon slags reaktion – säga något som verkligen berättar att man är där. Kristofer Ahlström skriver att en av lösningarna kan vara att pojkar ”får verka i en miljö där de tillåts misslyckas”. Och då är inte skolan en sådan plats. Vi prövar elevernas kunskaper och ger dem betyg som inte manar dem att försöka igen. De ger upp. Vi borde vara mer uppmärksamma på när detta inträffar. Ofta handlar det, är min erfarenhet, också av förlorad kontakt med lärare och att ha många olika lärare. Det finns en möjlighet att sälla sig till de som inte orkar eller vill.

På min fråga – vad önskar du av mig, jag som är din lärare, svarade eleven följande. Året är 2006

Jag tänker ofta hur elever faktiskt söker en annan position. Den att vara sämst på att vara just sämst. Författaren, läraren och psykoanalytikern Margareta Normell brukar säga att man strävar alltid efter en slags position. Att vara sämst är en sådan. Den kan man bli bäst på. Jag tänker att vi kan motverka genom att främja ett mer gemensamt undersökande klassrum där vi inte bara tänker betyg och mål. Utan att vi undersöker hur vi kan få med oss eleverna på vägen till betyg och mål. Det är också mycket svårt för en elev som har fått en stämpel som berättar vem eleven är att själv bryta den. Det är nästan omöjligt. Den berättelsen följer eleven genom skolgången. Där borde en revidering äga rum och andra ögon öppnas för att se på nya sätt och bryta med det som en gång var.

Samtidigt läser jag i IVA´s rapport Generation Ekvation att pojkar gärna läser matematik och naturvetenskapliga ämnen men att ett sådant intresse tenderar att försvinna. Det handlar då om att undervisningen inte tar vid där elevernas intresse finns utan börjar i en annan ände. Jag läser också att en viss ingrediens av tävling faktiskt får pojkar att vilja. Jag brukar alltid införa en sådan aspekt, men en tävling av en annan form. Den som uppstår då jag i undervisningen autentiskt frågar:

– Tror ni att ni kan hitta mer än 50 olika …

Som lärare handlar det om att inte hamna i samma apati och ge upp. Tvärtom. Fortsätta och bemöta apatin med mer intresse. Inte slå in apatin i samtalet och tro att eleverna är apatiska utan hellre prata om den på ett nyfiket och undersökande sätt. Absolut inte dömande och värderande. Vi måste undersöka för att förstå.

Hur som helt. Jag hade en klass där den som var bäst på att vara sämst högljutt beskrev sig själv. Där fanns också den där killen längst fram som var lätt att få kontakt rörande innehållen och det vi gjorde under lektionen. Jag utarbetade en arbetsform där alla kom att samspela under korta stunder med alla i klassrummet. Så satt den som var sämst på att vara sämst tillsammans med den som lågmält var den som kunde. Vid flera tillfällen under den termin jag hade eleverna kom de två att sitta tillsammans och plugga.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Eleverna! | Lämna en kommentar