Dikten är ett fotografi och fotografiet är en målning

Jag tänkte på det. Det var då jag såg Gunnel Wåhlstrands målningar på Magasin 111. Hennes tusch. Hennes konstverk. På avstånd fotografier. På nära håll målningar. Att gå fram och tillbaka i konsthallen, nära och på avstånd, och känna sig både imponerad av tekniken och fångad av det konsten gestaltar. Närhet och avstånd. Folk fotograferade i häpnad och förundran. Också jag. Målningarna är ursprungliga fotografier ur Gunnel Wåhlstrands fotoalbum från en tid som inte längre finns och med personer som idag är saknade. Jättemålningar av små fotografier. Och jag fotograferar. Små bevarade bilder av en konstverk som åter blir fotografier, lika små. Jag funderade på sånt när jag gick där och studerade och upplevde.

Också det fotografi som Tomas Tranströmer målar upp i dikten Östersjöar, 1974:

Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.

Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.

Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.

Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.

De stiger iland en kort stund. De suddas ut.

Och jag har ett fotografi av min farfar. Året är 1864. Kanske 1865. Farfar är ett barn på det. Uppställd för att förevigas. Kameran avbildar i långsamhet. Det krävdes tålamod att posera. Ett litet barn sitter stilla. Välklädd. Ett ansikte i moll.

Och samma barn är på väg att suddas ut vid mitt köksbord. Det flammande färgerna tar över. Kaffekoppens lyster och bordsdukens senaste färgskala.

P1400476

Posted in Fotograferingen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Orden etsade sig fast som en livboj

När Estoniakatastrofen tog min mamma. Det kaos som uppstod i det inre. De tusen frågorna som inte hade några frågetecken. Orden som försvann. Tystnaden. Språk utan ord. Och sorgen, som ännu inte hade blivit sorg, kastade ett obegripligt täcke över allt och vardagsmaten var omöjlig och tårarna försvann i ett halvt glas mjölk. Ett inre tumult av ingenting och ett yttre där handlingar skulle göra ordning av en katastrof.

Det låg en bok på mammas nattduksbord. Jag ville vara nära henne. Jag tog upp den. Slog upp den. Och de få ord jag läste etsade sig in som en livboj:

Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.

Ur Tomas Tranströmers diktsamling Östersjöar, 1974.

Posted in Litteratur och läsning, Sorg | Tagged , , , , , | Leave a comment

Läsfrämjarsamtal i skolans bibliotek

P1400385

Idag besökte jag ett skolbibliotek och pratade med en bibliotekarie. Redan på skolgården såg jag var biblioteket låg och när jag försiktigt öppnade dörren till biblioteket blev jag både häpen och glad över det rum jag såg och hur välkomnande miljön var.

Jag gör alltid en pedagogisk promenad då jag besöker skolor. Skolbiblioteken är, när de ges det värde de ska ha, alltid centrala och presenterar skolans uppdrag och bidrar till skolans innehåll. Skolbiblioteken är för alla elever och bibliotekarien är förmedlaren för boken, elever och lärare.

 

Posted in Biblioteken, Textsamtal | Leave a comment

Med dikten som brygga till kursplaneinnehållens fakta

Skärmavbild 2017-03-05 kl. 08.44.31Tänk att möta en dikt som drabbar oss innan vi kastas in i fakta och kunskaper som måste in i oss för att bli våra egna. Jag läser Daniel Boyacioglu diktsamling Allt om eld, 2016:

Jag snubblar på skarvar i språket

rätt ner i plurret

mellan kontinentalplattor och blir kvar.

Dom rör på sig och det blir dramatiskt.

När dom rör sig bort ifrån varandra

får jag svårt att välja kant.

När dom rör sig mot varandra blir det trångt, så trångt

över mina axlar

och jag får tänka på andningen.

Det var svårare förut men jag har lärt mig nu.

Jag har ju också min hiphopträning

från den tid då man fyllde takten med stavelser

och lärde sig andas på precis rätt ställe.

Men det var kallt i vattnet och det är tråkigt här. 

Tänk att möta begreppet kontinentalplattor i dikten. Att slungas mellan närhet och avstånd genom kontinentalplattornas rörelser.

Hej HOPP!

Posted in Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Styrdokumenten, Synligt läsande | Leave a comment

Barnens tankar om allt de möter

Jag läser boken Tilly som trodde att … av Eva Staaf och Emma AdBåge, 2014. Jag köpte den för att den låg ensam kvar på reabordet i bokhandeln. I boken fanns det en handskriven lapp där personalen lågmält rekommenderade boken. Det är jag glad att de gjorde. Vips hade jag köpt den.

Tilly som trodde att … upptäcker skillnaderna i hur människor har det och hur de lever. En del utan att se solen för att det är så trist att bli vuxen, en annan som tycker att barn är barn och någon annan som inte har badkläder med sig till simskolan. Tilly har en samtalsvän som heter Tage. De tänker om saker de ser och upptäcker: Hur olika det är hemma hos olika personer, hur det är att inte kunna simma när föräldrar inte packar ned simkläder, hur lite man behöver egentligen och att det räcker med att man har varandra. Världen blir större genom de små iakttagelserna, när det i kylskåpet bara finns nagellack och en ost anar man som vuxen att pengarna inte räcker till. Eller när toaletten inte är städad som man känner igen toaletten och toalettpappret är slut. Vilket leder till att Tilly får använda fantasin – den som är till hjälp när det saknas toapapper – förstår kanske den vuxne läsaren att det är lite si och så med städandet, kanske sorgen lamslagit eller orken tagit slut.

Det fina med Tilly och Tages berättelser är att de inte värderar utan att de reflekterar och funderar. De upptäcker att världen är olika och den upptäckten kan man göra genom att gå den bekanta vägen till affären eller besöka en kompis vars familjesituation inte är samma som den egna:

Freddie har inget eget rum, så man sitter mitt i alltihop någonstans. Freddie har inte ens en egen tandborstmugg. Allt är nära hos honom. Man blir helt galen, säger han. Men det har Tilly aldrig sett Freddie bli. Tilly som trodde att en familj hade en början och ett slut. Kanske som en rund ring. Men Freddies familj är mer som ett knippe gräs. Freddie säger att Tilly tillhör familjen. Tilly tror att hon inte gör det, egentligen, men det känns bra att höra till.

Och Tilly är inte ensam. Tage är med. En bok att läsa tillsammans. Läsarna är ihop. Jag återkommer med hur man kan göra ett textsamtal och en bildpromenad ur denna bok.

Hej HOPP!

Posted in Boken i undervisningen, Litteratur och läsning, Synligt läsande | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

… och publiken är vi

Däremot har vi, publiken, kvar en enda förpliktelse. att tolka kulturens signaler så uppmärksamt vi kan. Bra konst, litteratur, teater och musik kan förhindra rutinseende …

skriver Björn Wiman i söndagskrönikan ”Mozart påminner oss om det vi riskerar att kasta bort”, DN den 5 mars 2017. Och jag tänker på det fotografi jag tog igår:

När konsten sticker upp. Mars 2017.

När konsten sticker upp. Mars 2017.

Posted in Verkligheten | Leave a comment

Att lära med hjärna och hjärta

”Om kunskaperna bara vänder sig till hjärnan glöms det lätt bort. Förmedlingen måste ske på ett sätt så att den når hjärtat, där det kan väcka känslomässig inlärning.”

Hedi Fried, Frågor jag har fått om Förintelsen, 2017

När elever ställer frågor är de med, de är intresserade, hjärna och hjärta i samspel; jag vill veta, jag vill förstå och jag vill delta. Därför är elevernas frågor ofantligt viktiga och mötet med eleverna likaså, vi är tillsammans i klassrummet och det lär vi oss av att vara, och stärks genom att möta innehåll som finns i undervisningen. Engagemang kommer av att få ställa frågor och genom dem få lyssna till svar, berättelser och innehåll, både främmande och bekanta.

Jag tänker på boken jag läst, den där Hedi Fried berättar utifrån de frågor hon fått. Frågorna är ställda av eleverna. Frågor är viktigare än svar, så brukar jag alltid tänka och så avslutar Hedi Fried sin bok. Hon tackar för elevernas frågor. Det är så vi också kan förhålla oss. Frågorna är så viktiga. Hedi Fried skriver avslutningsvis om dem, frågorna:

Jag vill rikta ett tack till alla elever som har lyssnat till mina föredrag och kommit med dessa viktiga frågor. Frågor är viktigare än svar. Bara genom att ställa frågor kan man få en liten uppfattning om vad det handlade om.

Sid. 146

Och modet att ställa frågor:

Efter en föreläsning är det inte lätt att resa sig och ställa frågor. Det jag vill fråga kanske är dumt, tänker man många gånger, och låter bli. Men det kan visa sig att det är just den frågan som leder till förståelse.

Sid 146.

Barn ställer tusen frågor utanför skolan, de är frågvisa och frågar, frågar, frågar. I skolan sker det omvända. Läraren frågar och frågar. När eleverna slutar fråga brukar jag utmana lärare att ändra undervisningen och skapa ett utrymme där elevernas frågor ryms och där förhållningssättet är öppet. Det ska inte ge eleverna känslor av att man är dum som frågar. Den tystnaden stänger dörren för lärandet som den frågvise är öppen för. Om detta skriver jag i Undervisningen mellan oss. 

Och jag tänker på de frågor som Hedi Fried har fått, frågor som också kunde ha varit mina. En fråga sticker ut ordentligt och jag hoppar till när jag läser den:

Vad var det bästa?

Hur lätt skulle det inte vara att avfärda frågan men Hedi Freid gör inte det. Det gör att varje fråga kan ställas. Ingen fråga är dum och även denna fråga öppnar upp för ett svar och en berättelse om det som ägt rum:

Innan sängdags satt kompisgruppen tätt ihop på en av sängarna, och höll ”litterär afton”. Vi deklamerade dikter, läste upp berättelser, vem som kom ihåg vad, eller ”lagade mat”, utväxlade matrecept, berättade om de goda maträtterna vi längtade efter.

Och om det gröna bladets betydelse:

Det som fångade mig redan när vi närmade oss barackerna var en grönskande björk. Det var som en hägring, att efter den grå bubblan i Auschwitz plötsligt mötas av grönska. Det fanns liv utanför, allt var inte förlorat.

Hedi Fried gömde ett löv i munnen. När detta visades upp i baracken kunde de glädjas åt det tillsammans. Jag tänker att undervisningen skulle kunna börja med att läraren gömmer ett grönt blad i munnen och därigenom väcka elevernas frågor och inleda arbetet med att tänka, kommunicera och lära.

 

 

Posted in Frågekonsten, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Undervisningen | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment