Jag läser en viktig inledningstext till boken Att följa lärande av Dylan Wiliam. Texten är av professor Christian Lundahl:
”… jag är tämligen övertygad om att Dylan Wiliams bok kommer att stimulera läsarens pedagogiska fantasi och lärares undervisnings- och bedömningspraktik.”
Det var orden ”pedagogisk fantasi” som gjorde något med känslan för mitt läraryrke! Att få ord att famna och låta sig famnas av. Ticketack!
Kul att ses häromveckan.
Höll på att glömma att tipsa dig om den fantastiska boken om hjärnan och läsning som jag lovade att göra. Boken heter Proust och bläckfisken – berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan. Författare är Maryanne Wolf.
Länk här: http://www.adlibris.com/se/
Läser min mammas lärares skoltal. Han ber om ursäkt på det vackraste av sätt. Läraren skriver ett långt tal som han på något vis lyckas kopiera i antal exemplar så att varje elev får ett. Min mamma sparade lärarens tal i sitt fotoalbum. Hon tyckte mycket om läraren.
Läraren bad om ursäkt för att han inte alltid lyckats med sin undervisning alla gånger men att han hela tiden försökt att ge och utmana dem i deras lärande. Det var svåra tider för alla då. Jag blir glad då jag läser i brevet. Det är ett gammalt brev från en lärare. Daterat ungefär vid 1940-talet.
Vädra ut kunskaperna! Gör något nytt av dem.
Du har säkert suttit i klassrummen och lärt dig alla bokstäver från a till ö. Nu kan du kasta upp alla bokstäver från a till ö och låt dem skapa en ö att stå på och ett långt ljudande aaaaaa då ni pustar ut efter allt terminsarbete och viftar på tårna i barfotagräset!
Du har säkert suttit stilla vid alla skolbänkar och räckt upp handen för att besvara frågor du fått. Nu kan du ta en svängom med benen, hoppa över små vattendrag, dansa en tokglad dans, och räcka upp handen för att plocka en frukt i ett träd eller fånga lyra när bollen kommer mot just dig.
Du har säkert dragit sträckor och samtalat om linjens betydelse i matematiken. Nu kan du sitta och se ut över horisonten och undra var den börjar och var den slutar och tänka att sträckan hem egentligen inte är så lång tillbaka och till skolan är den jättekort.
Du har säkert suttit på engelska lektioner och ljudat uttal och hur sedan med möda och stort besvär försökt stava ordet rätt. Nu kan du kasta dig i en soffa och se film med eller utan textremsor och tjuvlyssna till hur någon försöker berätta hemligheter på engelska och glädjas åt att du förstår!
Du har säkert lärt dig hur molekyler, atomer, djurceller och växtceller fungerar, ser ut och byggs upp eller klyvs. Nu kan du kasta dig ut i växtriket och plocka blommor till en gammal farbror som sitter ensam på en bänk, och undersöka hur lång tid det tar för en skalbagge att gå över till andra sidan vägen.
Du har säkert suttit i skolmatsalen och mumsat i dig ett och annat, nyttigt, näringsrikt och druckit av kall mjölk. Nu kan du baka en kaka, blanda en saft, koka en termos kaffe och bjuda din förälder på en picknik ute på balkongen.
Du har säkert redan förstått att vi redan längtar dig tillbaka. Här inne i skolan ska alla som arbetar samlas och slå sina kloka huvuden ihop och fundera ut hur vi ska göra skolan till ett äventyr också nästa termin. Vi ska vända upp och ned på alla våra lektioner och se om det finns några oprövade trollerikort som vi kan hitta i våra pedagogiska rockärmar. Då du kommer tillbaka ska du få något nytt.
Kära elever. Det är sommarlov. Det är ert. Gå ut till myggorna, solskenet, det lätta regnet, den blå himlen, den gula fjärilen, den sköna brisen, den glada stunden på en utflyktsfilt. Vi tar emot er igen. Nyfikna på vilka ni blivit under sommaren.
Anne-Marie Körlings Sommartal 2013
PS.
Jag sänder er gärna en PDF fil med de tal jag skrivit. Då kan ni på olika kreativa sätt skapa en enda röra av de meningar jag givit er. Göra nya dikter. Eller om ni vill…
låta dem vara som de är!
DS
Jag skrev igår ett inlägg om hur man kan vända läroplanens meningar till frågor och hur dessa frågor kan ställas i skolan, på olika plan. Frågorna är sonderande och framåtsyftande. Låt oss säga att vi ställer frågan för att undersöka det som är eller inte är i skolan och så samlar vi in de svar som vi själva ser och det vi själva har börjat se. Vi kan ge svar som är stora och små. Det viktiga är att vi delar och skriver ned det vi delar på skolan.
Men samma frågor kan tas emot som kritik. Varför ställs den där frågan till mig? Inte som undersökande frågor utan som frågor som är ställda för att skolan inte. Och så slår andra krafter till. Trotset att inte göra eller delta. Rädslan när man inte är säker på att man gör eller om det man gör kan räknas in. Osäkerheten på syftet med det som ska göras. Misstänksamheten för att frågorna ställs och det finns ett annat egentligt syfte med dem. Försvaret kan vara olika. Och ta olika uttryck.
Förhållningssätt till skolans arbete synliggörs och upplevs. Den sköra hinnan mellan person och lärarroll blir otydlig. Den måste vi ta på allvar. Dessa känslor måste få finnas. Men de får inte hindra utvecklingen. Därför krävs det mod och vilja. Mod som gör att vi tillsammans tar oss över osäkerheten. Vilja som vi kan uppleva om det vi gör inte handlar om att justera och reparera brist utan för att se på glaset för att undersöka dess innehåll och genom att ”smaka av det” antingen fylla på det en aning, eller späda ut det lite. Vi smakar på innehållet och gör det ihop. Vi kan skapa varandras förutsättningar genom att fråga för att vi är nyfikna, vill veta och tror att kunskapen finns i rummet. Inte bristen!
Skolan är en sårad organisation. Låt oss tänka att vi behöver omsorg och plåster. Dessa kan se ut som att vi inte ska utsätta oss för mer. Men jag menar att det ska vi. Vi ska sätta på plåster på skavsår som uppkommer då vi byter skor från något invant till något lite mer ovant. Vi ska visa varandra omsorg genom att skapa förutsättningar för kollegans enskilda tankar och enskilda utvecklingspotential och låta också den få finnas. Och känslorna är inte farliga. Vi måste härbärgera dem. Och fortsätta gå.
Jag tänker alltid ur ett Vygotskijperspektiv. Här ifrån börjar vi. Så här ser det ut då vi börjar. Vi har ett första steg att ta. Och då vi tar det har vi rört oss. Då kan vi stanna upp och se vad som förändrades, vad vi fick se och vad som ägde rum då det hände. Och om det ska vi skriva, prata och diskutera.
Skolans inre pedagogiska utveckling kan ske inne i skolan, mellan pedagoger och slutligen tillsammans med elever.
Med läroplanen bygger vi!
Läroplanen ska finnas i lärarens hand. Det må vara en bild men där ska den vara. Jag tänker att när vi har de i vår närhet kan vi alltid relatera ur den, genom den, med den och då blir läroplanen ett dokument för gemenskap, trygghet och utveckling. Låt mig beskriva:
Läroplansinnehåll blir frågeställningar till pedagogiska diskussioner:
Då vi har pedagogiska diskussioner kan läroplanen möjliggöra för oss att ställa frågor till vår verksamhet och vår pedagogiska utveckling. Det kan vi enkelt göra genom att ta läroplansmeningar och göra om dem till frågor. Låt oss ta meningen:
Den meningen gör vi om till fyra pedagogiska frågor:
De pedagogiska frågorna blir:
Hur gör vi då?
Genom att ställa en läroplansfråga till skolans inre arbete belyser vi HUR. Det betyder att den pedagogiska diskussionen möjliggör att vi tittar på vår verksamhet med nyfikenhet, lust och utforskande. Hur ser det ut?
Detta möjliggör att vi också söker besvara och synliggöra uppdraget. Låt oss tänka att vi är ett lärarkollegium som under en veckas tid skärper blicken inom skolans verksamhet, dvs, i det pågående och söker ge beskrivningar som kan beskriva skolans hur kring läroplanens innehåll. Det som kommer fram, det vi upptäcker, kan vara stort som litet. Jag skissar på en lista:
En lista som kan åskådliggöra vår skolans nyfikenhet, utforskande hållning och lust att lära ur vår egen verksamhet:
Listan kan bli lång. Listan kan hela tiden utvecklas att göras längre. Frågan är lyft. Svaren är många och utvecklar ständigt nya. Om vi listar upp det vi spontant ser och tänker besvarar frågorna ska dessa tas emot utan att värderas. Det kollegiala samtalet måste vara tillåtande och belysande. Det är ofta de små reformerna som påverkar de stora. Att eleverna blir glada då de ser sin lärare komma till skolan på morgonen och ropar Hej! visar på relation. Det är mycket viktiga aspekter att göra sak av.
Jag återkommer med fler upplyfta frågor.
Idag modellade jag undervisning, hur jag undervisar och lärare fick agera, uppleva lärandet genom att vara i lektion. Det innebär praktik där lärare får uppleva undervisning och eget lärande. Den innehåller metapedagogiska diskussioner om vad vi gör, hur vi gör, hur vi förstår, hur vi lär. Det handlar om hur vi tänker kring allt vi gör och hur vi kan utveckla vårt gemensamma tänkande, vårt språk och vår roll som lärare. Det handlar också om att härbärgera, tänka och agera inte genast utan pedagogiskt.
Dagen innehöll:
VAD LÄRDE DU DIG?
Japp. Körlings klassrum, en dag i mitt kök från klockan 10-18. Hej HOPP!
Kaffekopp
med sprucket fat.
Bokhög
med lappar i.
Äpple
med russinskinn.
Vas
utan blommor.
Kaffesmak
med styrka.
Dikt
med några ord.
Lektion
med skrivande modeller.
Tankar
om undervisning.
Ljus
som inte går att stoppa.
