När elever räcker upp händerna i klassrummet är det för att de kan svara på lärarens fråga eller för att de behöver hjälp med uppgifter de ska lösa. Det betyder att handuppräckningen visar läraren att si eller så många förstår det läraren frågar efter. Låt oss säga att det är 4 elever som räcker upp handen och vill svara eller kan svara på det som efterfrågas. I en klass med 26 elever är det ungefär 15% som vill eller kan svara. Det betyder att det större antalet elever inte vill eller kan svara, dvs 85%. Det ger läraren en fingervisning om att undervisningen inte har nått fram till eleverna eller att talutrymmet är begränsat för eleverna. Om det alltid är samma elever som räcker upp händerna är det kanske en bild av en kultur som skapats och en kultur som måste brytas.
Jag har ingen generell handuppräckning utan ställer frågor som alla elever får diskutera. Jag har en minuts samtal. Under denna minut kan jag följa resonemanget hos alla elever och fånga mångfalden i hur de tänker. Detta har krävts övning både från mig och för eleverna och minuten har möjliggjort för alla elever att diskutera. Jag har övat mig i att följa olika elevsamtal och stötta samtalet genom att ge ytterligare frågor om eleverna har kört fast i sitt tänkande eller tror att de är klara då de har producerat ett svar. De som ”bara” svarar på frågor för att återge brukar jag be om ytterligare ett förslag eller hur man kan se frågan på ett annat sätt; ”Ni kom fram till att man måste ro båten men vad händer om man bara har en åra, fortsätt gärna att diskutera utifrån det scenariot?
Det som också sker är att eleverna upptäcker att de kan lära sig av sina klasskamrater och att lärandet skapar gemenskap. Jag skrev om detta i Kiwimetoden, 2006. Det betyder att de mikrosamtal de får göra bidrar till att de ser en lärare i sin kompis. Det är vad bilden här ovan visar.
När man bryter en undervisningskultur måste man som lärare stå ut med att eleverna kan bli frustrerade och att de inte genast är med på noterna. Särskilt frustrerande är de för de elever som alltid får talutrymme och alltid blir uppmärksammade. Om dem måste man visa extra omsorg tills de lärt sig att lärandet är gemensamt och påverkar alla i klassen.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Jag har många, många samtal med lärare. En del skriver. Andra ringer. Det är viktigt att få prata om det som gnager och gör ont och det som gör att man tappar lusten att arbeta. Inte sällan möter jag lärare som tvivlar på det de kan och som tror sig sämre än vad de faktiskt är. Detta tänker jag då jag läser D.W. Winnicotts bok Ord till föräldrar (1994) där Winnicott envist berättar hur vi måste stötta det som fungerar och hålla fram det så att också föräldern ser det och förstår att det föräldern gör är betydelsefullt, ja till och med det allra viktigaste. Winnicott skriver att allmänna råd ofta skapar oro hos någon.
