”Du har så lätt för dig, sa läraren men det hade jag inte”

– Jag minns att lärarna sa att jag hade så lätt för mig, berättar den jag talar läsning med.

Det började så tidigt. Han är ett läshuvud, sa man. Han kan redan läsa fast han bara är fem år. Barnet själv hade ingen aning om hur det var att ha ett läshuvud men hade upptäckt att han kunde läsa. I skolan kunde han läsa och fröken sa att han kunde det som alla andra barnen skulle få lära. Han upplevde att han var färdiglärd. Han hade lätt för sig upprepades om honom.

Han visste själv inte vad som menades med att han hade lätt för sig. Själv minns han hur svårt det var att fråga om hjälp och rubba bilden som sa emot och skulle presentera en annan person. En som inte alls hade det lätt. Någon som var i behov av hjälp.

I de högre stadierna bjöd texterna på motstånd trots att läsningen gick bra så förstod han inte vad han läste. Intresset slokade. Engagemanget vreds ner och sinnesstämningen gick i moll. Vem skulle han fråga? Vem skulle han kunna prata med? Han hade ju så lätt för sig. Och på proven presterade han också utan anmärkning trots att han inte riktigt visste vad han hade lärt sig. När han sedan studerade på universitetet märkte han att han hade det svårt. Texterna okända. Språket obekant. Men han kunde läsa. Det visste han. Så han fortsatte att läsa. När han såg tillbaka skulle han gärna ha sluppit den upprepande frasen om hur lätt han hade det. Det som sades om hans förmåga stämde inte med hans egen bild av hur han hade det. Men han lärde sig att inget säga. För vem tar till orda och säger att

– Nej, det är inte så lätt för mig. Jag behöver också hjälp och samtal. Jag kämpar både med bilden av att vara den elev ni säger mig att jag ska vara men också med att få uppleva att jag lär mig och att det bjuder på motgångar och svårigheter.

Jag lär mig att varenda elev har rätt till sitt lärande. Lätt och svårt är inte kriterier vi ska använda oss av. Det låter bra när vi säger till eleverna vad som är lätt och vad som är svårt.  Men vi har ingen aning. Om vi säger att saker vi lär oss är lätta och att någon har lätt för sig kan vi missa att synbart lätta texter har ett djup vi kan svindla inför och att någon har det lätt för sig kan innebära att vi tror att eleven är hemma i varenda uppgift vi ger eleven. Så är det inte.

Hej HOPP!

Posted in Barns rättigheter, Lärarens språk, Ovan trädtopparna, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen | Leave a comment

Barnets gråt

Ett barns gråt ska tränga igenom alla väggar, alla sinnen och riva alla murar. Ett barns gråt ska väcka föräldrar, vuxna och få oss att agera, ta upp, hålla om och visa att vi inte är långt ifrån. Vår omsorg, vår kärlek, vårt ansvar. Barn som hör andra barn gråta brukar gråta stämma in för att vuxenvärlden ska höra för att finnas där.

När gråten inte finns, när barnet inte gråter, är det för att det har lärt sig att det inte gör någon skillnad. Eller att skräcken tystar.

Posted in Barns rättigheter, Känslor | Leave a comment

Bort allt vad oro gör tänker jag när jag läser

Ibland är den där oron där. Den som stör frukosten med otydliga måsten. Den som kryper omkring i magen och påminner om det som borde göras och det som skulle hinnas. Ibland en oro som biter illa trots att det inget finns att just oroa sig för. En molande varning om det farliga som ska komma men som i själva verket redan har hänt. Tyngden i vardagen och den rörliga tyngden i livet.

Så läser jag Råskinn av Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Vackra brev mellan dem båda och jag får tjuvläsa dem genom boken. Jag sprättar inga stängda kuvert men tänker att jag skulle glädja mig åt brev i fysisk form, med bilder tecknade och snirkliga bokstäver att läsa. Den där långsamma kommunikationen. Minns brev jag skrivit en gång då brev skrevs. Pennan i munnen och tankarna innan meningarna skrevs. Så skrivandet. Så tänkandet. Så skrivandet. Så tänkandet. Den kommunikationen som gör att man samtalar med sig själv. Det långsamma utgivandet. Sen den där väntan. Brevbärarens väska som ska öppnas och dunset i brevlådan. Ett svar. En berättelse. En annan människas tankar från en annan plats. Brevet är en sådan fysisk påminnelse om avstånd och kartan. Det tar tid att bära fram ord. På många sätt.

Skärmavbild 2018-06-20 kl. 07.57.36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så läser jag. Oron stillar sig. Vardagen breder ut sig mellan de brevskrivande två. Världar uppenbarar sig. Grodornas orkester, insekternas liv, katter och människor. Inre världar speglas i ord. Skygghet och ensamhet. Väggarnas färg. Bilderna som visas och bilderna och ljuden som uppstår. Jag sitter länge och läser mig lugn. Och märker att jag ler ibland. För att orden är varma och världen är stor precis där man är. Det är onsdag också här där jag är:

Onsdag morgon, genomgrön och spegelstilla.

Ligger i solstol och läser om mannen som gick ut i öknen för att bota sin ensamhet. Hör en fågel som härmar andra fåglar – men det är inte en taltrast? Den kan kvittra och knattra, blixtvissla som en sädesärla, pipa som en spillkråka och göka som en tyta. Någonstans i grönskan sitter den gömd, envist improviserande, jag blir så full i skratt av tvärvändningarna.

Lars Lerin/Karin Högstrand: Råskinn, brev och bilder 2006-2009, 2018 Albert Bonniers förlag

Ett band av texter när jag läser min dagliga dikt av Tomas Tranströmer ”Fem strofer till Thoreau”. Påminnelse. Plåster för oro. En slags stillhet i orden. Kraften:

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

Tomas Tranströmer: Samlade dikter 1954-1996, 2001. Albert Bonnier Förlag

Från mitt köksbord. Vid kaffet.

Anne-Marie

 

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , , , , | Leave a comment

”Hos skolsköterskan kan jag läsa … ”

– Jag går till skolsköterskan. Där sitter jag i väntrummet och läser Bamse, säger eleven i årskurs nio. 

– Berätta!

– Jag får tillbaka lite barndom. 

 

Från en intervju om läsning. Jag tänker på vikten att läsa det man behöver läsa. Jag får samma känslor när jag läser de böcker jag fick höra som barn. Hej HOPP!/Anne-Marie

Posted in Barns rättigheter, Ovan trädtopparna, Relationer och vänskap | Tagged , | Leave a comment

Läsförmågan och ledigheten

Från mitt klassrum 2002.

Att tjata om läsningen och i synnerhet sommarläsningen gör själva läsandet till ett måste. Ofta blir vi mer högljudda och envisa i vår iver att se till att boken blir läst. Och som svar kanske boken avvisas eller bemöts vi av kommentarer som vi inte vill höra.

Och javisst kan det behövas påminnas om att vi ska läsa och fortsätta att läsa. Under all ledighet vet varje lärare att den som inte läser eller underhåller sin läsning tappar lite av den läsförmåga som fanns innan ledigheten. Det är därför sårbart med ledigheten. Läsförmågan kräver nämligen träning och kontinuitet. Vi behöver läsa dagligen.

Men … att tjata om något som vi talar oss så varma för blir lite lurigt. Att i stället se till att böckerna själva får påminna genom att:

  • duka fram böckerna till frukost, variera bokbeståndet varje dag,
  • visa att man själv läser och inte kan låta bli att berätta lite om det man läser
  • lägga en liten boktrave på toaletten eftersom vi gärna läser lite då vi sitter där
  • tidningar av olika slag: Bamse, Kalle Anka och nyheterna kan läggas fram vid datorn
  • ha en gemensam lässtund; vi läser ihop men olika böcker och kan ligga i varsin soffa, eller varsin stol och läsa under en halvtimme stöttar familjeläsningen
  • berätta om det vi läst och vad vi tänkt om det vi läst gärna över sill och potatisen under sommarlunchen
  • göra gemensamma utflykter till bibliotek och bokhandlarna utan att genast prata om vilken bok vi ska köpa utan att strosa omkring bland böckerna och upptäcka dem
  • högläsa, högläsa, högläsa – också någon minut sätter fart på tanken och ”ut flyger orden” ur boken
  • När vi vill tjata, hålla tillbaka impulsen och tänka över hur vårt tjat skulle göra oss själva till läsare, vi gör något trist av det som kan vara roligt, intressant, spännande och fullkomligt underbart.
  • När vi läser se till att vi pratar positivt om att läsa och att vi själva syns uppslukade av boken vi läser.

Hej HOPP!/Anne-Marie

Posted in Föräldramötet, Fritidspedagogik, Hinder för lärande, Högläsning, Kommunikationen, Lässtrategier, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Synligt läsande | Leave a comment

”Nej, jag gillar inte högläsning”

– Jag gillar inte högläsning.

Barn tänker och tycker om det vi gör i skolan. Ofta stannar vi vid första åsikten. Som här. Eleven säger att hen inte gillar högläsning. Om vi inte värderar och tar illa vid oss utan lyssnar och frågar vidare kommer vi att få veta varför. Då kan vi få oss en tankeställare och utveckla undervisningen.

– Berätta!

– Jag vill se texten som man får lyssna till. Jag älskar verkligen att läsa och jag sitter hela tiden och undrar varför jag inte får se texten. Då skulle jag tycka att det vara jätteroligt att lyssna.

Eleven kan, om vi vill, påverka undervisningen och vi kan få vara kreativa och tänka hur vi kan göra så att högläsningen får den dimension som eleven önskar. Och i de faktaböcker vi läser kan läraren alltid läsa högt ur dem och de böckerna finns ju för alla. Det blir en ingång för eleverna att lyssna och lära och när de läser på egen hand den repetition de kan behöva.

Och vill vi kan vi låta dem som vill läsa texten följa med i den:

  • Ha en extra bok av högläsningsboken som cirkulerar bland lyssnarna
  • Kopiera upp några sidor för anteckningar och medläsande
  • Och om eleven inte vill sluta läsa när vi gör det är det tillåtet att läsa vidare på egen hand
  • Skriva av texten och visa den interaktivt
  • Skaffa en kamera som visar upp boken direkt på tavlan och låta de som vill läsa med.
  • Låta elever sitta intill läraren och titta ner i boken samtidigt som läraren högläser
  • Att som lärare slå sig ner bland eleverna och lägga fram boken så att det går att följa med i den

Hej HOPP!/Anne-Marie

Posted in Kommunikationen, Lässtrategier, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Strategier, Styrdokumenten, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen, Väck läshungern | Tagged | Leave a comment

”Lätt för att läsa men så blev det svårt”

– Jag hade det lätt för att läsa. Lärde mig läsa innan jag började skolan. Alla sa till mig att jag kunde läsa och så var det med det. Men ju längre upp i årskurserna märkte jag att jag inte förstod det jag läste. Då blev det svårt att läsa. Inte så roligt längre. Jag som kunde läsa märkte att det inte var så enkelt. Det var ingen rolig upplevelse. Jag höll tyst om den.

Många barn som lär sig läsa tidigt kan dela den här upplevelsen. Man kan läsa men man förstår inte det man läser. Att kunna läsa betyder inte att man förstår det man läser. Därför behöver alla barn läsundervisning. Vi behöver alltid prata med varandra om texternas uppbyggnad och innehåll. Många som tröttnar på att läsa (i skolan) kan ha den här gnagande känslan av att det de trodde sig kunna inte räcker till. Det är därför så avgörande att vi inte säger eller tror att eleven kan läsa. Bättre är att diskutera hur vi läser olika texter och lär oss att fråga om det vi inte förstår och samtala om hur vi förstår olika. Samtal för att tänka och lära.

Det krävs olika ingångar till olika texter, dvs läsundervisning och vårt inställning borde vara att varje text prövar vår tankevärld och utmanar den. Gemensamt fokus på texten, och för den delen illustrationen, möjliggör att vi kan förstå det vi läser och få vägledning hur vi läser för att skapa mening och sammanhang.

Hej HOPP till er!/Anne-Marie

 

Posted in Lässtrategier, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Strategier, Synligt läsande | Leave a comment