”Tacka vet jag skolorna i Argentina”

Underbar text om skolorna i Argentina:

”Tacka vet jag skolorna i Argentina”, sa Pippi överlägset och tittade på barnen. ”Där skulle ni gå. Där börjar påsklovet tre dagar efter julovets slut, och när påsklovet är slut tar det tre dar tills det blir sommarlov. Sommarlovet slutar den första november, och sen har man förstås en dryg pers till jullovet börjar den elfte november. Men det får tas, för man har i alla fall inga läxor. Det är strängt förbjudet att läsa läxor i Argentina. Det händer ibland, att en eller annan argentisk unge smyger sej in i en garderob och sitter där i hemlighet och läser läxor, men tröste honom om hans mamma får se det. Räkning har dom inte alls i skolorna där, och om det är någon unge som vet hur mycket 7 och fem blir, så får han stå i skamvrån hela dan, ifall han är så dum så han talar om det för fröken. Läsning har dom bara på fredagarna, och då bara ifall det fins några böcker att läsa i. Men det finns det aldrig.”

”Ja men, vad gör dom då i skolan”, undrade en liten pojke.

”Äter karameller” sa Pippi bestämt. ”Det går ett långt rör från en karamellfabrik i närheten direkt in i skolsalen, och där forsar fram karameller hela dagarna, så barna har fullt upp med att äta.”

”Ja, men vad gör lärarinnan då”, undrade en flicka.

”Plockar av papperet på karamellerna åt barna, dumming där, sa Pippi. ”Du trodde väl inte att dom gjorde det själv? Sällan! Dom går inte i skolan själv ens en gång. Dom skickar en bror.”

Ur Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, 1945 s.47 ff.

Jag tänker:

Pippi Långstrump kom ut 1945. Andra världskriget var över. Barns upplevelser kunde få lekfull rymd i Pippi Långstrumps värld, i hennes barnhem Villa Villekulla, i det lite vilda, det gränsöverskridande lekfulla, den spegel som måste hållas upp och poleras fram. Barnets styrka. Barnets lekfullhet. Barnets ensamhet. Barnets plats i världen. Oavsett vem barnet är. Barnets rätt att förklara världen ur sitt perspektiv.

 

Posted in Barns nya rättigheter, BOKEN I UNDERVISNINGEN, Den meningsfulla högläsningen, LÄXOR, Litteratur och läsning | Leave a comment

Lektion på utskick! Gensvar av lärare och detta är svaret:

Vackra äppelnamn

Hej Anne-Marie!

Idag provade jag lektionen med kylskåpskalla ord.

Vi började med att säga meningen på många olika sätt: arg, ledsen, trött, fnissande m.m. Sedan hade fler elever olika förslag på hur man kunde säga och varianter på den (tex. Kylskåpet var så tomt att jag kunde dansa disco i det.)

Därefter listade vi ord och det var roligt, både ”Johhnys senap” och löständer tog plats i vårt kylskåp. Jag skrev upp alla deras ord på ett blädderblock. Jag läste upp min och xxx mening som vi hade gjort och efter det gjorde vi muntliga meningar och jag skrev ner dem samtidigt som de sa dem (skrev på datorn kopplad till smartboarden).

Sedan skrev de själva och då valde även många att rita en bild till sin text. De skrev, läste högt för varandra, läste upp för mig, fnissade och skrev lite till.

Jag avslutade med en samling där jag läste upp alla texterna och vi pratade även om skillnaden mellan att skriva en text när man får muntlig, gemensam stöttning först och när man inte får det.

Alla elever var rörande överens om att det går mycket lättare att skriva när man först har fått tänka och pröva tillsammans med läraren och klasskompisarna.

Lektionen heter Fyll på tomrummet eller kylskåpskalla ord.
Jag vill att lektioner ska ha en rubrik. Ett som kittlar hjärnan och nyfikenheten. Är glad för gensvaret. En annan lärare prövade samma lektion. Hon berättade att eleverna skrattade och att de talade mycket med varandra och … läraren frågade

- Får jag en till!

Självklart svarade jag.

Posted in Lektioner och lektionsförslag | Leave a comment

Den här dagen för 20 år sedan var överväldigande vacker

Körling fotograferar 2010

Beskedet om Estonias förlisning tror jag att vi fick klockan sex. Jag tror det var från televisionen. Det kan ha varit ekot i radion. Jag minns inte. Jag vet att någon ringde. Jag minns inte riktigt. Informationen om olyckan, den hade jag fått. Jag minns inget om vad vi andra gjorde i familjen. Jag minns inget frukostbord. Jag minns inget smör. Inget kaffe. Jag minns att jag ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde till min mamma.

- Det är bara att ta upp luren och vara livs levande! Ta upp luren.

Telefonsignalerna var vassa, hoppfulla, sökande, vassa, oändliga, ringde i tomheten på andra sidan. Inget svar.

Bilen till färjehamnen. Mina ben skakade. Motorn stannade. Resan i olika hastigheter. Hur kunde jag köra bil ensam? Och vid rödljuset utanför Dramaten såg jag plötsligt.

Den oändligt höga himlen. Hösthimlens vackra tak. Jag såg trädens skiftningar. Solljuset i bladen. Den röda grönskan. Och vattnet. Det spegelblanka. Det stillsamma. Det golv som bär båtar. Inte en krusning. Inte en våg. Som ett fotografi. Och allt i mig stannade av. Inget kan ha hänt. Världen är så vacker. Himlen så hög. Solen så stor. Träden så röda. Vattnet så vänligt. Blankt.

Bara flaggorna påminde. De vajade på halv stång. Var såg jag flaggorna. Jag minns inte.

Motorn i bilen slutade brumma och vägen ut mot hamnen var ljudlös. Den vackraste av dagar var det.

Varje år den 28 september läser jag av vädret. Det är en annan läsning. Den som gör världen stillsam, förlåtande, obegriplig och svarar med sin skönhet trots att den dagen för 20 år sedan kom att sluta i det nattsvarta.

Posted in Sorg | Leave a comment

Om eleven inte kan – inte förstår – gör en undervisningsplan

Körling fotograferar 2003

Elever som inte kan, inte förstår, ännu inte vet eller kan, behöver mer undervisning. Det kan vara så enkelt att ge undervisningen igen. För många händer upp i klassrummet efter genomgångar betyder att undervisningen inte är tillräcklig för att eleverna ska förstå. Om eleverna frågar om och om igen så är det för att de inte har förstått vad de ska kunna eller varför de ska kunna. Kanske har de inte förstått vad kunskaperna ska leda till. Oavsett. Det är genom undervisningen de kan få lära sig.

Undervisningsplan vid upptäckter att eleverna inte förstår:

1) Jag undervisar om ett fokus. Eleverna får i genomgången fråga, undra och tänka ihop med mig. Oftast har vi en modell att undersöka. Detta oavsett ämne.

2) Jag visar genom en modell. Jag tar fram exempel som levandegör innehållet. Exempelvis hur en text i engelska ser ut då den är översatt till svenska. Alla översättarled kan vi diskutera och samtala om. Eller i matematiken. Ett problem som ska lösas i tre led. Hur man arbetar för att göra det.

3) Eleverna och jag samspelar om att skapa modeller som vi gör tillsammans.

4) ”Självständiga” arbeten där man när som helst får fråga eller göra ihop med sin diskussionspartner (olika klasskamrater i olika konstellationer).

Frågetecken på smalt papperOm jag då får märker att eleverna inte kan göra modeller i moment 3 eller får svårigheter att arbeta i moment 4 erbjuder jag ny undervisning. Då samlar jag eleverna igen och vi ställer frågor till det vi inte har förstått. Det är eleverna som får beskriva vad det är som de inte förstår och vad de behöver för att förstå. Ofta vill de ha ytterligare modeller att lära genom och mer av lärarens modellande tänk och samtalet som gör det möjligt att förstå hur läraren löser samt alternativ och strategier för att göra på andra sätt. Dessa uppstår i samtalet.

 

Att dokumentera genom att spara elevernas arbeten för analys av hur att lägga upp kommande undervisning

Då lektionen är slut analyserar jag elevernas arbeten för att utveckla min undervisning. I början tog detta mycket tid men efterhand lärde jag mig att systematisera lektioner med elevernas arbeten. Jag gjorde så här:

  • Jag skrev om lektionens innehåll, idag kallas det Lpp
  • Jag kopierade samtliga elevarbeten för analys och lade dem tillsammans med mina rader om undervisningens innehåll
  • Genom att undersöka vad som behövdes av undervisning i samtliga arbeten skapade jag en lista över vad undervisningen måste innehålla i relation till det eleverna kan eller visar upp av kunskaper
  • Jag lägger upp en plan för vad undervisningen ska innehålla.

Undervisningsplan genom att summera och analysera elevarbeten

Låt oss säga att eleverna skriver. Eller räknar och förklarar. Eller översätter. Eller målar. Oavsett vad de gör samlar jag alltid in lektionens alla arbeten. Jag går igenom det eleverna ser ut att kunna och det eleverna inte kan det tar jag upp i undervisningen. Det eleverna inte kan då de skriver en text ser jag till att de får utbildning i. Jag tar alltid min utgångspunkt i vad jag ska ge eleverna, inte att de brister då de inte kan. Jag gör alltså underlag där jag ser vad som fattas eleven men gör inte det till elevens problem utan till undervisningens möjlighet. Om eleverna inte skriver rubriker, inte förstår hur att skriva underrubriker så lägger jag upp en plan för hur att undervisa om att skriva rubriker och att hur vi ska arbeta med rubriker i tidningar, i böcker, etc. Det handlar om att medvetet ha rubrikerna i åtanke och påkalla uppmärksamhet runt dem oavsett ämne. Kemitexter har rubriker. Veckans matsedel har rubriker.

Någon vecka senare kan jag se och följa hur eleverna ökat sin förståelse för att skriva rubriker och jag summerar samtliga elevers arbete igen. Eleverna har nu två skrivarbeten, en där de inte har fått undervisning i rubriksättning och en där de har fått det. Skillnaderna pratar vi sedan om.

Det jag gör är att samla ihop samtliga elevarbeten och analysera dem för att utveckla undervisningen. Och som allt av utveckling måste jag ha en plan för hur och genom vad.

Mycket tid att analysera och tänka. Men över tid mer av kvalitet och mer undervisande innehåll där eleverna fick de kunskaper de behövde. 

Då jag började med detta tog det tid. Men ingen frågade eller begärde detta av mig från annat håll vilket gjorde allt detta arbete meningsfullt för min egen undervisande utveckling och för elevernas lärande. Jag började 1997 då jag hade fått en elev att utvecklas så mycket att man frågade mig om hur och varför, genom vad och när. Jag kunde inte svara. Jag började därefter systematisera mina möjligheter att analysera för att utveckla.

Jag utvecklade metoder för att utveckla undervisningen genom att analysera elevernas arbeten och istället för att rätta, ge undervisning och därmed skapa fler underlag där eleven själv kunde se sin förändring.

Det formativa arbetet. Det summativa resultatet. En pågående kommunikation om elevens lärande och undervisningens innehåll. Det enklaste sättet att börja är att:

Skaffa en pärm. I den ska lektionens innehåll finnas, kopior av elevernas arbeten följa, och analysen av vad undervisningen ska ge. Och en plan för undervisningen.

Mitt tips är att göra det enkelt till en början; kopiera alla elevarbeten. Det tar ingen tid alls. Kopiatorn är din bästa vän. 28 arbeten kopieras fort. Analysera någon av dina lektioner. En om dagen eller en i veckan?

 

 

Posted in Konsultation av något slag, Strategier, Styrdokumenten, Undervisningen | Leave a comment

Inte i elevens knä – utan i undervisningens utveckling

Körling i undervisningens centrum 2014

Jag funderar över begreppet elevnära, det alltid trygga, det välbekanta. Jag tänker på hur undervisningen ska slå an, vara som ett knackande på dörren, något nytt som kommer in.

Det är genom undervisningen … så säger jag ofta. Så tänker jag om min undervisning. Det är undervisningen som ska kittla hjärnorna hos eleverna. Genom mångfald av ingångar, genom texter som retar upp, genom textmöten som problematiserar, genom att matematiken är något på spåren genom språket om matematiken, att läraren håller horisonten och utmanar med att visa den.

Jag minns då jag blev lärare. Det är inte 20 år sedan. Jag minns hur yrket uppmuntrade kreativiteten. Att hitta på lektioner, skapa dem så att de samspelade med elevernas intresse eller väckte det. Ordet elevnära fanns inte då men det elevnära perspektivet fanns.  För mig har elevnära varit vägen mellan ämnet och det eleven uppfattar. Aldrig någonsin en utgångspunkt i det eleverna kunde. Genom att överraska väcktes slumrande hjärnor igång och genom att lita på att läraren inte överger ämnets väg till eleverna blev lärklimatet tryggt och utmanande. Jag har läst texter jag trodde skulle förskräcka eleverna, som kemiboken i årskurs fyra, den som skulle vara för årskurs 7-9. Och hur de gapade frågande och sedan valde att läsa den under sin självständiga läsning. Inte alla men några. Andra kastade sig över hur man bygger hållbara broar i papper för att senare teckna att bron är något osynligt som man går på; mellan två föräldrar som båda är brofästen men som inte samtidigt kan kräva att barnet får välja mellan dem.

- De ska bara hålla för promenaden och lyfta upp mig på en bro som jag kan gå på. Inte att jag måste välja. Att välja är svårt. En bro är väl en väg där man slipper välja. Man kan gå fram och tillbaka hur många gånger man vill. Alltså, så är det väl?

Jag står för det utmanande och anpassar min undervisning till det jag retar upp inom eleven. Jag retar deras hjärnor, eller kittlar dem, med något nytt. Det nya blir elevnära, görs elevnära men är det inte först. Det är undervisningen som görs elevnära.

Det jag undervisar om behöver inte vara elevnära. Men när lektionen är slut ska eleven uppleva närhet till ämnet, till kunskaperna och till läraren och själv kunna berätta och inkluderas i objektet vi lär ihop kring. Jag tror aldrig att jag anpassat min undervisning. Jag har utmanat med den. Jag har aldrig skuldbelagt eleverna för att inte kunna. Jag har utmanat min kreativitet att översätta, förklara, berätta, åskådliggöra och aldrig någonsin ta för givet att eleverna kan eller förstår.

I allt att lära måste mångfalden av prövande ges. Därför ska texter dramatiseras utifrån hur eleverna uppfattar dem. Ord ska prövas utifrån sitt innehåll och hur var och en av oss förstår dem. Därför ska vi pröva att skriva ihop, skriva var och en för sig och utmanas genom att dela med oss av det vi har skrivit. Lektionerna ska vara muntliga. Dialog och kommunikation ska råda och tillåtas. Läraren ger fokus. Läraren håller fokus. Läraren ger mer näring till fokus. Under lektionen ska nytt tillföras det som är i fokus. Elevernas tankar ska delas. Infallsvinklar ur litteratur och faktaböcker ska inkluderas. Innehållet i lektionen ska påverkas. Lärandet finns i det som sker. Inte i det som produceras.

Mångfalden ska ges i undervisningen. Läraren ska utmana, följa och stötta i det pågående. Vi ska tänka. Vi ska göra. Vi ska koppla samman tanke med det vi gör. Förflytta oss. Pröva på andra områden. Ge sammanhang. Vidga dem.

Om eleverna inte har förstått så betyder det att de ännu inte har förstått. Det påverkar undervisningen. Det utmanar undervisningen. Och det är så verksamheten kan utvecklas. Vi lärare är inte misslyckade för att vi inte kan visa tydligt, undervisa så att alla elever lär sig som vore lärandet lätt. Tvärtom. Lärande är krångligt, besvärligt, oroande och utmanande. Stanna inte uppgivet vid att eleverna inte kan. Ta uppdraget till lärarkollegiet. Utmana undervisningen. Lägg till. Gör om. Ge nytt. Pröva igen. Och under hela processen inkludera eleverna. De vet när de förstår. Låt dem berätta om det.

 

Posted in "Läraren inom mig", Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Undervisningen | Leave a comment

Estonia. 20 år av mayday.

Droppe

Dagen återuppstår. Den där dagen. Den där morgonen. Telefonen. Den väggfasta. Den ringde på fel tid. Orostid. Den ringde. Ringde. Ringde. Verklighetens iskalla ton. In i värmen.

Kaffekoppen. Den där lämnade. Den stod där på köksbordet. Liksom avlämnad. Odiskad. Som om. Allt var ett språng från den stund som var liv. Alldeles nyss hade någon varit där. Nu dödförklarade koppen dig. Den som aldrig någonsin skulle diskas, vändas upp och ned på ett fat. De där intorkade dropparna. Svärtan.

Och tidningarna som fortsatte att komma. Den damp ned i brevinkastet. Om Estonia. De saknade. De överlevande. De borta. Rubrikerna. De stampade på oss som samlade ihop tidningarna. Rubrikerna skrek i svarta ord det vi försökte hålla oss ifrån. Verkligheten. Så ser den ut i en artikel i tidningen. Verkligheten där vi är … främmande.

Barnen i badkaret. De leker. De leker mayday. Vattnet i badkaret utanför på golvet. Det stänker. Jag vaggar min kropp. Ser mina barn. De lekande. Så allvarlig är deras lek. De förstår genom att leka. Stel och orörlig sitter jag på toalettsitsen. Jag har tappat bort alla orden. Jag kan inte leka. Jag saknar plötsligt all förmåga.

Vaknar på nätterna. Vattnet forsar in. I drömmen. Jag räddar mig själv. Räddar min mamma. Räcker ut den där handen som jag räckt ut under alla år. Räcker ut den. Hon säger att jag ska simma iväg. Livet ska du leva.

Tusen samlade sorger i ett rum. Estonia-anhöriga på Ersta. Blicken mot prästen. Den lilla och den späda. Stark i tro. Vår bräckliga möjlighet att famna något av det vi inte förstår. Rummet står stilla. Inga andetag tas fullt ut. Ingen rör sig. Prästen talar. Vi vill hålla fast vid något. Vid prästen. Rummet flödar av vatten. Bogvisiren avslitna inom oss alla. Vi ser varandra. Ingen sorg är den andres lik. Vi har vår egen sorg. Ingen annans sorg får plats. Olyckan delar vi. Platsen där alla vilar delar vi. Vi ville inte vara ihop eller tillsammans. Vi slogs ihop. Vågorna. Vattnet. Havet. Estonia. Vi fördes ihop.

Listorna. Ja. Namnet fanns där. Hon var med. Hon var med. Alla andra var också med.

Barnen och jag. Vi besökte ett av fartygen som cirkulerade platsen. Den kaptenen som tog emot mayday-meddelandet. Vi genomsökte fartyget. Vi tittade på bogvisir. Vi provlåg sängar i hytterna. Vi satt i kaptensfotöljen. Vi höll i telefonen. – Den höll jag i, det var i den jag fick meddelandet, berättade kaptenen. Vi tittade på livbåtarna. Vi provade flytvästar. Barnen frågade. Om Estonia. Om båtarna. Om hur man bygger en båt. Om vågorna. Hur höga de kan bli. Hur höga kan de bli? Barnen var små. De försökte förstå. Kattastrof. Det handlade om en katt. Estonia en båt. Estonia ett land. Pusselbitarna skavde i deras världar. Kaptenen höll om oss. Saklighet är inte farlig. Fantasin kan göra vad som helst med oss.

Varje år har byggt det där korset över den döda. Vår döda. Varje år rivs något upp. Varje år byggs ett kors igen. Många år har gått. Ibland är avståndet lagom långt till händelsen. Ibland är händelsen som vore den alldeles nyss. Om himlen är högblå och hösten vacker kommer kylan, iskylan. Påminnelserna från yttervärlden. Berättelserna som berättas igen. De väcker upp händelsen igen.

Men minnet. Jag hör bara min mammas skratt. Jag hör bara hennes pigga röst när hon uppmanar till det där lite tokiga.

- Ska vi göra något riktigt tokigt idag, kunde hon säga. Då skulle svängarna tas ut, några små tokiga infall utgöra dagen. Då sluter sig sorgen. Den har tvättat bort några minnen, vaskat fram något fint. Och Tranströmers dikt ur Östersjöar:

”Ibland är Östersjön ett stilla tak” en vilsam rad, en stillnad att önska.

Men datumet närmar sig. Radion den berättar. TV visar upp bilderna. Kanske lyssnar jag för att få något litet svar på frågan;

- Var det någon som såg min mamma?

Posted in Sorg | 1 Comment

Mannen som stoppade mig och högläste Martinsson

Han var med i Harry Martinssonsällskapet sa han då jag mötte honom en morgon. Jag gick min runda runt vattnet.

Morgonen var så ung. Solen liksom reste sig ur mörkret och skakade ut sin längtan över träden. Daggen blommade på grässtrån och blad. Jag gick där jag gick. Den gamle kom med raska steg. Stannade mig och bad att få hylla morgonen och det vackra med att högläsa en dikt av Harry Martinsson. Mannen läste ur minnet. Han slog ut sina armar mot naturen. Orden kom mot mig som såpbubblor. Sprack upp i mitt inre.

Dikt kan göra vad som helst med lyssnaren.

Posted in Litteratur och läsning | Leave a comment