Var är böckerna och tiden att läsa i ett svenskt klassrum?

Vi säger att vi vill att barn och unga ska läsa. Vi ska främja deras lust att läsa. Vi ska verka för att attityder till böcker blir gott. Vi ska se till att barn också väljer en bok ibland och någon digital aktivitet en annan. Boken som flämtar ska konkurrera med så mycket annat. Bokläsandet är en av de fritidssysselsättningar som minskat kraftigast under åren 2007 och 2018. Det är illa. Och pojkarna … ja, de läser mindre än flickorna. Men skillnaden är inte så stor. Men det är skillnad. Så främja läsandet med att se till att det finns böcker. Skolbiblioteken i centrum. Utbytta och nya böcker i väntrummet hos skolsköterskan. Rektorns namn och vilken bok rektorn läser. Fritidspersonalens bokval denna vecka. Vi läser för att vi är i skolan. Och eleverna läser för att vi har böckerna i skolan. De läser för att vi ger dem tiden att läsa. Vi underhåller därmed läsningen. Men inte hinns det med. Tröskeln till läsandet och tiden att läsa på är hög. Och den som inte har hittat sin bok och inte har den där vanan att strosa omkring i ett bibliotek och ana att boken för just mig finns där är nästintill omöjlig. Att skapa en läsande skola börjar med att vara generös. Ge böckerna en plats. Behandla böckerna med värdighet. Ge böckerna värde. Visa eleverna att läsförmågan öppnar för det läsande som de knappt kan vara utan.

Men var är böckerna i klassrummen? De lyser med sin frånvaro. Den engelska läsfrämjaren Adain Chambers talade om att varje klassrum skulle innehålla 500 böcker. Denna underbara tanke. I en del klassrum är det ett faktum. Men det är i andra länder. I ett land som producerar så fantastisk barn-och ungdomslitteratur vore det en tanke att också hos oss är klassrummen välfyllda med böcker. Vi har ett av världens största barnbokspris i Astrid Lindgrens anda. Varje klassrum skulle andas denna tanke. Ordnade böcker i bokhyllor som gör allt annat än dammar. Frontade titlar på hyllor som gav boken ett ansikte. Lärare som läser både högt och för sig själva i klassrum där barn och unga läser för att det finns rikt med tid att läsa i ett svenska klassrum.

Vad önskar jag – förutom de 500 böckerna – 

  • en daglig dos böcker, om minst tio, bilderböcker, fakta och skönlitteratur som kommer in i klassrummet varje dag, byts ut varje dag, och att läraren och bibliotekarien säkerställer att böcker inte längre betraktas som något gammalt och trist
  • att läraren läser högt inledningsvis och avslutningsvis – det kan räcka med 2 min högläsning för att väcka intresse för boken och avslutar lektionen med att högläsa 2 minuter ur en annan bok
  • rikt med tid att läsa på, varje dag, varje dag, varje dag. Inte tjugo minuter. Utan en hel timme. För dem som vill och kan och för att möjliggöra för de som ännu inte kan koncentrera sig på att läsa. Här gäller anpassning och utmaning. Men timmen den är vikt åt läsning.
  • att lästiden inte betraktas som en möjlighet för läraren att göra annat eftersom läsningen behöver stöd ibland, lärarens nyfikenhet andra gånger och att läraren agerar läsare så att eleverna ser att aktiviteten att läsa är något som läraren tycker om (jag brukar använda lässtunden till att sitta ner med elever och lyssna till deras läsning. Jag lyssnar till alla elever och under en vecka har varje elev i klassrummet läst tillsammans med mig. Det gör jag oavsett årskurs.).

Hej HOPP kära läsare.

Anne-Marie Körling

Posted in Lässtrategier, Synligt läsande, Väck läshungern | Tagged , , , | Leave a comment

En skola presenterar sig och så undervisningen i den

Idag besökte jag en skola. Detta såg/upplevde jag:

  • det första man möter då man kliver in på skolan är ett grönt väl tilltaget ”rum” med en vägg med björkar och fågelsång i högtalare
  • eleverna hälsade vänligt på mig
  • lärarna hälsade vänligt på mig
  • lärarnas personalrum stort och rymligt, avdelat med gardiner, olika hörnor att sitta ner vid
  • ordningsreglerna var få
  • ordningsreglerna var skrivna på färgade, nedtonade papper
  • alla uppsatta papper var ordentligt uppsatta, inga papper med skador
  • inget klotter eller förstörelse
  • inget skräp på golvet
  • färgglada papperskorgar
  • biblioteket i skolans mitt
  • biblioteket gick att se från olika våningar
  • i matsalen får man provsmaka maten om man önskar – för att minska matsvinnet
  • lärarnas arbetsrum stora, luftiga och ordenliga skrivbord
  • elever var inomhus under rasterna och det fanns många ställen att sitta på
  • hade ett samtal med en vikarie som inget hellre ville än att jobba på skolan, vikarien hade arbetat där i många, många år men kom nu som vikarie 71 år gammal
  • vänliga samtal mellan lärare och elever på rasterna
  • Elevfrågor om hur jag mår och vem jag är
  • På skärmen vid vaktmästeriet läser jag vaktmästarens dagliga visdomsord.
  • Toaletter som toaletter ska vara

Vad upplevde jag då jag undervisade på högstadiet:

  • elever anpassade sitt språk så att samtalet kunde genomföras på ett generöst sätt
  • under undervisningen ställde eleverna kloka och analytiska frågor
  • några elever visade att de ville hjälpa till om jag fick problem
  • samtliga elever deltog i undervisningens fokus
  • under textsamtalet kom flera olika sätt att förstå texten fram
  • under textsamtalet kunde eleverna diskutera texten på olika sätt
  • vid samtal skillnad på tal-och skriftspråk gav eleverna exempel på hur man använder tal och skrift. Och om man ska använda talspråket måste man tydligt visa det. I löpande text kan man inte använda talspråk.
  • eleverna läste med mig och med intonation

 

  • och så mycket mer …

Så kan skola också vara. 

Jag tackar alla lärare för kloka frågor, varmt och generöst deltagande och för återkopplingar och fördjupningar av undervisningens uppbyggnad, dragningskraft och eftertankar.

 

Jag måste bara skriva detta för skolan är så mycket mer än det som sägs om den!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal | Tagged , , | 2 Comments

Lärarens tidsbrist: Arbetet att få en häftapparat

 

Det är sällan vi pratar om all tid som går åt till det vi inte borde behöva lägga tid på. Jag minns när jag kom till en skola. Jag behövde en häftapparat. Jag frågade kollegorna om jag fick låna deras, och ja det fick jag, men de var angelägna om att jag lämnade den tillbaka omgående. En lärare behöver en häftapparat.

Jag saknade en häftapparat. Nu är det en enkel sak att ta med mig en hemifrån. Men eftersom jag satt igång den här cirkusen med häftapparaten ville jag följa processen. Detta var vad som hände. För min lilla undersökning daterade jag när jag behövde en häftapparat och att mitt behov orsakade en del oro hos mina kollegor. De ville inte förlora sin häftapparat. Senare kunde jag förstå deras oro:

  • jag behövde en häftapparat
  • jag började låna av mina kollegor
  • mina kollegor vakade över sina häftapparater
  • jag ville beställa en egen häftapparat
  • en av kollegorna hjälpte mig att beställa
  • vi var nu två kollegor som beställde en häftapparat
  • vi mejlade iväg beställningen till samordnaren av beställningar
  • det gick en vecka då samordnaren återkom till min kollega
  • kollegan sökte upp mig: jag var tvungen att fylla i vilken färg jag önskade
  • jag sa att det inte spelade någon roll – det var själva funktionen jag behövde
  • kollegan skickade svaret till samordnaren
  • efter några dagar kom ytterligare en fråga/påstående om häftapparaten – den var för dyr och jag måste beställa en billigare
  • Kollegan kom och frågade mig – nu var det minst sagt besvärligt att hon hade fått stå för svar och kontakt – jag ursäktade mig – men nu var också kollegan intresserad av hur svårt och hur lång tid det kunde ta innan jag fick en häftapparat.
  • Vi pratade lite om vad vi använder tiden till och jag sa att jag vill nog följa det här vägen ut.
  • Jag sa också att jag kunde tänka mig att köpa en för egna pengar men jag ville följa gången
  • Vi letade därför i katalogen efter en billigare häftapparat – skillnaden var 40 kronor – och fann en som vi inte trodde så mycket på, den var en aning för billig för att hålla för ett lärararbete
  • Vi beställde den vi tvivlade på. Den kostade 29.90 samt moms.
  • Vi skickade iväg vår order till samordnaren.
  • Samordnaren skrev tillbaka och sa att nu såg det hela bra ut.
  • Det gick en vecka.
  • Det gick ytterligare en vecka.
  • Jag lånade mina kollegors häftapparater.
  • Jag fick min häftapparat efter sex veckor.
  • Jag var mycket rädd om min häftapparat och förstod med ens varför kollegorna var så noga med att få tillbaka det de lånade ut.

Det här kan synas lite löjligt. Men inte sällan innehåller en lärares arbete också detta. Det är mycket praktiska hinder i en lärares arbete. Pennor till eleverna har inte kommit eller så har de kommit bort. Läraren väntar på nya pennor. Eleverna väntar också. Kopiatorn som går het på skolorna tröttnar lite då och då och lärare river håret och får hjärtklappning när det de behöver sitter fast i papperstrasslet. På en skola skola jag häfta ihop några saker inför ett möte. Av sex häftapparater saknades klamrar i fem.

Skåp i klassrummen borde vara fyllda av allehanda saker för det praktiska arbetet. Det är något som borde komma med varje klassrum. Olika storlekar papper, olika sorters pennor, linjaler och sudd, saxar och skrivböcker. Som vikarie kan man springa runt och leta istället för att planera undervisningen.

Det borde finnas en lista på varje skåp i klassrummet:

I detta skåp finns:

  • papper
  • pennor
  • färgpennor
  • häftapparat
  • tejp
  • lim
  • kortlek
  • tärningar
  • A3papper
  • A4papper
  • A5papper
  • osv …

Initialt kan detta tyckas vara en liten fråga. Men när man följer en lärares arbete så ser man snart att det inte är det. Det är vardagliga hinder, ett efter ett,  som försätter läraren i svårigheter och gör att läraren måste lösa små uppkomna problem. Dessa tar tid.

Hej HOPP skolan!
Anne-Marie Körling 

 

Posted in Anpassning, Undervisningen, Utbilda i ordning och reda, Verkligheten | Tagged , | 1 Comment

Rätt väder för utvecklingssamtalet

Jag hade iordningställt bordet med elevens arbeten och gjort det fint för att ta emot föräldrar och elev till terminens utvecklingssamtal. Eleven tillhör de glada och positiva och som alltid gör allt och lite till. In kommer eleven. In kommer föräldrarna. De skakar regnet av sig. Paraplyerna frågar de om. Kan de stå i korridoren?

Eleven slår sig ner mellan föräldrarna. Allt det glada är som bortblåst. Eleven är tyst. Nickar lite. Svarar fåordigt.

Jag blir lite förvirrad. Var är eleven jag känner igen. Jag frågar:

– Hur känner du inför det här mötet?

Eleven tittar på mig.

– I det här vädret kan man inte vara glad. Så jag är inte glad. Det regnar.

Hej HOPP!

Anne-Marie 

Posted in Anpassning, Föräldramötet, Pedagogiska samtal, Verkligheten | Leave a comment

Vad behöver undervisningen?

Johan Unenge illustrerar boken om Hörseln.

Jag brukar fundera över hinder och förutsättningar för undervisningen. Det är undervisningen som är i fokus och det är genom undervisningen eleverna får lära sig.

För att undervisningen ska fungera krävs:

  • tid att förbereda; innehåll, variation av frågor, textval …
  • raster och fikapauser utan arbetsuppgifter
  • att undervisningen fredas då den pågår
  • att saker och ting finns på plats
  • att kopiatorn fungerar
  • att tekniken fungerar i klassrummet
  • att inga uppgifter ges läraren i all hast
  • att klassrummet är i ordning, stolar nedställda, bänkar iordning
  • att det är vädrat
  • att det finns gardiner som gör att rummet går att mörklägga
  • mikrostunder då läraren ger sig själv tid att studera det som pågår i klassrummet
  • att de som arbetar som resurser bidrar med visat intresse och fokus och riktar sig mot undervisningen och därmed lockar eleven genom att låna ut intresse och fokus
  • efterarbete och analys av elevernas lärande och undervisningens utveckling

För att underhålla undervisningen kräver den

  • att läraren får frågor om undervisningens innehåll
  • att läraren får frågor om vad som utgör hinder för undervisningen?
  • att läraren får frågor om vad som fungerar i undervisningen?
  • att lärarens arbete omsluts av förståelse för att lärararbetet både är kognitivt och känslomässigt utmanande
  • att läraren får tid att beskriva undervisningen och dela den med andra undervisande lärare
  • förståelse för att undervisningen byggs upp – det man ser vid en lektion inte är möjligt att utvärdera utan att lektion efter lektion byggs upp som ett pärlhalsband. Värdegrunden är dock daglig.
  • Att skolan är nyfiken på det som sker av lärande mellan lärare och elever.
  • Att skolan får ett språk som möjliggör för lärare och skola att beskriva det som sker i skolan.

Jag återkommer… jag menar att vårt fokus ska ligga på undervisningen och hur den främjas och väcker vår nyfikenhet.

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Posted in Undervisningen | Tagged , | Leave a comment

Några elever kan inte läsa – var är det gemensamma åtgärdsprogrammet?

I varje klass finns det de elever som inte kan läsa. Det är inte ovanligt men borde vara ovanligt. I svensk skola går elever, med skolplikt i tio år, för att få lära sig. De som inte kan läsa kommer under skoltiden få det allt svårare. Att inte kunna läsa betyder att allt som ska göras i skolan inte kan bli gjort. Att skriva blir också svårt. Att lösa problem i matematiken likaså. När en lärare upptäcker att en elev inte kan läsa måste åtgärderna komma omedelbart. Det kan inte vara upp till varje lärare att hitta lösningar inom ramen för sin undervisning. Det behövs en plan av åtgärder. En insats värd namnet. Det är inte en hemuppgift. Även om eleverna mår bra av att läsa en stund varje dag därhemma så är det inte föräldern som ska kunna utbilda barnet i läskunnigheten.

Ofta låter man elever som inte kan läsa få uppdrag att läsa hemma. Under loven ger man eleverna ett tiotal böcker att utbilda sig i genom att läsa trots att de just kämpar med att läsa. Jag har haft elever vid mitt köksbord som stumma tittat på kraven vad de ska läsa för att förbättra sin läsförmåga. Jag har tröstat gråtande föräldrar som varje kväll bråkar med sina barn om att läsa en kvart trots att just läsningen en kvart är något av det svåraste.

Naturligt vore att det pedagogiska arbetet i klassrummet, i skolan, i skolbiblioteket och att man med samlade lärarkrafter får ta itu med det som behövs i varje klassrum. Hur skulle det se ut med ett åtgärdsprogram där lärare vet vad det finns att tillgå och resurser och hur snart skolan kommer igång med dessa. Skolbibliotekarien kan främja läsning och ”bild”ning både för läsrädda elever som läsvana elever genom att anpassa med böcker som väcker intresse och nyfikenhet. Böcker som lockar in och inte gör det svårt för eleven att läsa. Rektors överblick. Specialpedagogens tillförande perspektiv. Men ett ickedömande förhållningssätt där läraren inte känner sig som världens sämsta och eleven ytterligare får känna av hur det är att inte kunna.

Jag efterlyser ett åtgärdsprogram som tydligt visar vad skolan gör när man upptäcker att eleven inte kan läsa, dvs, den samlade kompetensen som gör det möjligt för eleven att få lära sig. Varje dag i skolan är besvärlig för de elever som inte kan. Varje dag känner de av sin oförmåga och lusten att lära blir tvärtom ett gnissel och gissel.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Posted in Lärande, Läxor, Om jag vore rektor, Skolrättigheter | Tagged , , | Leave a comment

Lektionen som utvecklades till ett tema

För många år sedan arbetade jag tillsammans med mina elever runt ett tema ”broar”. Det var samma år som man i Sverige hade påbörjat arbetet att bygga Högakustenbron. Det var till en början inte tänkt att bli ett tema men elevernas aktiviteter och frågor utvecklades till ett tema. Ett tema kan uppstå då elevernas engagemang tas tillvara och att läraren får möjlighet att bygga undervisningen utifrån upptäckter i klassrummet. Inom detta tema utvecklades såväl:

  • ämnet bild (rita, måla, konstruera, klippa)
  • ämnet teknik (konstruera, grubbla, utvärdera)
  • ämnet matematik (längsta, högsta, kortaste, äldsta, arbetstid)
  • ämnet svenska (samtala, högläsa, läsa, berätta, skriva olika former av texter, förklarande text, berättande text och listskrivning)
  • ämnet samhällskunskap (broar och kommunikationsmedel, resor, hur man reser, infrastruktur, symboliskt brobygge mellan människor )
  • ämnet geografi (på vilken plats, broar i världen, förutsättningar, jordmån och fauna, geografiska namn – Upplands-Bro etc)
  • ämnet religion (föreställningar om broar, bron som symbol)

Temat utvecklades genom samspelet med elevernas frågor och engagemang. Det här var många år sedan och jag lärde mig mycket om temaarbetets uppkomst och elevernas möjlighet att på riktigt påverka och medverka till innehållet i undervisningen. Detta möjliggjorde att lita på temats kraft och undervisningens bläckfiskarmar. Jag kunde omsluta många olika ämnesområden i temat och skapa variation och kunskapande processer. Jag talade sällan om ämnen utan verkade för att de både räknade och konstruerade utan att för den skull förstå det som att de nu hade matematik. Ofta såg jag också att många som inte kunde i den ämnesspecifika undervisningen mycket väl kunde i den temaorienterade. Det gav mig också en möjlighet att differentiera undervisningens innehåll och skapa ämnesområden i klassrummet. Eleverna kunde arbeta utifrån helheten och skapa lärande genom delarna. De fick också samtala med varandra om det de upptäckte och det de lärde sig.

Jag noterade engagemang och skrev ner elevernas frågor. Nästa dag kunde jag bygga undervisningen utifrån något som kommit upp dagen innan. Så här kunde frågorna se ut (årskurs två):

  • Varför bygger man broar?
  • Vem hittade på att det skulle heta bro?
  • Var börjar man bygga en bro?
  • Måste man prata med dom på andra sidan om man får bygga en bro?
  • Vem vågar gå först på bron?
  • Bygger man bara broar över vatten?
  • Är en brygga en bro?

Elevernas erfarenheter utvecklas i samspel med innehållet

Eleverna hade också olika erfarenheter av broar. Jag noterade och antecknade. Över tid kom erfarenheterna bli fler. Därför är det betydelsefullt att återkomma till frågan vad eleverna ser och uppfattar av det vi undersöker i skolan.

Det handlade om att eleverna börjat fundera över vad en bro kunde vara och att en planka över en vattenpöl kunde vara en slags bro.

– Men slarvig för man har inte byggt den.

  • Jag har åkt över en bro.
  • Jag har gått över en bro som hängde.
  • Det finns broar som har gått sönder.
  • Man kan säga att regnbågen är en bro för den börjar och slutar på olika platser.
  • Broar kan vara jättelånga och jättekorta.
  • När vi gick i skogen hade någon lagt en planka över en vattenpöl. Är det en bro?

Frågorna uppstår också utifrån kunskapsbildningen. Nya frågor uppstår. De ska välkomnas. Nya frågor berättar att eleverna börjar lägga samman sina bilder och kunskaper och därför uppstår nya frågor. Dessa frågor är mycket viktiga och ska ses som lärande och nyfikenhet vilka bottnar i de kunskaper eleven nu processar.

  • Vad tål en bro?
  • Hur bygger man egentligen en bro?

Eftersom innehållet engagerade eleverna letade jag efter böcker som jag kunde högläsa för dem. En av de böcker vi ofta återkom till var berättelsen På andra sidan ån  samt Viktor bygger en bro:

I ämnet bild ritade vi broar. Det blev olika sorters broar och olika situationer där broar byggdes och användes. En elev ritade en bro. På bron stod ett litet barn. På var sin sida om brofästet stod mamman och pappan. Från båda hållen ropade man ”kom, kom”. Barnet stod i mitten av bron och skrek ”Hjälp!”. Men den bilden kom hela barnets situation i dagern och när föräldrarna såg bilden förstod de hur barnets slets mellan föräldrarna. De kände båda ömhet för sitt barn och förstod bilden som en del av barnets berättelse. Så kan det också bli.

Hur är det möjligt att bygga undervisning:

När jag började som lärare fanns det att samla ihop information om vad man ville göra för undervisning, genomföra den och analysera och följa upp. Jag anser att om skolan ska utvecklas och lärarnas profession möjliggöras måste sådan tid ges och tilltro till undervisningen betydelse stärkas. Jag hade andra hinder än tidsmässiga och det rörde främst att göra samma sak som alla andra lärare. Att våra teman var gemensamma. Men det handlade om en pedagogisk omsorg om att alla elever skulle få möta liknande innehåll. Jag gjorde därför också de vi gemensamt gjorde vid skolan. Det fanns en viss frihet att utveckla skolans innehåll och så måste det också vara idag.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

som alldeles nyss läste detta abstrakt BROAR, BÖCKER, BARN:

 

 

 

Posted in Föreläsningar jag ger, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Tagged , , , , , , , | Leave a comment