”Så här är jag med vänner som har ADHD”

Eleven berättade om hur det är att vara vän, syskon eller på annat sätt känna en person med ADHD. Jag lyssnade och frågade.

– Vad behöver man veta?

Eleven berättade att man behöver inte veta men man behöver förstå. Och samtidigt måste man, även om man blir irriterad, behålla sitt lugn inom sig.

– Hur gör man det?

– Lugnet kommer när man lär sig att vara lugn, svarade eleven. Det blir värre för den med ADHD om man själv blir irriterad och arg. Den som har ADHD kan inte hjälpa det och om man vet det så blir man inte irriterad. Jag känner ett lugn inom mig och det lugnet har jag kvar.

– Så hur tycker du att vuxna ska göra?

– De måste förstå och inte stressa upp sig. Man måste vara sig själv och hålla sitt lugn. Sen är det ju en person som har ADHD och den kan ju inte göra på något annat sätt.

Jag tackade eleven för sina tankar. Och tänkte på vikten av att lyssna på barn och unga. Inte lägga ord i munnen på dem utan låta dem lägga ut orden.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Ansvaret, Autodidakten, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Strategier | Tagged , | Leave a comment

Lektionsförslag för vilken årskurs som helst: LasseMajaböckerna och Slutet

LasseMajaböckerna är så otroligt populära. Eleverna där jag är kan låna tio stycken och läsa dem alla. De känner sig hemma och det är bekanta med författarens röst och illustratörens bildspråk. Deras läsmotivation går att ta på. De drivs att läsa för att lösa mysteriet. Ibland tittar de upp från boken och säger;

– Jag tror jag vet…

för att sedan dyka ner i sidorna igen. I undervisningen har vi tömt LasseMaja böckerna på ord och funderat över de ord vi möter. Det myllrar som bekant av ord i böcker och det gör det i LasseMaja böckerna också. Ordförrådet kommer med var, när, hur och varför och så vem naturligtivs. Och det har varit riktigt viktigt och roligt. Jag vill inte förstöra barnens läslust med för mycket pedagogik utan vi gör sådant som inte skadar upplevelsen men undersöker orden som vore vi detektiver. Vad menas och varför står det här?

Hur som helst, böcker som barn tycker om att läsa gör att de kan läsa och om vi måste och behöver se till nyttan; att de tränar sig i att läsa. Men den träningen är nästan obemärkt eftersom de läser med vilja och drivs fram genom handling. Kanske att man ska ge tonåringarna lite återkoppling till de populära böckerna de läste en gång.

Med framgång gjorde jag en Alfonslektion där nior läste Alfons så det stod härliga till. Vi tittade på filmerna, jämförde högläsarröster och började så smått nynna Alfonssången. Det som hände var att vi återknöt till något bekant och något omtyckt. Men inte alla hade läst det jag trodde var bekant så för några var det nyheter. Men diskussionerna om vem Alfons skulle bli som tonåring och skiftet som kom med vilket perspektiv man funderade kring var spännande att följa. Pappan måste bli lite mer bestämd om Alfons skulle kunna bli en tonåring. Att eleverna talade om sig själva och vad de behöver kan man hålla inom sig och härbärgera.

De här tankarna fick jag då jag läste Mats Strandbergs ungdomsbok SLUTET, 2018. Det är en spännande bok om en undergång och att tiden för den är utsatt. Därmed är det slut. Vad livet har att erbjuda och hur man ska leva det fram till detta slut är en intressant läsning som påverkar också mig. På sidan 323 skrivs ett meddelande som lyder:

Du och Simon måste sluta leka LasseMajas detektivbyrå. Det här är ingen lek. Jag blir orolig för dig. Jag funderar allvarligt på att berätta för dig vad du håller på med.

Det här går ju förstås att visa eleverna i årskurs 1, 2, 3 och fyra också. Att författares verk skrivs in och blir en berättelse eller en förklaring i en annan författares bok. Det går att väcka så många frågor:

  • Vad är lek och vad är allvar?
  • Vilken är skillnaden?
  • Vad berättar det att man kan använda liknelsen om LasseMaja?
  • Vad behöver man då förstå?
  • Vad behöver man då kunna?
  • Vad gör man om man inte förstår liknelsen?
  • Hur söker man upp böckerna man inte har läst?
  • Barn som leker detektivbyrå – är det på lek eller på allvar?
  • Hur betraktar barn sina lekar?
  • När övergår en lek till allvar?
  • Varför leker man detektiv?
  • Hur leker man detektiv?
  • Vad behöver man för att vara detektiv?
  • Vad kan vi lära av LasseMajas detektivbyrå?

Jag tycker också att man kan låta de äldre eleverna få återknyta till de böcker de än gång läste och skratta, berätta, förklara vad igenkänningen betyder för dem. En elev i årskurs nio sa att han ofta gick till skolsköterskan. Inte för att han egentligen hade så många saker att plåstra om utan där fanns Bamsetidningarna. Han gick dit för att få lite barndom sa han. Mer kan du läsa i min bok Ovan trädtopparna där jag intervjuat läsare från 2 – 95 år.

Japp, så kan det vara.

Läs så det ryker!

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

Posted in Högläsning, Hur lärde du dig att läsa?, Lektion, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Miljöperspektivet, Relationer och vänskap, Strategier, Svenskämnet, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen, Väck läshungern | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Nu ler Vysotskij är kurslitteratur och det betyder …

Fick ett mejl av en lärarkandidat. Det visade sig att min bok Nu ler Vysotskij är kurslitteratur i lärarutbildningen. Jag är alltid intresserad av lärarkandidater och de som är på väg in i läraryrket. Så när jag var i samma stad, i uppehållet mellan två tåg, möttes vi för ett pedagogiskt samtal under en timme. Möten av detta slag är mycket, mycket värdefulla och jag hoppas att vi alltid kliver in i dialog om det vi lär oss som vuxna. Det handlar om skolan och eleverna.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Undervisningen, Värdegrunden, Vygotskij | Tagged , , , | Leave a comment

Ansvaret att skriva en pedagogisk kartläggning

 

Jag skriver en pedagogisk kartläggning rörande en elev. Frågorna jag fått är många och ibland styrande med sitt innehåll. Jag gjorde en utredning rörande utredningar en gång och fann att de pedagogiska kartläggningarna var fåordiga och ofta ganska innehöll känslor som ibland smittade kartläggningen. Nu sitter jag här med en mängd frågor och fyra rader att skriva på. Jag känner ansvaret och vikten av att vara saklig och noga ge information om det eleven kan och gör och inte endast fokusera på de problem eleven har. Detta dokument ska utgöra en möjlighet för eleven och inte vara en fullständig bild av vem eleven är. Detta ska vara, tillsammans med andra utredningar, ge en bild av hur eleven kan få hjälp, stöd och förutsättningar. Det är ett mycket stort ansvar att skriva svar på dessa frågor. Jag måste också ha underlag som visar exempel på det jag skriver samt se till hur och vad jag undervisar om. Jag kan inte skriva; Det går bra. En pedagogisk kartläggning är inte ett stumt dokument utan ett levande.

Språket, lärarkompetensen och skolan

Jag tänker också på den tid jag behöver för att skriva. Det här är inget någon lärare kan göra över en kafferast. Jag har nu arbetat i tre timmar med kartläggningen och är halvvägs. Jag tror det är viktigt att vi berättar om detta arbete som också presenterar skolan, språket och lärarens kompetens. Det är inte bara en kartläggning utan också en presentation av skolans värdegrund, tolerans och förmåga att bedöma sakligt.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Ansvaret, Barns rättigheter, Formativ bedömning, Kommunikationen, Lärarens språk, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Styrdokumenten | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Astrid Lindgren om läsning och barns rätt till böcker

För Astrid Lindgren var det en brinnande övertygelse att alla barn behöver böcker, och hon visste att biblioteken, förskolorna och skolorna spelar en enormt viktigt roll för att locka barnen till läsning. Jag vill gärna formulera både det Astrid Lindgren har sagt och skrivit och infoga vad jag menar att vi bör göra och hur vi ska förhålla oss till barn och ungas läsning och givetvis vår egen. Det mesta hämtar jag från Det gränslösaste äventyret som kom ut på Eriksson & Lindgrens förlag 2007. Jag har lagt till de tankar jag får och har erfarenhet av genom min tid som läsfrämjare. Jag har också skrivit boken Väck läshungern och ger där en hel del tankegods kring hur vi kan verka för och så att varje barn kan få lära sig att läsa och fortsätta att läsa. Det livslånga perspektivet är viktigt att hålla. Därför ska vi motverka att såra läsare. Hur och varför får och kan ni läsa i min bok Väck Läshungern.

  • Det livslånga läsandet

”Kärleken till böcker bör grundläggas tidigt, helst redan med modersmjölken,” skriver Astrid Lindgren.

Det betyder att vi själva läser och tycker om att läsa för egen del. Det är lika grundläggande som maten vi äter. Att tidigt se sina föräldrar läsa och tidigt höra deras högläsning skapar band till både föräldrarna och läsandet. Ur böckerna finns både gemenskap och äventyr. Minns också att det alltid finns en början, oavsett när den äger rum, om barnet är nio år så kan vi börja då. Det handlar inte om att fylla luckor som barnet inte har utan om att öppna fönster till något barnet inte vet. Ett livslångt perspektiv handlar det om. Allt arbete ska främja ett livslångt läsintresse och en läsförmåga som möjliggör för studier och för texter som tillhör de vi måste läsa. Därför är det viktigt att inte tänka att det är individen som inte kan utan undersöka hur individen kan få möta vuxna som ger och skapar förutsättningarna och hyvlar ner trösklarna.

  • Läs varierat

”Det är bredd i min läsning, vill jag lova! utbrister Astrid Lindgren.

Det betyder att barn och unga ska få möta olika röster och från hela världslitteraturen. Läs högt och variera utbudet och se gärna till att olika texter talar med eller mot varandra. Plocka fram ramsor från hejaklacken, vetenskap från mjölktetran, läs om ursprungsplatsen för var saker och ting kommer, t.ex på russinpaketet, sjung sånger och läs noveller, dikter och lite passande stycken ur det som du själv läser. Oändligt är äventyret. Läs bilderböcker som vore de filmer och poesi, öppna en faktabok om tänder och stirra in i gapet som vore det en spegel.

  • Läs med alla sinnen

Astrid Lindgren tog in en bok med alla sinnen. Inte bara synen, utan även känseln, lukten och smaken. Hon sa:

”Jag hoppas för din egen skull, att du tycker lika mycket om böcker som jag. Jag tycker inte bara om att läsa dom, jag tycker om att känna på dom, ta i dom, veta att jag rår om dom.”

Det betyder att en bok har dofter. Är det en ny bok kan man känna dofter av dess tillblivelse. Trycksvärtan, limmet, pappret. Smakar man på boken kanske den är lite söt och pappret känns strävt. Känner man med fingrarna över boken kan man upptäcka räfflade bokstäver eller konturerna av en katt. Ser man boken i mörker kan man upptäcka att titeln lyser och får oss att hitta boken att läsa. Böcker doftar också av andra läsare. Tidiga böcker har förälderns doft kvar och barnet minns nästan ordagrant hur pappa lät när han läste eller hur mamma skrattade. Har läsaren varit storrökare kan man känna nikotinet mellan sidorna.

  • besök biblioteket och se till att kunskapen om biblioteket kantas av lust och utvecklas till en livslång mötesplats med litteraturen.

För Astrid Lindgren var biblioteken ett andningshål och en tillflyktsord, en plats som i Mio, min mio representerades som vore den ”en brunn av glömda sagor och sånger, sådana som har funnits i världen för länge sedan och som man har glömt för länge sedan”

Det betyder att varje barn ska få kunskap om biblioteken. Också de som ännu inte vet och som inte har den erfarenhet av bibliotek och vet vad som finns att upptäcka. De barn som kan uppföra sig på biblioteket har lärt sig att låna och vet var att hitta både nya böcker och hur att fortsätta läsa. De är bekanta med bibliotekarien och vet hur lånekortet fungerar. Alla barn och unga behöver det stöd som innebär vårt varsamma medlyssnande och vår lyhörda vägledning. När elever uppför beror det oftast på att de inte kan läsa, inte vet vad som finns att läsa utan rusar runt i en värld som till synes ser tillgänglig ut men inte är det. Hellre att man lägger stor omsorg på att utbilda så att barn och unga får veta att på biblioteket vill man värna om allas läsintresse och att läsa kan betyda så många olika saker. Minns det livslånga perspektivet. Utbilda för det. Tar det tid så är det värt allt arbete.

  • Barns rätt till böcker som enligt Astrid Lindgren ger ”näring för fantasin, som tröst och för sin livsglädje, och de behöver böcker som hjälper dem att växa till mogna, insiktsfulla människor.”

Böcker behöver förutom författare som kan skriva också engagerade förmedlare; både föräldrar, lärare och bibliotekarier. Astrid Lindgren skrev till ”en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel då de läser.”

  • Barn läser in sig och skapar också berättelsen

”Det är läsaren själv som åstadkommer undret. Hos barnet, och bara hos barnet finns denna evigt avundsvärda fantasi som kan skapa sagoslott om man bara ger den ett par ömliga stenar att bygga av. Allt det där mystiska som ryms mellan en boks pärmar, det skapar författaren och läsaren gemensamt. Läsaren måste med sin inbillningskraft hjälpa till, där författaren bara kan ge honom ett torftigt material att arbeta med.”

Ofta tänker jag att vi letar efter rätt förståelse och rätt i tankegångar. Att litteraturen öppnar upp för läsarens egna erfarenheter tillika medskapande och fantasi gör att rätt och fel inte är vägar att samtala om innehållet kring. Det finns inga rätt eller fel i hur vi tänker kring det vi läser. Vi har rätt till våra tankar och vår förståelse. Däremot behöver vi kunna läsa av korrekt, dvs, läsa det som står och sägs och därmed inta en grund för vårt medskapande. Vi behöver kunna och få lära oss att läsa eller för den delen kunna lära oss att lyssna och att få lyssna och få rik tillgång till de samtal som kommer ur det vi läser. Litteraturen ska vara allsidig och ge många källor och det gäller också för samtalet om det vi läser. Lika stor källa är det att samtala och lyssna till hur vi förstår och fantiserar olika och varför vi gör det.

  • Böcker behöver och kräver att vi vuxna läser och vårt engagemang för barn- och ungdomslitteraturen

Astrid Lindgren skriver att vi så lätt glömmer bort hur det är att vara barn;

”Många människor tycks ha glömt helt och hållet, de har sprängt alla broar mellan sig och det där sällsamma barndomslandet, där enkla ting är så underliga och underliga ting är så enkla. De har glömt de speciella seder som råder i barnens värld, där man skrattar åt så egendomliga saker och gråter i de mest oväntade sammanhang.

Att läsa barn och ungdomsböcker som vuxen är att få en inblick och en påminnelse om hur det är eller hur det var att vara barn och ung. Inte sällan berörs jag av de barnböcker jag läser, inte sällan öppnar de ett fönster mot något jag har glömt och som jag får möjlighet att blicka mot återigen. Inte sällan lär jag mig om barn på det sätt författarna och illustratörerna beskriver och förklarar dem. Vi som arbetar med barn och unga, oavsett var, skulle som fortbildning läsa barn-och ungdomslitteratur och diskutera vad vi tänker på, hur vi förstår och vad vi får för konstnärliga upplevelser och vad som träffar just oss. Länge har jag talat om vikten av att läsa för egen del och värdet av att göra just det. Böcker jag läser gör barn och unga nyfikna och de vill gärna titta i böckerna. De läser lite här och där och ställer nyfikna frågor om varför jag läser och vad berättelsen handlar om. Då läser jag högt för dem, ca 90 sekunder och vips vill barnen låna.

– Efter dig, snälla!

  • Barnet läser och vi bedömer både innehåll och läsare

”Alla böcker som jag över huvud taget ville läsa var underbara böcker, och jag märkte ingen skillnad i kvalitet.” Astrid Lindgren menar att vi inte vet varför barn tycker om en bok eller inte.

Och vi ska inte lägga oss i huruvida boken är bra eller dålig. Inte heller bedöma läsarens lust eller brist på lust för att boken inte passar vår standard eller det vi önskar att barn skulle läsa. Det är många läsare som är känsliga för omvärldens syn på vad de läser och hur de blir bedömda genom vad de läser. Också barn får snart veta att boken de valt är antingen för lätt eller för svår och därmed har de fått sin förmåga bedömd och ifrågasatt. Att boken lockat med sitt innehåll nämns inte. Det är boken vi ska fokusera på. Vad berättar den? Hur hittade barnet boken? Vem lockade barnet att läsa den? Ofta är böcker sociala i den bemärkelsen att barn läser det andra barn har läst. Därför kan boken också fylla en social funktion. Det ska vi inte glömma.

  • Boken och läsningen som en vardaglig del av det vi alltid gör

”Men nog var det en härlig tid, när en enda bok kunde ge ens liv innehåll för flera veckor framåt. Nog var det härligt , när man lekte Anne på Grönkulla varenda kväll en hel sommar i sågspånshögen och när dynghögen bakom lagård var Mörka spelande vågen. Är det inte ungefär så barnet upplever boken – till och med en dyngpöl kan det förvandla till Mörka speglande vågen.”

Det betyder att berättelsen i bild och text är en rik källa för det vi kan göra tillsammans. Vi kan härma illustrationerna och göra rörelserna som finns i dem. Vi får språket att använda i tal och skrift, ord och uttryck är leksaker i en värld att leka, fantisera, tänka, förstå, pröva och skapa med. Jag minns två små barn som lekte med ett glittrigt papper och skapade en förtrollad värld genom det. De hade språket som gjorde leken så mycket hemligare och gav pappret en så stor betydelse. Att sitta ner och lyssna, som en fluga på väggen, när barn använder språket för att kommunicera, leka, tänka och skapa världar av till synes ingenting är viktigt och betydelsefullt för oss vuxna.

  • Högläsningen – för den finns ingen åldergräns

Astrid Lindgren skriver

”Jag vet inte om alla föräldrar ännu har fattat att det där med högläsning, det är rena nöjeslivet. Inget kan vara mer stimulerande för familjekänslan än just detta – att man gör någonting gemensamt. Och ingenting kan ersätta boken, när det gäller att locka fram gemensamma skratt eller rentav tårar.”

Högläsningen är den gemensamma läsningen. Rent krasst kan jag skriva att genom högläsningen förtätas ordförrådet, skapas gemenskap med grammatiken, får vi lyssna till skriftspråket. Ibland tror vi att vi måste göra det nyttiga. Man läser för att det är bra för barn att lyssna till böcker. Det går bra för dem i skolan då. Men tänk efter på din egen närvaro och barnet du har intill dig. Hur också du möter bokens äventyr och språket som ni tillsammans kan använda för kontakt och relation. Liknelserna som ni kan upptäcka i er vardag och ord och talesätt som ni får att gemensamt använda. Boken är det fönster för samtal, närhet och gemenskap. Du kommer sakna den när barnen blir stora men gör inte misstaget att avsluta högläsningen för att de kan läsa på egen hand. Högläsningen visar den litteratur som finns och som de ännu inte kan läsa själva. Och tänk gemenskap med ett innehåll. Ni står intill varandra och hoppar in i boken tillsammans och vida är ert äventyr.

Livslångt läsperspektiv

Det är ett livslångt engagemang att läsa och förkovra sig. Vi blir aldrig färdiga och aldrig sinar utbudet vad att läsa. Vi måste kunna läsa vissa saker och krävs att kunna för att vara delaktiga. Därför är böcker som barn och unga vill läsa inte på något sätt mindre värda utan tvärtom, de får barn att läsa och hur barn förstår och vad som roar dem kan vi inte veta något om. Barn skrattar åt sådant vi för länge slutat skratta åt. 

 

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

Posted in Astrid Lindgren, Synligt läsande, Väck läshungern | Tagged , , , | Leave a comment

Sjukdom och sorg och skolarbete

Vi gör det mycket svårt för barn och unga i skolan då vi antar att sjukdom i hemmet eller sorgen efter en förälders död är något övergående och något vi ”glömmer” bort och för snabbt blir pedagoger som kräver uppmärksamhet och mer av ork för det arbetet vi ger eleverna att arbeta med.

Ofta fungerar undervisningen när den är gemensam och bjuder på kommunikation och inte till ensamt och tyst eget arbete. Om vi tänker att läsa för sig själv och det är tyst i klassrummet händer det inte sällan att sorgen, tankarna får det som Tomas Tranströmer i sin dikt kallar det insända brevet som kräver att bli läst. Det brevet kommer utan avisering utan ligger plötsligt där och påminner. Och jag finner det naturligt att barn ska få tänka, känna och ha rätt till den tiden som sorg och ledsnad kräver av dem. De har inte valt sin livssituation utan befinner sig i den eller i den förändring som en förälders bortgång kan innebära. Barn kan leka och rita sina upplevelser och därigenom iscensätta sina känslor, ofta är de rädda för det som de känner och vill hålla sorgen stången. Kanske för att de inte får utrymmet utan i familjen äger någon annan det och barn solidariserar sig med den som ser ut att sörja mest.

Det är av vikt att också vi pedagoger och ja, alla i skolan läser vad sorg hos ett barn kan betyda och vad som behövs för miljö så att de kan få känna det de gör och få de minuter av samtal som de just kan behöva. Närvaro skulle jag kalla det. Och att inte ge råd eller lösningar.

Jag förlorade min pappa som barn. Jag vet att det gjorde mig ängslig och orolig. Det som jag trodde var beständigt och kontinuerligt, blev plötsligt obeständigt och utan förvarning ett brott i det som var min vardag och det som kom med den. Jag sov under många år dåligt och ville att någon skulle prata med mig men förstod att det bästa jag kunde göra var att vara tyst. Tystnaden är farlig då den ger utrymme till föreställningar, fantasi och obegriplig hänsyn till de som inte vågar föra samtalet med mig. Jag fick kroppsliga symptom och levde länge under en obehaglig känsla av att livet plötsligt kunde förändras och att jag måste försöka ha koll på signalerna. Det är en inre stress som blir som en konserverad sorg och den skaver överallt. Ibland fungerad läxorna och ibland inte. Det handlade mindre om att ha stöd hemma utan mer om att ha ork och någon slags inre motivation som ibland visade sig och ibland fattades. Det fanns inget utrymme för tankarna utan de kom liksom lite randigt. Och det slutade inte efter ett halvt år, ens under ett helt år, det tog år i tid och det har aldrig slutat påverka mig. Varför skulle jag sluta tänka på min pappa? Varför skulle jag sluta tänka på att jag hade en pappa?

Det är heller inte värdefullt att förstå sorgearbetet som något som går att avsluta. Sorg är en tyngd som väger olika under olika perioder men den är inte en följd där sorg går från att vara så för att bli så. Den är cyklisk och den uppstår helt plötsligt i en vardaglig situation som påminner om den förälder man hade eller om något som man brukade göra med sin pappa eller mamma innan de blev sjuka. Den kan förlama ett barn och göra att barnet känner att det måste uppfylla andra saker än de som andra barn gör eller behöver. Jag slutade leka och stannade mycket hemma. Ibland kunde jag leka och var en stund på gården med de andra barnen men mina lekar var alltid lite sorgliga. Jag begravde myror i tändsticksaskar och gjorde små kors men kunde också vara med i bollspelet Halihalålåtbollen gå där målet var att önska sig något som man ville ha. Jag minns att jag puttade bort längtan efter en pappa och önskade mig en Barbiedocka.

Som lärare brukar jag ha en filt, eller en stol, som vem som helst kan få sitta i. Det kan vara för att man är ledsen för att någon i familjen ska resa bort under obestämd tid eller att föräldrar ska skiljas. Elever med hem där skilsmässan är ett faktum behöver extra uppmärksamhet, utan att tränga sig på, men där man visar intresse för barnets arbete och att man accepterar att barnet ibland är ledsen eller bekymrat. Jag förtätar mina små mikromöten med elever som har det besvärligt i sina liv. Jag värderar inte deras bekymmer utan visar att jag finns. Stolen, eller soffan, har varit mycket värdefull. I några minuter kan barn som inte just orkar sitta ner och få en filt om sig. Jag tror varenda elev i mina klassrum har suttit en stund i stolen och skakat av sig ilskan för att någon förälder var dum som inte gav en leverpastejsmörgås till den elev som inte sovit för att föräldrarna har bråkat och de har trott att barnen sov. Det handlar inte om att tro att föräldrar inte kan ta hand om sina barn utan att hemmet har drabbats. En sorg som finns därhemma och som alla familjemedlemmar för leva i och som har förändrat det mesta för familjen. I skolan kan det tvärtom vara en plats där barnen kan få lite utrymme för sin sorg och reagera på den. Kanske med ilska, kanske med ökat känslighet, kanske med trötthet och okoncentration. Det gäller att vara lyhörd.

Ibland när eleven vet att jag är där för att vara där jag är kan eleven säga att idag är det jättejobbigt. Då brukar jag säga att det är så det är men berätta hur du gjorde med ditt arbete och vad som fick dig att kunna trots att du har det som du har det. Jag är nyfiken på hur du löser dina uppgifter trots att det är motigt idag. Jag slår mig ner vid dig en stund.

Det är inget jag gör bara för att just eleven har det som eleven har. Jag sätter mig på olika platser i klassrummet och ser till att eleverna har tillgång till mig och det min professionen kommer med.

Vi ska verka för lärande och för att barn får vara de personer de är och se till barnets bästa. I korta ordalag handlar det om anpassning, förståelse och acceptans för det som händer i elevernas liv rörande sjukdom och bortgång. Det handlar inte om stora åtbörder eller att avsätta tid utan att vara där och försöka se och inte skuldbelägga individen för det individen inte förmår. Öka på undervisningen och ge varje barn en möjlighet att ingå i det sammanhang som ges. Det krävs inte mycket tid för att få elever att uppleva sig sedda och lyssnade till. Det handlar mer om förhållningssätt, kunskaper och acceptans.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Posted in Sorg | Leave a comment

Anpassning: Spela kort med en treåring och en sexåring

Spela kort med en treåring kräver sitt tålamod och sin förmåga att släppa alla grepp om kort och regler. Sexåringen sitter på korten, vet reglerna och kan kortspelet. Hon har trumf. Treåringen visar alla sina kort för alla. Hon ger mig en bunt ur sin hand. Sexåringen håller hårt om sina kort. Hon ger inte iväg något frivilligt och regellöst. Korten ska spelas, reglerna hållas och turordningen given.

Treåringen härmar plötsligt sexåringen:

Kan jag få ett kattkort, säger treåringen.

Sexåringen letar noggrant i sin korthand.
Jag har inget kattkort, svarar sexåringen förnuftigt och regelkunnigt.
Då får du – häja, säger treåringen och tappar vartenda kort, biter i ett hundkort och ger iväg ett och annat till den som vill ha.
Amaji, häj får du, säger treåringen och ger mig ett kort.

Jag håller i mina kort. Jag prövas. Den ena ungen kräver regler och ordning, mitt förnuft och sannspel. Den andra ungen kräver allt av min fantasi och inlevelseförmåga och hur spelet hela tiden byter form och innehåll. Plötsligt får jag alla kort, sedan ska jag lägga dem tillbaka i en hög.

Jag ser några stadier i det här, tänker Kohlbergs moralutveckling och trappa, men hur dessa ser ut intresserar mig inte så mycket just nu, jag ser att de finns där. Jag är mer intresserad hur jag själv måste hantera oliktänkandet hos barnen och det utmanar mig och min förmåga att tänka kreativt och ombytligt.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Anpassning, Modellerna, Ordning och reda | Tagged , , , | Leave a comment