Bästa fortbildningen – undervisningstid med en enda elev

Posted on 04 februari 2019 by Anne-Marie Körling

Jag har elever som sitter vid mitt köksbord och får reparera sina matematikkunskaper eller för den delen sin läsförmåga. Ofta både och. Men inte bara reparera utan få en skjuts in i ämnet och för att bibehålla intresset för det. Det framtida är viktigt. Att intresset väcks för ett ämne och att eleven kan tillåtas utforska vad ämnet innehåller. Jag har matematik under sommaren med en och samma elev. Vi fortsätter med en lektion i veckan. Till en början tänkte jag att jag hjälper eleven men nu tänker jag mer att vi båda lär. Vi lär om ett innehåll och hur vi förstår det, som lärare och som elev. Elevens frågor är fler och lösningarna likaså. Det ger mig möjlighet att följa tänkandet och därmed lära mig om hur eleven tänker och vad detta tänkande betyder och vad det gör för resultatet. Det vi oftast gör är att hitta matematikens mönster, inte få ett mönster utan hitta det och det bidrar till vår gemensamma kreativitet. Vi brukar också noga ta reda på vad varje ord har för historia och vad ordet per definition innebär i siffror och tal. Låt säga att vi under ett pass inte ägnar oss åt mängd utan till fördjupning, bredd och tänkande.

Jag ser de här tillfällena som fortbildning. Jag både lär mig om undervisningen, om hur den kan äga rum och genom vad samt vad fördjupningen av uppgifterna gör med elevens förståelse och därmed mod att ta sig an det eleven inte genast vågar sig på.

Husserl säger att allting blir större. Både innehållet och de som arbetar med det. Det blir större på så många fler sätt. Också att det är möjligt att generalisera undervisning och undervisningens frågor till att bli en undervisning för hela klassen.

Jag brukar mäta talutrymmet, det gör jag alltid, utgår från Hatties forskning i frågan, och under dessa pass är jag mer lyssnande och formulerar frågor eller tankegångar som bidrar till att elevens kunskaper kan växa och hur de får näring. Jag talar alltså mindre och eleven mer. Mitt talutrymme 30% och elevens 70%. Det gör att intresset ökar för eleven. Jag filar på mina insatser och är försiktig att gå in i tänkandet för snabbt och därmed avbryta elevens tankegångar. Jag ber eleven tänka högt och skriva utan att tänka på prestation.

Det är så roligt. Jag skulle önska att varje lärare fick möjlighet till denna fortbildning.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att vilja bli av med en elev
  2. Det sorgliga med att sätta MVG på en elev!
  3. Det synliga samspelet mellan lärare och elev/elever
Posted in Anpassning, Inkludering, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Lektioner och lektionsförslag, Matematikundervisning, Pedagogiska samtal, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | 1 Comment

Betydelsen av mikromöten och mikrosamtal

Posted on 02 februari 2019 by Anne-Marie Körling

Jag har en hund.

Den är liten.

Den är söt. Tycker jag.

Innan jag skaffade hunden var mikrosamtalen få och inleddes med att jag började.  Jag kan ledigt luta mig fram mot kvinnan i den vackra hatten och säga att hon är fin i den, eller fråga någon om boken någon läser. Det har inte hänt en enda gång att jag blivit avsnäst, tvärtom, så har samtalen fortsatt en stund och när bussen är framme eller tunnelbanan säger Hötorget och någon av oss ska av där säger vi hej svejs och ha det gott framöver.

Sedan jag fick hunden räknar jag samtalen jag för med okända människor. Nu senast en man som tittade på hunden och såg att den var rädd för att åka tunnelbana. Japp, den är rädd för biltrafik och att åka bil också sa jag. Då berättade mannen om hur djur ofta försvinner långt innan människorna då det är vulkanutbrott eller jordbävning eller något annat skakigt och ruskigt. Jaaaa, sa jag och tänkte på hur obehagligt jag tycker det är när fåglarna inte sjunger. Ibland är det knäpp tyst och då märker man dem, annars kvittrar de på i godan ro och jag njuter ibland men tar för givet de mesta av gången. Mannen frågar om han får klappa hunden som sitter i min famn och darrar. Jovisst. Han sträcker försiktigt fram en ömsint hand och säger fina, fina hunden. Sen tackar han genom att nicka lite och avlägsnar sig för att färdas vidare i livet.

Jo, jag räknar samtalen, varje dag träffar jag någon som pratar med mig. På en liten runda kan jag prata med tre-fyra stycken. Nu har vi snart lärt känna varandra en aningens. På tunnelbanan är det alltid någon som säger något, minns en händelse med en hund, eller minns barndomshunden eller hunden som man längtade efter att få. Också jag mår bra av de här mänskliga kontakterna. Jag kan ibland leva i en slags tystnad. Och om den blir för stor kan jag behöva något litet, som en röst, ett litet samtal och lite varsam ögonkontakt. Jag tänker på vikten av dessa mikromöten som för en stund förankrar mig i vardagen och här och nu. Det behövs så lite för att känna sig sedd och att se.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hunden och jag
  2. En hund och tre gubbar
  3. Hunden och jag och en (varning för gulligt fotografi)
Posted in Kommunikationen, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Verkligheten | Tagged , , | Leave a comment

– Kan jag läsa Homeros för eleverna? Även om de inte förstår?

Posted on 02 februari 2019 by Anne-Marie Körling

Jag fick en fråga:

– Kan man läsa ett epos för eleverna? Även om de inte måste förstå?

Jag svarar ja, naturligtvis.

För en lärare måste visa på det som har funnits och det som går att läsa i framtiden. Att få kännedom är också att lära och kan bidra till att öppna ett fönster mot något att läsa, lära och tänka om i framtiden. Samtidigt kan man tänka att man låter eleverna möta olika sätt att berätta och att ge dem historiska texter med det ordförråd som kommer med den äldre texten.

Jag hade en elev i årskurs två, en liten kille, som älskade att läsa. Han läste om den trojanska hästen och satt som uppslukad av berättelsen. Några år senare använde han berättelsen för att förklara hur man kunde komma in på ett ställe trots att man var utestängd. Jag vet att man ifrågasatte hans läsval men jag bad alla att sluta fråga om han kunde läsa och förstå. Istället kunde man visa intresse för vad han läste och fokusera mer på boken och be honom berätta. Det är inte klokt att ifrågasätta läsaren och särskilt när läsaren själv valt sin bok och ser ut att tycka om det den har att berätta. Det är heller inte klokt att låta eleven förstå att eleven inte kan läsa det eleven läser och antyda att han är för liten för det han läser. Det vi ska göra är att öppna fönstret mot det som finns och låta elever få ta del av det, kanske främst genom vår högläsning men också för att vi visar något som vi inte genast kräver ett kvitto på. Dvs, att vi kräver ett lärande eftersom vi öppnar en sådan möjlighet, dvs, också det framtida lärandet och kanske nyfikenhet. Att ha kännedom om saker som finns har också ett värde.

En kille på elva år berättade att han älskade femtiotalets språk. Jag lyssnade och han berättade om att språket i böckerna var lite större och det gav honom fler ord. Han älskade ord. Sjuttiotalets litteratur hade färre ord tyckte han.

En annan ung man jag talade med, som inte fått läsa eller få upptäcka vad det betyder att läsa, gick genom sin skolgång med tvivel om sin läsförmåga och sitt läsintresse. Han berättade att det var värdefullt för honom att lyssna till litteratursamtal när andra berättade om böcker, om sina tankar om böckerna för då kunde han bilda sig genom dem. Hans intresse för litteratur var stort men hans läsförmåga för liten vilket gjorde att han alltid var hänvisad till den möjlighet som kom då andra berättade.

Jag vet att läraren som frågade blev ifrågasatt av sina kollegor. Kollegorna tyckte inte att läraren skulle läsa något som eleverna inte förstod men läraren själv berättade att samtalen med eleverna kring det han läst var stort och intresset väckt. Jag tänker att de kollegiala samtalen kunde präglas av nyfikenhet på det vi gör var och en i våra klassrum. Inte ifrågasätta utan fråga;

  • Berätta, vad upptäckte du?
  • Berätta, vad hände när du läste?
  • Berätta, vad tänkte eleverna?
  • Berätta, hur blev samtalen?
  • Berätta, hur vågade du läsa det du läste?
  • Berätta, Homeros, vem är det? Vad är det?
  • Berätta …

Så kan vi bemöta varandras undervisningar istället för att genast döma ut dem och få läraren som ville att börja tveka på det läraren tänkte och ville undersöka.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Det barn väljer att läsa kan inte vara bra”
  2. Tänk om tomten inte kan läsa
  3. ”Vi pratar alltid om vår gamla lärare”
Posted in 90 sekunders högläsning, Hinder för lärande, Högläsning, Konsultation av något slag, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Pedagogiska samtal, Synligt läsande, Väck läshungern | Leave a comment

Idag läser alla lärare i Mullsjö läser 90 sekunder varje lektionsstart – lite om vad och varför

Posted on 01 februari 2019 by Anne-Marie Körling

Det är högläsningens dag idag. Read out. Jag brukar säga läs så det syns. Läs så det hörs. Var generös. Dela med dig av orden, tankarna och grammatiken. Upp flyga orden och tanken stilla står, ord utan tanke aldrig himlen når … och denna morgon samtalar jag med Mullsjö kommun som idag följer min idé om att läsa högt i 90 sekunder, ur olika böcker, vid varje lektionsstart. Alla läser för eleverna.

90 sekunders högläsning tar inte något av den viktiga tid vi har att förvalta tillsammans med eleverna. Tvärtom samlar dessa 90 sekunder eleverna för att värna lektionsstarten. Jag arbetade med en klass som kom sent och hade hört att de skulle komma i tid och allt det tjat som det tog av lektionen. Inom tre veckor slutade den sena ankomsten eftersom alla ville lyssna till något av det jag läste. Jag sparade därför in tid som inte gick till gnäll, skäll eller olust hos någon.

Inte heller tar högläsningen den tid som en högstadielärare är så rädd om. Man har några enstaka lektioner och under dessa ska man skapa lärande kring ett massivt innehåll. Det är självklart att man är rädd om den tid man har och vill använda all tid man kan. Därför är man som lärare också känslig när lektionen inte kan börja på utsatt tid.

En arbetsledare vid högstadiet i Mullsjö bad lärarna ta med sig böcker som de skulle läsa i 90 sekunder ur. Det blev ett trevligt samtal mellan lärarna och ett roligt sådant. Jag brukar säga att vi samlas kring något i det yttre, dvs en bok, och det gör att vi kan öppna oss på ett sätt som är knutet till boken. Vi ger varandra tips utan att hålla böckerna framför näsan på varandra utan läsfrämjar också mellan lärare, nog så viktigt, som för undervisningen.

Jag hoppas att Mullsjö nu uppmärksammas denna viktiga högläsardag och att deras arbete kan följas. Idén om 90 sekunders högläsning har jag introducerat sedan flera år men kom att som läsambassadör lyfta den ytterligare. I mina klassrum har det varit en del av varje lektion sedan slutet av nittiotalet. Jag har aldrig övergett det lektionsinnehållet. Vi har under 90 sekunder fått nytt tankegods, nya ord, den gemensamma grammatiken och fått känna, tänka och få idéer om vad att läsa.

Vad har jag läst/Vad läser jag:

  • ur elevernas egna val av böcker – ger mig en inblick i vad barn och unga läser
  • avsnitt ur böcker jag läser själv
  • poesi
  • sångtexter; Bellman, Taube för att nämna några
  • tidningsartiklar
  • telefonkatalogen
  • elevernas egna texter som jag gömmer i någon bok – dessa ögon när skribenten upptäcker att det är hans/hennes text
  • forskning
  • manus om jag kommer över några
  • historiska brev eller utgivna brev ur samlingar
  • bilderböcker
  • texter på engelska
  • texter ur kursböcker i andra stadier, både från hög- och lågstadiet (läste kemiboken för mina fyror och en av eleverna valde att läsa hela den och jag var ”tvungen” att bjuda in kemiläraren för diskussion med eleven.

Ett exempel på text jag läst för väldigt många elever:

Pelé

Att se honom spela var värt en vapenvila och ännu mera. När Pelé satte iväg skar han rakt igenom motståndarnas linjer som en kniv. När han stannade upp gick motståndarna vilse i de labyrinter som hans ben beskrev inför deras ögon. När han hoppade i höjd var det som om luften var en stege. När han sköt en frispark ville motståndarna ställa sig med ryggen mot honom och titta mot målburen för att inte missa hans suveräna målskott.

Han var född i ett fattigt hem långt inne i inlandet och …

Ur Fotbollens himmel & helvete av Eduardo Galeano utgiven  Brutus Östlings bokförlag 2002

där det också går att läsa om hur man vinner och förlorar på ett värdigt och klokt sätt.

 

Hej HOPP kära ni!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Vad läser män – vad läser pojkar?
  2. På alla stadier och i alla klassrum – skapa och ge lästid
  3. Läser Knausgård och tänker lektioner för alla årskurser
Posted in 90 sekunders högläsning, Biblioteken, Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Modellerna, Ordförrådet, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Väck läshungern | Tagged , | Leave a comment

Böckerna jag läst och några citat ur var och en av dem

Posted on 23 januari 2019 by Anne-Marie Körling

Från oktober till december läste jag dessa böcker. Ni får några citat också eftersom alla mina böcker är arbetsunderlag för undervisning, tankegångar som går att omsätta till skola på ett eller annat sätt eller i livet i allmänhet.

Västerbro, Magnus; Svälten

Och är det något som driver människans skaparkraft så är det den gränslösa driften att undvika döden så länge det bara går, driften att få leva och sedan föra nytt liv vidare.

Sid. 126

Rausing, Sigrid; Malström En Memoar

Allt fick maskeras. Varför är det så viktigt att maskera ångest? Jag vet inte. Det är lätt att visa sårbarhet när man är stark och nästan omöjligt när man är svag.

Sid 43.

Som David Grossman sa, att sätta ord på känslor är vad som gör oss mänskliga. Talandet, skrivandet, lyssnandet skapar kulturer. Att hitta ord, att formulera händelser och känslor till meningar och berättelser hjälper en att förstå – och att inte förstå negativa känslor kan vara riskabelt.

Sid. 49

Wiman, Björn; Sent på jorden, 33 tankar om världens största nyhet.

Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, skrev Tage Danielsson. Utom humanist och cyklist.

Sid. 137

Lindquist, Bosse; Macchiariniaffären, Sanningar och Lögner på Karolinska

… det outtalade, oskrivna kontrakt mellan patient och vårdgivare, denna ojämlika situation av enorm skillnad i makt och kunskap. Som hålls samman av tillit och ansvar.

Sid. 20

Kroon, Oscar/Sundqvist, Josefin; Mitt fönster mot rymden

På kvällen, där under stjärnorna, läste pappa Trollkarlens hatt och sen pratade han som Tofslan och Vifslan.

– Godnattsla älskade Gurkslan.

– Sov gottsla.

– Får jag pussla dig på noslan?

– Okejsla.

Sen släckte han och stjärnorna började lysa. Då berättade jag för honom om rymden och stjärnorna. Om det oändliga.

Sid. 19

Flygt, Torbjörn; Flyktväg

Pappa hade sagt:

Ser du ett stjärnfall så kan du önska dej vad du vill. Gör det tyst, för dej själv.

De hade stått bredvid varandra i mörkret på jordens runda plattform och blickat upp i evigheten. Aldrig förr hade Hart fått en sådan känsla för rymdens obeskrivliga oändlighet. Han hade lyfts upp så nära att han skulle kunna sträcka ut handen och plocka stjärnorna en och en. En ofantlig fruktträdgård med hundratusentals tända världar att följa mellan.

Sid. 141

Rosling, Hans; Hur jag lärde mig förstå världen

Som så ofta är det inte tänkandet som ger insikter utan slumpmässiga observationer.

sid. 156

Jägerfeld, Jenny: Comedy queen

Jag sitter i klassrummet och försöker skriva en text där jag ska argumentera för skoluniform. Vi har alla fått olika saker vi ska argumentera för eller emot. Märta ska argumentera mot olaglig nedladdning av film. Alltså, att man inte betalar för den. Nisse ska argumentera mot djurförsök. Cecilia sitter framme vid katedern och skriver på datorn. Tangenterna klapprar i så snabb takt att det är svårt att hon faktiskt skriver på riktigt och inte bara trycker ner olika bokstäver och siffror helt random.

Sid. 96

Lunde, Maja; Blå

Anna log inte på bilden. Hon var i svartvitt, lite svår att känna igen. Man såg inte att håret hade en gyllene ton. Eller att ögonen hade gröna fläckar. Eller att hon gick så snabbt, som om hon hade lite bråttom och var glad, till och med när det var tvärtom. Men det var den enda bilden jag hade.

Sid. 57

Öberg, Helena/Lidström, Kristin; Kattvinden

Jag tog ett foto, på mig själv och på flygeln, och har inte fixat med bilden alls. Ändå finns handen på dörren, som om någon just är på väg in i rummet. Hade jag bara väntat en sekund till, kanske jag hade sett mer? Kanske ett ansikte?

Sid. 87

Hedström, Ingrid; Gick obemärkt förbi

– Farbror Gösta, säger sexåriga Inger, vet du, jag har fått en bok i julklapp och Anna har lärt mig läsa. Vill du höra när jag läser i min bok?

Hon hoppar upp och ner av iver så att den röda rosetten i håret hamnar på sned. Modern ler och ger tillstånd till en stunds uppläsning ”medan kaffet klarnar”, och flickorna springer och hämtar boken, en bilderbok av Elsa Beskow. Gösta sitter mellan dem i Malmstenssoffan och hör Inger läsa ur berättelsen om solägget nästan utan att staka sig.

sid 17

Johansson, Per Magnus/Liedman, Sven-Eric; En spricka i språket, Marx och Freud – våra samtida

Det är vår förhoppning att vi i texten kan förmedla den kunskapsglädje och den förundran inför tillvaron som kännetecknar vårt samarbete.

Sid. 16

Vi lever i en tyda obehärskad vrede och tanklöst prat. Men det är också en tid av förenklade lösningar på komplicerade problem.

Sid. 135

Freud har sagt att pengar inte är en önskan som härstammar från barndomen och att det är därför som rikedom ger så lite lycka.

sid. 114

Ernman, Malena/Thunberg, Svante; Scener ur hjärtat

Greta är ledsen. Hon har inte haft några lektioner på hela dagen, för inga lärare dök upp. Hon saknar fortfarande lärare i flera ämnen och vi måste få till ännu ett krismöte med skolledningen. Hon är besviken, för när hon fick en lärare i NO som var bra så slutade hon att undervisa Gretas klass eftersom hon ville kunna vara ledig på måndagar och fredagar.

”Det ska vara en skola för barn med särskilda behov men det är det inte” suckar Greta. ”Det är en skola för lärare med särskilda önskemål.”

Sid. 118

På kvällen när alla har somnat sätter jag mig i soffan och gråter ur mig all den där oron som barnen inte får se och som jag måste hålla inom mig.

s. 119

Efendic´, Negra; Jag var precis som du

I skolan har man bestämt att jag ska gå på fler lektioner. Jag förstår ingenting lärarna säger. Det är lättare på rasterna, då förklarar klasskamraterna på ett annat sätt, använder enkla ord som jag kan. På historielektionerna hänger jag inte med alls. Det handlar om Moses, tror jag. Läraren gestikulerar och gör miner när han pratar. De andra i klassen skrattar. Plötsligt ställer han sig på ordet och börjar vifta med armarna samtidigt som ändrar sin röst så det låter lite som att han pratar ur en tunna. Jag tittar förskräckt.

Sid. 145

På mattelektionerna känner jag mig i alla fall duktig. Jag får gå i särskild mattegrupp och jag klarar alla uppgifter lätt, utom de som går ut på att lösa problem som är beskrivna i text.

De räknar annorlunda i Sverige. Ställer upp talen på ett annat sätt än vad jag har lärt mig. Men läraren säger att det går bra så jag fortsätter räkna på mitt sätt.

s. 146

Schulman, Alex; Bränn alla mina brev

Små tecken, jag såg dem i blickar och gester. Hur mina barn hela tiden läste av situationerna och kontrollerade hur jag skulle reagera. De reagerade inte på världen, utan på min reaktion på den.

Sid. 11

Jag blir skakad, men det är skräcken i mormors blick som påverkar mig starkast.

sid 58

Ferrante, Elena; Dagar av ensamhet

För varje samtal märke jag allt tydligare att jag hade ett stort behov av att lösa upp min stelnade kropp i leenden, ord och vänliga gester.

Sid. 154

Strandberg, Mats; Slutet

Och när pappa fick reda på det märkte jag för första gången att han blev orolig. Han försökte dölja det. Det var det som gjorde mig livrädd.

Sid. 107

Orrenius, Niklas; Skotten i Köpenhamn

Ungdomarna i Vivalla vill ha bekräftelse. De pepprar sin närpolis med frågor. Jobbar du bara här för att du får pengar för det? Du säger att du bryr dig, men visa det då. Fredrik Malm försöker vinna förtroende genom ”att gå lite utanför ramarna för vad som är polisiärt”. Som att läsa sagor för barn på biblioteket.

– De tyckte väl vissa att ”inte ska polisen sitta och läsa sagor”. Men då har man frälst de femåringarna. De kommer ihåg det fortfarande. och nu är de sju, åtta år. Och då har man den relationen.

sid. 204

Lerin, Lars/ Högstrand, Kerstin; RÅSKINN

När jag studerar den spegelvända historien i fickspegeln skymtar jag ibland mitt nutida ansikte lutar över arbetsbordet och liksom hajar till inför den plötsliga åldern.

Sid. 163

Jansson, Tove; Sent i november

Han var hemskt gammal och hade lätt för att glömma. En mörk höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är lite melankoliskt att glömma de andras namn men bara skönt att kunna glömma sitt eget. Han brydde sig inte om att stiga upp, hela dagen lät han nya bilder och funderingar komma och gå  som de ville, sov lite ibland och vaknade igen och visste inte alls vem han var. Det var en fridfull och mycket spännande dag.

sid. 39

Ferrante, Elena; Plågsam kärlek

I gamla människors ansikten är det svårt att se hur de sett ut som unga.

sid. 70

Ekman, Marie-Louise; ”Få se om hundra är snälla ikväll…”

Han säger att han ser ut som en gråsugga.

Jag säger att han är vacker.

Lundell, Ulf; Vardagar

Från det som var

så mycket!

in i ålderdomen

Som är ett helt annat land

sid 97

 

Jägerfeld, Jenny; Brorsan är kung!

Mamma har två tatueringar; ett stort rött hjärta med ett svärd rakt igenom som gör att det droppar blod på ena arman och en stor grönsvart eldsprutande drag över halva ryggen. Typ kinesisk.

Pappa har sagt att han aldrig ska skaffa några tatueringar. Han säger att han vill vara cool på ålderdomshemmet för där kommer ALLA ha tatueringar, enligt honom. Och om alla har tatueringar och han inte har någon kommer han tydligen att bli extra cool? Alltså, ursäkta mig om jag missar något viktigt här men är inte det en jättekonstig anledning att inte skaffa en tatuering?

sid. 72

 

Jag återkommer.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Förvånad blir jag – en obekant bekant bekantar sig med mig!
  2. Elevtankar och jag lyssnar
  3. Lektion: Om jag, vi, han, hon, de, den, dem
Posted in 90 sekunders högläsning, Litteratur och läsning, Synligt läsande | Leave a comment

Medarbetarsamtalet som jag önskade mig det

Posted on 18 januari 2019 by Anne-Marie Körling

Det var efter x antal år i skolan som jag bestämde mig för att fundera över hur jag ville ha mitt medarbetarsamtal. Jag önskade mer besök av rektor och mer samtal om pedagogik, undervisning och elevers lärande. Jag ville att min rektor skulle ha insikt i det jag gjorde, vad jag undervisade om och hur samtidigt som jag ville ha respons på hur eleverna lärde sig och relaterade både till mig som lärare och till det innehåll jag presenterade eller som eleverna diskuterade eller processade. När jag blev kallad till medarbetarsamtal frågade jag min rektor om jag kunde lägga fram mina önskemål. Rektor var lyhörd. Jag bad om följande:

  • att rektor någon vecka innan medarbetarsamtalet besökte klassrummet och deltog i undervisningen
  • att rektor hade medarbetarsamtalet i klassrummet och inte på rektors kontor
  • att rektor lyfte aspekter av undervisningen, elevernas lärande och innehållet samt något som problematiserade det hela

Rektor kom någon vecka innan och deltog inte en timme utan en hel dag. Rektor både deltog i undervisning, dvs, antog elevernas perspektiv samt studerade det som ägde rum både rörande relationer mellan elever och mellan mig och elever. Medarbetarsamtalet hölls i mitt klassrum. Det underlättade för mig då jag skulle prata om förutsättningarna för undervisningen, eventuella brister i miljön samt att kunna på plats lyfta fram elevarbeten för att exemplifiera. Det är ett av de medarbetarsamtal jag minns. Det var innehållsrikt och det var fokuserat på det centrala i skolan; dvs undervisningen och aktörerna kring den.

Jag är mycket medveten om att rektorer dränks av arbetsuppgifter och att, som allt annat i skolan, inte ges tid eller möjlighet till detta. Det betyder inte att man ska lägga en idé åt sidan utan om rektor och lärare, för den delen också elever som får se rektor i verksamheten där de är, är värdefullt så måste vi tillsammans bidra till möjligheten genom att påtala den och beskriva värdet av den.

Rektor ska verka som pedagogisk ledare. Bland annat. Frågan är i vilken grad och hur mycket tid som läggs på den inre verksamheten. Med detta vill jag också belysa att fritidsverksamheten bör upplevas på plats, med barn och med dem som arbetar där. Det är då vi kan förstå och förändra det vi ser, vet och upplever. Det är en fråga om hur vi ser på skolans inre arbete.

Jag minns en rektor på Nya Zeeland. Hon läste högt i varje klassrum, varje dag, alla dagar i veckan. Det kom att betyda att hon fick se och verka i klassrummen, 10 minuter om dagen, och därigenom kunde hon uppfatta både läraren och eleverna och miljön de befann sig i. I skolan ska rektor synas men också visa vad rektor kan komma med. I en annan skola i ett annat land höll rektor lektion i engelska för hela skolan på en och samma gång. Den avsatta tiden var 15 min per vecka.

Det här betyder att tilltron till rektors roll i skolan måste frigöras genom tid för den inre verksamheten. Det ger också en vink om att lärarens arbete kräver både förberedelser och efterarbete så att skolan kan förklaras för omvärlden och för dem som verkar i den.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Min pedagogiska fråga om jag vore rektor
  2. Jag bestämde mig – alltid ringa hem och berätta om det som är bra
  3. Rektor för en dag
Posted in Kollegialt lärande, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Läraryrket och lärarrollen, Modellerna, Om jag vore rektor, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Värdegrunden | Tagged | Leave a comment

”Så här är jag med vänner som har ADHD”

Posted on 14 januari 2019 by Anne-Marie Körling

Eleven berättade om hur det är att vara vän, syskon eller på annat sätt känna en person med ADHD. Jag lyssnade och frågade.

– Vad behöver man veta?

Eleven berättade att man behöver inte veta men man behöver förstå. Och samtidigt måste man, även om man blir irriterad, behålla sitt lugn inom sig.

– Hur gör man det?

– Lugnet kommer när man lär sig att vara lugn, svarade eleven. Det blir värre för den med ADHD om man själv blir irriterad och arg. Den som har ADHD kan inte hjälpa det och om man vet det så blir man inte irriterad. Jag känner ett lugn inom mig och det lugnet har jag kvar.

– Så hur tycker du att vuxna ska göra?

– De måste förstå och inte stressa upp sig. Man måste vara sig själv och hålla sitt lugn. Sen är det ju en person som har ADHD och den kan ju inte göra på något annat sätt.

Jag tackade eleven för sina tankar. Och tänkte på vikten av att lyssna på barn och unga. Inte lägga ord i munnen på dem utan låta dem lägga ut orden.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kärleksdikt till dig som har ADHD
  2. Åttaåringen är skoltrött – Så här tänker jag
  3. Att följa lärande: Berätta sa jag till en elev … och eleven berättade!
Posted in Anpassning, Ansvaret, Autodidakten, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Ordning och reda, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Strategier | Tagged , | Leave a comment