Anne-Marie Körling

I skydd av mobilen – något om de ensamma i skolan

Posted on 25 oktober 2020 by Anne-Marie Körling

När ordningsreglerna tar överhand tror vi bara att barn och unga gör tvärtom för att trotsa oss. Men barn och unga har egna världar också i en korridor. Vi måste använda vår lyhördhet och vårt förmåga att se lite längre än vad vi ser. Jag tänker så då jag läser boken ”Ihop i smyg” av Emma Askling (2020). Den beskriver den där skörheten som utanförskapet kan innebära. Man behöver inte vara utfryst för att känna den. Det finns grader av utanförskap och ensamhet i skolan. Men barn löser sina problem på det sätt de kan:

De andra tjejerna tittar inte ens på mig och låtsas antagligen att de inte hörde. Jag ger upp och tar fram mobilen, skrollar över skärmen. Inget nytt, inget direkt roligt, men det är i alla fall ett skydd. Det ser ut som att jag gör något viktigt fast jag inte alls gör de, vilket är ett bättre alternativ än att bara stå där. Det är det som är bra på morgnarna. Då har vi ännu inte hunnit lämna in telefonerna. Det är värre på lunchrasten, då har man inte ens mobilen att ta fram om man är ensam.

Med detta inlägg menar jag inte att problematisera mobilanvändandet utan mer att tänka vad mobilen kan betyda av skydd. Och att skolan måste bli en miljö där vi främjar samvaron där ingen slipper känna sig utanför. Det är därför viktigt med lyssnande och närvarande vuxna som finns där eleverna är. För småpratets gemenskap.

Detta textutdrag kan man använda i undervisningen. Inleda en lektion; för språket och tanken, för känslorna och för förståelsen.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in 90 sekunders högläsning, Anpassning, Boken i undervisningen, Ordning och reda, Verkligheten | Tagged Emma Askling, ensam i skolan, Ihop i smyg, mobilen i skolan, ordningsreglerna, Raben & Sjögren 2020, utanförskap | Leave a comment

SNÖ: Låna författarnas ordrika beskrivningar och skriv något eget

Posted on 23 oktober 2020 by Anne-Marie Körling

Författare är generösa. De ger oss ord som vi både förstår och inte förstår. De ger oss begrepp och uttryck som ges oss när vi vävs in i berättelserna de berättar. Författarna bidrar till skolans uppdrag att verka för den flerstämmighet som kommer av olika röster.

Detta undervisningsinnehåll fungerar i alla skolan stadier. Pröva i årskurs ett och pröva i årskurs nio. Minns att det är frågorna vi ställer som förändrar mötet med text och ord.

Låt oss se vad vi så generöst får ta emot. Låt oss börja med Astrid Lindgrens bok ”När Johan fick en liten kalv”:

snön föll och föll
begravt i snö
stora vita flingor
utan uppehåll
under ett täcke av snö
ut i drivorna
skaka av sig snön
landsvägen var plogad
snöyran

Allt detta får vi då vi läser den första sidan i boken om Johan och hur det gick till när han fick en kalv.

Låt oss låna av nobelpristagaren Pamuk och inledningen av romanen Snö:

Snöns tystnad, tänkte mannen som satt på sätet bakom busschauffören. Om det här hade varit början på en dikt skulle han ha kallat det han kände inom sig för snöns tystnad.

snöns tystnad

eller den mångfald av snöord vi får av Lars Lerin och ur boken Naturlära:

”Snö i luften, snö i alla väderstreck, över alla tak, över högt och lågt, snö med små och stora bokstäver. Snö och snö över landsvägen och bilarna och skolbussen och näbbmusen och Steiners gråhundar och snöplogen och hembygdsgården och Coop. Snö som övergår i regn och regn som övergår i snö, frosthalka, rimfall och tö och all den snö som föll i fjol och pudersnö och sommarsnö och flingor stora som tumvantar och snö i skorsten och snö i skorna och se det snöar på skogen, på jorden, genom livet”

snö i alla väderstreck
snöplogen
frosthalka
rimfall
tö
pudersnö

Och ur min farfars sång; Nej se det snöar:

se det snöar
nu blir det vinter

Och ur Tove Janssons berättelse om Granen som jag tycker ni ska läsa högt eller lyssna till då Tove Jansson själv läser den – och samla ihop snöord som jag gjort här ovan. För om vi vill skriva måste vi lyssna till det som är skrivet. Det vimlar av ord i böcker. Generöst och i sammanhang vi famnar får vi orden och begreppen. Läs för orden och låna för skrivandet.

Varför inte läsa ur ordboken:

hagel
sna
snöalg
snöblandad
snöblind
snöboll
snöbollsbuske
snöbär
snödjup
snödroppe
snöfall
snöfattig
snöflinga
snöglopp
snögubbe
snöig
snökanon
snökedja
snölykta
snömos
snörapport
snöripa
snöröjning
snösko
snöskorpa
snösmältning

Och låt dig inte begränsa din uppfattning. Barn i årskurs ett mår bra av ord. Läs den högt och låt dem härma din läsning. Barn i årskurs två kan tänka mer än de kan skriva. Prata om snön. Prata om orden. Vilka känner de igen? Vilka är obekanta? Årskurs tre kan de minsann skriva och härma både Lars Lerin och Orhan Pamuk.

Se bara vad eleverna i Mullsjö skrev. Lärarna gav dem texterna att lyssna till, läsa om de ville och pröva att härma och skriva eget. Långsam, återkommande och nyfiken undervisning:

Under natten

Faller snön i höga drivor

När man vaknar är

Det bara vitt

Vitt och vitt och vitt

Så långt ögat kan se

Snöplogen åker fram

Och tillbaka på huvudgatan

I alla gränder och gator

I Stockholm

Så länge …

Snön slukar gräset.

En annan elev skrev:

Snöns tystnad i hela min stad.

Snön glittrar, glimmar, gnistrar

Som ett täcke på marken

Fåglarna i sitt bo

Dom flyger inte

Fjädrarna värmer

Mitt hjärta blir varmt

Men luften är kall

Det blir mörkt fort

Snön lyser upp

Så ser jag vart jag ska

Stjärnornas ljus glimmar

Snöflingorna dansar runt mig

Snöns tystnad.

Ja, oavsett årskurs. Låt orden bli bekanta. Begränsa inte ord som svåra eller lätta. Ge och låt eleverna möta. Om vi bedömer deras kunskapsinhämtning och kräver ett omedelbart kvitto blir det svårt att initialt möta det obekanta. Elevtexter ska alltid läsas upp och delas med andra författares.

Minns också att vi har en skatt i olika sätt att bildmässigt visa vad snö är och hur snö faller, viner, blåser och dalar ner. För att inte tala om sommarsnön som kommer från de träd som fäller vita blad och gör den gröna gräsmattan vit. Vi kan också visa historiska bilder såväl som aktuella. Snöns vara eller inte vara i klimatförändringarnas tid är också en fråga att diskutera. Lyssna vad eleverna säger och ge dem utrymme att berätta och tänka.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Posted in Undervisningen | Tagged Astrid Lindgren, Lars Lerin, Mullsjö, När Johan fick en liten kalv, Naturlära, nobelpristagare, Ordförrådet, Orhan Pamuk, Rabén & Sjögren, skolverket, snö, snöns tystnad, textsamtal ur elevernas texter | Leave a comment

”I hela mitt liv har mormor varit död”

Posted on 22 oktober 2020 by Anne-Marie Körling

Läser en liten bok ur Saga-sagor. Den underliga julklappen. Jag är inte helt överens om titeln då jag tycker mer boken handlar om julen och summeringen av tiden som gått mellan två jular. Att barnets tankar förändras.

Det är en liten bok som visar hur ett barn tänker. Jag blir påmind om det jag själv tänkte som barn. Att människor man berättade om var döda och att jag aldrig träffat dem. Min farfar var död och min farmor var död. De var liksom döda i hela mitt liv. Jag sa inget om de här tankarna. Men jag vet att jag undrade om varför de inte hann träffa mig och jag dem.

Saga tänker:

”Saga är osäker på om jultomten verkligen finns. Visserligen såg hon honom förra julen, det gjorde hon. Men bara för att tomten fanns förra året behöver han inte finnas i år. Ett av morfars får, som fanns förra året, finns inte längre. Och Sagas mormor, som fanns när mamma var liten, finns inte heller. Bara på ett fotografi hos morfar. Även en jultomte måste väl kunna dö, tänker Saga.

När bilen lämnar Solrosvägen ser Saga några snöflingor singla ned mot marken. Det snöar bara lite först. Sedan mer. Därefter kommer det så mycket snö att skogen, luften och hela världen blir var.

– Tack snälla tomten, viskar Saga. Nu vet jag att du fortfarande finns.”

Väl hos morfar får Saga veta lite om mormor. Hon har ju varit död i hela Sagas liv. Berättelsen om mormor sipprar fram, är inte utförlig, utan minnet av mormor kommer fram lite då och då. Det är inte någon egentlig sorg att prata om mormor för sorgen har lagt sig till livet och ingår där som allt annat. Morfar berättar om mormor:

– Du vet väl att det var mormor som lärde mig att baka? Äkta smör ska det vara i degen. Och alltid en skvätt grädde. Då blir bröden saftiga och goda.

Och genom morfar kommer också Saga att en dag komma ihåg att bullarna ska bakas med äkta smör och en skvätt grädde. En sak mormor lärde ut och som morfar för vidare.

Senare i berättelsen smakar man på morfars smöriga kakor. Texten vävs samman.

Ja, läs den lilla sagan och njut av de dörrar som öppnar sig till din barndom. För vuxna mår bra av att läsa barn- och ungdomsböcker.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Barns sorg är randig, Högläsning, Känslor, Synligt läsande, Väck läshungern | Tagged barn tänker om döden, Bonnier Carlsen, Den underliga julklappen, döden, Emma Göthner, Josefine Sundström, Saga-sagor | Leave a comment

Alex Schulman beskriver högläsningen

Posted on 20 oktober 2020 by Anne-Marie Körling

Jag läser nu Alex Schulman Överlevarna. Ibland får bokens innehåll mig att flämta och bli stilla, ofta i skräck för att barnen inte ska fara illa.

Jag vill dela det Schulman skriver om när mamma ibland läser högt:

men snart gick han till föräldrarna, och hans bröder närmade sig också från olika håll på gården, för ibland hände det, efter siestan, att mamma hade högläsning för barnen.

På en filt i trädgården om det var bra väder, eller i kökssoffan framför kaminen om det regnade, satt barnen tysta och lyssnade när mamma läste ur de gamla klassikerna, böckerna som hon tyckte att barnen skulle kunna.

Och det var bara mammas röst, det fanns inget annat, och hon drog sin lediga hand genom håret på något barn, och ju längre stunden gick desto närmare kom pojkarna sin mamma, och mot slutet var det som att de satt ihop, man visste inte var ett barn slutade och det andra tog vid.

När hon kommit till slutet av ett kapitel slog hon ihop boken med en smäll framför näsan på något av barnen och alla skrek förtjust.

Alex Schulman (2020) Överlevarna, sid 32

Grabba en bok och högläs! Högläs detta stycke för en vän där du är, för eleverna i ett klassrum, för kollegorna i ett lärarrum. Innehållsrik är texten. Några få minuter som gör avtryck.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Högläsning, Litteratur och läsning | Tagged Alex Schulman, Bonniers, överlevarna, roman | Leave a comment

Vem tar hand om klassrummet?

Posted on 20 oktober 2020 by Anne-Marie Körling

Då jag fick utbildning på Nya Zeeland var klassrummet en del av innehållen. Då förstod jag inte betydelsen av att forma ett pedagogiskt klassrum utan tänkte mera att klassrummet skulle se inbjudande ut och välkomna eleverna in i gemenskapen. Jag har alltid varit mån om hur klassrummet inbjuder och att det ska upplevas som ett rum för både lärare och elever. Frågor jag alltid ställer mig är

vill jag vara elev här?
kan jag undervisa på flera ställen här?
hur är klassrummet organiserat?
var finns pennor, papper, saxar, linjaler, hålslagare, häftapparater och dylikt?
främjar klassrumsmöbleringen det språkutvecklande arbetssättet?
främjar klassrumsmöbleringen det elevcentrerade perspektivet?
hur syns elevarbeten och med vilken omsorg?

Skolan ska främja varje elevs utveckling. Eleven ska få utveckla sina kunskaper, få lära sig och få känna tilltro till sin förmåga. Eleven ska få vara den eleven är och mötas av respekt och omtanke. Rummet ska möjliggöra, förstärka, synliggöra och främja. Ja, det är så jag tänker då jag kliver in i ett klassrum som lärare. Inte sällan är det frågor om ansvarstagande jag undrar över. Hur kan eleverna ges ansvar i rummet?

När jag sedan undervisar noterar jag den tid då jag inte undervisar. Då jag letar efter något som en elev behöver, då jag ska få något att fungera som inte fungerar, då jag ber eleverna göra något som rummet inte underhåller utan gör att jag måste dra tillbaka en möjlighet för dem att interagera.

Jag har öppnat många skåp i klassrum. I klassrum som ingen tar hand om eftersom det är många lärare som samsas om dem och att tiden inte finns för läraren att ägna klassrummet tid. Varje klassrum har stora skåp och man tänker sig att ”där finns allt” av förbruksmaterial men icke. Skåpen är tomma. Någon liten pappershög går att finna och bland dem några linjaler, några trasiga, samt några omhändertagna sudd och använda pennor. Då tänker jag på klassrummen jag besökte i Oregon. Lärarna fick material i ordnade former och utan att själv behöva ägna tid åt det ett klassrum måste vara utrustat med.

Lärarens tid?

Lärarens tid är också en fråga för klassrummet. När läraren inte hinner och rasterna inte är raster då drabbas rummet också. Att lärare måste ägna tid åt saker och ting som borde vara självklara så försvinner också viktig tid för både elever och lärare att ägna sig åt undervisningen. Hur förstår vi betydelsen av ett klassrum?

Jag minns ett klassrum. Noga ordnat av läraren. En dag skulle en efterlängtad interaktiv whiteboard sättas upp på väggen. När läraren gick hem för dagen skulle man göra arbetet. På morgonen då läraren kom in i klassrummet fanns den interaktiva whiteboarden. Den var slarvigt uppsatt över den whiteboard läraren och eleverna dagligen skrev på. Det fanns ingen fråga om var en ny tavla skulle sättas upp eller hur. Bara att. Man hade inte heller pedagogiskt diskuterat möjligheterna att sätta tavlan på en annan plats. Av tradition satte man den längst fram och över något annat. Läraren behövde nu blädderblock och blädderblocksställ men sådana ansågs utdöda och obehövliga. Från källaren hittades ett skrangligt blädderblocksställ och så fick det problemet lösas. Att blädderblocksstället föll ihop lite då och då … en bild av hur bristen av klassrumsmedvetenhet kan uttryckas. Inte lärarens utan hela skolans. Hur ser vi på klassrummen?

När jag läser Skolverkets checklista för ett språkutvecklande arbetssätt ser jag också hur klassrummet måste bidra till förverkligandet av denna checklista. Klassrummet måste synliggöra att det främjar eleverna att samspela och interagera med undervisningens innehåll, dvs, ett elevcentrerat perspektiv. Detta perspektiv betyder inte att eleverna inte är ledda av en lärare utan att deras lärande står i centrum i både takt och miljö. Eleverna är inte övergivna till självständiga arbeten utan är i ett rum som främjar läroplan och lärande samt den gemenskap som kommer då vi delar innehåll med varandra.

Jag återkommer,

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Undervisningen | Tagged arbetet med föranrkingen av läroplanen, Klassrummet, läroplanen, skolverket, språkutvecklande arbetssätt | Leave a comment

Skolans något förhöjda betydelse under pandemin

Posted on 27 september 2020 by Anne-Marie Körling

Det blev ett annat samtal om skolans betydelse då samhället stod inför pandemin. Det nedsläckta samhället var inte helt stängt. Skolorna var fortsatt öppna. Skolan var plötsligt i fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Skolan ansågs vara så viktig och betydelsefull för barn och unga och det skrevs och pratades om detta. Det är självklart att det påverkar hur vi som arbetar på skolan: rektorer, lärare och elever är i krisens ljus viktiga och skolan en plats som måste vara öppen. Eleverna hade en enda plats där de fortsatt kunde mötas och där samhället fortsatte vara en öppen plats trots all nedsläckning.

Kanske är detta något som påverkat resultaten till det bättre. Jag funderar i banorna att när något ges värde som uppstår värde.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Värdegrunden | Leave a comment

Var är böckerna och tiden att läsa i ett svenskt klassrum?

Posted on 22 september 2020 by Anne-Marie Körling

Vi säger att vi vill att barn och unga ska läsa. Vi ska främja deras lust att läsa. Vi ska verka för att attityder till böcker blir gott. Vi ska se till att barn också väljer en bok ibland och någon digital aktivitet en annan. Boken som flämtar ska konkurrera med så mycket annat. Bokläsandet är en av de fritidssysselsättningar som minskat kraftigast under åren 2007 och 2018. Det är illa. Och pojkarna … ja, de läser mindre än flickorna. Men skillnaden är inte så stor. Men det är skillnad. Så främja läsandet med att se till att det finns böcker. Skolbiblioteken i centrum. Utbytta och nya böcker i väntrummet hos skolsköterskan. Rektorns namn och vilken bok rektorn läser. Fritidspersonalens bokval denna vecka. Vi läser för att vi är i skolan. Och eleverna läser för att vi har böckerna i skolan. De läser för att vi ger dem tiden att läsa. Vi underhåller därmed läsningen. Men inte hinns det med. Tröskeln till läsandet och tiden att läsa på är hög. Och den som inte har hittat sin bok och inte har den där vanan att strosa omkring i ett bibliotek och ana att boken för just mig finns där är nästintill omöjlig. Att skapa en läsande skola börjar med att vara generös. Ge böckerna en plats. Behandla böckerna med värdighet. Ge böckerna värde. Visa eleverna att läsförmågan öppnar för det läsande som de knappt kan vara utan.

Men var är böckerna i klassrummen? De lyser med sin frånvaro. Den engelska läsfrämjaren Adain Chambers talade om att varje klassrum skulle innehålla 500 böcker. Denna underbara tanke. I en del klassrum är det ett faktum. Men det är i andra länder. I ett land som producerar så fantastisk barn-och ungdomslitteratur vore det en tanke att också hos oss är klassrummen välfyllda med böcker. Vi har ett av världens största barnbokspris i Astrid Lindgrens anda. Varje klassrum skulle andas denna tanke. Ordnade böcker i bokhyllor som gör allt annat än dammar. Frontade titlar på hyllor som gav boken ett ansikte. Lärare som läser både högt och för sig själva i klassrum där barn och unga läser för att det finns rikt med tid att läsa i ett svenska klassrum.

Vad önskar jag – förutom de 500 böckerna –

en daglig dos böcker, om minst tio, bilderböcker, fakta och skönlitteratur som kommer in i klassrummet varje dag, byts ut varje dag, och att läraren och bibliotekarien säkerställer att böcker inte längre betraktas som något gammalt och trist
att läraren läser högt inledningsvis och avslutningsvis – det kan räcka med 2 min högläsning för att väcka intresse för boken och avslutar lektionen med att högläsa 2 minuter ur en annan bok
rikt med tid att läsa på, varje dag, varje dag, varje dag. Inte tjugo minuter. Utan en hel timme. För dem som vill och kan och för att möjliggöra för de som ännu inte kan koncentrera sig på att läsa. Här gäller anpassning och utmaning. Men timmen den är vikt åt läsning.
att lästiden inte betraktas som en möjlighet för läraren att göra annat eftersom läsningen behöver stöd ibland, lärarens nyfikenhet andra gånger och att läraren agerar läsare så att eleverna ser att aktiviteten att läsa är något som läraren tycker om (jag brukar använda lässtunden till att sitta ner med elever och lyssna till deras läsning. Jag lyssnar till alla elever och under en vecka har varje elev i klassrummet läst tillsammans med mig. Det gör jag oavsett årskurs.).

Hej HOPP kära läsare.

Anne-Marie Körling