Läsa och lyssna – hur läser jag?

Oj så jag har tänkt idag – nu längtar jag efter att sjunga högt!

Jag läser alltid böcker. Så fick jag en hund. Nytt blev promenaderna flera gånger om dagen. Nytt blev böckerna jag kom att lyssna på. Nytt för mig blev att lyssna. Ofta böcker jag inte skulle köpa (jag köper alltid böckerna jag läser) och därför inte läsa. Jag är en van läsare, förtrogen. Men ingen läser längre högt för mig. Nu får jag rösten. Stämbanden.  Något mänskligt. Jag behöver det mänskliga. Det radiolyssnandet alltid betytt för mig. Mänskliga röster, dialekter, stämband och röster.

Jag är också en sådan läsare som går tillbaka till stycken jag behöver läsa om så när jag lyssnat köper jag boken. Det är inte riktigt samma sak att leta upp det jag vill behålla och jag läser lite här och där i boken. Sen slår det mig att vi inte talar om omläsningen. Den skulle vi tala mer om.

Jag lyssnar för att läsa. Jag läser för att lyssna. Jag upptäcker något annat när jag lyssnar om. Jag upptäcker det jag inte genast uppmärksammade då jag lyssnar om.

Artikeln i DN idag berör det besvärliga. Vi överger något för att ta oss an något annat. Läser vi inte så lyssnar vi. Lyssnar vi inte så läser vi. Det får kolossala konsekvenser för utgivningen och den fysiska boken. Och språket som ska fungera i en annan form som kan påverka skrivandets upptäckter och att spränga språkliga vägar som inte genast går att fatta, begripa och som gör läsaren till en språklig upptäckare och som kan få uppleva språkets pensel och rester.

Jag minns när böckerna skulle bort på skolan. Datarummet skulle skapas. Böckerna behövdes inte. Eleverna bar ut böcker ur biblioteket. Så dammigt, så dammigt med böcker.  Så sa man. Satte in datorer. De blev så snabbt gamla, redan när de packades upp var de gamla. Utanför stod containern. Det blev mycket, mycket ödsligt i skolan.

Det är besvärligt med hopp men jag avslutar ändå med  Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Som just nu lyssnar till Björn Granaths inläsning av Den oskyldige mannen av John Grisham. Jag ser också serien som beskriver vad som hände i Ada. Jag lyssnar. Jag ser.

Jag läser just nu barn- och ungdomsböcker samt boken om själva läsningen av  Judith Langer.

Publicerat i LÄSA I SKOLAN 2021, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Som en dikt ur boken: Några steg in i skogen

Man står framför skogskanten, skogsbrynet heter det, och så tar man ett steg in.

Och så är världen på en gång helt annorlunda.

Alla ljud blir lägre, det är tyst men ändå inte.

Det är fullt av skogsljud.

Ljuset är annorlunda.

Lukterna.

Och när man vänder sig om och tittar ut på världen där ute är det som om man ser den med andra ögon.

Skogsögon.

Det är som om allt där ute händer långt borta och inte är särskilt viktigt eller bråttom alls.

Man blir lugn.

Man tar bara ett andetag och så är man lugn.

Denna text finns i barn- och ungdomsboken Älgkungen av Maria Hellbom, utgiven av Bonnier Carlsen 2021. Läs för någon i skolan, för rektor, för matsalspersonalen, för klass fyra, för klass åtta och låt det som sker få ske. Man får en känsla. Kanske en tanke. En reaktion. Vad som helst. Må det läsas där vi är!

Jag läser vidare i boken. Hittar andra stycken. De skapas dikt i berättelsen.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

Publicerat i 90 sekunders högläsning, Boken i undervisningen, Högläsning, Ordförrådet, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen | Lämna en kommentar

lektion till vilken årskurs som helst – OM MASKEN vi bär

Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.

För att ge perspektiv på maskerna vi bär, eller för den delen inte bär, kan vi skapa ett undervisningsinnehåll.

Så här gjorde jag:

  • eleverna får ta del av SVT om de fel vi gör då vi använder munskydd
  • läraren får därigenom tillgång till diskussion, återkoppling eller andra idéer och kopplingar eleverna gör och kan därför bygga undervisning utifrån det som framkommer:

Undervisningen utvecklas i relation till elevernas intresse och det som framkommer. Så här blev det i årskurs fem: 

  • varför mask: syfte och funktion
  • andningsvägar: kropp och kroppens funktion
  • yrken som kräver mask: läkare, brandmän, dykare, tandläkare
  • språk/ordförråd: rökmask/brandmask/dykarmask/gasmask
  • historiska masker och varför: hur såg masker ut/material och användning
  • Militära masker: Syfte och funktion
  • Tid: När kom maskerna och varför
  • Sport: Masker som skyddar ansiktet, ex ishockeymålvakt, etc
  • Sjukdom och smittspridning genom historien

I relation till läroplan och kursplaner: 

  • Samhällskunskap: nutid och förändringar i samhället
  • Historia: Historiska perspektiv på sjukdomar, skydd, hygien och människans förmåga till anpassning och kreativt skapande
  • Svenska: Språkbruket, elevernas diskussioner, muntliga framställning
  • Värdegrund: lyssna, ta vid, turtagning, bidra, få talutrymme, bli respekterad och visa tolerans för andras åsikter och tankar om innehållet

Det finns ett oändligt område att utforska. Våra masker som vi visar fram utan att bära mask. De masker vi bär för att visa tillhörighet/avstånd till andra. Så pröva och se vad som händer när eleverna får tänka, kommunicera och lära.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Att lämna lektionen med något man kan

Varje dag har vi elever som lär genom den undervisning vi ger. Inte alltid går det lätt och det är som det ska. Men att kämpa med det som kräver mer och faktiskt längre tid att lära sig på kan varje lektion uppleva att de inte hänger med. Därför kan man avsluta lektionen med det man vet att samtliga kan. Återknyta till det som vi redan visste, kände oss säkra på eller tyckte var självklart. Då kan man få lämna känslan av misslyckande, som många känner av, och få gå ut på rast någorlunda stärkt. Det är många elever som efter varje lektion känner att de inte hänger med och om man då har sju lektioner om dagen kan det faktiskt påverka elevens känsla av att jag inte kan lära mig.

Så låt undervisningen bölja mellan det vi kan, det vi ännu inte kan för att återföras till det vi upplever att vi fått lära oss och ha en känsla av att vi faktiskt fortfarande kan.

Vänligen

Anne-Marie Körling

Publicerat i Formativ bedömning, Undervisningen | Etiketter | Lämna en kommentar

Tänker på det yttre – att få göra – när det inre rasar samman

Ser Lars Lerins serie på Svt. Ser hur de målar. Svärtan. Dalarna. Bergstopparna. Livet. I penseldragen berättelserna. Det svåra. På tavlorna syns det som måste synas. Men det är det som kommer ut som kan förklara. Därför kan man inte alltid prestera när man gör. Man måste få göra det som ska bli. Jag tänker på hur lite man ska störa den processen. Ett penseldrag är språk. Det ska inte leda till bedömning utan av lågmäld närvaro. Inga råd får ges för de är lika flyktiga som vinden som drar förbi. Råd är distans. Någon vet bättre. Kan bättre. Gör bättre. Lever ett annat liv än det som kommer fram i mitt.

Mitt hem, min barndom, hade svärtan. Men också dagarna där den försvann. När skratt kunde befrias. Men inte gråt. Jag gick på tå i livet. Mina axlar sköt i höjden. Nacken försvann. Spänd som strängarna på instrumenten. Men ingen ton kom ur mig. Jag var tyst. Jag försökte vara till lags. Försökte förstå. Men jag visste inte vad jag skulle förstå. Jag mötte pappas stängda dörr. Den var låst. I mörkret låg han. Sen gick han ut. Kom tillbaka. Hur det blev då kunde man aldrig riktigt veta. Men det var min pappa. Mamma gick inte bara på tå. Hon försökte forma sig, anpassa sig, göra sig stark av det lilla hon hade. Inte kunde man prata om mörka depressioner. Sprit. Vissa dagar var det ju glada stunder. Men jag minns maten som inte fanns. Jag minns hur hon vände på någon slant. Jag minns hur varorna var få. Jag minns gröten. Men i den klicken av smör. Den sol som fanns i det grötiga.

– Ät solen sist, sluta måltiden med att äta upp solen, sa hon.

Ljuset fanns där som den där klicken. Men också i de där ljuden. Musiken. Som kom från pianot. Som kom från den raspiga skivan när pappa spelade Peter och Vargen. När instrumenten blev djuren. När tonerna gav fantasin en lekplats. En slags musik var någon. På nätterna, jo, jag låg vaken, kunde jag hamna mitt i musiken igen. Den var en slags övergång från den läskiga tystnaden när ingen var hemma. Pappa och mamma försvann ut i mörket under kvällarna. Jag vaknade av att de kom hem. Ibland bråket som kom med dem. Men jag hade något. I en liten ö inom mig fanns musik, kärlek och kreativitet. Den försvann aldrig från mig. Den där kärnan.

Jag har följt en del både nära och kära, men också andra, som inte mäktat med i livet. Svårigheterna att gå och handla. Svårigheterna att bli vuxen. Kämpandet. Vattentrampandet. Aldrig någonsin få vila från den man är. Det man bär på som ännu inte vill bli synligt. Rädd, så in i vassen, rädd. Krutdurken som bärs ska hållas i schack. Och för det krävs vad som helst som kan göra det. Jag ser unga som sluter sig in i sig själva. Det helvete de tampas med eftersom de inte kan benämna det som är där inne.

I Lars Lerin får målningarna berätta. De värderas inte. Jag bakade med unga på en fritidsgård. Jag bakade, satte deg, de stod intill, och efter många bak, efter oändliga stunder med brödbak kom sipprande små prövande ord om hur det kan vara. Frågor till mig handlade inte om mitt liv utan om den som sa något om sitt. Frågorna lyssnade jag till. Jag lärde mig snart att inte besvara dom så där klokt, så att mitt liv kunde forma sig framför dem. Mitt liv som skulle skrämma dem ifrån våra samtal. Jag minns en flicka. Hon kom. Många gånger. En dag slängde hon en stor degklump på mig. Sen sprang hon ut. Hon hade frågat om hur jag skulle vara om jag var mamma och om mina barn skulle känna att jag letade efter dem. Jag tappade mig själv, mitt moderskap låg mig så nära, så jag sa:

– Jag kommer alltid att leta efter mina barn, springa efter dom om dom försvinner, sa jag.

Då kom bulldegen farande. Sen sprang hon. Jag insåg att jag måste lämna. Springa efter. Och jag sprang. Jag sprang. Hon var så snabb. Men jag hann upp. Som tur var fick jag svårt att andas då jag äntligen kunde fånga upp henne. Jag höll om hennes ilska. Jag höll om hennes jävla starka ilska. Hon kämpade med att hålla fast vid den. Ilskan. Men jag släppte inte. Sen grät hon. Det slutade med att vi satt på ett litet järnstaket och hon berättade att hon kunde vara ute hur länge som helst. Hon fick inga frågor. Så hon prövade att vara ute lite längre, ännu lite längre och till slut så kom hon inte hem. Hon sov över hos någon. Men fick inga frågor därhemma. Hon försökte skapa gränser i en värld som saknade dem. Och hon såg inte gränserna. De kom aldrig. Då hon frågade mig sa jag ju något om gränsen. Och om famnen. Och om moderskapet. Och om mina barn. Hon var fjorton år. Jag lärde mig av henne att inte genast förstå frågan som en fråga. Mer som en början till en berättelse som jag kommer att få. Inte de svar jag har att ge.

Jag tror mycket på det yttre. Att lägga pussel. Att sitta intill under en bilfärd. Att själv sticka, måla, teckna och inte ge det till den som man önskar kunde få måla, rita, sticka, baka. Men att ge närvaron styrsel. Den styrsel som kommer med att det sker något i det yttre. Det där yttre som kan vara en försiktig väg till samtalet. Jag har lagt pussel med elever. Hade alltid ett stort pussel som vem som helst kunde få lägga i klassrummet. Man kunde stå där vid pusslet och se andra lägga bitar, se en bild bli till och slutligen kanske våga sig på att pröva. Likaså på mitt köksbord. Ett pussel. Som jag lägger. Som blir någon annans möjlighet. Då kan de där små samtalen sippra fram. De sipprar fram i olika takt. De sipprar ut i bullbaket. De omfamnas i nuet. Jag lyssnar. Och jäkla, ursäkta, men så svårt det är att lyssna. Råden kan stampa i mig. Men jag ger dem inte utrymme. Och när råden stampar i mig måste jag lära mig att skyffla undan dem, De upptar annars min tankevärld och gör mig mindre närvarande. Jag vill ju ut med mitt egna då. Det är inte det egna jag ska lägga fram.

Likaså ska jag inte bidra till förstoringar. Förstoringar som syns i min oro. Oron är ju redan där. Inom den som bär den. Om jag ger luft åt samma oro är det ju fara å färde. Rent ut sagt livsfarligt. Det som finns blir då ett större obehag. Barn lär sig att skydda vuxna och framför allt sina närmaste. Det gör att så små axlar kan tyngas ned så otroligt. Men i skolan kan plötsligt en stund av tecknande åskådliggöra hur tungt det är. Därför kan vi inte alltid bedöma. Säga att det här var fint. Eller vad är det du målat, så där ska man inte måla? Vi handskas alltid med yttringar som kommer inifrån.

Jag kommer att återkomma i det här blogginlägget då jag har mycket att fundera på. Jag gråter då jag ser programmet denna morgon. Jag tror tårarna är för att jag ser till närvaron. Den fattades mig en gång. Jag var tyst som en mus. Glad för att mildra världen utanför mig själv. Men hos mormor och morfar kunde jag vara. Mormor bakade varje dag. Hon hade små saker man måste göra. Sen spelade hon piano. Då stod jag där och kände igen världen både hos mormor och hemma hos min musikaliska pappa.

Jag återkommer som sagt och då fortsätter jag att skriva här:

Genom känsla till tanke, 

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Idag fick jag besvara de där frågorna och …

Idag var jag hos läkaren. Jag är nöjd med min läkare. Tycker jag får gott om tid. Läkaren tittar och funderar, frågar och tänker vidare. Jag får den hjälp jag behöver. Ibland kan jag känna sådan tacksamhet över att jag får hjälp. När jag väl söker läkarhjälp är jag behövande. Jag vill inte ligga till last. Jag tänker att alltid att säkert är det någon annan som behöver. Jag är helt enkelt inte van vid den omsorg jag får. Men jag behöver den. När jag lämnar besöket och vårdcentralen kan jag klicka på de där vanliga knapparna. Dem jag avskyr. De handlar om gillande och ogillande och påverkar utan kommentarer de som arbetar och får ta del av dem. Det ska vara glada ansikten. Den som får höra att det bör blir bättre har sedan ingen aning om vad som ska bli bättre. Bara att det måste bli bättre.

Men nu fanns det lite andra frågor. Jag kunde klicka på att jag kände mig lyssnad till, respekterad och blev vänligt bemött. Så ungefär. Jag kunde också klicka på att kompetensen var hög och väntetiden kort. Jag kunde ge lite mer till mitt gillande. Det gillade jag.

Hej Hopp,

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Den skrynkliga tystnaden och högläsningens tröst

Jag smyger in i mormors hem. Hon ligger och vilar. Hon är gammal. Jag ser att hon sover. Jag bakar en sockerkaka. Inte för att mormor ska äta av den, för det kan hon inte. Hon ska känna doften. Från ugnen kommer dofter av kanel och kardemumma. Smaksinnena retas och hon får, utan att prestera, dra in dofterna med andetagen. Dofterna finns där och sugs in i mormor. Jag vill behålla mormor i livet en stund till. Det är jag som inte vill att hon ska dö.

Jag känner mig som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta som berättar att ”Nu kommer jag till det svåra. Det som jag inte orkar tänka på. Och inte kan låta bli att tänka på.” Det handlar om döden och att förlora någon som man räknar som omistbar. Hur ska man fortsätta leva utan den man levt med hela sitt liv? Hur blir fortsättningen?

Mormor vilar med sitt lilla huvud på den stora kudden. Hon behöver samma omsorg som det nyfödda barnet. Jag sitter intill henne. Och när orden tar slut, mina egna, tar jag fram en bok och läser högt ur den. Det är som om jag också behöver boken. Högläsningen låter mormor få det mänskliga i en vilande ström. Ljudet av en människa och berättelserna som människorna kunde skriva ger jag mormor. Men jag ger det också till mig själv.

Stämbanden slätas ut. De blir så skrynkliga av tystnaden och den sorg jag känner. Med boken får jag styrsel och jag kan låna styrka och närvaro genom att läsa högt. Jag kan stanna kvar hos mormor utan att rädslan tar överhanden och sorgen knyter sig i magen och gör att jag vill lämna och gå ut i livet. Mormor andas och andas. Tunga andetag.

Mormors hand håller jag i min. Det doftar inget här. Sköterskorna har sagt att det inte är många timmar kvar. Sen säger de att hörseln finns och att mormor hör om jag vill berätta. Hon hör dig, sa de. Det betyder att hon får min röst. Den där strömmande sången som kommer med min röst. Inte orden eller tankarna. Att höra är inte att lyssna. När man lyssnar är hjärna och kropp försatta i aktivitet. Mormor hör mig.

Hjärtat slår ännu i mormors kropp. Detta svischande ljud genom kamrarna i mer än 95 år. Jag sjunger för mormor. Sången om att sova på min arm. Den som Evert Taube skrev. Egentligen är orden en dikt tänker jag. Mormor somnar snart för sista gången. Så likt det lilla barnet är hon. Åldrandets tillbakagång. Så mycket omsorg de behöver av andra som bistår, matar, kramar och småpratar. Jag berättar sagan om alla människorna som befolkat mormors liv, rabblar namn efter namn, sänker trösklarna för namnen och låter dem befolka rummet, alla de som skulle vilja vara där och vinka farväl av mormor. Jag läser och berättar för att bära mig och mormor mot det oundvikliga avskedet. Det kan låta som en saga.

Stämbanden. Den mänskliga rösten. Musiken i språket. Ljuden vi lärde oss att teckna ner. Språket vi band samman till berättelser för att minnas tillsammans och för att lyssna till tillsammans. Författaren från en annan tid går att läsa i en annan del av världen och i helt annan tid. Generationer tillbaka för kommande generationer. Och framtiden vi fantiserade om och fortsätter att fantisera om blir en dag dåtid men speglar trots det något vi kan tänka om och kring med skrämmande aktualitet. George Orwells bok 1984 har en titel vars årtal vi för länge sedan har passerat men bokens innehåll är fortsatt en berättelse om framtiden som tar sin början av idag. Och ordförrådet vi leker med, det som kommer ur böckerna och illustrationerna. Den där knorren.

Vi tonar in. Tonar ut. Berättar och sjunger.

*

Den unga människan jag ibland samtalar med kämpar med sin ångest. Den där ångesten som rister och skär. Så ont den gör. Det är svårt att vara en människa på andra sidan, inte förstå depressionens mörker och inte heller kunna vara där och intill. Ibland kände jag vanmakten att inte kunna hjälpa och då slog ilskan till. Jag orkade inte. Klockan var tre på eftermiddagen och solen gick i moln överallt. Det var nattsvart hos den med ångest. Svärtan for ut över allt. Vi är drabbade när vi dras in i varandras mörker och ibland tvingas vi slå oss fria för att orka med och fortsätta i det ljus vi försöker ge den som inte orkar. Men det viktiga är att inte överge utan om att stanna kvar. Att känna den andres ångest men inte rida den vidare. De andetag man tar berättar för den som plågas att man är kvar där man är. De frågor man ställer berättar att man är beredd att lyssna. Ibland räcker det med att man andas och har en stämma. Men att man stannar, stannar kvar. Inte lever ut utan lever med.

För att orka tog jag en bok. Jag högläste. Jag kunde hålla min röst i ljuset och låta stämman bära. Texten är här och nu och gör att jag orkar finnas kvar för den som behöver mig, som håller mig i kjolen och kramar om mitt bröst. Jag läste och läste. Och läste. Och läste. Rösten i annat tonläge. De mikrosekunders mellanrummen mellan orden. Den lite vilsammare takten. Jag är människa med text. Min röst är kvar. Jag är här.

Publicerat i Högläsning | Lämna en kommentar