Om biblioteken och samhällets bokhyllor!

Ja, rapporten är beklämmande. Den som lärarstiftelsen publicerat.

Det bekymrar mig att vi så ensidigt talar om föräldrarnas bokhyllor som förklaringar till hur det går för barn i skolorna. Vi lägger börda på individen men ser inte längre än näsan räcker. Allt ska falla på den enskilde. Om samhället inte ger barn bokhyllor hur sjutton ska de då begripa att det där med böcker är något för alla. Skolan ska också utjämna skillnader och försöker så gott det går att ge en likvärdig undervisning till alla skolans elever. Det är gott att det är så men om skolan då inte har ett skolbibliotek och en anställd skol-bibliotekarie är det knappast möjligt att tala om likvärdighet.

Det är drabbade att själva läsandet ska möjliggöras av hemmen och när inte bokhyllorna därhemma är välfyllda med det som anses bra att läsa så drabbar det eleven som ska växa upp i samhället och en nyfiken  läsare. Jag är så innerligt trött på samtalet om föräldrarna, om hemförhållanden, om bristerna vi säger att hemmen har eller förtjänsterna  för den delen.

När barn kommer till skolan ska de få möta samhällets bokhyllor och i skolan få läsa sig rika och nyfikna.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Ansvaret, Biblioteken, Om jag vore rektor, Pedagogiska miljöer, Skolrättigheter, Väck läshungern, Värdegrunden | Lämna en kommentar

Allt det där vi läser men inte talar så mycket om

I sin bok Bröd och mjölk skriver Karolina Ramqvist (2022) om hur hon som barn läste på mjölkpaketen. Hon skriver:

Jag fick lättmjölk till varje frukost och medan jag drack och åt läste jag på mjölkpaketen. I början såg jag bara på de svarta bokstäverna som följd varandra över kartongens vaxade yta, samma rader av tecken som på teburkarna i mitt rum, men efter hand som jag fick se dem på flerställen började jag försöka tyda dem, det var F och L och M och P, mamma tyckte om det och förklarade hur de lät när de stod ensamma och intill varann.

s. 22

Vi omges av texter. På köksbordet finns texter på mjölkpaketen, smörasken och kaviartuben. På handdukarna i badrummet hänger en liten lapp som säger hur handduken ska tvättas och kanske står där också vilket företag som sålde handduken. Överallt finns det krumelurer som över tid kommer bli begripliga och därmed förmedla något som avsändaren vill att läsaren ska känna till. En del texter är så små, så små och man kan ställa sig frågan varför de inte är mer läsvänliga.

Hur som helst. Igår samtalade jag om läsningen och dess ytor med en elev. Eleven berättade ungefär som Karolina Ramqvist. Om upptäckten att bokstäverna kunde finnas på flera ställen. Samma krumelurer fanns på mjölkpaketet som i högläsningsboken som mamman läste och som barnet tittade in i. Vi talade länge om platserna för bokstäver och texter och hur de hade bidragit till en undran över vad de berättade.

Min tanke är att låta eleverna möta det lilla stycket här ovan för att återknyta till den där läsningen som vi fortfarande ägnar oss åt men som vi inte gör något väsen av. Så frågorna vi kan ställa är:

  • hur känner vi igen oss?
  • vad minns vi av våra tidiga upptäckter av vad som finns att läsa?
  • vilka texter minns vi?
  • hur läser vi dessa texter idag och varför?

Japp,

Så tänkte jag.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Hur lärde du dig att läsa?, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Skolmat och annat ätbart! | Etiketter | Lämna en kommentar

Konflikten på skolgården

På avstånd såg jag två pojkar. Den ena grät. Den andra stod nära och lade sina händer på pojkens gråtande kinder. Hans såg så snäll ut. Jag såg också när han förde sin ena hand mot den gråtande pojkens nacke och klappade honom försiktigt. När jag kom fram till dem  berättade de att pojken som tröstat hade råkat sparka till den som grät. Den som grät snyftade att det inte var meningen och att dom två är vänner. Men även om man är vänner kan det göra ont. Jag såg två killar som pratade så fint med varandra, tröstade så som man önskar att vem som helst kunde bli tröstad. Jag har alltid näsdukar i väskan och frågade om jag fick torka tårarna som nu kom allt glesare. Det fick jag. Sen tittade vi på den stora pinnen som killarna hittat och som de skulle bära iväg till något de höll på med.

Några minuter fick sjuåringarna gråta, trösta och leka vidare.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

Publicerat i Barns rättigheter, konflikthantering i skolan | Lämna en kommentar

Skolbibliotekets värde

Det står i skollagen att skolan ska ha ett bibliotek. Det kan tyckas vara en självklarhet att det ska finnas bibliotek på den plats där barn ska få läsa sig att läsa och skriva. Men det är lite si och så med biblioteken. Ordet bibliotek suddas ut och av det innehållsrika biblioteket kan det bli en tummetott. En hylla med böcker. Variationen kan vara stor. I somliga skolor är det biblioteket besökaren ser direkt intill ingången. I fönstren syns boktitlarna. Och barnen de lånar och lämnar tillbaka. De skolor som har få böcker frågar inte efter dem. De har andra prioriteringar. De som har skolbibliotek önskar mer medel och tycker att bokbeståndet är litet och önskar sig fler böcker att köpa in. Ett bibliotek behöver underhållas, uppdateras och inköp av böcker är en del av verksamheten. Det slår mig alltid att de som har mycket och rikt vill ha fler. Det är så det är med ett bibliotek som syns och där läsare fostras och underhålls. Rektorn avsätter en ordentlig summa pengar till biblioteket. I den bästa av världar. Och den bästa av världar kan en skola skapa med ett skolbibliotek som generöst låter eleverna möta böckerna.

På andra skolor måste man tala om skollagen, påminna om skolbiblioteket och påminna om att frågan om var biblioteket ska vara måste bli bestämt och beslutat. En sådan fråga kan ta flera år att besvara och därmed dröjer det innan biblioteket är på plats. Några år för en skola kanske inte är så många kan man tycka men i ett läsande barns liv är det viktiga år. Alla år är viktiga för eleverna som ska lära sig att läsa och att fortsätta att läsa. På en skola skulle Skolinspektionen komma och göra översyn. Då samlades skolans böcker ihop och kastades in i en tillfälligt uppställd bokhylla på en väl synlig plats. Vid närmare titt kunde man se hur titlarna stod upp och ner, inte stod i bokstavsordning och en och annan gammal studiebok gjorde sitt för att fylla ut hyllorna. Och eleverna de ser också. De ser hur illa böckerna behandlas. De är till och med trasiga och ofullständiga. Så blir det också för eleverna som ska gå i skolan. Ofullständigt blir det utan bibliotek.

Det man kan konstatera är att de som inte kan får ta hand om en så grannlaga uppgift att bygga upp ett skolbibliotek. Den som inte är intresserad gör sitt bästa och samlar ihop lite böcker så att det åtminstone ser ut som skolan läser. Skolbiblioteket behöver den kompetens som kommer med en skolbibliotekarie. I min värld är de två. Så stort skulle jag satsa. Men vad är då en skolbibliotekarie och ett skolbibliotek?

Det är en slags miljö som både hör hemma i skolan men också utanför skolan. Om man får besöka ett skolbibliotek,  lära sig att låna och lämna tillbaka, lära känna skolbibliotekarien som kan vägleda när allt som läst redan är slut och man famlar bland hyllorna, en plats att varsamt utbildas på. För efter skolbiblioteket kommer biblioteket i samhället. Biblioteket utanför skolan fungerar på samma sätt. Man lånar, man slår sig ner, man lär sig något om den hänsyn som kommer med bibliotekstystnaden och man vet hur man ska orientera sig. Ett skolbibliotek är därför en länk till samhällets gemensamma platser.

Jag är inne på ett av de många skolbibliotek jag besökt under åren. Jag möter några killar i årskurs åtta. De bullrar något, skrattar och pratar över travar med böcker. De har samlat på sig en trave ordböcker. Det är åt orden de bullrar, skrattar och pratar. De smakar på ord de aldrig tidigare sett och funderar över ord som är långa och konstiga.

– Fungerar det här ordet? frågar en av pojkarna.

De ska hitta på ett namn till sitt band. De har letat i många böcker. Utan bibliotekets ordböcker hade de inte kunnat leta och leka med orden. Skolbibliotekarien ser glad ut. Eleverna har varit här många, många gånger. De letar i böcker. Bekantar sig därför med dem. Läser lite här och där. För att de får, de kan och de vill.

Vill vi verkligen att barn och unga ska läsa så är det väl ett utmärkt sätt att visa det genom att ge skolan resurser i form av skolbibliotekarier, lokaler som kanske byggs för ändamålet bibliotek samt att det är omsättning på böckerna och därför behövs årliga investeringar i nya böcker och nya medier. Om vi menar allvar med läsandet ska det synas i skolan, i klassrummet och i verksamheten. Det handlar inte bara om att eleverna ska få kunskaper, de ska också läsa så att de kan utveckla sin läsförmåga samt att läsa för att andra världar finns att upptäcka, kaninhålen som ger en spegelvärld eller faktaböckerna som skapar en större helhet och grogrund för det specifika intresse som böckerna plötsligt kan ge eftersom de uppenbarar sig i böckerna. Och de där viktiga men lite mer privata hyllorna med pussarna, mensen och puberteten, de där böckerna som också måste finnas om hur det är att inte må så bra, inte ha det riktigt bra hemma eller när man funderar över vem man är, hur man är och vem man vill vara och bli.

Jag minns biblioteket i Sydafrika. Det var en internationell skola. Där hade lärarna både en läroplansrådgivare och ett bibliotek som är något av det finaste jag har besökt. I biblioteket var det tre eller fyra personer anställda. De visste allt om lärarnas kurser och kunde ge förslag på dikter, faktatexter och korta noveller som knöt an till det lärarna undervisade om. Jag drömmer om ett sådant skolbibliotek. Ett nav av innehåll med kunniga personer som inleder, vägleder och håller sig uppdaterad. Så när jag skriver att skolbiblioteket behöver en skolbibliotekarie så tänker jag egentligen att biblioteket behöver två skolbibliotekarier.

Ett skolbibliotek med skolbibliotekarier är den satsning som vi behöver. Skolan ska ge grundläggande läsfärdigheter men också främja för fortsatt läsande. Samhället kräver av oss att vi kan läsa. Vi pratar läsning år efter år. Det måste bli bättre säger vi. Sen ser vi siffror på att det inte blir det. Det är i skolan vi samlas. Det är i skolan vi kan göra skillnad. Det är där läsmotivationen ska främjas och med den bredden av det som finns att läsa. Hur ska man annars veta att det finns en bok som kanske beskriver just det man inte visste något om. Vill vi ha ordning på skolan ska vi ha ett bemannat skolbibliotek. Det är ordning och reda när vi verkligen gör slag i sak och verkligen menar att vi ska verka för att barn och unga kan läsa och att de fortsätter att läsa. Om vi ska ge värde så måste vi visa att vi menar att det har värde. Värdet av böcker, läsande och utforskande kommer med ett visat värde genom att upprätta ett bibliotek värt namnet och naturligtvis är det bemannat.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

OBS! Artikeln är något förändrad. Den finns i sin helhet i OPSIS Barnkultur no 3 2017. 

 

 

 

En del skolor med att biblioteket är det första man möter då man kommer till skolan kan man behöva fråga om var biblioteket finns och kanske i bästa fall hitta några h

Publicerat i Biblioteken | Etiketter | Lämna en kommentar

Manuset hit och dit och självförtroendet upp och ned

Just nu skriver jag på en bok. Eller rättare sagt, jag har skrivit boken färdig och manus är inskickat till förlaget. Nu väntar jag på det första korrekturet och den runda som sker då manuset tvättas, förtydligas och korrigeras. Naturligtvis ska otydligheter rättas till och så är det de där ”kill-your-darlings” som ska väck. Oj, så ont de kan göra när de ryker. Men oftast är det nödvändigt.

Mitt manusarbete har utbildat mig. Jag känner till en början mig stolt över det jag skrivit för att efter att ha skickat på sänd och genast fått nya ögon på det inskickade recenserat mig själv, och min text, hårt och skoningslöst.

– Så jäkla dåligt! hör jag mig själv säga.

– Men, åh, såg jag inte syftningen som gick helt åt skogen!

– Vad är det här för mening, hur blev den ens till!

Jag skickade iväg min text till en av de jag brukar skicka iväg mina alster till. Genast fick jag läsarens ögon. Jag skrev därför genast tillbaka – läs inte det jag nyss skickade – läs det som kommer om fem minuter. Åtta mejl gick iväg. Sen var jag lugn och trygg med min text.

Jag tänker på elevernas texter. Inte går de denna tuffa rond. Men visst behövs det en rond där vi läser varandras texter högt och där vi ger varandra frågor som gör texten tydligare. Visst ska vi låta eleverna vara stolta över en mening som de själva tyckte om och freda den för vårt tyckande. Något måste få vara bra för skribenten själv.

Det är mycket svårt att låta en text möta en läsare. Det är en känslig process. Men med tiden lär man sig. Man lär sig att den som arbetar med det redaktionella arbetet inte är en sträng lärare utan en uppmärksam läsare. Det som ska rättas till handlar om att texten når ut till läsaren och att läsaren kan begripa den utan att jag som författare sitter intill och förklarar.

Vi ger våra elever till uppgift att skriva krönikor, skriva sagor, fantasyberättelser och en och annan faktatext. Frågan är hur vi själva skulle skriva exempelvis en faktatext. Och en där vi själva inte valt innehållet. En faktatext om en gråsugga. Hur börjar vi? Vad behöver vi? Hur vet vi att det vi hittar är fakta och inte hittepå? Det vore roligt att skriva faktatexter tillsammans med elever där också vi lärare skriver om det vi undervisar om.

Och att våra texter också ingår in undervisningen och bedömningarna. Så brukade jag göra som undervisande lärare.

Hej HOPP! kära ni.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Hinder för lärande, Kollegialt lärande, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Lärare söker lösningar snarare än lärande

Lärare är lösningsorienterade. När vi inte hittar lösningar på våra dilemman påverkar det oss. Vi vill också gärna ha snabba svar på det vi inte har svar på. Vi vill hitta lösningar. Det är inte fel i ett sådant synsätt men det kan vålla problem. Inte alltid är vi hjälpta av råd när vi inte kan. Ofta ber vi om råd när vi själva känner oss helt rådvilla. Vi kan ha tappat det helt. Känner oss misslyckade och vill snabbt få ordning på de känslor som det ger.

Råd ges ju ofta av andra som vet. Att istället fundera över vilket lärande vi behöver när vi är villrådiga och står inför situationer som vi inte genast kan lösa. Ytterligare en aspekt av denna orientering mot lösningar kan vara att vi riskerar att finna tröst i den lösningen som kräver minst av oss. Ett annat sätt att tänka är att frågorna vi har kan betyda att vi behöver lära oss. Frågan blir då – hur känns det? Att lära sig något kräver en annan insats men leder på sikt till en förändring där vi sparar in både tid och känslor av hopplöshet och känsla av att inte kunna.

Ja, så tänker jag när jag läser Att leda mot skolans mål, 2016. Jag läser att:

en av svårigheterna är att lärare och skolledare söker lösningar på problem, medan forskare söker ny kunskap

Anders Arnqvist: ATT LEDA MOT SKOLANS MÅL red. Johansson/Svedberg 2016

Oavsett att behöver teorier och praktiker mötas. Om inte forskningen har någon relevans för den praktiska verksamheten så skapas parallella verksamheter. Den ena bubblan berör inte den andra. De som kommer ut som nya lärare får höra att nu kommer de ut i verkligheten och att nu börjar den verkliga utbildningen. Det som kom från studierna kan betraktas som meningslösa och verklighetsfrånvända. Så är det naturligtvis inte.

Men det säger något om det problemet som kommer av att snabbt tvingas lösa problem, under tidspress, och med krav på omedelbara resultat medan ett annat sätt är att samla upp en rad problem vi tampas med för att utifrån dessa skapa en kurs som gör att vi tillsammans utbildar oss.

Men också detta:

Forskningens logik är oftast retrospektiv medan skolans undervisning ska vara proaktiv och framåtsyftande (Håkansson, 2013)

Vilket betyder att skolans arbete kan ligga i framkant och ännu inte vara beforskad. Det betyder att vi kan bjuda in till resonemang och reflektion kring det vi är i färd med att upptäcka i skolan.

Jag tror vår iver att hitta lösningar inte alltid ger oss möjligheter att verka på sikt eller att vi alltid förstår vad våra lösningar på lång sikt leder till. Skolan behöver mer av reflektionsmöten där vi på olika sätt resonerar, funderar, utvecklar och medverkar till pedagogiska samtal med starka innehåll.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Formativ bedömning, Hinder för lärande, konflikthantering i skolan, Konsultation av något slag, Pedagogiska samtal, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Värdegrunden, Verkligheten, Vetenskap och teori | Etiketter | Lämna en kommentar

Jag funderar: Vad betyder ”En gång till” för ett litet barn

Jag leker med mitt barnbarn över facetime. Hon är nu 1 och ett halv år, 18 månader, och när hon tycker om något så säger hon ”gain”, ”gain” som betyder again. Hon vill därför att jag gör det igen och sen åter en gång till och så kan det hålla på i oändlighet. Ofta är det den som är äldre som ger upp och vill något annat. Ofta är det jag som avbryter med att ge något nytt att göra om och om igen med.

Men jag funderar över förmågan att säga ”again” och ”en gång till”. Eller vad som visas då ett barn säger ”mera” och mer. Man kan inte säga again och mera om man inte vet något om det som har gjorts tidigare. Man kan bara säga mer och again om det är något man har varit med om och som man har funnit lustfyllt på något sätt.

I mitt fall så sjunger jag sånger för mitt barnbarn. Samma sånger om och om igen. Jag ser hur mitt barnbarn nästan innan det tar slut påminner mig om att göra det igen, igen och åter igen. Det ger mig också en uppfattning om barnets förståelse för det ändliga. Men att det som är slut kan göras om och om igen, igen.

Ofta säger barn att de vill läsa samma saga igen och igen. Som pedagog tycker jag att vi ska se till fördelarna med att läsa en saga om och om igen. Barn etablerar förtrogenhet med innehållet, ges möjlighet att härma orden och grammatiken, känna igen sina egna känslor av rädsla, glädje och annat som kan komma fram genom boken men också att komma in i berättelsen om och om igen. Som pedagog ser jag bara möjligheter med den form av repetition som barnet själv önskar sig. Men då är barnet också den aktör som säger ifrån och visar fram sin vilja. Inte alltid är vi beredda att följa den utan aktiverar vår vilja och då uppstår en frågor om makt.

Men också det att barnet kan fråga om mer berättar ju också att de vet att saker och ting kan komma om och om igen. Det är en slags mentalisering av det yttre i relation till det inre, samt också en möjlighet att påverka att det trygga och välbekanta kommer tillbaka igen och igen och igen. Kanske man vågar sig på att tänka i termer av att barnet vet något om det som är konstant. Det som går att återskapa.

Vi behöver återskapandet, återberättandet, härmandet och samtidigt utforskandet av exempelvis lekens innehåll som bokens innehåll då det kommer till fördjupning av något bestående som vi kommer, genom upprepning, kunna komma ihåg.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Publicerat i Anpassning, Barns rättigheter, Kommunikationen, LÄSA I SKOLAN 2021, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Vetenskap och teori | Lämna en kommentar