Skrivtips från författarna och hur från mig

Läser några nyutgivna böcker på Nypon förlag . Längst bak finns det några frågor till författarna, bland annat denna:

Har du några tips till den som vill skriva böcker?

Nu kan man ju tänka att man kan korta ner den meningen och använda den i skrivundervisningen:

”Har du några tips till den som vill skriva?”

Jag tänker och visar hur:

Här finns ordet vill. I skolan omsluts det eleverna gör med ska. Det är svårare att skriva om man måste och ska. Det blir mycket svårt om man inte får modeller för hur man ska skriva eller tid att tänka på det man kan skriva. I kursplanen för ämnet svenska, Lgr 11, sid 222, står de tre viktiga orden:

Tänka, kommunicera och lära.

Tid att tänka betyder att man ger eleverna tid så att det man ska skriva kan få gro lite. Jag brukar lösa det med att presentera en text, några rader som vi diskuterar i klassen och som sedan sätts upp väl synligt för att man ska få just tid att tänka. Jag hade flera vackra, intresseväckande och upprörande texter i klassrummet. Och eleverna tänkte, kommunicerade och lärde sig om dem. När de hade varit uppe en tid frågade jag eleverna om de kunde formulera sig runt det de tänkt och kommunicerat. Eftersom det ofta fanns flera texter i klassrummet behövde jag inte styra in på att en uppgift. Eleverna kunde välja skrivuppgift. Hur som helst. Vi skrev. Mycket. Ofta. Gärna.

Tänka ihop med författarna:

I boken Vikarien svarar författaren Thomas Halling på frågan

Kan du ge råd till den som tycker om att skriva?

Läs mycket, skriv mycket och se till att träffa andra som skriver. Läs för varandra och lyssna på varandra.

I Hemligt sms svarar författaren Emma Fäldt på frågan

Har du några tips till den som vill skriva böcker?

Skriv något du själv skulle vilja läsa. Något du tycker är roligt, spännande och intressant. Läs texten högt för dig själv. Då hör du lättare om något behöver ändras. Och tänk på att det ska hända saker ofta, annars tröttnar den som läser.

Jag skulle använda författarnas svar och diskutera dem i klassrummet. Jag skulle också be eleverna formulera sina egna tankar kring att skriva och formulera sig. Genom alla elevers, och också min, kan vi skapa en vägg full av beskrivningar av hur och varför vi skriver. Då läser vi varandras texter. Delar och skapar gemenskap. Också de som inte tycker om att skriva har något att säga om hur det är att skriva.

Det pedagogiska samtalet

I det pedagogiska samtalen kan vi också lyfta frågan – hur vi själva skriver, när och varför – så kan skolan bidra med berättelsen om hur, varför och när vi skriver.

 

 

Posted in Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Textsamtal, Undervisningen | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Den meningsfulla högläsningen; ett brev och idéer

den-meningsfulla-hoglasningen

Hej Ann-Marie!
Jag läste din bok Den meningsfulla högläsningen i går kväll innan jag skulle sova. Men sedan gick det inte att somna då det poppade upp läsidéer hela tiden. Jag var tvungen att tända lampan och skriva ner mina tankar på lärplattan. En idé jag ska starta med till nästa klass med förskoleklasselever är att göran en tandtappartavla. När vi sätter upp en tand på tavlan får den elev som tappat tanden välja att höra en liten pixi-saga. Böckerna ska naturligtvis ligga i en vacker låda. Att tappa tänder och få en peng i all ära men att tappa en tand och få en saga är mångfalt mycket bättre och givande.
Tack för bra läsning.
/Chris

Posted in Högläsning, Lektioner och lektionsförslag | Tagged , , | Leave a comment

Undervisning: Ett uppslag matematik

Undervisning: Ett uppslag matematik:

Gör så här:

  • Be alla elever ha en bok, vilken som helst, gärna skönlitteratur. Bedöm inte elevens bok. Du har också en bok. Allt som eleverna ska göra gör du också. Skapa alltid ett vi.
  • Slå upp boken på vilken sida som helst. Du har då ett uppslag framför dig.
  • Leta matematik i texten: Siffror, antal, årtal. Låt eleverna upptäcka och delge.
  • Leta under en minut. (Minuten är viktig, inga långa fem eller tio minuter. Korta och intensiva).
  • Dela med sig; dela med klasskamraten intill under en minut. Två och två.
  • Dela med sig; de två vänder sig till ett annat par. Dela med sig bland fyra.
  • Dela med sig med alla. Klassrumsdelandet. Låt det ta tid.
  • Modella genom att själv beskriva vad du hittade och ur vilken bok. Modella hur man anger källa och hur man läser upp sina meningar:

– Ur boken Labyrintens hemlighet av Ritta Jacobsson hittade jag några ord och meningar som jag tänker kunde vara matematiska eftersom de anger antal, tid och förhållande. Jag har studerat sidorna 24 till 25 och fann följande:

  • Bokens sidor: Sidan 24 och 25 står längst ned på respektive sida
  • Uttryck och begrepp: ”andra sidan”
  • Plural: ”Hörlurarna” – inte en hörlur utan …
  • Meningen: ”Är hon tretton eller är hon tre? tänkte Oliver. Hur skulle han stå ut med henne i nästan fyra veckor?”
  • Tid: En kort stund
  • Mening: ”Om vi missar vårt flyg tar jag pengar till nya flygbiljetter från ditt konto.”
  • Uttryck: De andra matgästerna … hur många kan de vara? Vilken är platsen?
  • Tid och uttryck: ”kastade en blick på klockan”

Lärarens förhållningssätt är generöst och nyfiket. Inget ifrågasättande eller visat missnöje. När man inte förstår hur eleven tänkt – be eleven berätta:

– Berätta mer?

När alla elever har fått delge sina texter och eventuella matematiska ord och begrepp kan vi tillsammans skapa frågor. Att skapa frågor gör att vi kan fördjupa oss men också börja skriva. Vi tänker, kommunicerar och lär oss:

Mina frågor är:

  • Plural: Hur många ord finns det i mitt uppslag som i skriven form inte är en utan fler. exempelvis hörlurarna?
  • Pröva uttrycket: Att kasta en blick på klockan. Vilka tider skulle vi kunna ange och hur exakt? Låt oss tänka att vi alla kastade en blick på klockan. Hur exakt skulle vi kunna ange tiden? (Timme, minut, sekund samt dag, månad och år). Hur vi kan se detta beror på vilken klocka vi studerar.
  • Skapa en bild av de andra matgästerna: Hur ser det ut på restaurangen? I vilka konstellationer kan man sitta som matgäst?
  • På hur många sätt kan vi använda begreppet ”andra sidan”? Ge exempel på meningar. Skriv så många du vill.

Anne-Marie skriver om ”andra sidan”:

  • På ”andra sidan” av vägen satt en liten ekorre.
  • ”Den andra sidan” kan vara en boktitel som är väldigt läskig.
  • En ”annan sida” av saken är att …

Ha det så roligt. Låt det ta tid. Låt varje elev komma till tals. Låt bokens titel cirkulera. Boken som har orden brukar väcka uppmärksamhet och det gör att vi också blir nyfikna på vad boken handlar om.

 

 

 

 

 

Posted in Boken i undervisningen, Frågekonsten, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Textsamtal, Undervisningen | Tagged , , , | Leave a comment

Inte så privat

Fick denna teckning av en som lyssnade till en föreläsning jag höll

– Du är inte så privat, sa någon jag samtalade med. Inte på Facebook. Så när du skrev det du skrev satt jag och grubblade på om det var ett bokcitat eller om det var något vackert, eller om du berättade något som var svårt och sorgligt. Jag tänkte att den som ser det jag skriver på det viset känner mig väldigt väl.

Jag sträckte ut min hand och nuddade en verklig människa. En som satt precis framför mig. Det var fint. Väldigt fint.

Posted in Skriver om ditt och datt | Leave a comment

Dagboksråd 1968 – en text att jämföra med idag

IMG_2917-001

Jag hittade en massa dagböcker på en loppmarknad. Jag köpte dem för en krona styck och bar hem dem för att studera dem. Dagböckerna hette Evas kalender. I den från 1968 kunde vi Evor lära oss om skönhet, hemtrevnad, konversationer, saker att göra, pyssel och annat. Bland annat om självförtroendet:

Naturligtvis ska vi inte jämföra oss med Stjärnor. Men vi kan också försöka ta vara på de tillgångar vi har. Tänka på hållningen och spänsten, hålla efter figuren och framför allt tycka att det är viktigt att vara välskött. Det är det nämligen. Vet man med sig att man är hel och ren och doftar gott och har på sig kläder som man tycker om, då känner man sig tillfreds. Och man kan möta sin omgivning utan några hämmande funderingar på hur man själv tar sig ut.

/ … /

Förresten kan du ta och slå upp sidan 36. Där berättar Eva Ljungberg, en av Sveriges bästa och mest anlitade fotomodeller, om när hon var tonåring och försökte hitta sig själv.

Då går vi från sidan 9 till sidan 36:

Jag var dixie och en dixie var ungefär klädd som ett mod. Hade långt hår, alltid långbyxor och jättestora tröjor. Det var ett slags uniform och man reflekterade aldrig över om kläderna klädde en eller inte. Så blev jag lite äldre och upptäckte plötsligt att jag såg läskig ut i dom där kläderna. Ville bli annorlunda. Började granska mitt utseende och blev ganska missnöjd. Lång och bening var man ju och jag har alltid bekymmer med håret och hyn, Förut identifierade jag mig med gruppen. Plötsligt var jag helt nollställd. Hade inte längre något ideal att efterlikna.

Ja, så berättar Eva Ljungberg, svensk fotomodell i världsklass.

IMG_2919

Den som hade Evas kalender 1968 har gjort små anteckningar:

  • 8 februari 1968: Biologiskrivning
  • 12 februari 1968: Svenskskrivning
  • 13 februari 1968: Engelskskrivning
  • 21 mars 1968: Härligt väder. Varmt och soligt. 12 grader.
  • 3 maj 1968: Min födelsedag

Dagboken är sönderläst men få dagar med noteringar. Jag minns att vi använde dagböckerna strängt – man fick bara läsa det som stod skrivet på de sidor som rörde den specifika månaden. Var det mars så läste man bara de sidor som hörde ihop med mars.  Och man läste dagböckerna tillsammans med kompisar. Vi sydde och virkade, och knåpade och undrade om vi dög som dem vi var.

IMG_2920

Posted in Verkligheten | Leave a comment

Thulins kappa och Gogols Kappan

– Förlåt, men jag måste få säga, din kappa är … makalöst vacker.

Jag går där i min kappa och ser hur kvinnor pratar om den, hur de går ihop med sina huvuden och viskar, pekar. Många frågar. Var har du köpt den? Var finns den att få tag på? Säljer du den du bär på dig?

P1360788

 

Närhelst jag bär en kappa som jag tycker om tänker jag på den litterära, den som Gogol skrev. Den heter kort och gott Kappan. I förordet till den utgåva jag har kan jag läsa en hel del spännande frågor som mycket väl kan vara för undervisningen i och om text:

  • Så vad vill berättelsen egentligen säga
  • Hur ska vi läsa den?
  • Är det medkänslan med de små och undertryckta som är det viktiga?
  • Ska vi lägga tonvikten vid den fantastiska och groteska belysningen av Petersburg och dess människor som en bild för livets osäkerhet?
  • Eller är det berättarens röst vi först och främst skall lyssna till, han som leker med genrer och berättarformer, en magiker som lurar läsarna att än gråta och än skratta så vi till sist inte vet vad et ena börjar och det andra slutar?

Det finns inga entydiga svar på hur vi ska läsa den korta berättelsen, skriver Nils Åke Nilsson i förordet. Men ett vet jag. Vi ska läsa den:

Det händer sig att den gamla kappan är alldeles utsliten, så utsliten att skräddaren inte längre kan rädda den utan mer eller mindre befaller om att vår Akakij Akakijevitj att göra sig en ny:

Vid ordet ”ny” svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra. runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa.

– En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag inte råd till.

– Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn.

– Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den …?

– Vad en sådan skulle komma att kosta?

– Ja.

– Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade  Perovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde.

– Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj – och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet.

– Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra.

Läs vidare… på sida 34. Läs gärna innan också. Läs sedan från pärm till pärm och dela en litterär kappa med alla andra som känner till den.

Jag tycker om min kappa. Idag träffade jag Camilla Thulin på en perrong och gick fram till henne och berättade om min kappa. Jag gav henne en kram. Sa tack och hej HOPP!

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , , | Leave a comment

En klassiker för källkritiken

P1330520

Att börja tro. Att vilja tro. Att börja ana att det har funnits, vaggas in i att det är möjligt och att det går och sedan inte vilja överge den sanning som boken övertygar om. Jag har utan att känna till berättelsen läst Jean Giono ”Mannen som planterade träd”. Jag väljer den för jag tycker om titeln. När jag läser blir jag övertygad om att det som äger rum verkligen har gjort det. ”Mannen som planterade träd” är en berättelse om en märklig människa författaren har mött. Mannen är noggrann och långsam. Han väljer ekollon noggrant för att plantera träd. Det fina med träd är att om man är äldre kan man aldrig se träden då de är stora och starka. Man planterar för andra. Det är därför en berättelse också om att tänka långsiktigt:

Han hade insett att hela trakten höll på att dö till följd av trädbrist och, tillade han, eftersom han inte hade något viktigare att göra hade han beslutat sig för att rätta till detta sakernas tillstånd.

Gioni, Jean, Mannen som planterade träd, 2015, s. 17

Om man planterar träd gör man det för andra. Det är en så långsam process för träd att växa till och på sikt förändras växtlighet, jordmån, vattentäkt och människors och djurs livsförutsättningar:

Men förvandlingen fortgick så långsamt att man vande sig vid den utan att förvånas.

Ibid, s. 23

Också Malin Lagerlöf skriver om långsiktigheten i ”Dagbok från ditt försvinnande” (2016):

… ingen planterar träd längre, eftersom den moderna människan saknar den typen av tidsperspektiv. Det enda som går att sälja i plantskolorna är snabbväxande japanska träd eftersom folk vill ha resultat nu, inte om fyrtio år.

s. 103

Jag tror att det var Francoise Sagan som sa ”Jag tycker om folk som planterar alléer.”

Jag har alltid tyckt om den där osjälviska långsiktigheten. Jag blev därför så övertygad om att mannen som planterade träd verkligen hade funnits. Då berättelsen är 35 sidor lång är den möjlig att högläsa för elever. Den väcker en hel del frågor och funderingar kring hur vi lever idag, hur vi ser på långsiktighet och vårt samspel med naturen. Jag försökte att inte läsa berättelsen som om den var sann, utan påhittad, men var så övertygad att mannen nog ändå funnits. De här diskussionerna skulle vi kunna ha tillsammans med eleverna. De får lyssna till en modern klassiker och språket som kommer med den. En annan lektion, lite längre fram, skulle jag läsa efterordet, dvs, hur berättelsen kom till och vad den medfört för läsarna. Efterordet är på 8 sidor och är också lämplig att högläsa. Berättelsen skrev på uppdrag av Reader´s Digest där man önskade att författaren skrev en berättelse om en märklig människa och det rabalder som blev då man efter att ha forskat i saken funnit att mannen inte fanns utan var uppdiktad.  Och författaren själv tyckte det var komiskt att ge en författare uppdrag att skriva då en författare:

… att fråga en författare – vars yrke är att uppdikta historier – om den märkvärdigaste människa han någonsin träffat, utan att begripa att den människan måste bli ett barn av hans fantasi.

s. 42.

Hur som helst så reste läsare till de i boken angivna platserna för att se med egna ögon. Hela boken är en berättelse om källor, hänvisningar, platser, namn och hur vi själva gör dem sanna och verkliga. Vi vill tro på möjligheten att det hela är sant.

Posted in Källkritik och undervisning | Tagged , , , , , , | Leave a comment