Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.
– Vi får göra ett undantag, säger vi ibland.
Vi säger så när vi inte längre vet vad vi ska göra. Om vi medvetandegörande det vi föreslår som undantag kan det visa sig vara just den anpassning som ska göras.
Låt mig åskådliggöra med ett exempel:
En elev med många diagnoser ville plötsligt delta i en springtävling. Det hade tagit mycket av lirkande och uppmuntran att få eleven dit. Och det var en glädje för assistenten att eleven plötsligt ville. Men väl vid springplatsen uppstod nästa problem. Det att man måste vänta på sin tur. Det här blir nu problematiskt för eleven kan inte vänta. Att vänta är svårt och eleven ser inte de andra utan är bara fokuserad på att springa. Att lära sig att vänta är ett pedagogiskt innehåll och kräver övning och ledning. Det är ett annat moment som kräver precis lika mycket övning och träning.
Men just nu hindrar det eleven och assistenten. Om vi då gör ett undantag betyder det att vi tänker att vi ser mellan fingrarna på detta brott mot att vänta på sin tur men att vi inte tänker ändra något annat än för just denna gång. Vårt ordbruk blir att prata om undantag och vår attityd är vårt överseende verkar vi inte för elevens fortsatta möjlighet att delta. Om vi väljer att se en utveckling och att varje barn kan få lära sig men att barn och unga behöver att vi vågar se bortom form, dvs, att vi ska stå i kö och att man inte får tränga sig, till att eleven kan och får delta. Eleven har ingen aning om att det finns ett kösystem för att springa utan har med vägledning plötsligt fått en lust att delta. Då måste vi ta vara på det som sker. De andra eleverna bemötte eleven med – Så kul att du vill springa – och ville heja på men fick höra lärarna diskutera hur man gör med kön och att detta inte duger – Vad ska de andra eleverna tänka? och Tänk om alla elever börjar göra så här?
När en assistent kommer med eleven är assistentens roll att möjliggöra för eleven att delta. Det betyder att ett arbete ligger bakom det faktum att eleven är där och just nu vill. Om vi behöver diskutera hur vi gör ska detta lyftas i ett pedagogiskt samtal där alla kan fundera över den anpassning som kom och huruvida vi ska se det som ett undantag och att vi fortsättningsvis inte ska rucka på regler och former eller om vi tillsammans ska lära av enstaka fall och se vad det är vi kan göra annorlunda för fler. Att vänta på sin tur måste vi alla lära oss och vi är olika rustade för det, det gäller naturligtvis också för oss vuxna. Vi suckar och blir irriterade, vi gillar inte när folk tränger sig, vi ger upp för minsta kö och lämnar den för att göra något annat. I skolan är allt vi gör en slags utbildning. Att lära sig vänta på sin tur kräver att vi uppmärksammar att det är något vi måste utbilda i och att vi oavbrutet tvingas träna på det.
Min erfarenhet är att om vi ser till varje elevs lärande och gör anpassningar för att möjliggöra för delaktighet, medverkan och lärande kommer eleverna lära sig att så är det och det gäller också när jag behöver samma. Eleverna brukar inte bekymra sig att vi får göra på olika sätt, tvärtom, de lär sig också att om jag själv behöver något kommer jag bemötas värdigt och vänligt. Man lär sig också att kompisar får hjälp att vara med och att lärare handlar så. Hur vi lärare lyssnar och hur vi hjälper och möjliggör påverkar alla elever. De ser att vi försöker, vill och tänker ut pedagogiska svar på de utmaningar som uppstår. Det betyder trygghet för alla elever.
Nästa gång du tänker undantag – fundera över om det inte är en anpassning du gör. Skriv ner det du möjliggjorde och vad som ägde rum när du gjorde det du gjorde och på vilket sätt det bidrog till att eleven deltog.
Hej HOPP!
Anne-Marie
