Högläsningen, samtalet och gemenskapen ur något gemensamt

Med sexorna högläste jag ur Pippi Longstocking och kapitlet som handlar om när Pippi går till skolan. Det är ett underbart kapitel. Jag kan inte läsa det utan att själv skratta. Jag hade önskat att det satt några andra i klassrummet under högläsningen och lyssnade till samtalen berättelsen väckte. Någon som glömt att skolan också kan vara rolig och innehållsrik. Någon som kunde lyssna till skratten. Om samtalet om lärare som är si och så. Om att göra saker som man tror är bra och den livliga diskussionen om när den vänliga fröken hälsar ”lilla” Pippi välkommen till skolan men att samma lärare påminner Pippi om att hon är ”stor” nog att kunna.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

Posted in Astrid Lindgren, Föreläsningar jag ger, Hur lärde du dig att läsa?, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Väck läshungern | Tagged , , , | Leave a comment

Mer hyss än dåligt uppförande

 

 

 

 

 

 

 

 

I efterhand tänker jag att det nog var rätt roligt ändå. Eleven som störde ordentligt var påhejad av sina klasskamrater, det busades och det ville inte lugna ner sig. Så är det ibland. De andra eleverna uppmuntrar bakom ryggen på läraren och den som börjat göra lite bus fortsätter för att det inte går att avsluta. Inte heller fungerar det när jag säger till. Det behövs något annat.

Så ringer det ut. Klassrummet är tomt. Det knackar på dörren. Där står eleven. Vill komma in. Vill ställa till rätta. Tittar på mig. Undrar hur det blev för mig. Jag ser barnet stå där framför mig. Barnet ser upp mot mitt ansikte. Jag ser ner på barnet. Ser hur barnet vill göra gott. Jag säger ingenting om det dåliga buset. Jag säger ingenting om nästa gång. jag säger ingenting om hur man sköter sig i klassrummet. Jag nickar bara. Jo, jag vill gärna att det blir som det var innan. Eleven gör det eleven vill göra. Reparera både i rummet och till läraren.

När eleven går är allt som vanligt igen. Inom mig ler jag. Känner värme för eleven. Jag tänker på Emil och hans hyss. Jag tänker att allt inte ska anmälas som dåligt uppförande. Jag skulle vilja vänta tills jag finner en lösning eller en lösning ges mig och eleven. Ibland är eleven själv bärare av lösningen. Då gäller det att visa att jag håller för det som sker här och nu. Inte gå tillbaka och banna för att jag tror jag måste. Det finns något i ett hyss också. Kreativitet bland annat. Att hitta på något. Få uppmärksamhet. Tillrop av klasskamrater. Det jag kan göra är att:

  • uppmärksamma behovet av att bli sedd
  • uppmärksamma reparationer och välvilja
  • uppmärksamma hur klasstrycket kan vara och därmed bidra till förändringen
  • uppmärksamma mina egna insatser och vad de grundar sig i för erfarenheter och eventuella teorier

I det mesta hämtar jag näring till tankegångarna ur Astrid Lindgrens berättelser. Att man som vuxen måste fundera över vilka hyss man själv gjorde en gång och om man inte kommer ihåg att man gjorde det få frågan igen, om hyssen man inte längre kommer ihåg för att man blivit för vuxen för barns bästa.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Läs gärna Än lever Emil i Lönneberga.

Posted in Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, konflikthantering i skolan, Ordning och reda, Relationer och vänskap | Tagged , , , , | Leave a comment

Mitt tacktal för mottagandet av Open Minds demokratipris 2019

Kära kollegor, lärare, Frienet-vänner
Tack kära jury för det fina priset i demokratins namn. Open minds. Ett öppet sinne.

Jag kan dessvärre inte närvara men närvarar med mina ord. Någon av er läser upp mina ord. Så fungerar gemenskapen. Vi hjälper varandra. En tänkare från förr kan bäras vidare i handling idag. Det finns därmed ingen frånvaro.

Celestin Freinet hade en nedsatt lungfunktion och den tvingade honom att spara på sig. Jag har också en nedsatt lungfunktion. Det har gjort mig långsam ibland, och som barn blev jag en som tittade ut mot den närmsta världen, undrade över människorna, hur de gjorde och vad de gjorde, hur de såg ut när de tänkte och vad de sa när de berättade.

Jag lärde mig att delta utan att säga något, inte avbryta eller lägga mig i för snabbt. Att ha en nedsatt funktion kan innebära att andra funktioner utvecklas. Som att vara närvarande, lyhörd och nyfiken. Trots det är det också en övning. Tillsammans med eleverna handlar det om att tygla sin iver och sin brådska. Att värna ett slags nu och inte springa ifrån möjligheten att vara i den.

I denna moderna tid skyndar vi. Stress gör oss upptagna. Barn behöver inte vuxnas stress. De behöver inte upptagna vuxna. Barn behöver vuxna som inte svarar omedelbart på deras kluriga frågor utan bejakar frågorna och säger att det där var en spännande fråga – den fick också mig att tänka – nu får vi tänka tillsammans. Barn behöver kontakten och vi behöver kontakten. Inte mellan ojämlika utan genom genuina frågor som gör att vi får tänka, lösa och lära tillsammans.

Barn frågar för att de kan tänka men också för de vill ha kontakt. Jag har ägnat mig åt att skriva ner elevernas frågor och funnit dem så intressanta att jag infört dem i undervisningen.

Frågor som:

  • om man står på månen ser man upp eller ner på jorden då?
  •  ingår vattnet i vattenkranen i vattnets kretslopp?
  • Varför finns det så många olika omslag till samma

    berättelse?

  • Hur spiller man tid?

Frågor som gör att vi måste röra på oss. Undersöka. Grubbla. Fråga vidare.

Skolan ska inte korvstoppa så att frågan dränks i för stora svar och leder till att frågan dör. Vi ska näras med tillräckliga svar så att frågan får leva vidare. Frågan utbildar oss. Jag frågar kring innehåll och visar eleverna att jag frågar. Jag tänker högt och får eleverna att tänka tillsammans med mig:

– Men hur menar de att jag ska tänka här? Vad finns det för underlag för att påstå detta?

Elever är hjälpsamma. Genom att ställa mig själv frågor kommer eleverna att vilja hjälpa till. De ger förslag hur jag kan tänka. De har andra sätt att lösa saker och ting än hur vi vuxna.

Barns innehåll är en oumbärlig del i gemenskapen att lära. När vi lär tillsammans upptäcker vi att vi tillsammans inte behöver konkurrera med varandra utan att vi berikar ett innehåll med flerstämmighet där lärarens röst och elevernas röster är lika viktiga.

Jag minns eleven alldeles nyss. Årskurs två. Flera diagnoser. Speciella intressen. Skrek nej till sagornas hittepå. Såg inget mellan raderna. Det som sägs är det som går att förhålla sig till. Fakta det viktigaste. Varje rad med faktainnehåll som mat för en hungrig. Jag försökte förstå hur eleven tänkte och hur det var att ha en diagnos som alla lade framför eleven och som reducerade människan till några bokstäver. Eleven berättade om sin diagnos. Kunde allt om den. Fakta handlar det ju om. Och så gick tiden. Vi diskuterade faktainnehåll som mineraler och bergarter, kol 14 metoden, årtal när Disneyfilmerna gavs ut samt vad det periodiska systemet innehöll och vilka bokstäver som förkortade exempelvis arsenik. Jag deltog i kunskapsområden jag först inte var intresserad av men som jag blev intresserad av eftersom eleven återgav fakta och frågade om varför och relaterade till något som verkade vara något vi hade gemensamt.

En dag säger eleven
– Du och jag, vi har samma diagnos. Vi gillar fakta. Vi har mycket svår ADHD. Visst?

Jag nickade. Närmare eleven hade jag aldrig varit. Vi två. Vi med diagnos. Vi som gillade fakta. Vi som hade ADHD. Jag hade lärt mig av att inte tro mig veta utan delta för att lära. Jag insåg att eleven fått en spegel. Vi två, som Alfred och Emil i Lönneberga, den som är där och som låter barnet spegla sig i en annan, utan att försvinna bort och skrämmas av det okända, utan sitta kvar. När eleven tog min hand och vi gick fram på skolgården kände jag mig som en människa. Det är den form av skola jag vill lära mig av.

Jag mottager det vackra priset OPEN MINDS gör jag det som lärare i elevens tjänst.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Stå ut med motståndet inom sig själv

Att skapa en förändring, liten som stor, kräver uthållighet. Uthålligheten behöver stöd i kunskaper och tidigare genomförda förändringar. Det räcker inte med en vision. Man behöver också kunna visualisera vad det är man vill uppnå. När jag förändrar undervisningens form har jag ofta eleverna mot mig. De vill ha det de är vana vid. Tråkigt kan de säga men göra uppgifterna på det sätt jag möjliggör för dem. Jag vacklar inte i mig själv. När jag vacklar måste jag söka stöd i det jag vet om undervisning, samtala om det jag kan och strävar för, öppna böckerna för att läsa på och läsa om. När vi säger att vi har gjort det här men det fungerade inte har vi ofta kommit in i tvivel och mött ifrågasättandet.

– Ska vi göra det här jämt? frågar eleven.

Ja det ska vi göra jämt, svarar jag. Därför att det är ett återkommande arbete att utveckla sitt språk. När jag hör eleven sucka trött av faktum ser jag samma elev arbete idogt med det som ligger framför eleven. Det är detta jag ska fokusera på. Hur eleven möter den förändring jag kommer med, härbärgera motståndet och envist kravla vidare i det som kan utvecklas till något eleverna förstår som undervisning och lärande.

Jag har gjort det så många gånger. Förändrat i rådande struktur. Mött motstånd. Mött arbetsinsatser. Sett lärande och genom det återge det till eleverna. När jag fått igenom det jag vill kommer eleverna ofta att också önska sig mer av det vi då har och ger i skolan.

Det är då vi tvivlar på vår förmåga som vi ska utforska densamma. Tvivlet är inte farligt. Tvivlet är viktigt men behöver ventileras och ges tillräckligt med näring för att tvivlet ska ersättas med vilja och nyfikenhet och fortsatt lärande utveckling hos läraren. Hos oss. Hos mig.

 

Hej HOPP till dig från mig,

Anne-Marie Körling 

Posted in 90 sekunders högläsning, Boken i undervisningen, Klassrummet, Kollegialt lärande, Pedagogiska samtal, Undervisningen | Leave a comment

Över boken är vi tillsammans i ett innehåll

Jag är inbjuden att högläsa på Alfons Åbergs hus i Göteborg. Det fina är att barnen kommer fram i olika takt och deras föräldrar är medläsare i texten eftersom jag bjuder in dem till det. Vi repeterar meningar ur boken och de vuxna härmar. Det blir ett rum som vibrerar av ord och meningsbärande innehåll. Detta omsluter barnen.

Två som läser har en bok mellan sig. Den är i fokus. Det är den som skapar samtalet, frågorna och de egna berättelserna. Det är boken som låter oss möta varandra. Ett uppslag ur boken kan göra att vi utbyter tankar och funderingar.

Jag sitter med tre elever. Vi är fyra över boken. Den ligger uppslagen med både text och bild. Jag högläser för gemenskap med innehållet även om eleverna kan läsa själva. De följer med ögonen. Samtalet som följer handlar både om oss själva, om det vi läst och orden vi fått låna. Frågorna kommer utan rädsla för betyg eller för bedömning. Frågorna handlar om det vi undrar om eftersom vi tänker och vi tillåts göra det tillsammans.

Eleverna frågar:

  • Vad menas med ”adore”?
  • Varför beundrar man någon?
  • Vad är det att bli beundrad?

Någon säger. Så ensamt det måste vara att vara beundrad. Jag tänker på ”Man vill bli älskad…” ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Berättar om den texten. Så får ett innehåll ringar på vattnet. Jag kallar det gemensam undervisning. Vi påverkas som lärare och som elever. Vi har ett innehåll tillsammans.

På en skola i Washington DC kommer vuxna högläsare till skolgården. Högläsarna kommer från närliggande arbetsplatser och gör frivilliga läsinsatser på skolan. Varje högläsare har ett antal elever och följer dessa under terminens gång. En högläsare jag samtalade med berättade att först handlade det om att göra en insats för att verka för språk och läsning men över tid blev högläsaren också engagerad i elevens välmående och lärande utveckling.

Högläsning handlar lika mycket om relation men relationen byggs upp av gemenskap med något. Boken och dess innehåll är ett sådant.

Läs mer tillsammans. Högläsning har ingen åldersgräns. Gemenskap behöver vi alla. Det handlar inte heller om att lära barn att läsa utan läsa det de ännu inte kan läsa på egen hand.

Hej Hopp kära ni,

Anne-Marie Körling

Posted in 90 sekunders högläsning, Biblioteken, Föreläsningar jag ger, Hur lärde du dig att läsa?, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Relationer och vänskap | Tagged | Leave a comment

Virusord, virusord och elevers virusrädsla

Varje dag frågar eleverna om coronaviruset. En del är rädda, oroliga. Andra inte. Några elever säger att vi har överlevt Spanska sjukan och pesten. Vi klarar det här.

Varje dag hör jag frågor och samtal om coronaviruset. Rädslan för att viruset ska komma närmare, kanske hit till Sverige. Det gäller att besvara med lugn och prata om det sakligt. De frågor eleverna ställer är frågor som de önskar svar på. Det betyder inte att man ska lägga ut sin egen oro utan hålla sig till det som cirkulerar bland eleverna. Det går att hämta uppgifter, stöd och råd hos Folkhälsomyndigheten.

Det gäller att fånga upp det eleverna vill och behöver ventilera tillsammans med vuxna. Det betyder att vi kan ge dem kunskaper och svar på frågor. När vi inte har svar kan säga att vi ska försöka ge svar efter att vi har noga sökt den och vägt dess giltighet.

Anne-Marie Körling

 

Posted in Verkligheten | Leave a comment

Undervisning: Frågorna bär också information – vilken information bär de på?

Frågor brukar jag undervisa mycket om. I matematikundervisningen går vi igenom frågans uppbyggnad och begrepp, enheter och information. En elev i årskurs åtta sa att om man arbetade så här så blir uppgifterna mer begripliga och man kan hämta information ur frågorna. När man väl gör det kan man också ställa sig kritisk och föra in kritiken i sitt svar men utan att överge frågorna.

Om detta skriver jag i mina flesta böcker men framför allt i Undervisningen mellan oss (2016), läs vidare där.

MATEMATIK: Låt oss studera en enkel matematikuppgift (dvs frågedelen av uppgiften) : 

Hur många apelsiner köpte Elin för 15 kronor?

Svaret bör då innehålla orden:

  • Elin
  • köpte
  • apelsiner
  • 15 kronor

Underförstått och förväntat är att vi också ska svara på:

  • antal apelsiner

ENGELSKA: Låt oss studera en fråga på engelska:

– You want me to tell Julian to come and talk to you?

Svaret bör då innehålla:

  • Julian
  • want
  • come
  • talk
  • tell

Svaret bör komma från första person varför tilltalet you (om det är en enskild) måste besvaras med I – samt tilläggas med artighetsfraser eftersom engelskan flödar av dem samt ytterligare tillägg på det sätt man önskar besvara frågan:

Svaret kan därför bli på olika sätt men jag ger ett exempel:

  • Yes please, I would very much like/want you to tell Julian to come and talk to me about the things that happened yesterday.
  • Svaren kan varieras i oändlighet men vi prövar att låna frågans innehåll.

SVENSKA: Låt oss studera en fråga ur ett prov:

Beskriv hur du uppfattar hur slagsmålet börjar och vem det är som ligger bakom det?

Ord/begrepp som du kan låna ur frågan är:

  • uppfattar
  • beskriv
  • slagsmålet
  • vem
  • vem ligger bakom det/slagsmålet
  • börjar

Det du också måste ge i ditt svar är:

  • en beskrivning
  • din uppfattning och ditt perspektiv
  • en saklig beskrivning av slagsmålet
  • hur du förstod upprinnelsen
  • vem du uppfattade låg bakom utan att peka ut denne som den skyldige

Jag har arbetat så här i många, många år. Det gör att eleverna börjar studera frågor på ett annat sätt och med en större nyfikenhet. Vad kan frågan ge dem för ledning, vad är det för ord de måste återknyta till i sina svar.

Tänka och grubbla på frågor som läsande lärare:

Och litteraturen ger oss en mängd möjligheter att lära oss mer i konsten att ställa just frågor och i dem hitta information och väga den i sin riktighet, subjektivitet eller hur de är kopplade till faktiska förhållanden och historiska skeenden. Jag har hämtat mitt exempel ur författaren och radiojournalisten Gunnar Bolins bok Hovjuvelerarens barn, 2019:

Men det var så mycket jag ville veta om pappas uppväxt. Hur var det till exempel för min farmor, som vi barnbarn bara kallade Babi, en diminutiv form för babuschka. Babi växte upp i Moskva i tt jättehem fyllt av kokerskor, jungfrur och barnflickor. När revolutionen stod för dörren och första världskriget bröt ut flyttande hon till Sverige, och 23 år gammal blev hon hemmafru i en liten stad söder om Wien. Hur gick det till när Babi träffade min morfar? Hur blev de förälskade, överklassflickan och den idealistiske socialisten Ernst Hoffenreich? Och hur kändes det för henne när de sedan flyttade till en än mindre stad, Sauerbrunn, söder om Wien? Där min farfar blev borgmästare.

Och var der när min farfar fängslades av den fascistiska regeringen i Österrike i februari 1934? Då han kastade i läger tillsammans med nazister som också sågs som regimens fiender. Vad gjorde min farmor och hennes två söner, pappa och Hans? Hur försörjde de sig under de månader som min farfar satt fängslad? Hur upplevde den socialdemokratiska borgmästaren och hans fru tider efter 1938, när nazisterna tog över Österrike?

Och inte minst: hur kom et sig att pappa 1934, 13 år gammal, skickades till Wien för att bo hos sin faster, tant Hilda och hennes sadistiske och nazianstrukne man Hugo? Han tvingades att stanna hos dem fem år. Hur kunde min älskade farmor, min Babi, gör så mot sin son? Och min varför, Grossvater? Han som nästan brutit med sin konservativa familj för att följa sitt politiska kall, hur tänkte han när han överlät uppfostran av sin äldste son till denne ingifte farbror med helt andra värderingar?

Och var det nödvändigt att min far skulle hamna i den tyska armén under andra världskriget, när Babi ändå lyckades få ut Hans till Sverige? Vad gjorde pappa egentligen under kriget?

Så många frågor. Och alla bär de på information att tänka vidare på. Frågor som leder läsningen vidare men som också berättar mycket om det som undras över.

Frågor intresserar mig.

Svaren vi kan lämna är många fler än ett.

Hej HOPP kära ni,

Anne-Marie Körling

 

Posted in Frågekonsten, Undervisningen | Tagged , , , , , , , | 1 Comment