Meditativt och repeterande är att göra

P1070756

Att göra något i det yttre. Det handen förmår, kan och gör. Sticka, tälja, dreja, baka och skriva. Plantera frön i krukor, skära grönsaker till ett långkok. Det yttre arbetet som gör något med det inre. När jag stickar är det mina händer som rör sig, jag får tänka då jag räknar maskor och jag ser mina händer arbeta och skapa. Det är monotont att sticka. Aviga och räta. Räta och aviga. Långa stycken där fingrarna matar garn och garn löper genom öglor. En vila. Och tankarna leker, påminner, hämtar fram ett minne eller lägger fram en sak som magen har grubblat på. Magen som bär en valnötsstor sorg med ett skal som inte vill gå sönder, brisera i känslor, gråtas ut och kännas för fullt. Och garnet löper genom händerna.

Promenera, utan mål, utan prestation, en runda. Varje dag. Återkommande steg som inte fångas in i en dosa som säger att jag gått 10 000 steg och jag kan känna mig tillfreds eftersom min prestation går att mäta. Besvikelsen nästa dag då jag inte kunde, orkade eller hann. Nej, promenera utan att mäta. En timme i egen takt. Med tankarna som springer före ibland, eller tankarna som påminner, en lösning som presenterar sig från ingenstans, en inre text som berättar att den kanske vill komma på pränt. Ofta går jag mitt varv på kyrkogården. De höga tallarna har sett mig där sedan jag var ett litet barn. Vi genade genom kyrkogården för att komma till mormors och morfars hus. Ibland kommer minnen fram, små vardagliga bilder som värmer mig, ibland en oförrätt som tvättas bort och går att ses ur flera vinklar. Mina steg, min promenad. Inga krav, inga mål, inget annat än en återkommande rörelse.

Sådan frid. Sådant andrum.

Och de små stunderna av småprat. De som gör oss varande här.

 

Posted in Skriver om ditt och datt | Tagged | Leave a comment

Detta med verser för varje tillfälle

I Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, i översättning av Peter Samuelsson, 2017 läser jag:

Han ansåg att poesi kunde bota eller i alla fall komma ganska långt på vägen mot att bota nästan alla krämpor. Han ordinerade dikter till sina patienter som andra hakimer ordinerade piller. Han kunde plocka fram en vers som var kusligt passande för varje sjukdom, varje tillfälle, varje sinnesstämning och varje hårfin förskjutning i den politiska stämningen i landet. Denna vana skänkte ett djup åt livet omkring honom, men det gjorde det samtidigt mindre unikt än det var. Den fyllde allt med en subtil känsla av stagnation, en upplevelse av att allt som hände redan hade hänt förr. Att allt redan hade skrivits, sjungits, kommenterats och införts i historiens annaler. Inget nytt var möjligt. Det var kanske därför  som de unga omkring honom ofta fnissande flydde sin väg när de anade att en vers var på gång.

sid. 26

Jag tänker lite på den fina berättelsen av Ulf Stark; Sommar i stora skogen, där farfar ska berätta för barnen om viktiga saker. Det tar ofta lång tid innan den där berättande rösten har något att säga den unge. Det kan krävas tid och erfarenhet innan berättelsen får ett annat innehåll.

Hej HOPP!

Anne-Marie

 

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Att besöka sina böcker

P1090664

Ibland blir jag stående framför bokhyllorna. Ofta tänker jag att jag ska sålla ut. Det är så många böcker och många boktravar som berättar att det inte finns rum i några hyllor. Böcker som ska krånglas in. Ofta blir det ingenting av sållningen. Böcker kommer fram, sidor letas upp och plötsligt har jag läst några timmar i böcker jag gjort anteckningar i och som jag bläddrar fram och tillbaka i. Det slår mig ofta att de har mer att säga mig, inte det de en gång berättade, jag är en annan, många år har gått och mitt liv har förändrats. Jag ser annat jag missat tidigare. Det gör mig lycklig. Det är som en vän som man plötsligt upptäcker sidor av som man inte tidigare sett eller förstått men som man nu uppskattar och blir nyfiken på.

Posted in Litteratur och läsning | Leave a comment

Paul Auster om att berätta sagor: ”Ett enkelt språng in i fantasin”

Det är fint detta jag läser i Paul Austers bok Att uppfinna ensamheten, Minnets bok, 2002:

Om en kvinnas röst som berättar sagor har makt att föda barn till världen, är det också sant att ett barn har makt att få sagor att leva. Det sägs att en människa skulle bli vansinnig om hon inte kunde drömma om natten. På samma sätt kommer ett barn som aldrig fått lov att träda in i fantasins värld aldrig att komma till rätta med den verkliga. Ett barns behov av sagor är lika grundläggande som dess behov av mat och det ger sig till känna på samma sätt som hunger gör. Berätta en saga, säger barnet. Berätta en saga. Berätta en saga, pappa, snälla. Fadern sätter sig då ned och berättar en saga för sin son. Eller så lägger han sig ned i mörkret bredvid honom, båda två i pojkens säng, och börjar tala, som om inget annat fanns kvar av världen än hans röst som berättar en saga i mörkret för sin son. Ofta är det en påhittad saga eller ett äventyr. Men ofta är det inte heller mer än ett enkelt språng in i fantasin. Det var en gång en …

Paul Auster, Minnets bok, 2002 sid 219

 

Posted in 90 sekunders högläsning, Högläsning, Litteratur och läsning | Tagged , , , | Leave a comment

Med boken i centrum också för matematiken

Alla elever, år 2, samlades på mattan, i en cirkel, med sina böcker framför sig. Och i ringen fick alla böcker ett ord med i laget. Det betyder att man håller upp sin bok och berättar det man vill berätta om den. Jag har också min bok med mig och berättar att den har lite trasiga hörn, att några sidor är mer tummade på än andra, att omslaget är rött och svart och vem författaren och illustratören är. Därefter får alla elever säga sitt och vi får många infallsvinklar att möta boken på. Det blir variation i svaren och det breddar alla våra tankar om hur böckerna kan upplevas och hur vi förstår vad de innehåller. Tre varv i ringen gör vi.

  • Fråga 1: Visa boken och berätta något om den
  • Fråga 2: Berätta om vad som lockade till läsning
  • Fråga 3: Någon liten berättelse ur boken eller bokens illustration

Jag deltar alltid och berättar också om mina böcker och mina tankar om den. Genom mitt deltagande kan jag lyfta nya frågor eller nya aspekter. Denna gång om hur boken ser läst ut, med lite nötta hörn, trasigt skyddsomslag och ett och annat hundöra. Det ger eleverna möjlighet att också betrakta boken utifrån hur läst den är, hur man ser andra läsare som läst boken och vilka spår de lämnat efter sig. En gång hade jag en kaffekoppsring på en sida och det gav upphov till frågor om hur detta hade gått till.

När vi gjort detta ställde jag mig vid whiteboarden och gav eleverna Ronja Rövardotter till innehåll. Boken skulle gå från elev till elev. Eleverna fick öppna en sida, vilken som helst, och säga sidans siffror och jag skrev upp dem på tavlan, i oordning bör tilläggas. Min elevgrupp var 15 elever och när alla slagit upp boken och sagt en sida kunde vi organisera våra tal i talföljd. Vi organiserade dem enligt tallinjen. Det gav upphov till en hel del funderingar över tiotal, hundratal och hur man kan se vilket tal som kommer efter. Jag lät också eleverna få säga vilka tal som kom innan och efter de tal vi hade på tavlan.

Dvs. om det stod 216 fick eleverna fundera över talet innan och talet efter. Eftersom alla elever varit med och bidragit var alla engagerade och involverade. Men det var när någon som först tyckt det var roligt förstod att vi höll på med matematik som lektionen gick lite i moll. ”Jag kan inte matematik” sa den som nyss kunde. Därför är det så viktigt att få upptäcka matematiken också i andra sammanhang än i matematikboken tänker jag.

De sidorna som eleverna slagit upp bidrog också till att de hann se in i boken och det gjorde att någon kom och frågade om man fick läsa den sida man slagit upp.

När ni prövar detta förhåll er nyfikna och skapa gemenskap här och nu.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Matematikundervisning | Leave a comment

Om eget arbete till pågående undervisning i klassrummet

Elevernas egna arbete? Nej, det fungerar inte. Eleverna ska under lektionen få tillgång till den undervisande lärare. Jag kallar det inte katederundervisning utan undervisning. Den pågår under hela lektionen och är pågående. Då forskningen talar om att det egna arbetet inte fungerar är det då läraren tror att läraren ska dra sig tillbaka. Eleverna får arbete under alldeles för lång tid utan lärarens intresse, frågor, fokus och deltagande. Undervisningen är en aktivitet och den pågår under hela lektionen men i olika konstellationer. Eleverna är därför inte ensamma i sitt lärande.

Nu talas det om undervisningen antingen som katederundervisning eller eget arbete där eleverna själva tar ansvar. Båda formerna är ytterligheter och mellan dessa både pågår och utvecklas lärande där undervisningen är resursen.

Jag skriver mycket om on-off-situationer där läraren är aktiv, eleverna är passiva och där läraren är passiv och eleverna aktiva. Jag menar att on-off inte fungerar utan bidrar till ensamhet både för elever och lärare. Undervisning som pågår uppstår där lärare och elever tillsammans lär sig, arbetar korta stunder ensam men där läraren deltar oavsett eleven behöver hjälp eller inte. Klassrumsorganisation med variationer av undervisning stöttar också lärarens aktivitet att oavbrutet undervisa.

Jag skriver mycket om detta i Undervisningen mellan oss, 2014 

Posted in Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Leave a comment

Bokens illustration en spegel för barnet

pennan-och-ordet-001_52585922

En liten människa sträcker sig över bordet där jag är med mina bokhögar och fattar tag i en bok. Den lilla människan sätter sitt finger på omslagets tecknade figur och säger att så där känns det för mig. Bokomslaget blir en spegel för barnet och information för mig. Det gör att jag kan försöka förstå. Det gör att vi kan mötas. Att bli sedd också av ett bokomslag och få visa hur det är och känns kan för en stund ge mening åt oss båda.

Hej HOPP!

Posted in Anpassning, Boken i undervisningen, Kommunikationen, Litteratur och läsning, Ordförrådet | Leave a comment