Ingen, jag skriver ingen, förklarade svåra ord för mig då jag var barn. Inte heller försäkrade man sig om att jag förstod det jag fick lyssna till. Inte en gång lutade sig någon över boken jag läste och tvivlade på min läsförmåga. Och visst undrade jag över orden som jag fick men det tillhörde det jag tyckte om. Jag älskade ord och har aldrig någonsin slutat att göra det. Men om någon hade rangordnat dem som svåra och lätta hade jag säkert fått bekymmer. De ”lätta” för att någon berättade att dessa hörde till den kategorien. Kanske hade jag ryggat för ”de svåra” eftersom de också beskrev en utmaning jag kanske inte genast var beredd på. I min värld fanns inga svåra ord. Det fanns nya ord, okända ord, långa ord och ord som fanns i böckerna och var en del av äventyret att läsa.
Ingen sa heller något om att jag skulle förstå det som inte sägs, står mellan raderna eller om jag kunde producera en bild av det jag läst eller fick lyssna till. Nej, inget av det fanns i mitt läsande liv. Och ändå, eller kanske trots eller vad bättre är, befriad från det, blev jag en läsande människa. Jag lärde mig att författare använder språket på olika sätt och att byta bok eller möta en ny författare handlade om att få språket på ett annat sätt än det jag mött tidigare. Jag lärde mig ord jag aldrig tidigare mött för att de hörde ihop med det som berättades och genom att lyssna/läsa kom jag att förstå orden genom den kontext som de befann sig i. Det är ett äventyr att få. Jag befriades från den ängslighet som kommer med att någon säkert måste veta att jag förstår.
Inte heller läraren i skolan berövade litteraturen det där som är så levande. Mina lärare förstörde inte litteraturen genom att peta i ord eller kräva förståelse av små bitar som ännu inte fått läggas i det pussel som boken ger av innehåll och de kopplingar man gör som läsare. Högläsningen var en slags fredad gåva till oss elever men också för läraren som njöt av det läraren läst eller att få ge ut en bok till eleverna. Jag minns att högläsningen förändrades beroende av årstid och högtider. Hela december månad tände vi våra levande ljus på bänkarna, alla hade ett eget ljus, och blickade in i flamman, det som brann, och lärarens ord flödade ur boken. Vi tänkte. Vi kände. Vi fick vara ifred med det vi kände, tänkte och förstod.
Det är något av det där generösa jag inte längre ser i skolan. Skolan som ger något utan att omedelbart kräva ett kvitto. Att genast kunna förklara ord som ännu inte fått berättelsens näring och omlopp, dvs, att ordet kommer tillbaka eftersom det hör till berättelsen och genom berättelsen kommer vi att förstå. Att vi lärare kan lita på författarna som skriver, illustratörerna som gestaltar berättelsen och att vi litar på att boken gör själva arbetet. Det vi lärare måste göra är att ge ut den, ge innehållet röstens liv och att skapa möjligheter för de som lyssnar att tänka och känna och uppleva. Det är lite tid för högläsning i skolan och det är mycket lite tid för elevernas självständiga läsning likaså. Jag tänker ibland att för mycket pedagogik förstör läsandet. Istället för att högläsa något som väcker tanken till liv förklarar vi i många minuter vad det är vi ska förstå och vad det är vi genast ska uppmärksamma. Och när eleverna läser själva känner vi oss otrygga med att det här ger resultat. Så kryper tiden för läsandet i skolan.
En liten kille jag intervjuar i Ovan trädtopparna, 2017, berättar om svårigheterna som kommer med kravet som ställs på eleven:
Fröken säger att man ska blunda och se det fröken läser framför sig. Det tycker jag är värdelöst. Det är ju helt värdelöst att tänka på hur Skorpan ser ut. Han kan ju se ut lite hur som helst och jag tänkte att han kanske såg ut ungefär som jag och hur länge ska jag se det framför mig? Men vet du, jag har tänkt på en annan sak. Knivarna!
Det är något med de där knivarna, tänkte jag direkt. Jag fattade inte varför de skulle ha knivar. Om det är som Jonathan säger att det inte finns något farligt i Nangijala, varför ska de då ha knivar i sina bälten? Om det är fredligt?
Det är ju inte så att de ska ha knivarna för att döda kaniner för sådant händer inte i böcker. Direkt när jag hörde det där om knivarna tänkte jag, nu blev det kaos. Har man kniv blir det dåligt för alla människor. Vissa knivar borde utrotas från världen.
Fröken läser Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta för eleverna i årskurs ett. Ett äventyr ges eleverna att tänka genom. Istället för att styra vad eleverna ska tänka på eller att de ska fundera över hur någon ser ut låta eleverna få berätta om de tankar som litteraturen väcker hos dem. Det är ett friare samtal som inte heller handlar om rätt och fel. Eleven får genom högläsningen en värld att upptäcka men också upptäcka sin egen inre tankevärld:
En annan sak med att vara i Nangijala är att man verkar komma längre och längre tillbaka i tiden. Och man vet att de kommer att hoppa om och om igen och att det liksom aldrig tar slut. Det tycker jag är lite koko. De flyttas båt, bakåt, bakåt och till slut är de utföra. Som dinosaurierna.
Pojke 7 1/2 år.
Jag menar att vi ska freda en del av det vi ger från kontrollfrågorna eller omedelbara svar. Skolan är generös. Vi ska inte behöva ha kvitton på allt vi gör. Vårt snabba mål- och resultattänk behöver mer begripas ur ett mer långsiktigt perspektiv. Vi har tio år på oss att verka så att eleverna kan lämna skolan med ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift. Vi behöver också freda en del av det vi gör från de snabba kraven på kvitton som presenterar att eleverna lär sig. Vi kan ställa andra frågor som vi diskuterar inom kollegiet:
- Vad gör högläsningen för elevernas känsla av gemenskap, meningsskapande och tänkande?
- Hur kan vi generöst låta eleverna möta innehåll utan att genast ge kontrollfrågor och fråga hur de förstår? Varför ska vi göra det?
- Hur vill vi själva möta litteratur? Vad skulle hända om vi efter en uppläsning fick frågor som kontrollerar oss? Hur förstod vi? Vad betydde ordet … ? Och då vi famlar efter svaret eftersom vi tänkt i andra banor kring det vi läst bli ifrågasatta eftersom vi inte genast svarar?
En lösning på detta är att:
- lita på författarens förmåga att berätta
- lita på att boken som finns i skolbiblioteket är där för att den hör hemma i skolan och när barn- och unga väljer att läsa just den boken kan vi bespara dem vårt ifrågasättande
- när vi låter barn och unga lyssna till berättelser kan vi vända på frågemönstret och istället skapa samtalet som kommer med de frågor eleverna har eller de funderingar som de upptäckt så att eleverna få uppleva värdet av att tänka och uppleva sig själva som tänkande individer
Jag minns en gång en lärare som tog eleverna ut i skogen. Läraren hade förberett en kvadratmeter som eleverna skulle undersöka utifrån specifika frågor. Eleverna, som inte hade varit i skogen tillsammans, ville inte hålla sig innanför kvadraten. De var mer nyfikna på det som var utanför kvadraten. De upptäckte småkryp, de undrade var blåbären fanns, de försökte klättar upp för ett stenparti, de gömde sig bakom ett stort träd. De var i skogen. Jag fick sedan trösta läraren med att säga att kvadraterna var bra och hennes förberedelser likaså. Hon hade tagit en stor klass till skogen och gett dem möjlighet att vara i skogen. Jag visade läraren mina anteckningar och de många frågorna eleverna ställt varandra – det var frågor om skogen, om småkrypen och om det fanns björnar där och vad de skulle göra om det kom en björn. I stort sett kunde eleverna vidgat lärarens pedagogiska tanke med innehåll och nyfikenhet.
Vi måste börja med att ge.
Ge skogen.
Ge litteraturen.
Och inte vara rädda när vi gör det.
Hej HOPP,
Anne-Marie Körling
