Ingen mjukstart – börja skolan

Från mitt klassrum 2002

Jag har varit med om många mjukstarter efter lov. Ibland har jag varit i handledande position och sett hur man gemensamt har sagt att vi börjar mjukt med skolan. Om man tänker på de barn som ska börja sitt första läsår och alla de saker som de förbereder sig med därhemma är en mjukstart att beröva dem det stora med att börja i skolan. De förbereder sig med sina ryggsäckar, skolkläder, gympabyxor och pennfodral, sudd och snoddar. De väntar nervöst och ivrigt på att börja skolan. De vill lära sig.

Årskurs sju fick mjukstarta i flera veckor så själva innehållet i skolan gick förlorat. Jag minns att man talade om mjukstarten som något med ett helt annat än det innehåll som skolan under flera veckor sedan skulle skynda igenom. Skolan måste visa upp sitt innehåll och den professionalitet som förbereder, genomför och utvecklar den. Detta är skolan vi lär oss, där vi läser, där vi utbildas. Det är både spännande och viktigt. Inte farligt utan äventyrligt hoppfullt.

Skolan börjar. Plocka fram böcker och lägg dem läsvänligt på bänkarna och börja med att läsa för lust och intresse. Lägg fram olika böcker och gärna fler än antal elever. Variera rikligt med både bilderböcker, lättlästa berättelser, bildromaner och böcker med större omfång, tidningar, faktaböcker och en och annan matematikbok.  som ligger i läsvänliga mängder på skolbänkarna och som lockar till att börja läsa igen. Ge rikligt med tid att läsa och börja där.

Locka med spännande undervisningar som ger eleverna inblick i äventyret att lära i skolan. Ursäkta inte kunskapandet. Ge med råge. Och minns att barn och unga är i skolan för att de ska få lära sig, det de inte kan ska de inte belastas för utan ges utbildning i.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Läraryrket och lärarrollen, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Synligt läsande, Väck läshungern | Leave a comment

Undantaget vi gör är i själva verket anpassningen

Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.

Bilden har ingenting med innehållet att göra. Det är bara en bild.

– Vi får göra ett undantag, säger vi ibland.

Vi säger så när vi inte längre vet vad vi ska göra. Om vi medvetandegörande det vi föreslår som undantag kan det visa sig vara just den anpassning som ska göras.

Låt mig åskådliggöra med ett exempel:

En elev med många diagnoser ville plötsligt delta i en springtävling. Det hade tagit mycket av lirkande och uppmuntran att få eleven dit. Och det var en glädje för assistenten att eleven plötsligt ville. Men väl vid springplatsen uppstod nästa problem. Det att man måste vänta på sin tur. Det här blir nu problematiskt för eleven kan inte vänta. Att vänta är svårt och eleven ser inte de andra utan är bara fokuserad på att springa. Att lära sig att vänta är ett pedagogiskt innehåll och kräver övning och ledning. Det är ett annat moment som kräver precis lika mycket övning och träning.

Men just nu hindrar det eleven och assistenten. Om vi då gör ett undantag betyder det att vi tänker att vi ser mellan fingrarna på detta brott mot att vänta på sin tur men att vi inte tänker ändra något annat än för just denna gång. Vårt ordbruk blir att prata om undantag och vår attityd är vårt överseende verkar vi inte för elevens fortsatta möjlighet att delta. Om vi väljer att se en utveckling och att varje barn kan få lära sig men att barn och unga behöver att vi vågar se bortom form, dvs, att vi ska stå i kö och att man inte får tränga sig, till att eleven kan och får delta. Eleven har ingen aning om att det finns ett kösystem för att springa utan har med vägledning plötsligt fått en lust att delta. Då måste vi ta vara på det som sker. De andra eleverna bemötte eleven med – Så kul att du vill springa – och ville heja på men fick höra lärarna diskutera hur man gör med kön och att detta inte duger – Vad ska de andra eleverna tänka? och Tänk om alla elever börjar göra så här?

När en assistent kommer med eleven är assistentens roll att möjliggöra för eleven att delta. Det betyder att ett arbete ligger bakom det faktum att eleven är där och just nu vill. Om vi behöver diskutera hur vi gör ska detta lyftas i ett pedagogiskt samtal där alla kan fundera över den anpassning som kom och huruvida vi ska se det som ett undantag och att vi fortsättningsvis inte ska rucka på regler och former eller om vi tillsammans ska lära av enstaka fall och se vad det är vi kan göra annorlunda för fler. Att vänta på sin tur måste vi alla lära oss och vi är olika rustade för det, det gäller naturligtvis också för oss vuxna. Vi suckar och blir irriterade, vi gillar inte när folk tränger sig, vi ger upp för minsta kö och lämnar den för att göra något annat. I skolan är allt vi gör en slags utbildning. Att lära sig vänta på sin tur kräver att vi uppmärksammar att det är något vi måste utbilda i och att vi oavbrutet tvingas träna på det.

Min erfarenhet är att om vi ser till varje elevs lärande och gör anpassningar för att möjliggöra för delaktighet, medverkan och lärande kommer eleverna lära sig att så är det och det gäller också när jag behöver samma. Eleverna brukar inte bekymra sig att vi får göra på olika sätt, tvärtom, de lär sig också att om jag själv behöver något kommer jag bemötas värdigt och vänligt. Man lär sig också att kompisar får hjälp att vara med och att lärare handlar så. Hur vi lärare lyssnar och hur vi hjälper och möjliggör påverkar alla elever. De ser att vi försöker, vill och tänker ut pedagogiska svar på de utmaningar som uppstår. Det betyder trygghet för alla elever.

Nästa gång du tänker undantag – fundera över om det inte är en anpassning du gör. Skriv ner det du möjliggjorde och vad som ägde rum när du gjorde det du gjorde och på vilket sätt det bidrog till att eleven deltog.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Anpassning, Inkludering, Strategier, Värdegrunden | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

12-åringens sommarläsning: Samtala om boken som är läst!

När eleverna kommer tillbaka till skolan kan vi lyssna och samtala med dem om deras sommarläsning. Men hellre än att tala om mängd böcker vi har läst fråga mer om boken som är läst. Det betyder att vi lyssnar till det som berättas om boken. Risken är annars att vi talar mängd men inte innehåll. Vill vi verka för ett kamratligt läsfrämjande kan berättelsen om boken väcka nyfikenhet och intresse hos andra.

Här är några frågor jag ställde alldeles nyss då jag intervjuade en pojke om hans sommarläsning. Han fick ta med sig den bok han ville berätta om. Han visade fram Neil Gaiman Norse Mythology.

Skärmavbild 2018-08-09 kl. 11.07.45

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur valde du boken, berätta:

Jag gick förbi Pocketshop på Arlanda. Jag såg att den handlade om nordisk mytologi så jag köpte den. Det var mest av en slump som jag köpte den.

 

Du läser på engelska, berätta:

Jag läser alltid på engelska. Det var länge sedan jag läste på svenska. Jag måste läsa på svenska i skolan för där får man inte läsa på engelska. Jag har läst på engelska de senaste två och tre år nu. Jag har betyget A i engelska. Jag har läst Sagan om Ringen på engelska. i den här boken är det gammalt språk och det är intressant. Jag går alltid till de engelska hyllorna när jag letar böcker. Dom köper jag. Jag har läst Stephen Kings It. Den var bra. Det är inte så svårt att läsa på engelska.

I skolan läser vi så lite så ja…

Berätta om boken:

Det är en bra bok. Den berättar massor av sånt man känner igen innan. Författaren skriver i förordet att berättelserna ”contradict each other”. Och det gör dom. Det är små detaljer och stora. Dom säger emot varandra. I en berättelse kan alla lyfta Tors hammare men i andra berättelser kan bara Tor lyfta hammaren. Författaren har försökt att översätta myterna och göra dem intressanta. Motsägelser gör något med berättelserna. Som att jättarna kunde lyfta hammaren. Det måste ju äga rum annars är det ju ingen vits att dom får hammaren. I vissa berättelser kan Loke förvandla sig till vad som helst men i andra berättelser måste han sätta på sig en dräkt för att förvandla sig, exempelvis till en falk. Det är ju en motsägelse. Berättelsen förändras eftersom människor berättar dem och därför förändras berättelserna.

Det är intressant att läsa vad människor tror på. Det är en rik historia. Det är intressant att läsa om nordisk mytologi utifrån en annan kultur än den svenska. Den här boken är från folk till folk. Det är inte som bibeln som ska få oss att tänka samma. Man ska skapa sin egen tro.

Vem ska läsa boken efter dig?

Mina kompisar gillar nordisk mytologi. Så jag tror det finns många som skulle gilla den här boken. Om man gillar Sagan om ringen kan man läsa den här.

Mina tankar:

Vi talar ofta om hur många böcker vi läst när vi kunde tala om boken vi läst. Det betyder att vi är beredda att ge bokens innehåll utrymme. Att läsa en bok och få berätta om den skapar också större möjlighet för fler att delta och bidrar också till att boken kan spridas vilket främjar läsandet.

Hej HOPP! 

Anne-Marie

Posted in Boken i undervisningen, Frågekonsten, Hur lärde du dig att läsa?, Läraryrket och lärarrollen, Lässtrategier, Litteratur och läsning, Strategier, Synligt läsande, Väck läshungern | Tagged , , , , , | Leave a comment

”en mild och utsökt ensamhet”

Insåg att jag inte läst något av Tove Jansson sedan en tid. Gick igenom mina böcker i bokhyllan och fann att den jag inte läst om var boken Sent i november. Därför börjar jag läsa den i slutet av juli. Och några rader fastnade så vackert. Detta om ensamheten. Och om regnet. Och om skogen.

Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

Skogen. Den gröna skogen. Ensamheten blir aldrig så stor i skogen. Jag minns när jag kände mig ensam och övergiven och hur jag varje dag tog långa promenader i en skog. Skogen var vänlig. Man försvinner in i den. Hör ihop med den. Här är det Snusmumriken som bryter upp och försvinner. Tove Jansson sista bok om muminfamiljen.

… Snusmumriken steg in i sin skog men hundra mil av tystnad framför sig.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , , , | Leave a comment

”Du har så lätt för dig, sa läraren men det hade jag inte”

– Jag minns att lärarna sa att jag hade så lätt för mig, berättar den jag talar läsning med.

Det började så tidigt. Han är ett läshuvud, sa man. Han kan redan läsa fast han bara är fem år. Barnet själv hade ingen aning om hur det var att ha ett läshuvud men hade upptäckt att han kunde läsa. I skolan kunde han läsa och fröken sa att han kunde det som alla andra barnen skulle få lära. Han upplevde att han var färdiglärd. Han hade lätt för sig upprepades om honom.

Han visste själv inte vad som menades med att han hade lätt för sig. Själv minns han hur svårt det var att fråga om hjälp och rubba bilden som sa emot och skulle presentera en annan person. En som inte alls hade det lätt. Någon som var i behov av hjälp.

I de högre stadierna bjöd texterna på motstånd trots att läsningen gick bra så förstod han inte vad han läste. Intresset slokade. Engagemanget vreds ner och sinnesstämningen gick i moll. Vem skulle han fråga? Vem skulle han kunna prata med? Han hade ju så lätt för sig. Och på proven presterade han också utan anmärkning trots att han inte riktigt visste vad han hade lärt sig. När han sedan studerade på universitetet märkte han att han hade det svårt. Texterna okända. Språket obekant. Men han kunde läsa. Det visste han. Så han fortsatte att läsa. När han såg tillbaka skulle han gärna ha sluppit den upprepande frasen om hur lätt han hade det. Det som sades om hans förmåga stämde inte med hans egen bild av hur han hade det. Men han lärde sig att inget säga. För vem tar till orda och säger att

– Nej, det är inte så lätt för mig. Jag behöver också hjälp och samtal. Jag kämpar både med bilden av att vara den elev ni säger mig att jag ska vara men också med att få uppleva att jag lär mig och att det bjuder på motgångar och svårigheter.

Jag lär mig att varenda elev har rätt till sitt lärande. Lätt och svårt är inte kriterier vi ska använda oss av. Det låter bra när vi säger till eleverna vad som är lätt och vad som är svårt.  Men vi har ingen aning. Om vi säger att saker vi lär oss är lätta och att någon har lätt för sig kan vi missa att synbart lätta texter har ett djup vi kan svindla inför och att någon har det lätt för sig kan innebära att vi tror att eleven är hemma i varenda uppgift vi ger eleven. Så är det inte.

Hej HOPP!

Posted in Barns rättigheter, Lärarens språk, Ovan trädtopparna, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen | Leave a comment

Barnets gråt

Ett barns gråt ska tränga igenom alla väggar, alla sinnen och riva alla murar. Ett barns gråt ska väcka föräldrar, vuxna och få oss att agera, ta upp, hålla om och visa att vi inte är långt ifrån. Vår omsorg, vår kärlek, vårt ansvar. Barn som hör andra barn gråta brukar gråta stämma in för att vuxenvärlden ska höra för att finnas där.

När gråten inte finns, när barnet inte gråter, är det för att det har lärt sig att det inte gör någon skillnad. Eller att skräcken tystar.

Posted in Barns rättigheter, Känslor | Leave a comment

Bort allt vad oro gör tänker jag när jag läser

Ibland är den där oron där. Den som stör frukosten med otydliga måsten. Den som kryper omkring i magen och påminner om det som borde göras och det som skulle hinnas. Ibland en oro som biter illa trots att det inget finns att just oroa sig för. En molande varning om det farliga som ska komma men som i själva verket redan har hänt. Tyngden i vardagen och den rörliga tyngden i livet.

Så läser jag Råskinn av Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Vackra brev mellan dem båda och jag får tjuvläsa dem genom boken. Jag sprättar inga stängda kuvert men tänker att jag skulle glädja mig åt brev i fysisk form, med bilder tecknade och snirkliga bokstäver att läsa. Den där långsamma kommunikationen. Minns brev jag skrivit en gång då brev skrevs. Pennan i munnen och tankarna innan meningarna skrevs. Så skrivandet. Så tänkandet. Så skrivandet. Så tänkandet. Den kommunikationen som gör att man samtalar med sig själv. Det långsamma utgivandet. Sen den där väntan. Brevbärarens väska som ska öppnas och dunset i brevlådan. Ett svar. En berättelse. En annan människas tankar från en annan plats. Brevet är en sådan fysisk påminnelse om avstånd och kartan. Det tar tid att bära fram ord. På många sätt.

Skärmavbild 2018-06-20 kl. 07.57.36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så läser jag. Oron stillar sig. Vardagen breder ut sig mellan de brevskrivande två. Världar uppenbarar sig. Grodornas orkester, insekternas liv, katter och människor. Inre världar speglas i ord. Skygghet och ensamhet. Väggarnas färg. Bilderna som visas och bilderna och ljuden som uppstår. Jag sitter länge och läser mig lugn. Och märker att jag ler ibland. För att orden är varma och världen är stor precis där man är. Det är onsdag också här där jag är:

Onsdag morgon, genomgrön och spegelstilla.

Ligger i solstol och läser om mannen som gick ut i öknen för att bota sin ensamhet. Hör en fågel som härmar andra fåglar – men det är inte en taltrast? Den kan kvittra och knattra, blixtvissla som en sädesärla, pipa som en spillkråka och göka som en tyta. Någonstans i grönskan sitter den gömd, envist improviserande, jag blir så full i skratt av tvärvändningarna.

Lars Lerin/Karin Högstrand: Råskinn, brev och bilder 2006-2009, 2018 Albert Bonniers förlag

Ett band av texter när jag läser min dagliga dikt av Tomas Tranströmer ”Fem strofer till Thoreau”. Påminnelse. Plåster för oro. En slags stillhet i orden. Kraften:

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

Tomas Tranströmer: Samlade dikter 1954-1996, 2001. Albert Bonnier Förlag

Från mitt köksbord. Vid kaffet.

Anne-Marie

 

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , , , , | Leave a comment