Känsla av mening och gemenskap

En gemensam stol för flera men när vi sitter där kan vi ge olika perspektiv – vi ser från samma håll men mot olika horisonter. Låt oss samtala om dem, tänker Anne-Marie Körling. 

– Det är så roligt, sa en lärare som utbildar sig vidare.

Det var under arbetet med uppgifterna läraren uttryckte lusten att lära och att upptäcka. Den där viktiga lusten som när den upplevs sprids i rummet och är möjlig att låna av.

Låna av är något jag ofta talar om. Att låna koncentration av läraren. Att låna intresse av läraren. Att låna. Jag tänker ofta – Vad kan eleverna låna av mig? vilket sätter ljuset på mitt engagemang och min nyfikenhet. Jag vill att de ska kunna låna av min nyfikenhet och genom den uppleva min envishet. För jag är envis. Överger inte så enkelt ett innehåll eller för den delen relationen. Även om den prövas. Eleverna har olika perioder av att pröva hur lärarens relation till eleven kan påverkas och hur och om den håller.

Att lärare upplever mening och sammanhang är betydelsefullt för eleverna, för skolan och för det lärande som kommer av mötet mellan innehåll, lärare och elever. När läraren jag möter sitter med tanke och penna i uppgiften och samtalet skapar en känsla av att verkligen vara lärare så händer något. Borta är den där stressen för ett tag. Det skapas ett rum för reflektion och tankeverksamhet. Det är vad läraren behöver. Det är vad eleverna behöver.

Men frågan – vad kan man låna av mig som elev – är inte en enkel fråga. Också jag påverkas av miljö och stress. Jag vet att jag inte vill låna ut känslor av stress. Tvärtom vill jag låna ut av mitt lugn och min tilltro till det vi gör.

Det handlar om känslan av mening och gemenskap. Att leda in in innehåll och genom innehållet skapa gemenskap. Det är vad jag strävar för i alla de möten jag har med elever men också med lärare.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda, Värdegrunden | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Det får inte bli fel att komma försent på morgonen

Jag sms:ar till eleven.

Välkommen till skolan.

Vi ses snart.

Anne-Marie

Eleven svarar att eleven är sen och kommer att komma försent. Jag svarar att eleven är välkommen när eleven kommer. Det är morgon och att komma försent kan vem som helst göra. Det viktiga är att eleven kommer till skolan och känner sig välkommen.

Eleven svarar då att

”Jag vill inte komma försent. Då tittar alla på mig. Och läraren säger till. Jag stannar hemma.”

Jag tänker på den händelsen och den jag många gånger möter då jag ska hjälpa eleven att gå i skolan. Det där första mötet med skolan måste bli bra tänker jag då jag lyssnar och läser Tim, Biografin om Avicii av Måns Mosesson utgiven på Albert Bonnier Förlag AB, 2021 att Tim inte vill ha blickarna på sig då han kommer till skolan. Han går inte till skolan om hans acne är för besvärande. Så mänskligt tänker jag.

Det där som hindrar från att närvara och den alltför höga tröskeln som gör att eleverna vänder hem istället för att komma till skolan. Jag har haft många elever som berättat om samma sak. Men också de som kommer men drar huvtröjan långt ner över näsan för att skydda sig och för att få vara för sig själva. De mår inte bra av att vi bedömer dem utan att vi slår oss ner och närvarar en stund. Att vi småpratar om ditten och datten och inte endast fokuserar på att ”du ser ut att må dåligt” eller att ”du kanske kan ta av dig luvan så att jag får se dina ögon”. Det kommer inte att hända att eleven gör det. Kanske först om flera år kommer luvan av.

Vi behöver också förstå att sen ankomst på morgonen är besvärande för eleven och att vi kan se till det mänskliga att komma försent och ge redskap för att hantera en så jobbig situation; hur man går in i klassrummet, hur man kan nicka till läraren och hur läraren kan nicka tillbaka och inte vända upp och ner på händelsen som inleder dagen.

Jag har skrivit om detta i både Läraren inom mig och Undervisningen mellan oss. Och hur bemötandet eleven får faktiskt banar väg för en skolanknytning där skolan har sett över trösklarna in till den. När man gör det kommer eleven som känner sig osäker också att komma in i klassrummet och det är där eleven ska vara.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Om jag vore rektor, Värdegrunden | 1 kommentar

– Jo visst kan eleverna redan tidigt ta del av Albert Camus texter

Jag undervisar gärna om texter ur böcker barn och unga ännu inte kan läsa på egen hand. Som då jag samtalade med en elev i årskurs fyra om några korta rader ur Albert Camus bok Pesten. Det kom sig av att eleven sökte böcker om pest, död och elände i skolans bibliotek. Det var eleven som fann boken. Vi tittade på omslaget tillsammans. Vi öppnade boken och läste lite i den. Eleven läste och jag läste. Vi möttes över boken. Boken var i vårt gemensamma centrum.

Jag läste:

Hur skall man exempelvis kunna föreställa sig en stad utan duvor, utan träd och utan parker, en stad där man varken hör vingslag eller prassel av löv, med ett ord sagt, en färglös plats?

Camus, A; Pesten, 2001

Eleven lyssnade och sa:

– Men åh, duvorna är ju bara där. Man skulle sakna dem. Men det gör man inte nu. Nu bara finns dom. Men hösten och vintern har vi ju inte några löv men de kommer ju tillbaka. Men tänk om de inte kom tillbaka nästa vår …

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Hur läser du de första femtio sidorna i en bok?

Jag visste inget om strategier då jag var ett läsande barn. Jag visste inget om förförståelse. Jag visste inget om det som krävdes av mig för att förstå och kunna läsa. Det fanns ingen egentlig undervisning i läsande eller hur att förstå. Inte heller fanns det några samtal om det jag läst. Men det fanns ett sammanhang. Den bok jag läste hade min mamma läst, min morbror läst och flera andra i samhället hade läst boken. Det gav boken ett sammanhang. Jag visste något om det andra visste. Jag kunde delta i samtal som andra förde eller för den delen lyssna till det som sades, berättades eller frågades om.

Tiden var givetvis en annan. Inte mycket som äventyrade att jag läste. Tv-programmen slutade med en mörk ruta och ett folkhemsgodnatt. Inte heller ringde man som man gör idag. Telefonen fick man använda mycket sparsamt. Inte heller krävdes min närvaro i tiden och en genast kontakt. Det låter sömnigt. I ljuset av tiden som nu är så kan man nästan inte fatta hur man kunde sitta sysslolös på en stentrapp och vänta på att något skulle hända eller bara för att vara där på trappen. Självklart betydde läsandet allt. Oron föräldrarna hade var att man inte skulle läsa sååå mycket utan göra annat också.

Jag funderar över min läsförmåga då. Eller min förmåga att läsa trots att vägen in i boken måste ha varit skyhög. Jag tänker så när jag idag lyssnar till Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström. Staden-serien läste jag om och om igen. Fick inte nog. Vågar jag påstå att jag läste om den så många gånger att jag nästan kunde vissa kapitelinledningar utantill? Ja, det kunde jag. När jag lyssnar på hur staden beskrivs och hur abstrakt den tycks mig idag undrar jag över hur jag kom att fastna i boken? Kanske visste jag något om hur man måste läsa vidare för att förstå boken. Jag vet inte. Jag ser att språket som är rikt och nyanserat. Jag var tretton år. Inte blev jag rädd för bokens höga tröskel. Tvärtom. Jag läste till boken öppnade sin härlighet för mig.

Så här läser jag de första femtio sidorna i en bok? 

Idag måste boken fånga läsaren direkt. Men inte för elvaåringen. Han berättar att han alltid avslutar sin läsning med att läsa om första kapitlet igen. Då förstår han det han inte förstod då han började läsa den. Jag frågar honom

– Hur läser du de första femtio sidorna?

Han berättar:

– Jag vet att man inte behöver fatta något då man börjar läsa, svarar elvaåringen. Man behöver inte förstå. Det löser sig bara man läser vidare.

Jag tänker att elvaåringen vet något om vad som krävs för att komma över tröskeln till berättelsen. Han har läst tillräckligt mycket för att förstå att berättelsen inte genast öppnar sina portar.

– Men jag avslutar alltid böcker med att läsa det första kapitlet igen. Då ser jag hur författarna redan från början gett en massa ledtrådar. Det är kul att läsa så. Man fattar i efterhand.

Som vore han ett barn av Sören Kierkegaard. Livet förstår vi baklänges, men vi måste leva det framlänges. Också en bok går att begripa genom att läsa den från början men sedan gå tillbaka i den. Men vi måste läsa den framlänges för att komma åt de första sidorna.

En kunskap elvaåringen tillägnat sig själv. En strategi för tanken. Den borde delas.

Kanske handlade min omläsning av Per Anders Fogelströms böcker att på sikt också famna staden för det som utspelades i den. När jag lyssnar idag tänker jag på språket. Det rika och nyanserade. Språket som målar fram bilderna och den dåtid som måste målas upp för att ge aktörerna en plats att leva på och i.

 

Publicerat i Hur lärde du dig att läsa?, Lässtrategier, Ordförrådet, Strategier, Textsamtal | Etiketter | Lämna en kommentar

Undervisningen är lyftet för eleven – små lyft är också lyft

Ur Pija Linenbaum: Vad bidde det då?
Illustration Pija Linenbaum

Alla dessa små lyft vi kan lyfta

Vi talar om lyft. Det är ofta stora lyft vi talar om. Och viktiga. Läslyftet är ett sådant viktigt lyft. Ett lyft som visar på hur undervisningen kan utvecklas, bidra och utmana eleverna i det de ännu inte kan. Det är då det verkliga lyftet kommer – det som sker när eleven lär och kan. Och dessa lyft skulle vi kunna prata mer om. Det som sker när läraren får undervisa, reflektera och fundera över sin undervisnings påverkan och genomslag. Vi behöver samtal för reflektioner kring det vi gör varje dag. Vi utvecklar elevernas möjlighet att få lära sig. Varje dag förändrar vi något som vi sedan inte riktigt tänker har påverkan. Vi gör anpassningar till elevernas förståelse och till deras möjligheter att komma närmare in i ett ämne. Men vi tänker inte på den anpassning som vi faktiskt gör och att den sker i mötet mellan lärare, elev och undervisning.

Vad vi kan kommer i skymundan

Vi är fokuserade på att identifiera brister i skolan. Vi har riktad uppmärksamhet mot bristerna och så försöker vi pilla, fixa och rätta till dessa. Det måste bli bättre resultat. Vi funderar mindre på vad det är elever faktiskt kan när de får vara med om undervisning och närvarande i klassrum samt hur de ska kunna visa vad de kan i mer otvungna sammanhang, som exempelvis samtal och återbeskrivande av det undervisningen har bidragit till.

Bedöma utan att skada det kommande

Jag tänker så när jag studerar en elevtext i ämnet trä- och metallslöjd. Uppgiften är att beskriva ett arbete för att förklara det men också hur ett liknande framtida arbete skulle se ut och vad eleven tänker skulle vara något att göra annorlunda. Utgångspunkten eleven har är ett färdigt handgjort föremål där arbetet nu ska utvärderas. Det som kan förändras beror ju på hur föremålet fungerar för ändamålet. Om man gör en skål för första gången och skålen inte fungerar som skål kan eleven, utan att det för den skull måste beaktas som eleven gjort fel, förstå sitt framtida arbete i ljuset av det som har gjorts.

Hur som helst – jag ser i elevens text att eleven kan:

  • formulera sig ämnesanknutet – både med namn på redskap, namn på själva arbetet – tälja, såga, skruva etc – och att ämnespråket är synligt. Jag räknar till femton begrepp knutna till ämnet trä- och metallslöjd.
  • Uppräkningarna och kommatering: Eleven har använt kommatecknet då eleven räknar upp x antal moment och då eleven benämner x antal redskap. Noteras ska också att eleven mellan de näst sista ordet och det sista knyter samman med ordet ”och”.
  • Läsbarhet: Texten hör samman med ämnet och språket hör samman med både ämnet trä- och metallslöjd och språket tydligt och kan därmed studeras utifrån ämnet svenska. Eleven behöver inte närvara då jag läser texten. Den bär sig själv.

Jag tänker att det sakliga är en väg att bedöma elevernas texter, också de små och de som eleverna skriver i andra sammanhang än i ämnet. Samt att vi också har ett ting att studera, det ting eleven har skapat, och fortsättningen som följer genom ett första arbete och det nästa … momenten som utvecklar elevens kunskaper kommer att synas i fortsättningen.

Japp, så tänker jag.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling 

Litteratur:

Tankar ur min bok Vägen till skriftliga omdömen 2007. Vägen till lärandet skulle jag vilja kalla den idag.

Publicerat i Anpassning, Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Inkludering, Skiljtecken, Svenska, Undervisningen | Lämna en kommentar

Lyssnar till uppläsningar …

… och finner dialekten. Jag bara älskar språket som sjunger på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag noterar andra ord att använda och uttryck jag gärna önskar skulle finnas i mitt språk. Detta äventyr att lyssna. Denna ynnest över att språket ständigt förvånar och överraskar. Denna glädje över att det låter om den skrivna texten.

 

Och hunden som möjliggjorde för att jag började lyssna skuttar, nosar och stannar upp där det finns en punkt att stanna vid. Men bör tilläggas. Hunden vill ha kontakt och jag behöver ha ett lyssnade öra för det lilla liv som också behöver och vill kommunicera.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Högläsning | Lämna en kommentar

Framkalla den inre bilden av skolan

Om skolan sägs det saker och ting. Om skolan berättas det. Om skolan tycks och tänks det. Då man arbetar i skolan är de yttre kraven kraftfulla och gör att man som lärare känner en press från alla håll samtidigt som läraren vill göra rätt, korrekt och nå sina elever och ge dem kunskaper och förståelse för andra människor.

Ibland tänker jag att skolan behöver konflikterna i skolan. Det för att klara av det faktum att skolan alltid har fått vara den verksamhet som alla har åsikter om, skickar in förbättringsförslag till och talar om professionen som vore den dum i huvudet. Vi kan därför inte kidnappas av den yttre bilden utan behöver framkalla den inre bilden av skolan. Det gör vi genom att vara nyfikna men också genom att berätta sakligt om det som sker i skolan.

Vi bör nog odla vår nyfikenhet bättre. En varm nyfikenhet som ger oss en stabil grund att mötas på. Inte slå fast och bestämma oss för hur saker och ting är utan nyfiket undra hur är det egentligen att arbeta här? Vi behöver vår kollegiala nyfikenhet. Vi behöver mindre av recensioner och bedömningar. Vi behöver tänka ihop, vi behöver samtala och fråga. Inte avfärda och stöna motvilligt. Skolan aktiverar känslor och just därför behöver vi i skolan få tid till reflektion och att fler stämmor inom skolan hörs. Vi behöver ta oss förbi vår frustration, våra besvikelser och vår känsla av att inte hinna. Den enda väg vi kan ta är att synliggöra skolans inre arbete och sakligt berätta om vad en skola gör och strävar efter.

Skolan ska inte slitas sönder inifrån. Det är allvarligt. Vi är flera yrkesgrupper som alla är där för att ge eleverna en skola värd namnet. Vi vet mycket lite om varandras arbetsuppgifter och uppdrag. Lika lite vet vi om det som har format oss som lärare, vad vi har med oss från vår studietid och vilka teorier vi fortfarande håller fast vid. Vi hinner inte följa eleverna då de springer till fritids med den där glädjen om allt de ska göra där och samtidigt har vi fritidspedagogen i vårt klassrum. Hur ser vi på den gemensamma dagen om vi får tänka ihop? Hur fungerar den elev vi oroar oss för på fritids? Vi behöver möten som leder oss in i nyfikenheten.

Jag kommer aldrig att glömma vaktmästaren på en skola jag arbetade vid. Vaktmästaren hade lagt vinn om att lära sig namnen på alla skolans elever. När han gick i korridorerna sa han deras namn och hälsade vänligt. Han stod också en stund och tog emot eleverna på morgonen.

Vem kunde veta det? Varför visste vi inte det?

Skolan är en värld. Den skapar också världen.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling (som återkommer)

 

 

 

 

Publicerat i Framkalla den inre bilden av skolan | Lämna en kommentar