Lärarens lyssnande och elevens talutrymme

Idag högläste eleven för mig. Jag lyssnade. Jag fick en berättelse. Jag tackade eleven för att jag fick lyssna.

Och jag noterade att:

  • eleven läste korrekt
  • eleven berättade lite mer om det som stod i boken
  • eleven förklarade illustrationerna för mig
  • eleven frågade om ord som eleven behövde för att kunna utveckla bokens handling på svenska
  • tonfallet var korrekt
  • eleven skrattade till vid en händelse

Jag brukar tänka att min uppgift är att vara tyst och lyssna noga. Jag vill inte bedöma elevens förmåga genast, jag vill undvika att eleven presterar för mig. Då det gäller skönlitteratur är det viktigt att visa att jag är intresserad av det eleven berättar. Det är så eleven bekräftas och det är så vi skapar gemenskap. Det jag ser att eleven behöver det undervisar jag om vid ett annat tillfälle och befriar eleven från känslan av att inte kunna.

Jag ställer frågor men inte av det slag att jag på ett klurigt sätt försöker komma åt det eleven kan och inte kan utan in mot de innehåll vi delar för stunden.

– Hmm, jag undrar vad de har i sina kaffekoppar? Måste det vara kaffe?

När vi haft vår stund över boken tittar eleven på mig. Är glad. Jag tackade återigen för att jag fått lyssna till det eleven läste. Jag berättade att jag också tänkte på gumman, gubben och alla djuren. Det är handlingen vi ska diskutera. Det är den vi delar.

Och minns – hellre en värdefull gemenskap över ett innehåll under några minuter. Och om du tänker att du inte hinner så minns att du inte behöver göra varenda elev på en dag utan öva upp dig så att du som lärare kommer nära det eleven är intresserad av och det som gör att du förstår vad du kan bekräfta och utveckla i undervisningen.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Hur lärde du dig att läsa?, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Ordförrådet, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Sången gör att vi artikulerar ord, bokstäver och dess ljud

Under sommaren har jag undervisat hitresta elever i det svenska språket. Det absolut roligaste vägen är den via sången. Mycket snabbt lär sig eleverna orden i texten, även om de inte förstår vad den handlar om, berörs de av själva musiken. Och den gemenskap som sången möjliggör.

Jag har tänkt mycket på detta med att ljuda och artikulera text. I en sång blir varje ändelse viktig. Man sjunger så tydligt att varje bokstav kan höras;

Sjön är så varm

och vi badar varje dag

och jag hoppar i

utan att bli rädd

för nu simmar jag så bra

lyder några textrader ur Evert Taube och Brevet från Lillan. Om jag säger samma saker i talet blir det mindre tydligt vad varje ord börjar och slutar eftersom det är så välkonstruerat att tonerna samspelar med hur ordet ska sjungas. Också ljuden låter det om. ”Sjööön är så varm” låter ljudet ö bli längre och tydligare.

Under en vecka har vi sjungit bland annat:

  • Pappa kom hem
  • Vem kan segla förutan vind
  • Äppel päppel
  • Måndag gör jag ingenting
  • Lilla snigel
  • Byssan lull

Eleverna är från olika länder och i åldrarna 8-12 år. De ber om att få sjunga vilket gör att vi sjunger varje dag. Den lilla sången om snigeln har vi sedan gjort om för att passa till andra saker som ska akta sig.

Det fina har också varit att ”akta dig” har diskuterats och dramatiserats och därmed överförts till andra sammanhang. Ja, i stort sett har sångerna kommit till liv och skapat gemenskap i gruppen. Nu har sjunger vi några andra sånger men kan dem ännu inte. Men efter en dag så har de lärt sig.

Det roliga har också varit att eleverna har tyckt om sångerna. De nynnar dem och ber om att få sjunga dem. Och de skapar gemenskap. Farfar Felix Körling sa att barn behövde trudilutter och att musik ska trudiluttas upp för barn. Jag delar hans tanke.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Kommunikationen, Musik, Ordförrådet, Svenska | Lämna en kommentar

Språkande i fikarummet – att delta i det vanliga

Under våren har jag haft förmånen att träffa och undervisa en person som velat lära sig mer svenska. Känslan av att språket inte räcker till har väckt en slags inre fråga om att inte veta hur man talar i vanliga och återkommande situationer och att vara rädd för att inte förstå eller bli förstådd. I språkliga miljöer; som en arbetsplats, vid fikabordet, har känslan varit den att ”jag kan inte tillräckligt.”

 

 

DN Kritik 2 juni 2021; Sven-Eric Liedman om ”Ödesdigra ting ser nu också inom språket. 

I mina möten med den person som inte trodde så mycket om sin svenska tänkte jag mer på betydelsen att genom språket vara i världen, det vill säga, kunna vara trygg där man är och med det man kan, känna sig fri att fråga och inte vara rädd för att människor man talar med frågar för att förstå. Det gör vi ju alla. Inte alltid handlar en fråga om förståelse om talarens brister utan att man önskar mer av innehåll för att begripa. För en som kämpar med språket blir en sådan fråga en påminnelse om den brist man eventuellt har då det kommer till förståelse och uttrycksförmåga.

Hursomhelst. Jag träffade denna person en gång i veckan. Vi talade om ditten och datten. Om blommorna. Om dagarna. Om möten med andra. Jag hade inga problem att förstå och våra samtal handlade mer om att få tid och möjlighet att berätta och förklara. En slags speglande trygghet tänkte jag att jag kunde tjänstgöra som. Jag lyssnar för att jag vill veta vad du har att berätta. Och så fanns utrymmet för att berätta där.

Vi gick också igenom sociala situationer som kunde uppfattas som ”svåra eller obegripliga”. En sådan plats var rasten och fikat. Vi pratade om vad en fikastund är och vad som brukar avhandlas under en sån stund. Påtårens betydelse och varför vi talar om något vi sett på tv. Jag sa att jag kommer sitta på din axel när du slår dig ner i fikarummet. Våga prata, berätta som du gör med mig, fråga när du inte förstår och lita på att ditt språk bär dig.

 

Så blev det. Min ”elev” återkom med större självförtroende. Kollegorna uppskattade och samtalen handlade mindre om förståelse utan om gemenskap kring innehåll. Den där rädslan för att inte förstå hindrar oss från att förstå. Vi är helt enkelt för rädda. Med en varm språkmiljö så lyssnar vi på varandra och den som talar fler språk vågar delta. Det kan inte sitta en hackspett på axeln och berätta om allt det man inte kan i språket. Det hämmar.

Jag tänker mycket då jag läser om Translanguaging av Ofelia Gacia och Li Wei. Hur jag själv känt mig då jag varit i främmande språkmiljöer där min inre röst säger att jag inte förstår, och rädslan som kopplas till att vara utanför en gemenskap där språket är nyckeln, har lärt mig en hel del. Jag rör mig så hemvant i språket och det gör också min elev. Men i ett annat språk. Bara vetskapen om vad man skulle kunna säga och berätta om man vågade pröva och trodde sig kunna.

Då terminen avslutades såg jag en trygg person som försiktigt slutat se sig som den som inte kan. Det var mitt mål.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

Litteratur: 

Garcia, O/Wei, L (2018). Translanguaging, Natur och Kultur, Stockholm

Publicerat i Anpassning, Inkludering, Kommunikationen, Konsultation av något slag, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Relationer och vänskap, Verkligheten | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att inte läsa ut boken betyder inte att den inte har gett läsaren något

När trädet lämnade hjärtat kvar.

Jag gillar inte allt jag läser. Varför jag inte gillar allt jag läser har flera bottnar. Det kan handla om att jag inte orkar med språket. Det är för krångligt och okänt för mig. Jag lägger ifrån mig böcker som inte utmanar mig eftersom de är förenklade och alltför pedagogiska. Jag får inte tänka själv. Jag kan också lägga ifrån mig böcker eftersom de syns mig så långt ifrån min egen förståelse eller min egen värld. Jag har dock lärt mig att böcker jag lägger ifrån mig fortsätter att dra mig till sig. En del av böckerna jag läste måste helt enkelt vänta tills mitt intresse har retats upp.

Jag minns en bok jag började att läsa som barn. Det var under den tid då jag funderade över vem jag var, fantiserade om att ha andra föräldrar och en känsla av att inte höra hemma där jag hörde hemma. Titeln Gäst hos verkligheten lockade mig. Jag var elva, tolv år och boken fanns i hemma i en av bokhyllorna. Det jag läste drabbade mig så starkt att jag avslutade läsningen och har sedan dess inte läst mer. Trots det blev den en del av min tankevärld med ett innehåll jag återkom och återkommer till i tanken.

En ung läsare jag intervjuade berättade detta om sin läsning:

Om jag avslutar böcker innan jag läst färdigt dem? Både jag och nej. Om boken inte fångat in mig de första femtio, sextio sidorna så avslutar jag den. Men jag avfärdar den inte. Författaren har skrivit en bok för att han eller hon vill att jag ska kunna läsa den och vem är jag att säga att boken är värdelös?

Jag kanske inte förstår den ännu och därför lägger jag den åt sidan. Jag fick en bok som jag tyckte var helt kass men när jag började läsa den långt senare upptäckte jag att den var skitbra. Så jag vet att det inte är så enkelt att man kan säga att en bok är bra eller dålig. Boken kanske tillhör framtiden och är en aning före mig eftersom jag utvecklas hela tiden och får nya perspektiv. Plötsligt kan boken vara perfekt för mig.

Ur Körling; Ovan Trädtopparna. Berättelser om att lära sig läsa och fortsätta läsa, Lund 2016

När det kommer till ungas läsning är det viktigt att fråga om boken snarare än att ifrågasätta läsaren. Det gäller att rikta frågorna mot innehållet i boken och visa sin nyfikenhet snarare än sin bedömningsförmåga:

  • Berätta om bokens innehåll?
  • Berätta om någon sida du skulle vilja att jag läste upp för klassen?
  • Hur skiljer sig språket/layouten från den bok du läste tidigare?
  • Vad skulle du vilja fråga författaren till boken?

Det betyder att vi stöttar mötet med innehållet trots att boken inte blir läst. Vi har ingen aning om vad den så långt har betytt på för läsaren. Vi har heller ingen aning om varför läsaren vill sluta. Dock bör sägas att barn som inte hittat en bok som kan läsas hela måste få låna nyfikenhet från läraren eller andra läsare i klassrummet samt få stöd i läsutveckling. Mer av närvaro än bedömning med andra ord.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i Högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Synligt läsande, Textsamtal | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Undervisning i läsförståelse men freda den självständiga läsningen

Så här skulle jag ”tänka högt”: Här är en krok där man kunde koppla sin hund. Hundar kunde sitta kopplade utanför en mataffär, en klockaffär eller en polisstation.
Idag är många rädda för att lämna sina hundar och jag undrar varför? Kan det vara så att man är rädd för att förlora sin hund för att någon kan ta den? Jag funderar över att man skriver ”vov” och inte ”vovve”? Vem vänder sig texten till? Varför skriver man vov? Vad kunde man ha skrivit? Hur skulle man kunna lösa problemet med att behöva lämna hunden utanför affären? Fundera hur ni skulle göra och ge tre förslag på lösningar.

Genom undervisningen visar vi vad läsförståelsen kan göra med texterna och vad det kan betyda för läsaren. Det är främst frågorna vi behöver lära oss att ställa samt den nyfikenhet som eleverna behöver möta då de tänker och funderar tillsammans med lärare och klasskamrater. Genom att själva tänka högt när vi undervisar. Gärna med att ställa oss själva frågor. Det är i undervisningen vi kan visa hur vi kan tackla en text, hur vi förstår den och hur texten byggs upp. Det ska vara ett gemensamt innehåll där läraren kan låna ut sin nyfikenhet på texten, sin koncentration på innehållet och ”tänka högt” kring de frågor som väcks också hos läraren. Men allt det som sker i skolan måste inte handla om att kontrollera förståelse. Vi måste också våga oss på det vi inte förstår.

Jag tänker på hur jag blev storläsare som barn. Självklart måste jag beakta att det inte fanns andra konkurrerande innehåll, varken teve eller konstant uppkoppling störde, men jag tror att min läsning var fredad från yttre ögon som ifrågasatte min förmåga och min bok. Men jag tror det handlade om att man tog med mig till böckerna, jag blev ett biblioteksbarn, man talade inte om lätt och svårt men avgränsade avdelningarna mellan barn och vuxen.

Jag hamnade på vuxenavdelningen eftersom jag ville till böckerna där. Det var ingen som ifrågasatte mig eller undrade om jag verkligen förstod då jag som nioåring hängde över läkarböcker, i synnerhet de som var ämnade för veterinärer, men som ännu inte var ämnade för mig. Om någon hade intresserat sig för varför jag ville läsa dem hade jag kunnat berätta om mitt intresse för hundar och jag hade kunnat visa sidorna där hundens skelettdelar benämndes men också att jag försökte läsa dem. Jag både ljudade och tragglade. Intresset underhöll mig.

Så varför skriver jag detta? Jo, vi måste freda barns självständiga läsning och inte ifrågasätta, bedöma eller värdera den. Barn läser om de kan. De läser för att något intresserar dem. De läser för att de förstår tillräckligt mycket.

Vi kunde vara mer nyfikna. Frågan är om vi inte borde vara det.  

Anne-Marie Körling 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, Anpassning, Hur lärde du dig att läsa?, Lässtrategier, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Textsamtal, Undervisningen | Lämna en kommentar

Gardinerna och värmen

Jag har aldrig haft gardiner. Jag har älskat fönstren som de är. Och vad de ger. Utsikter. Jag har förundrats över att glaset kunnat rinna. Att fönsterglasen kunde förändrades. Det krävdes tid för det. De gamla fönstren i lägenheten hade detta glas. Sen beslöt man att byta ut de gamla fönstren mot nya. Stumma blev glasen. Ljuset syntes solkat, ett något nedsvärtat ljus. De gamla fönstrens ljus var ett annat.

Ljuset har jag alltid välkomnat. Det ljus som väckt upp köket. Det ljus som försvunnit i skymning och gemensamt mörker. De skuggor som berättar om den tid som varit dag. Från tidig morgon till sena natten.  Så köper jag gardiner. För att hålla svalkan inomhus. Jag släpper inte längre in ljuset. Jag hindrar det från att berätta.

Jag minns resorna som liten. Till de varmare länderna. Spanien och solkusten. Där fönsterluckor dolde fönstren. Där tunga gardiner gjorde att man inte kunde se in hos människor. Allt för värmen. Vi reste ofta bort under sommarmånaderna. Min mamma tog oss ut i världen med tåg, med billiga flyg och någon gång var vi en reklamfamilj för det nya sättet att resa. Då gick resan till Sitges och jag var fyra år. En fotograf följde med och dokumenterade och snart syntes vi i tidningarna. Jag minns från våra resor att vi ofta fick passera gardiner, plastdraperier eller tjocka filtliknande hängen för att kunna handla. Men väl därinne var det efterlängtat svalt.

På gatan där jag bor står damen på balkongen och förtvivlar över värmen i lägenheten. Med kroppen lutat mot balkongräcket ropar hon att det är för varmt. Hon har sina fönster öppna. Balkongdörren på vid gavel. Så skriver de inte i tidningen när de tipsar.

Öppna inte fönstren, skriver de. Jag som bjudit in fågelkvittret och vinden genom att öppna upp en glipa. De ljudisolerade fönstren, de nya, skapar en tystnad som jag inte känner mig hemma i.

Dra ner persiennerna, skriver de. Dra för gardinerna, skriver de. Jag har kommit dit. Persiennerna neddragna. Gardiner uppsatta och fördragna. Det är första gången sedan jag bott på egen hand.

Den globala uppvärmningen tänker jag då jag drar för gardinerna. Sen inser jag också att det är trendigt med gardiner. Jag är fast på många sätt.

Vid tangentbordet,

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vad läser du? står det i boken

– Vad läser du?

– En ungdomsbok. Mamma visar mig omslaget. Den ser tråkig ut.

– Jag älskade den när jag var ung, fortsätter mamma och klappar boken som om den var levande. Det kändes som den räddade mig liv när jag var som mest olycklig. När ingen annan förstod mig, förstod den här boken hur det kändes att vara fjorton år.

Mamma får tårar i ögonen och är tvungen att gråta en liten stund.

– Men varför läser du in den? frågar jag och kryper ner under mammas täcke och stoppar in mina kalla fötter mellan hennes varma ben.

– Jag läser in den till dig, säger mamma. Du är för ung för den nu, men när du blir tonåring och känner att allt är hemskt och ingen förstår dig, då har vi den här i hop. Då vet du att jag förstår dig.

Ett kort stycke ur Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson, utgiven av Natur och Kultur, 2018. Denna sorgeberättelse handlar om att förlora sin mamma. Den handlar om vänskapen och den kärlek som aldrig kan dö.

Jag valde det här stycket för att jag gärna skulle ha en berättelse kvar av de min mamma berättade eller för den delen där jag fick lyssna till min pappas röst. Och att boken var något de ville ge mig.

Ett kort litet stycke ur en bok kan ge eleverna en liten inblick i hur författaren skriver och vad berättelsen kan innehålla och kan på så sätt locka in läsaren.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Synligt läsande | Etiketter , , | Lämna en kommentar