Lektionen: Språket är en märklig pensel

 

Körling fotograferar 2014

Ta ett svartvitt fotografi, vilket som helst. Inbjud till samtal. Om det vi ser, det vi tänker och det vi upplever. Låt samtalet flöda och låt språket ge färg till det vi ser. Låt oss skapa  språklig färg.

Ska trädens blad vara ljusgröna, mörkgröna, röda, gula. Ska stammens färg vara brun med inslag av rött, ska husets tak vara svart, grått och hur ser karmarna ut, vilken färg ska de ha?

Språket som målar och sätter färg på såväl det yttre som det inre. En svartvit bild blir plötsligt färgrik. Språket är en märklig pensel.

Sen kan vi lägga till känslorna. Ska färgerna retas? Ska färgerna lugna oss? Ska färgerna leka? Ska färgerna gifta sig? Ska färgerna vara dystra? Glada?

Vi berikar oss med språk. Fantasin får oss att se. En inre rymd och en yttre. Och vi kan trotsa verklighetens färger. De gråa.

Posted in Bildpromenaden, Lektioner och lektionsförslag | Leave a comment

Lektionen om källkritik; Hur söker vi källan?

Idag gav jag eleverna en text. En viktig text. Vi läste den. Jag undrade om de hade frågor om den. Det kom inga frågor. Jag väckte då frågorna;

  • vem är avsändaren?
  • var är texten hämtad?
  • i vilket syfte använder jag texten?
  • hur ställa frågor om vilka källor jag använder i min undervisning?

Jag gav eleverna uppgiften att genom den text jag givit dem undersöka hur de skulle kunna identifiera källan. De måste då fundera över:

  • vilka ord ska eleverna använda?
  • vilka kunskaper eleverna har för att kunna specificera ord att söka genom?
  • granska källan de möter och identifiera om de kan lita på de källor de möter?
  • identifiera texten jag givit med texter de möter?
  • ta vara på det jag berättade som omslöt texten?
  • ställa frågor om lärarens källor och hur och genom vad läraren gör sitt urval?

Lektionen är mycket angelägen.

Posted in Källkritiken och undervisningen, Lektioner och lektionsförslag | Leave a comment

Thomas Tidholm om berättande och högläsning! Njuter av den.

P1250486

”En berättelse kan vara som ett snöre, hårt spänd. Så att man känner att man måste klamra sig fast för att inte ramla av. Den kan också vara som en låda, man får svårt med utsikten, och det kan kännas för trångt. Risk för överhettning finns också därinne. Eller att den är som en labyrint. Den kan vara spännande med svårt att hitta ut då man kommit längst in. Kan vara som en banan också, att man skalar den och äter upp den och så är den slut. Somliga berättelser blir som pussel, man lägger ihop bitarna och sen är det klart. Vore bättre om det fattades någon. Då skulle det bli mera lik. Bäst vore en berättelse som liknade musik när det blåser. Man hör inte alla tonerna, för ibland kommer vinden och blåser bort dem. Då hör man vinden istället men ändå uppfattar man en melodi.”

Thomas Tidholm, Aftonbladet Kultur, extratidning december 1992

 

 

 

Posted in BOKEN I UNDERVISNINGEN, Den meningsfulla högläsningen | Tagged , , | Leave a comment

Minska distansen till Pisarapportens innehåll

Pisarapporten. Vi kan titta på Pisarapporten som vore den från ovan. Professionellt kan jag inte det. Men det är inte rapporten jag ska läsa utan signalerna den ger som jag ska undersöka. Och när jag vet. Då ska jag förändra.

Varje elev som inte kan läsa är ett uppdrag. Och uppdraget är mitt. I varje klassrum är det mitt. I varje möte med eleverna är det mitt. Vi måste tänka så. Vi måste agera så. Vi kan vid första läsning känna obehag, distansera oss genom att inte se konsekvenserna där vi själva verkar men därefter måste vi, var och en, kollegialt, skapa en handlingsplan, en pedagogisk plan för hur vi ska motverka det mest allvarliga – att vi i våra klassrum har elever som inte kan läsa. Det drabbar eleven. Ett utanförskap som vi själva inte kan föreställa oss. Vi läsare. Vi som är på andra sidan om texten. Vi borde slå alla våra pedagogiska huvuden ihop, läsa oss till förändring av det som sker i klassrummen, lära av varandra genom den läraren vi vet brukar lyckas, se över hur vi undervisar, klargöra hur ofta vi läser högt för eleverna, faktiskt redogöra för ur vilka källor vi ger textundervisning och undersöka allt genom läroplanens övergripande mål:

Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt, Lgr 11. s.13

Vi borde genomföra omfattande läsundersökningar i våra klassrum för att undersöka Pisarapportens giltighet där just vi verkar.  Inte för att vi ska tävla med andra länder och få en bättre position i rankingen utan av den enkla anledningen att elever som inte kan läsa inte kan delta i skolundervisningen vid skolan, på lektionerna där läsförmåga och läsförståelse är förväntade och därför inte längre undervisas i och om. Alla lektioner där sidor ska slås upp och där uppgifter ska göras och genomföras, samtliga textbaserade och där läsförmågan krävs i det tysta av den enskilde eleven kan vi pröva att göra en aning annorlunda. Kanske kunde vi lärare pröva hur meningslöst det känns att lektion efter lektion möta texter som aldrig sätter sprätt tankeverksamheten och skapar rymd inom den läsande både för kunskaperna och för livet.

Kanske skulle vi också möta språk där vi är utanför begreppen men där begrepp och ordförråd krävs av ett mycket större omfång för att förstå den text där begrepp staplas på begrepp vars innebörder i sig är romaner för kunskap och kreativitet. Kanske skulle vi själva sätta oss på våra egna lektioner, göra skrivuppgiften som vi själva kräver av våra elever och möta svårigheten i att inte kunna hämta stöd i texterna för att skriva sig till ett betyg som blir bedömt med ett F. För att sedan finna att vi får hållas med vårt betyg. Det hamnar i våra egna knän. Ansvaret är vårt. Kanske våra arma föräldrar ska dras in för borde inte de göra mer och bättre? Ordningsfrågorna som kanske försvårar kan i sig vara svar på en bristande läsförmåga. Läsförmågan borde undersökas först av allt. Och när läsförmågan kartlagts väl och nogsamt, med läsanalyser där läraren noggrant undersöker vad eleven kan och vad undervisningen måste ge ska undervisningen förändras, förtätas, fördjupas. Och detta sker via lyhördhet, vilja, engagemang, modet att pröva ett annat sätt att undervisa på och att vi kollektivt stöttar varandra för att förändra det vi måste förändra. Det är en konst att delta på lektioner utan att kunna läsa och förstå.

Vi borde uppmärksamma hur man gör för att vara elev när man inte kan och inte förstår. Inte skrämma iväg eleverna med våra påståenden om att vi det här laget borde du kunna läsa – som om det vore något eleven medvetet valt bort. Elever vill lära sig. Om de inte lär sig eller då de visar motstånd mot att lära sig måste vi pedagoger och lärare fundera över varför undervisningen inte når fram, vad det är som hindrar och hur vi kan göra det möjligt att möta eleven där eleven befinner sig.

Under åren har jag mött så många elever som inte kan läsa. Jag har mött vuxna som inte känt att de läst på det viset skolan krävt och förväntat sig. Och att känslor av skam för att vara den som inte kan, ”vara dum i huvudet” och för att skydda sig bli bättre på något annat; komma försent, vara bäst på att ”dissa” lärarens undervisning och hålla upp ett trotsigt ansikte för att inte avslöja sin oförmåga. Lärare måste våga att professionellt se igenom elevernas försvar, ställa raka frågor om hur det egentligen står till, inte se eleven som ett problem utan undersöka hur eleven handskas med problem som eleven har. Och tydligt visa att läraren är just den rätta personen att bistå för en förändring där eleven ska kunna få sin läsutbildning och sin demokratiska rättighet att inkluderas i texterna tillgodosedd. Det är en fråga för professionen. Det går inte längre att se tillbaka på vad som borde ha gjorts, skapa förklaringsmodeller varför det blev som det blev utan mer fokusera på vad att göra och hur att göra det. Det krävs åtgärder genast.

Det är just nu vi skapar möjligheten för eleven. Man måste utgå ifrån det man själv vet om sitt klassrum och eleverna i det. Hur ser det ut i klassrummet där jag är? Just idag? Vad vet jag om mina elevers läsförmåga? Hur talar vi om konsten att läsa och skriva? Hur kan jag visa att elevernas läsutbildning är varje lärares dagliga fråga? Och vågar jag pröva att undervisa annorlunda? Hur vet jag hur mina elever läser? Hur ser mina undersökningar ut?   Skärmdump 2014-10-18 12.04.21

Tornet i Pisa lutar. Vi vallfärdar dit. Tar fotografier där vi leker att vi själva agerar för att hindra tornet från att falla. Vi älskar tornet för att det är perfekt i sin inperfektion. Därför stöttas tornet med konstruktioner så att tornet inte ska falla ut ur tiden utan fortsätta att inkluderas i den.

Det ska vi göra med undervisningen i text. Ingen ska falla utanför texten. Skammen över att ha konstruerat ett torn som lutar är för länge sedan borta. Stolt lutar tornet i Pisa. Pisarapporten väcker skam över att inte längre vara en skola som kan. Skam förlamar, tystar, förmörkar. Det är dags att bita huvudet av skammen. Tända ljuset.

Hur ser det ut där jag är?

Posted in Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Strategier, Styrdokumenten, Svenska, Textsamtal | Leave a comment

Där sa du ett ord!

Körling fotograferar 2014

  • - Det här ordet, sa mamman. Vad tror du att det kan vara för ord?
  • - Första ordet du tänker på då jag säger … blåbär? frågade mamman.
  • - Latinet. Det är alltid latinet. Genom latin kan man härleda ord. Sa mamman och letade på.
  • - Det här var ett konstigt ord! sa mamman och lockade dit mig att se och läsa.
  • - Där sa du ett ord! sa mamman och det var precis vad jag gjorde.

Det var alltid en lek med ord. Hade vi ingenting annat så hade vi orden. Och jag minns ordlekarna och jag minns frågorna. Jag minns den plötsliga högläsningen när orden var nya eller användes i märkliga sammanhang. Och jag har fortsatt leken. I ordbokspromenader. I de härliga djupet av orden och fantasin de kan möjliggöra då man får leka med dem.

Posted in Ordförrådet | Leave a comment

Skype med svart hund

Skärmdump 2014-10-16 20.40.15

Jag ringde upp min hund via Skype. Vi tittade på varandra. Sedan uppstod förvirring. Hunden lyssnade noga. Öronen lite lekfullt upphöjda. Jag lockade och pockade. Han blev alldeles konfys och valde att pysa iväg ut ur bilden.

Verkligheten luktar. Ingen doft. Ingen kontakt.

Posted in Personligt skrivande om ... | Leave a comment

Barnet och den livs levande tyghunden

Då jag var barn levandegjordes tyghundar och tygdjur. Vi lekte med dem som om de vore riktiga. I själva verket gjorde leken allt till något verkligt. Leken är inte en fantasivärld utan en spegel av världen. Jag saknar de där barnlekarna då barnen har en hund som är en hund och inget annat.

Men igår såg jag en liten pojke, kanske var han sju år, och han drog en liten hund efter sig i koppel. Det var en livs levande tyghund. Tyghunden föll lite på sidan och pojken gick och ställde upp hunden på tassarna igen, klappade den lite på ryggen och fortsatte sin hundpromenad.

Jag blev lycklig. Det kändes hoppfullt att barn leker och att tyghundar är levande i barns världar.

Posted in Barns nya rättigheter | Leave a comment