Barn gör det vi gör

Körling fotograferar 2015

Ibland säger vi till barn för att de gör något vi inte vill att de ska göra. Oftast försöker de göra det vi gör. Inte för att förstöra utan för att delta. Barn deltar i det som sker. När vi gör vill barn också göra. Det handlar om uppmärksamhet. Vi har visat uppmärksamhet mot något, här pianot. Barn visar oss att de är intresserade. Vi borde möta dem med ett generöst anslag där vi visar att vi ser att deras intresse för det vi gör och att vi säger välkommen:

– Ja, slå an din ton, spela du också, pröva du med. Hej lilla vän, var med! Välkommen!

Att barn inte genast kan är en pedagogisk fråga. De kan inte det vi vill att de ska kunna. Se inte till bristen – se till undervisningen – hur visar du det barn ska få lära sig. Hur tar vi varsamt vid så att uppmärksamheten inte försvinner, gemenskapen inte förändras och barnet får behålla sin nyfikenhet och inte få sin uppfattning om sig själv ifrågasatt.  Vi pratar så mycket om den hjälp barn behöver och jag tänker att barn är inte hjälplösa. De är med oss och försöker göra som vi gör. Vi kan visa dem hur man gör utan att ta ifrån dem själva känslan av att de också kan.

Detta lilla barn har lyssnat till en vuxen som spelade på pianot. När tillfälle gav sprang den lille fram och slog an en ton. Denna upptäckt i en värld att upptäcka! Må den bestå.

Posted in Barns rättigheter | Leave a comment

Röster om ”Ovan trädtopparna”

Boken Ovan trädtopparna är så ny, så ny och här är några röster om den:

Igår gav min syster mig ett boktips och tog fram din bok Ovan trädtopparna. Jag fick inte låna hennes, för den vill hon ha själv, så jag får helt enkelt köpa en egen imorgon.
Det ser jag fram emot! Det är så härligt att läsa om allt du gör för läsningen!

En annan röst:

Sen vårt samtal har jag tänkt och frågat mycket kring läsningen under min uppväxt och rent allmänt i min familj, spännande och fint att hitta nya historier. Så stort tack för att du öppnade upp de dörrarna för mig 😌

IT-mamman berättar så här:

Det är en vacker bok, full av respekt för berättarna. En av de yngre avslutar sitt samtal med Anne-Marie Körling med orden: ”Jag har aldrig talat om läsning på det här sättet och jag tycker det var intressant och kul att prata om det.”

Tänk så sällan vi är den där Lyssnaren! När jag läser Ovan trädtopparna påminns jag om lyssnandets konst. Som lärare, skolbibliotekarie och förälder är därför den här boken något av det vackraste och viktigaste jag läst på länge. Jag hoppas den hittar hem till många nattygsbord, bibliotek och mötesplatser.

Posted in Litteratur och läsning, Synligt läsande | Tagged , , , | Leave a comment

Elever som aldrig läst en hel bok

Det finns elever som aldrig har läst en hel bok i skolan. De hinner inte läsa ut boken under den tid de får låna den. Och de upplever att det inte finns tillräckligt med tid att läsa på.  Då jag skrev detta på Twitter svarade en lärare; Daniel Sandin, så klokt, så klokt:

Skärmavbild 2016-08-24 kl. 06.13.24

Posted in Synligt läsande | Tagged , | Leave a comment

Hackspetten på axeln – om läsarens syn på sin läsning

Körling fotograferar 2016

Jag har intervjuat läsare så länge jag kan minnas. Imorgon kommer min intervjubok ”Ovan trädtopparna” i vilken ni kan läsa om hur läsare tänker om sin läsning, hur de lärde sig att läsa och om de fortsatte att läsa. Dessa berättelser handlar om att läsa eller inte läsa och att både få lära sig och att fortsätta läsa. Läsning handlar om livet varför frågor om läsning också blir en berättelse om livet.

Men jag har funnit att det för en del läsare tycks sitta en hackspett på axeln. En hackspett som pickande berättar att ”du läser inte som du ska och du läser inte det du ska läsa”. Det är en inre röst och en osäkerhet om den egna läsförmågan och om man läser det man ska. I skolan kan läsaren har mött lärarens krav på att läsa något svårare, men läsaren som valt sin bok tycker om den och vet inte riktigt vad som menas med det svårare. Och det är diffust – vad menar vi när vi säger – läs en svårare? Vi behöver utveckla vårt förhållande till läsaren, tala mer med läsaren och inte värdera lätt och svårt. Utan tala innehåll. Vad boken berättar och vad som fängslar läsaren. Många har också upplevt att den där läsningen i klassrummet, där elev efter elev högläser inför alla är besvärande och inte gör läsningen enkel utan att den påverkas av nervositet och därför hindrar läsaren. För mycket oro för det högläsande momentet.

Om detta går att läsa i berättelserna Ovan Trädtopparna. Imorgon finns den att beställa.

Posted in Litteratur och läsning, Synligt läsande | Leave a comment

Hurra för kemiämnet i berättelsen om Morbror Volfram

”Good prose is often described as glowing: luminous, numinous, glimmering, shimmering, incandescent, radiant. Sacks s writing is all that.” – The New York Times

Jag letar efter berättelser, inte faktatexter, om det vi ska lära oss i skolan. Kemiämnet, textilämnet, bilden, fysiken. Att ha berättelser att väcka intresse genom. Längre meningar med mer berättande innehåll. Idag kunde jag inte släppa taget om Morbror Volfram, titeln på Oliver Sacks bok som gavs ut på svenska av bokförlaget Brombergs, 2002.

Den här texten kan lära oss vikten av att berätta och skapa berättelser ur vilka vi lär oss eller blir frågvisa kring. Det handlar om att få vara någon som man berättar för, vara en som berättar och ha ett innehåll att berätta om. I detta fall är det om ämnet kemi. Den här skulle jag högläsa:

Jag citerar:

Många av mina barndomsminnen handlar om metaller, redan från första början tycks de ha utövat en speciell makt över mig. De stack på ett iögonenfallande sätt av mot den övriga världens likformighet, genom sin skinande och skimrande beskaffenhet, sin silverglänsande prägel, sin släthet och sin vikt. De verkade kalla när man rörde vid dem, och de klingade när man slog på dem.

Jag älskade guldets gula tyngd. Min mor brukade ta av sig sin vigselring och låta mig känna på den en stund medan hon berättade för mig om dess oförstörbarhet, och hur den aldrig miste sin glans. ”Känn hur tung den är”, brukade hon säga. ”Den är till och med tyngre än bly”. Jag visste vad bly var för något, för  jag hade hållit i det tunga och mjuka rör som rörmokaren hade lämnat kvar en gång. Guld var också mjukt, berättade min mor, så därför brukade man blanda det med någon annan metall för att göra det hårdare.

Sak samma med koppar – folk blandade upp det med tenn för att framställa brons. Bons! – bara ordet var som en trumpetstöt för mig, för strider och slag handlade om brons mot brons, om bronsspjut mot bronssköldar, om Akilles stora sköld. Eller också kunde man, berättade min mor, blanda upp koppar med zink och få fram mässing. Vi hade allihop – min mor, mina bröder och jag – våra egna mässingsmenoror till Hanukkah. (Min far hade en i silver).

Jag kände till koppar, den rosaskimrande färgen på den stora kopparkitteln i vårt kök – som bara togs fram en gång om året då kvitten och vildäpplen hade mognat i trädgården och min mor kokade gelé på dem.

Jag kände också till zink; det trista och lät blåaktiga fågelbadet i trädgården var av zink, och tenn kände jag till genom den tjocka folie som smörgåsarna packades in i inför en picknick. Min mor visade mig hur tenn och zink om det böjdes gav till ett speciellt ”rop”. ”Det beror på att kristallernas strukturer bryts sönder”, sa hon, och glömde bort att jag bara var fem år och inte kunde förstå vad jag menade – ändå fascinerade hennes ord mig, och fick mig att vilja veta mer.

Som alla berättelser barn får höra av vuxna är det oftast så att man inte förstår vad som sägs men man anar att det är viktigt och betydelsefullt. Man vill veta mer. Det är som de som berättar om det de själva är intresserade av rullar ut en röd matta vilken man själv kan bestämma sig för att gå på, och när man väl är där, hur långt man vill gå. Oliver Sachs berättar vidare:

Ibland bad jag min mor ta fram sin förlovningsring och visa mig den infattade diamanten. Den gnistrade mer än någonting annat jag hade sett, nästan som om den utstrålade mer ljus än den sög upp. Hon visade mig hur lätt den gjorde repor i glas, och sa sedan till mig att sätta den mot mina läppar. Den var egendomligt och skrämmande kall, för även om metaller i allmänhet känns kalla vid beröring var diamanten som is. Det var för att den ledde värme så bra, sa on – bättre än någon annan metall – så att den sög upp kroppsvärmen från ens läppar när de berörde den. Det var en känsla jag aldrig skulle glömma.

Vid ett annat tillfälle visade hon mig hur en diamant, om man satte den mot en isbit, sög upp värme från ens hand och skar rakt igenom isbiten som om den vore smör. Min mor berättade att diamant var en speciell sorts kol, precis som den kol vi eldade med i våra rum under vintern. Detta var något som förbryllade mig – hur kunde denna svarta, flagiga och ogenomskinliga kol vara samma sak som den håra och genomskinliga ädelstenen i hennes ring?

Jag kan skapa frågor som leder denna text till nästa faktatexterna. Det är det kreativa arbetet jag gör och är också så jag förbereder mina lektioner så att de kan bli undervisning tillsammans med eleverna.

Posted in Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Synligt läsande | Tagged , | Leave a comment

Lite tankar om OVAN TRÄDTOPPARNA

Skärmavbild 2016-04-01 kl. 17.21.23

 

Jag njuter! Läser så här:

ett kapitel i början, ett på slutet, ett i, början, ett i slutet.

Det är otroligt fina berättelser om läsning! Och varför har ingen gjort en sån här bok förut?

Superfint!

Ett gensvar från en läsare av boken Ovan trädtopparna, BTJ förlag 2016 

Boken är OVAN TRÄDTOPPARNA, som är alldeles, alldeles ny. Den innehåller ett fyrtiotal berättelser om hur man en gång lärde sig att läsa och vad läsningen har betytt för läsaren. Att fråga om läsning berör alltid livet. Därför handlar boken om också om livet.

Jag började intervjua läsare då jag var mycket liten, och frågor om läsning har alltid intresserat mig. Igår intervjuade jag en taxichaufför. När vi var framme vid destinationen bad jag taxichauffören hämta mig så att jag fick lyssna vidare och fråga lite till. Sagt och gjort.

De exemplar jag sänt iväg har jag ritat en liten figur i. Själv dansar jag med boken, trycker den till mitt läsande hjärta, tackar alla, alla, alla de jag fått lyssna till, de som har berättar vars berättelser har utbildat mig och bidrar till att jag lär mig.

P1350896

Posted in Litteratur och läsning | Tagged , , | Leave a comment

Ord som inte betyder det de betyder

Idag talade vi om torsk. Alltså fisken torsk. Och det gick bra att förstå. Något handfast att visa. En bild att ta fram. En maträtt att smaka på. Ett paket i frysdisken att hålla i. Men att leka med ordet torsk i betydelsen att vara torsk på och att torska är betydligt svårare. Om det talade vi länge och utforskande. Till slut satt vi alla och undrade vad vi faktiskt pratade om och varifrån orden kom och i vilket sammanhang de uppstått. Att torska i ett spel? Att vara torsk på choklad? Och om torsken kommer finnas i våra vatten framöver? Och så den där torsken på små barns tungor?

 

 

Posted in Ordförrådet | Leave a comment