Under många år gick jag i terapi. Och efter många år är det dags att avsluta. Det är en punkt som till en början inte gick att se ur mitt perspektiv men som över tid kom att bli en verklighet att förstå och ta hand om.

Mina erfarenheter av större avslut har handlat om att inte få göra dem. Min pappas död tog många år att begripa, jag var sju då han dog, och hans verkliga död kunde jag förstå med kropp och förnuft efter många år. Sorgen var som en krutdurk. De viktiga frågorna jag som barn hade kunde aldrig ställas. Frågor som konserverades, tystades utåt men skrek inåt, men där jag lärde mig att också vara döv för dem. Då prästen räckte sin stora hand för mig att ta för att bli ledsagad fram till pappas kista, vände jag honom ryggen, och vinkade till en liten tant som sätt i kyrkbänkarna, och som var en av de som tog farväl av min pappa. Begravningen var aldrig begravning för mig.

Då vi avslutar skolan gör vi ibland det knappast ska märkas trots att vi gör en hel del saker som betyder att vi avslutar. Vi städar klassrummen, slänger onödiga papper och packar väskorna av skolböcker att ta hem. Det är alla yttre avslut som mynnar ut i att vi säger hej då till skolterminen. Och vi önskar och tror att sommaren väntar med sin värme för alla och envar. Avslutet, det där psykiska, det inre, det andra lite mer osynliga avslutet är det värre med. Vi kan se hur elever stannar kvar i skolrummens värme för att de vill inte att banden ska knytas upp. De vill säkerställa att avslutet inte går så fort. Kanske att de inte heller förstår vad som menas med att säga hej då. Vi är alla barn av olika erfarenheter. Lärarens erfarenheter av avslut är också det som visas fram för eleverna. Omedvetet. Det är lite känslosamt och vi ser till att känslorna hålls tillbaka och gör det snabbt för att det inte ska bli så svårt. Och vi fängslas av tron att sommarloven är goda, glada och innehållsrika och glömmer att allt det vi gjort tillsammans under terminer efter terminer handlar om kontinuitet, om skolmat, om återkommande saker som ger trygghet eller möjliggör. Också att vi finns där. Jag var ett sådant barn som klängde mig kvar en aning men inte så länge så att jag märktes. Barn grabbar tag i barn och snart var jag ute med mina kompisar och spelade boll eller hoppade hopprep. Och så glömmer man tröjan i klassrummet, och har en anledning att komma tillbaka in igen.

Avslut vi vill ska vara lätta och obemärkta och liksom en otydligt glidning över till något annat betyder att vi förlorar värdet av det vi gjort tillsammans och att vi har varit ihop. Avslut anger på så sätt värde och tillbakablick men också en väg ut ur avslutet. Små avslut är också betydelsefulla. Avsluta boken. Avsluta samtalet. Avsluta måltiden. Avsluta …

De små lär oss något om att ta farväl men också att livet går vidare. Vi får minnen och dessa ersätter de fysiska möten och vanor vi har. Som barn som bär med sig sin nalle och den får representera mamma, pappa, hemmet och allt det där som behövs för att man ska klara av sitt liv och sina förskoledag. Så är det med minnen. Inte bara de ljusa, utan också de mörka, som pockar på med sin berättelse om hur det var. Det är så många nyanser i våra minnen.

Idag avslutade vi ett yogapass. Vår instruktör berättade att han skulle sluta. Den där avslappningen som man lär sig om syntes i mitt ansikte. Jag tappade hakan. Under hans ledarskap har jag utvecklat och lärt mig om rörelser och om koncentration. Jag insåg att jag kommer att sakna honom. Då passet var slut tog jag till orda. Och gav tillbaka några tankar om det han betytt för oss. De andra stannade och lyssnade. Tillsammans och med vår ledare gjorde vi därför det behövliga avslutet. Jag har lärt mig vikten av det. Inte alltid har jag vågat mig på avslut men övar mig i att göra dem tillsammans med andra. För verklighet handlar om avslut. I mikro och makrosammanhang. Vi behöver samlas och göra något då vi avslutar. Då blir det meningsfullt. Och vi kan ta avstamp från det vi gemensamt avslutar.

Min mamma omkom på Estonia. Jag hann inte säga det där jag ville säga. Hej då, farväl och kamma hennes hår då hon skulle göras iordning. Hennes begravning var ytterst symbolisk då det inte fanns en kista. Avslutet blev därför besvärligt. Som om – fanns alltid där och störde – som om. Om hon kanske kommer tillbaka … och fantasin och drömmen och allt det inre som jag kan skapa gjorde jag då. Jag skapar ett liv där det inget finns. Att sedan läsa om något så stort som en katastrof, i tidningar, i rubriker, hjälper inte heller även om det är fakta i sak. Det tar tid att bli mottaglig och det tar oändlig tid att förstå. Även om alla andra har förstått.

Att skiljas handlar om att få göra avslut. Men det är inte ett avslut utan många, många avslut. Takten på avsluten kan ingen annan än den som gör avslutet bestämma över. Takten är så olika och så måste det få vara. Att avsluta en relation är inget man gör, kanske fysiskt först, men de inre avsluten blir många, många fler. Påtagliga fysiska saker, som ting eller som handlingar, påminner och kan båda glädja och skava, väcka ilska och känsla av att rensa upp och göra rent för att breda ut sig själv och erövra tomrummet och göra det till sitt. Och avsluten handlar också om att känslorna förändras. Det arga klingar förhoppningsvis ut och ersätts med förståelse och kanske känsla av lättnad och att livet går vidare. Men avslutet har ingen punkt. Avslutet är dynamiskt. Därför handlar det inte så mycket om att komma över och gå vidare utan att acceptera att avslut följer på avslut i egen takt. Samtal stöttar och närvaron av andra likaså.

Men avslut handlar också om tvång. Att tvingas avsluta en relation. Döden som sätter punkt. Drastiskt, plötsligt och … detta tomrum. Denna oändliga tomhet. Fantomsteg i trappan, den plötsliga stämman som hörs som vore den verklig och sann. Och även om vi vet att vi alla ska dö så är det knappast en tröst. När min mamma dog slogs bogvisiret upp en inre störtflod. Sorgen sprang fram överallt, osynlig för andra. Långvarig med återkommande kallfloder inom mig. Den där plötsliga kylan som sköljer över och som ingen filt kan värma men en hand från en annan människa påminner om att man finns och lever. Hudens gräns när gränserna för det man känner inte har något mått utan breder ut sig i livet. Handens möte med huden berättar att jag finns.

Så avslutar jag en bok. Ett avslut som lär mig om avslut. Jag lägger boken framför mig. Känner ibland lättnad för att sista raden är läst. Känner ibland att det ska bli svårt att öppna en annan bok och börja läsa i den. Så lyfter jag upp boken igen. Tar den till mig. Du och jag tänker jag. Nu ställer jag in dig i bokhyllan.

När jag avslutade min terapi ville jag göra det ordentligt. Det skulle få ta den tid det tog. Jag var noga med avslutet. Inte fem gånger. Inte tio. Utan tillräckligt många möten för att jag kunde begripa, med kropp och själ, att nu är det slut. Och så blev det. Detta symboliska arbete har lärt mig något om betydelsen av avslut. Både de kollektiva och de egna. Men att vi gör avslut gemensamt stöttar symboliskt för att man får dela det med andra trots att man kanske inte riktigt har förstått innebörden av vad och hur det kommer förändra mitt liv.

Martin Wicklin som så varmt och nyfiket frågar, undrar och med värme intervjuar olika människor i P1 Söndagsintervjun brukar avsluta med frågan:

– Ska vi avsluta där …

En fråga som närmar sig det oundvikliga.