Vad läser du? står det i boken

– Vad läser du?

– En ungdomsbok. Mamma visar mig omslaget. Den ser tråkig ut.

– Jag älskade den när jag var ung, fortsätter mamma och klappar boken som om den var levande. Det kändes som den räddade mig liv när jag var som mest olycklig. När ingen annan förstod mig, förstod den här boken hur det kändes att vara fjorton år.

Mamma får tårar i ögonen och är tvungen att gråta en liten stund.

– Men varför läser du in den? frågar jag och kryper ner under mammas täcke och stoppar in mina kalla fötter mellan hennes varma ben.

– Jag läser in den till dig, säger mamma. Du är för ung för den nu, men när du blir tonåring och känner att allt är hemskt och ingen förstår dig, då har vi den här i hop. Då vet du att jag förstår dig.

Ett kort stycke ur Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson, utgiven av Natur och Kultur, 2018. Denna sorgeberättelse handlar om att förlora sin mamma. Den handlar om vänskapen och den kärlek som aldrig kan dö.

Jag valde det här stycket för att jag gärna skulle ha en berättelse kvar av de min mamma berättade eller för den delen där jag fick lyssna till min pappas röst. Och att boken var något de ville ge mig.

Ett kort litet stycke ur en bok kan ge eleverna en liten inblick i hur författaren skriver och vad berättelsen kan innehålla och kan på så sätt locka in läsaren.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Synligt läsande | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Pedagogiken förstör läsupplevelsen

Ingen, jag skriver ingen, förklarade svåra ord för mig då jag var barn. Inte heller försäkrade man sig om att jag förstod det jag fick lyssna till. Inte en gång lutade sig någon över boken jag läste och tvivlade på min läsförmåga. Och visst undrade jag över orden som jag fick men det tillhörde det jag tyckte om. Jag älskade ord och har aldrig någonsin slutat att göra det. Men om någon hade rangordnat dem som svåra och lätta hade jag säkert fått bekymmer. De ”lätta” för att någon berättade att dessa hörde till den kategorien. Kanske hade jag ryggat för ”de svåra” eftersom de också beskrev en utmaning jag kanske inte genast var beredd på. I min värld fanns inga svåra ord. Det fanns nya ord, okända ord, långa ord och ord som fanns i böckerna och var en del av äventyret att läsa. 

Ingen sa heller något om att jag skulle förstå det som inte sägs, står mellan raderna eller om jag kunde producera en bild av det jag läst eller fick lyssna till. Nej, inget av det fanns i mitt läsande liv. Och ändå, eller kanske trots eller vad bättre är, befriad från det, blev jag en läsande människa. Jag lärde mig att författare använder språket på olika sätt och att byta bok eller möta en ny författare handlade om att få språket på ett annat sätt än det jag mött tidigare. Jag lärde mig ord jag aldrig tidigare mött för att de hörde ihop med det som berättades och genom att lyssna/läsa kom jag att förstå orden genom den kontext som de befann sig i. Det är ett äventyr att få. Jag befriades från den ängslighet som kommer med att någon säkert måste veta att jag förstår.

Inte heller läraren i skolan berövade litteraturen det där som är så levande. Mina lärare förstörde inte litteraturen genom att peta i ord eller kräva förståelse av små bitar som ännu inte fått läggas i det pussel som boken ger av innehåll och de kopplingar man gör som läsare. Högläsningen var en slags fredad gåva till oss elever men också för läraren som njöt av det läraren läst eller att få ge ut en bok till eleverna. Jag minns att högläsningen förändrades beroende av årstid och högtider. Hela december månad tände vi våra levande ljus på bänkarna, alla hade ett eget ljus, och blickade in i flamman, det som brann, och lärarens ord flödade ur boken. Vi tänkte. Vi kände. Vi fick vara ifred med det vi kände, tänkte och förstod.

Det är något av det där generösa jag inte längre ser i skolan. Skolan som ger något utan att omedelbart kräva ett kvitto. Att genast kunna förklara ord som ännu inte fått berättelsens näring och omlopp, dvs, att ordet kommer tillbaka eftersom det hör till berättelsen och genom berättelsen kommer vi att förstå. Att vi lärare kan lita på författarna som skriver, illustratörerna som gestaltar berättelsen och att vi litar på att boken gör själva arbetet. Det vi lärare måste göra är att ge ut den, ge innehållet röstens liv och att skapa möjligheter för de som lyssnar att tänka och känna och uppleva. Det är lite tid för högläsning i skolan och det är mycket lite tid för elevernas självständiga läsning likaså. Jag tänker ibland att för mycket pedagogik förstör läsandet. Istället för att högläsa något som väcker tanken till liv förklarar vi i många minuter vad det är vi ska förstå och vad det är vi genast ska uppmärksamma. Och när eleverna läser själva känner vi oss otrygga med att det här ger resultat. Så kryper tiden för läsandet i skolan.

En liten kille jag intervjuar i Ovan trädtopparna, 2017, berättar om svårigheterna som kommer med kravet som ställs på eleven:

Fröken säger att man ska blunda och se det fröken läser framför sig. Det tycker jag är värdelöst. Det är ju helt värdelöst att tänka på hur Skorpan ser ut. Han kan ju se ut lite hur som helst och jag tänkte att han kanske såg ut ungefär som jag och hur länge ska jag se det framför mig? Men vet du, jag har tänkt på en annan sak. Knivarna!

Det är något med de där knivarna, tänkte jag direkt. Jag fattade inte varför de skulle ha knivar. Om det är som Jonathan säger att det inte finns något farligt i Nangijala, varför ska de då ha knivar i sina bälten? Om det är fredligt?

Det är ju inte så att de ska ha knivarna för att döda kaniner för sådant händer inte i böcker. Direkt när jag hörde det där om knivarna tänkte jag, nu blev det kaos. Har man kniv blir det dåligt för alla människor. Vissa knivar borde utrotas från världen.

Fröken läser Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta för eleverna i årskurs ett. Ett äventyr ges eleverna att tänka genom. Istället för att styra vad eleverna ska tänka på eller att de ska fundera över hur någon ser ut låta eleverna få berätta om de tankar som litteraturen väcker hos dem. Det är ett friare samtal som inte heller handlar om rätt och fel. Eleven får genom högläsningen en värld att upptäcka men också upptäcka sin egen inre tankevärld:

En annan sak med att vara i Nangijala är att man verkar komma längre och längre tillbaka i tiden. Och man vet att de kommer att hoppa om och om igen och att det liksom aldrig tar slut. Det tycker jag är lite koko. De flyttas båt, bakåt, bakåt och till slut är de utföra. Som dinosaurierna.

Pojke 7 1/2 år.

Jag menar att vi ska freda en del av det vi ger från kontrollfrågorna eller omedelbara svar. Skolan är generös. Vi ska inte behöva ha kvitton på allt vi gör. Vårt snabba mål- och resultattänk behöver mer begripas ur ett mer långsiktigt perspektiv. Vi har tio år på oss att verka så att eleverna kan lämna skolan med ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift. Vi behöver också freda en del av det vi gör från de snabba kraven på kvitton som presenterar att eleverna lär sig. Vi kan ställa andra frågor som vi diskuterar inom kollegiet:

  • Vad gör högläsningen för elevernas känsla av gemenskap, meningsskapande och tänkande?
  • Hur kan vi generöst låta eleverna möta innehåll utan att genast ge kontrollfrågor och fråga hur de förstår? Varför ska vi göra det?
  • Hur vill vi själva möta litteratur? Vad skulle hända om vi efter en uppläsning fick frågor som kontrollerar oss? Hur förstod vi? Vad betydde ordet … ? Och då vi famlar efter svaret eftersom vi tänkt i andra banor kring det vi läst bli ifrågasatta eftersom vi inte genast svarar?

En lösning på detta är att:

  • lita på författarens förmåga att berätta
  • lita på att boken som finns i skolbiblioteket är där för att den hör hemma i skolan och när barn- och unga väljer att läsa just den boken kan vi bespara dem vårt ifrågasättande
  • när vi låter barn och unga lyssna till berättelser kan vi vända på frågemönstret och istället skapa samtalet som kommer med de frågor eleverna har eller de funderingar som de upptäckt så att eleverna få uppleva värdet av att tänka och uppleva sig själva som tänkande individer

Jag minns en gång en lärare som tog eleverna ut i skogen. Läraren hade förberett en kvadratmeter som eleverna skulle undersöka utifrån specifika frågor. Eleverna, som inte hade varit i skogen tillsammans, ville inte hålla sig innanför kvadraten. De var mer nyfikna på det som var utanför kvadraten. De upptäckte småkryp, de undrade var blåbären fanns, de försökte klättar upp för ett stenparti, de gömde sig bakom ett stort träd. De var i skogen. Jag fick sedan trösta läraren med att säga att kvadraterna var bra och hennes förberedelser likaså. Hon hade tagit en stor klass till skogen och gett dem möjlighet att vara i skogen. Jag visade läraren mina anteckningar och de många frågorna eleverna ställt varandra – det var frågor om skogen, om småkrypen och om det fanns björnar där och vad de skulle göra om det kom en björn. I stort sett kunde eleverna vidgat lärarens pedagogiska tanke med innehåll och nyfikenhet.

Vi måste börja med att ge.

Ge skogen.

Ge litteraturen.

Och inte vara rädda när vi gör det.

 

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling 

 

 

Publicerat i 90 sekunders högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Ovan trädtopparna, Pedagogik | Etiketter , , | 1 kommentar

Lilla boken Nödig! Så här tänkte jag:

Här är boken bland några andra böcker. Den går att köpa i bokhandeln den 21 maj 2021. Bajsa skönt!

Det var ett litet manus jag filat på en tid. Den om att sitta på pottan. Få tid på sig och inte skynda eller prestera. Mer njuta och känna.

Varför denna bok kanske man kan fråga sig?

Jo, under mina lärarår har jag funnit att barn inte kan gå på toaletten i skolan. De får ont i magen, känner sig inte trygga och det är allvarligt. Så med en liten bok om något så självklart som att bajsa och kissa och upptäcka och känna ville jag bidra till något mer sinnligt och att det kräver tid.

Jag skickade in mitt manus till ett förlag och fick nästan genast svar. Efter samtal med förläggaren döpte jag boken till min lilla bok. Det kändes spännande och nytt för mig. Det har varit roligt att arbeta med boken och få möta illustratörens bildsättning. Det är ett möte som äger rum och som sedan gör att boken blir bok och delas av två. Jag och Louise Winblad har tillsammans med förlaget skapat denna lilla bok.

Mitt i väntans tider kom så debatten om alla bajskorvsböcker. Jag tyckte det var roligt men också sant. Det finns många bajskorvsböcker. Jag frågade bokhandlaren om detta och även bokhandlaren sa att det stämde och att man kanske skulle göra en egen hylla för bajskorvsböcker.

Hur som helst – det här är mera en bok om att göra själva arbetet: kissa och bajsa. Och allt som behöver upptäckas av ett litet barn. Så jag hoppas att boken hamnar i ett eget litet fack. Och trots att jag är pedagog hoppas jag att vår bok är allt annat än pedagogisk.

Jag kommer att få några bilder som kan sättas upp som kakeldekor.

Jag återkommer när dessa finns.

Ja, hej hopp på er!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Slarva inte med böckerna!

Eleven arbetar med den bok jag läser. Eleven går i slutet av årskurs två.

Det behövs både och. Inser att jag måste börja så. Padda får inte ställas mot bok. Det digitala behövs precis som boken. Det finns paddor på skolorna. De är i kassaskåp. Förvarade. Skyddade. Omhändertagna. Böckerna kan man se kantstötta och kantnötta i högar som ingen bryr sig om. Ja, om man inte befinner sig i skolbiblioteket där skolbibliotekarien bryr sig om böckerna och ger dem värde.

Jag minns en skola där jag hade uppdrag att lyfta. Det skulle bli inspektion. Och, jo, man visste minsann att inspektörerna också tittade på bokbestånd och bibliotek. Kreativt och hastigt fylldes tomma bokhyllor på böcker av alla de slag. Såg fint ut på avstånd. Men på nära håll stod böckerna upp och ner, en geografibok intill en bok av Gripe. Kring boken var det oordning. Och det berättar för alla som arbetar och för de som ska lära i skolan, boken har inget värde. Den kan kastas hit och dit. Vändas bort från läsaren.

Så när vi köper in böcker. Ge dem värde. Som lärare kan man berätta att boken är ny, den är viktig för oss, vi välkomnar den hit till oss, vi ska läsa den. Och när vi gör en budget för det digitala lyften eller underhållen se då också över ekonomin för bokinköpen. Minns också att ett bokinköp kräver längre tid för de som ska beställa. Det är och ska inte göras i hast. Att köpa in böcker är att också få veta något om den utgivning som finns, gå till bokhandeln med en kollega och en skolbibliotekarie och tillsammans upptäcka böckerna som skolan ska få och sedan göra en lista över det som kan och ska köpas in.

Jag tänker mig kartonger av böcker. Sån är jag!

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Biblioteken, Boken i undervisningen, LÄSA I SKOLAN 2021 | Lämna en kommentar

Ditt och datt dyker upp på min barndoms gård

Plötsligt befinner jag mig på mina barndomsgator. Tänkte först inte åka dit. Men så hamnade jag där ändå. Med bara några steg kände området igen mig. Mina vuxna fötter mindes hur man gick, hittade stigarna där vi sprang och den stora skogen som vi gick igenom när vi rastade hunden. Den hund som inte var min men som var min hemliga dröm att få äga. Kasper hette hunden. Stigen är kvar. Andra stigar likaså. Men så korta. Så snabbt man går med vuxna steg på samma stig.

Det stora, stora trädet står kvar. Det var då många hundra år gammalt sa man och hörde ihop med de två jaktslott som fanns innan radhusen byggdes. Och ängen innan vattnet. Och vattnet med bryggan. Och bryggan med båtarna. Och mellan dem hoppade vi i. Badade sena kvällar. Ja, alltså innan klockan halv åtta. De flesta, och namnen trippar in i minnet ett efter ett, måste vara hemma innan nyheterna visades på kvällen. I de flesta fall sov varenda unge i min ålder innan klockan nio på kvällen. Det var ett tyst område efter att programmen börjat på teve. Några kanaler var det väl inte att tänka på och inte heller kunde man välja vad man ville titta på. Så dagen därpå kunde man prata om det man visste att också andra hade sett. Så kittades vi ihop igen trots nattens avstånd.

Jag tog en tur förbi skolan jag gick i. Mellanstadiets skola låg orörd kvar. Byggnaderna oförändrade. Portarna likaså. Vi var rädda då vi lämnade radhusidyllen vid vattnet. Främmande kändes höghusen vi gick förbi. Där bodde dom farliga killarna i årskursen över oss. Några gick i högstadiet. Brass röktes redan tidigt i källarutrymmen och de där skyddsrummen som var tillgängliga för alla. Jag såg inte någon fara i höghusen idag. Såg bara höghusen och blommorna som växte i blomlådorna på balkongen. Vägen tycktes inte heller så lång som jag minns den. Men så händer det som kommer att förändra min syn på mina barndomsdagar.

Varje dag gick jag till och från skolan. Det fanns inga avvikelser varken från vägen till skolan som vägen hem. Inga extra turer till en annan gata. Raka vägen hem. Så var det för kompisen. Man gick inte till höger då man lämnade skolan. Alltid vek jag av till vänster. Och så gick jag hem igen.

Märkligt tänker jag. Jag sitter i bilen och bestämmer mig för att svänga av åt höger.  Sen kör jag på den snutt av väg jag aldrig gått. Det är en helt obekant väg för mig också idag. Jag ser liksom min barndoms mönster när jag lämnar historien bakom mig och kör ut på stora vägen.

Äventyren uppstod där man var hemma. Det behövdes en slags trygghet för det. Det vanliga och bekanta som vi kunde göra om och förvandla för att vi kände till det så väl.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Ordning och reda: Alla dessa mejl och en viss ordning som underlättar

– Mejla mig!

– Skickar ett mejl om detta!

– Har du fått mitt mejl?

Det är så lätt att säga – Jag mejlar dig!

Men oj så många mejl som mejlas inom en skola. Detta inlägg handlar om mejlen i skolan. Detta virrvarr av meddelande av både brådskande och ja… allt det andra.

Det här är en sak jag brukar lyfta i handledning med lärare/rektorer:

  • Hur många mejl får du som lärare/rektor?
  • Hur många är viktiga för dagen?
  • Hur vet du hur du ska sålla i mejlhögen?
  • Diskuteras mejlflödet på skolan?

Upptäckten av mejlskörden

För många år sedan handledde jag lärare i en skola och av en händelse råkade jag få syn på lärarens inbox. Det var inte nådigt så många mejl den läraren fick. Sedan dess är jag lite nyfiken på lärares, och för den delen rektorers ingående post. Ibland ser jag lärare reagera med kraftig stress efter att ha fått ett mejl rörande något som är dödligt viktig och som det brinner i knutarna kring.

Den rast som läraren kan behöver för att: 

  • vila,
  • dricka kaffe,
  • kopiera,
  • fixa nätverket för kommande visning i klassrummet
  • samtala med en elev
  • besvara en rektors fråga
  • få en schemaändring

Ja ni vet det där med raster. Det är så mycket som görs på dem att de borde heta administrationstid. Ja, hur som helst. Jag såg också hur mejlen hade alldeles för stora och varierade innehåll samt en urusel header som bringade ordning redan initialt. Så nu brukar jag handleda i hur man skickar mejl för att underlätta arbetet för läraren och för den delen rektor samt hur mejl mellan personer inom skolan behöver större tydlighet i brevhuvudet. Jag vet inte hur många gånger jag letat efter något mejl som innehöll en viss information, viktig, men som göms i ett annat mejl med ett annat brevhuvud. Som man får leta! Som man inte hittar! Som gör att man måste be om ett nytt mejl. Som man sedan väntar på för personen är inte på plats. Och ja! Det skulle göras i all hast.

Så här kan tydligare mejl stötta och bidra till underlätta:  

  • ett mejl per ärende (ja, det ökar förstås mejlmängden, men möjliggör för läraren att genast svara på den fråga som ska besvaras och det blir också lättare att svara genast än om det är flera frågor i ett och samma brev.
  • Brevhuvudet ska innehålla ärende, tid och plats ex: ”Föräldramöte – tors. 23 april 2021 kl.17-19 – i skolans matsal”. Det gör att läraren får viktig information utan att behöva öppna mejlen ex. på rasten.
  • Mejlets innehåll ska då beröra ENDAST det brevhuvudet beskriver. Inga eventuella tillägg och en annan fråga.

Jo, det blir fler mejl. Men tydligare och enklare. Det gör att information kan komma fram och att man lättare kan sortera. Låt säga att man inte har öppnat ett mejl som rörde ”Föräldramöte – tors. 23 april 2021 – i skolans matsal” och den dagen har passerats med råge kan man ju lägga den åt sidan och fokusera på de aktuella x antal mejl som rör dagen eller de kommande dagarna.

En bieffekt av detta kan bli att den som sänder mejl funderar över vad som är viktigt att förmedla. Det kan också vara lämpligt att inte massutsända allt till alla om det inte är tydligt att detta just berör lärare eller rektor.

”Jag mejlar dig” kan lika mycket vara ett avslut på ett samtal som inte hinns med. Det är mycket nu! Det är väldigt, väldigt mycket nu.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Anpassning, Föreläsningar jag ger, Kollegial läsande, Kollegialt lärande, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Om jag vore rektor, Ordning och reda | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Textsamtal: Upptäck tidningsnotiserna och namnge gorillaungen

Notiser kan bli undervisning. Här finns flera saker vi kan undervisa om. Denna är ur DN den 20 april 2021 

Att låta eleverna få upptäcka tidningsartiklar är en del av att upptäcka texterna som finns i dagstidningar men också vad man skriver om i en dagstidning.

Varför skriver DN en notis om att en gorilla blivit född?

Att en liten gorilla har kommit till världen är en nyhet för en dagstidning.

  • Varför är det intressant kan vara en fråga att diskutera?
  • Vad är det som gör denna nyhet intressant?
  • Hur fick DN veta att en ny liten gorilla kommit till världen?

Rubriken: Kolmårdens gorillor fick en unge 

  • Hur förstår vi rubriken?
  • På hur många sätt skulle vi kunna formulera en rubrik till denna artikel/notis?

Vilka fakta kan vi tillägna oss ur notisen?

  • (gorillaungens vikt)
  • (vikten hos en fullvuxen gorilla)
  • (x antal månaders dräktighet)
  • ( ? )

Allmänna frågor om gorillor

  • Vad vet vi om gorillor?
  • Vad kan vi om gorillor?
  • Var ligger Kolmården?
  • Hur kommer det sig att Kolmården har gorillor?

Var med och ge gorillaungen ett namn:

  • Hur ger man en gorilla ett namn?
  • Vilka gorillanamn nämns i artikeln?
  • Vad behöver vi ta hänsyn till då det kommer till att välja namn åt gorillaungen?

Ha roligt; 

Utforska text och bild tillsammans med eleverna. Dela nyfikenheten. Lyssna till det eleverna berättar och tänker om.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar