Inte vem eleven är – utan vad eleven lär

Risken med bedömningar är att vi fokuserar alltför ensidigt på vem eleven är och inte vad eleven lär. Jag har följt med föräldrar på samtal där jag fått lyssna till att en elev är på ett visst sätt och att eleven måste ändra på sig. Jag brukar fråga om hur man vet vad eleven kan och vad eleven lär sig och får dessvärre mycket knapphändiga uppgifter om det. Jag funderar över om samma sak skulle ha uttryckts om mig och hur jag då skulle känna mig. Om inget berättades om mitt arbete utan berättade vem jag var och hur jag är. Jag skulle känna skam och när skammen tar överhand reagerar vi antingen genom ilska eller genom att dra oss tillbaka. Inget av dessa sätt handlar om möjligheten att lära utan om att värja sig mot att vara någon eller dra sig undan eftersom man inte duger som den man är. Skam och skamkompass är något lärare bör utveckla förståelse för och i bästa fall agera i det yttre och beskriva vad vi ser av lärande och vad vi kan berätta att vi ser det eleven kan.

I min bok Vägen till skriftliga omdömen, 2007, beskrev jag hur man inte uppehåller sig kring vem eleven utan ser till det eleven lär, gör och kan. Det betyder också att man är uppmärksammad på lärandet och inte på vem eleven är.

Det är ofta ett envist och krävande arbete att se till det eleven kan också när det är för litet eller inte räcker för att bedöma. Men allt arbete går att ge gensvar på. När jag i en skola uppfattade hur en elev lyssnade till läraren, mumlade svaret på lärarens fråga, kunde addera genom huvudräkning och kunde formulera ett svar skrev jag ner detta på ett papper och gav eleven och elevens lärare. Eleven, som fått höra mycket om vem eleven var och är, fick nu veta något om vad eleven kan och hur eleven har deltagit i undervisningen. Eleven blev så lycklig och stolt och bad mig kopiera upp 19 stycken kopior. Dessa delades ut bland rektorer, mattanter, vaktmästare, föräldrar, lärare, resurser och i många dagar därefter kom eleven in och gjorde tummen upp. Stolt. Glad. Och sedd ur ett lärande perspektiv.

Det jag menar är att vi som lärare kan förklara vad eleven kan, hur eleven lär och att eleven gör det. Ofta talar vi om när eleven inte gör och för att eleven är som eleven är. Skam uppstår då man får veta vem man är och hör alltså inte ihop med vad man gjort, fel eller rätt, utan att man är som man är. Detta leder till känslor som vi alla delar. Viljan att försvinna. Många elever försvinner från skolan. En väg att knyta an till skolan är att tala om deras kunskapsutveckling och att vi uppfattar deras engagemang och att de syns intresserade. För minsta vink om intresse måste uppfattas. Arbeten som visar på lärande måste beaktas. Jag plockar exempelvis alltid upp slängda papper ur papperskorgen och har i dem funnit att uppgifterna blivit gjorda men att självförtroendet inte har räckt till för att lämna in dem.

Om detta skriver jag i Vägen till skriftliga omdömen 2007 och i Läraren inom mig 2014 samt i Undervisningen mellan oss 2016.

Jag har inte slutat att tänka kring detta och kommer därför att fortsätta att tänka i dessa banor.

Anne-Marie Körling 

Posted in Barns rättigheter, Inkludering, Känslor, Kommunikationen, konflikthantering i skolan, Lärande, Skolrättigheter, Utbilda i ordning och reda, Värdegrunden | 1 Comment

Då vallfärdade pedagoger till Sverige och Nääs …

Det handlade om ett brinnande intresse för pedagogik som ledde till att Otto Salomon drev slöjdseminariet på Nääs. Detta blev världsberömt. Seminariet på Nääs erbjöd fortbildning i slöjd och också i lek, idrott, textilslöjd, teckning, hushåll och trädgårdsskötsel. Det fina var att målet var att utveckla varje människas kreativa förmåga där skaparglädjen var viktigare än slutresultatet. Detta ägde rum på 1800 senare hälft.
Jag vet att min farfar Felix Körling har haft denna man på lunch eller middag i sitt hem.

Källan till de här kunskaperna kommer ur Anna-Karin Palm: Jag vill sätta världen i rörelse, En biografi över Selma Lagerlöf. Läs mer i den. Om du vill läsa om just detta så får du slå upp sidan 203 och läsa en bit fram.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

som fäster sig speciellt vid detta med skaparglädje.

Posted in Undervisningen, Visionerna | Tagged , , , , | Leave a comment

Black Friday – usch – men ljusa andra dagar

Besökte bokhandeln. Köpte böcker jag skulle ha köpt ändå. Fick rabatt. Önskar att jag kunde skänka den vidare genom bokhandeln försorg. Nåväl köpte

  • Henrik Berggrens bok om New York
  • Matilda Gustavsson Klubben
  • David Wallace-Wells Den obeboeliga planeten

Och jag tänker att helgen blir ljusare än dagens mörker.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Posted in Skriver om ditt och datt | Leave a comment

Inte ordet hjälp – säg undervisning

Det är skillnad på ord och ord. Ofta använder vi ordet hjälp när vi ska se till att elever får lära sig det de ska i skolan. Den hjälp vi vill ge handlar då om att vi betraktar att eleven behöver hjälp. Hur vi har kommit fram till det är en pedagogisk fråga och hur eleven förstår att eleven behöver hjälp och frågan är också hur eleven vet vilken hjälp som kan ges.

Jag brukar undvika att säga att jag ska hjälpa även om det är vad jag kommer att göra. Att hjälpa handlar om att medverka till att något väsentligen förändras. Undervisningen bidrar till att något väsentligt förändras. Därför använder jag konsekvent ordet undervisa i alla sammanhang jag är med eleven och oavsett vad de kan eller inte kan. Undervisning förklaras i ordboken att i organiserad form och på ett systematiskt sätt förmedla kunskaper.

Jag är lärare. Om en elev inte kan ska eleven få undervisning. Det betyder att anslaget är ett annat än att jag gör eleven till någon som behöver hjälp. Jag behöver systematiskt följa elevens resonemang och jag behöver därför elevens aktivitet. Vi behöver varandra för att förstå och jag är därmed en del av lösningen. Men inte hela. Det handlar också om att skapa en relation som handlar om att fokusera på ett gemensamt problem. Här skulle det kunna vara matematiktalet eleven inte förstår eller kan lösa. Att vara en som behöver hjälp handlar också om att vara en som är i behov och någon som inte kan det alla andra kan. I en undervisande kontakt utgår läraren från elevens uppgift snarare än vem eleven är. Det handlar om något konstruktivt som byggs upp mellan lärare och elev och det är innehållet. Jag är lärare, med mig kommer undervisningen, genom den kommer mina kunskaper. Eleven som vill förstå berättar och förklarar vad det är som är problemet och ges därmed möjlighet att tänka på ett annat sätt eller att modifiera sin förståelse. Det är undervisning. Ofta när jag undervisar elever låter jag andra elever delta. Så en elev blir istället undervisning mellan två elever, ibland tre. Det betyder att min undervisning kan påverka fler och undan för undan försvinner ordet hjälp i klassrummet. Eleverna lär sig att använda ordet:

– Jag vill ha din undervisning och jag vill tänka tillsammans med dig.

Jag brukar också be eleverna beskriva vad de kan få av en lärare. I min bok ”Undervisningen mellan oss” beskriver jag hur mina elever får syn på lärarens profession och vad en lärare kan bidra till i undervisningen. Eleverna kunde säga:

  • Jag vill bara att du slår dig ner och följer med mig när jag tänker
  • Jag vill att du gör en liknande uppgift så att jag kan få något att tänka genom
  • Jag vill se dig lösa uppgiften
  • Jag vill veta hur du tänker och vad du gör när det är svårt
  • Jag vill att du stannar lite längre tills jag känner mig trygg
  • osv…

När jag suttit med en elev tackar jag genom att ta i hand och jag säger:

– Tack för den här stunden. Jag kunde lyssna till dina kunskaper och jag fick också mycket att tänka på.

Nu handleder jag en lärare som tagit bort ordet ”hjälp” och ersätt det med undervisning. Det blir ett annat anslag, en yrkesyttring och en aktivitet hos eleven. Det är undervisning och det är vad jag menar med att undervisningen är mellan oss. Det är innehållets fokus. Från hjälp till undervisning och aktivitet.

Hej HOPP
Anne-Marie Körling 

 

Läs mer och fundera ytterligare. Stanna inte i tanken. Reta hjärnan med andra sätt att tänka.

För att läsa mer om synen på hjälp föreslår jag förutom min bok Undervisningen mellan oss också boken Empati av Ulla Holm som är utgiven på Natur och Kultur.

 

Posted in Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Känslor, Kommunikationen, Om jag vore rektor, Ordförrådet, Strategier, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | Tagged , | Leave a comment

Lärarens stress och elevens lärande – mitt eget ”case”

Det är allvarligt med lärares stress. Det påverkar lärarens förmåga att närvara. Kära kollega, ingen skuld vilar på dina axlar om du läser det här – tyvärr är det så att stress gör oss upptagna, inneslutna i vårt eget, med piskan mot ryggen, vi måste hinna… vi springer. Om detta skrev jag i boken Läraren inom mig, 2014:

”… men låt mig berätta hur jag själv bidrar till att knyta upp skolanknytningen, ger felaktiga tillrättavisande och på kvällen känner reparationens behov därför att jag själv har avvisat elevens arbetsglädje:

– Snälla, får jag fortsätta skriva på min berättelse, frågar eleven då jag kommer på morgonen.

Elevens iver går inte att ta fel på. Ögonen är glada och inne i klassrummet väntar skrivboken. Bara fröken öppnar dörren. Jag hinner inte stanna upp för att bekräfta elevens iver. Jag är fullt upptagen med min planering för dagen och då jag lägger ifrån mig bokhögen och de nykopierade uppgifterna avvisar jag eleven med att säga nej.

– Inte idag. Vi har annat att göra som måste komma före. Du får lugna dig lite.

Besvikelsen har ännu inte fullt ut satt sig i eleven utan eleven står på sig, fortfarande ivrig att fortsätta skriva.

– Snälla, kan jag inte få?

Och nu gör jag det jag senare kommer att ligga sömnlös och grubbla på. Jag inte bara avvisar eleven utan säger också något om eleven:

– Nu måste du lära dig att lyssna på mig. Jag har sagt att vi har annat att arbeta med idag. Nu får du lugna ner dig lite och gå och sätta dig på din plats. Lektionen ska strax börja och vi ska tala om ”vardagliga moraliska dilemman”! Du måste lära dig att lyssna på mig.

Det gör ont då jag skriver det här. Men då jag stod där såg jag inte det jag själv gjort utan fick bara problem med elevens bristande motivation. Mitt förhållningssätt mötte inte upp den motivation eleven visade. Tvärtom så tog den död på den. Eleven som nyss hade blivit avvisad av mig kastade sig inte genast över det jag hade att ge. Och det var inte konstigt. Det är inte så konstigt om elever visar ett svalt intresse för det innehåll som jag anser vara det viktigaste för dagen. Jag hade också utan respekt talat om för eleven att han var en orolig person som måste lära sig att lugna ner sig. Lära sig att lyssna.

Utan att förstå min påverkan om det relationsskapande som eleven visat mig hade jag avvisat eleven. Eleven hade med engagemang knutit an till gårdagens viktiga innehåll och genom det visat att eleven är lika intresserad idag och trodde också att jag välkomnade detta. Det gjorde jag inte. Den glädje som eleven visade för sitt arbete, det som är i det yttre, bejakade jag inte. Istället gjorde jag eleven till någon annan än den eleven är. Jag riktade mig mot eleven som person.

( … )

Jag skriver i boken hur jag förändrade mitt förhållningssätt och att det tog tid att göra det. Jag behövde ha alla måsten i min ryggrad men inte låta dem styra hela min lärardag.

Jag återkommer.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Posted in Hinder för lärande, Kollegial läsande, Kollegialt lärande, Läraren inom mig, 2014 | Tagged , , , | 1 Comment

Lärarens anknytning och koncentration

Detta blogginlägg är hämtat ur min bok

Läraren inom mig, 2014:

… jag menar att vi genom ett innehåll kan skapa relationer men också befria eleven från att bli ett objekt i läroprocessen. Jag går så långt att jag talar om en professionell relation mellan lärare och elev där vi inte sätter eleven utan elevens lärande i centrum för att möjliggöra för eleven att agera som aktör och införlivas i läroprocessen som subjekt. Relationerna byggs genom såväl lärarens relation till sitt ämne och relationen till sin undervisning som relation till elevernas lärande och till eleverna om individer och som grupp. Det räcker alltså inte att skapa en relation, Det behövs flera relationer:

  • lärarens relation till sitt ämne

  • lärarens relation till sitt yrke

  • lärarens relation till sitt sätt att undervisa

  • lärarens relation till elevernas olika sätt att lära

  • ( … )

  • lärarens relation till den bok läraren undervisar ur

( … )

Jag har blivit allt mer medveten om att jag måste knyta an till mina innehåll för att eleverna ska kunna göra det.

sid 42 och 43.

Eleven och jag diskuterar illustrationen och textens samspel. Också vi samspelar kring innehållet. Vi lär känna varandra genom det.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Posted in Läraryrket och lärarrollen | Tagged , , , | Leave a comment

Ronja Rövardotter och den lilla freden, del 1

För något år sedan satt jag i panelen och diskuterade Astrid Lindgrens litterära arv till oss alla. I famnen höll jag i den bok som jag om och om igen återvänder till; Ronja Rövardotter. Det är också den bok jag tar med mig till skolor i andra länder och då jag presenterar vad jag själv läser. I fickan har jag också den lilla fredsbok om Icke våld som är det tal Astrid Lindgren höll i Tyskland då hon fick mottaga ett stort pris för sina böcker och sin syn på barnet. Små böcker ryms så väl i en ficka och kan därför bäras med i möten med andra och precis som en mobiltelefon läggas fram vid kaffekoppen där man är. Boken lockar på alla sätt till sig läsarens ögon och så kan man bjudas in att samtala om vad boken innehåller och det man själv anser och tycker om det som beskrivs.

Hur som helst. Nyss läste jag ur Ronja Rövardotter för eleverna i  årskurs två (den fungerar att läsa för alla åldrar). Det var så tyst, så tyst när partiet om Ronjas uppbrott från hemmet och det oundvikliga fadersupproret. Ronja måste slå sig fri från pappans sätt att se på världen men också skapa ett nytt slags förhållande till sin pappa för att själv kunna växa. Hon måste pröva den värld som pappan varnar för. När hon prövat den måste hon också ta avstånd från sin pappas sätt att förhålla sig till människorna i samma värld. Hon tvingas, eller varför inte säga att hon väljer att lämna sin familj, för att pappan handlar fel och gör fel. En natt reser Ronja sig upp ur sin sovplats:

Då tassade Ronja upp, och i skenet från elden stod hon länge och såg på sin sovande mor.

Kära min Lovis, tänkte hon, kanske vi ser igen och kanske inte.

Lovis upplösta hår hade flutit ut över kudden. Ronja strök med fingret över de rödbruna hårslingorna. Var det verkligen henne stor som låg där och såg så barnslig ut? Trött också, och ensam utan någon Mattis bredvid sej i bädden. Och nu skulle också hennes barn lämna henne.

”Förlåt”, mumlade Ronja. ”Men jag måste!”

s. 137

Och så är det. Att växa är att ta egna steg. Möta något själv och tillsammans med andra vänner än de närmaste. En smärtsam process. Ett avstånd som kräver kraft och ett avstånd som pockar på och påminner med sitt gnagande av ambivalens. Hon samtalar med Birk då han frågar om Ronja tror att de tänker på dem borta i Mattisborgen;

”Han är väl nöjd tänker jag. Att jag är borta så att han får glömma mej.”

Och hon försökte tro det. Men i sitt hjärta visste hon att det inte var så. Om natten drömde hon att Mattis satt ensam mitt ute i en mörk, svart skog och grät så det blev en källa vid hans fötter. Och djupt nere i den källan satt hon själv och var liten igen och lekte med kottar och stenar som hon hade fått av honom.

s. 153

Lill-Klippen, en av rövarna, sitter en dag vid Ronjas och Birks boplats Björngrottan och berättar om hur livet är i Mattisborgen. Om att Mattis inte längre skrattar. När Ronjas mamma Lovis kommer till Björngrottan kommer känslorna av sorg men trots att längtan finns där också påminnelsen om att stå fast vid sitt beslut att inte komma hem. Lill-Klippen ger berättelsen om pappan, mamman ger bandet till familjen. Men Lovis ger inte den mat som skulle kunna ha kommit ur hennes korg eller ur ett knyte. Också Lovis behandlar sin dotter som växande och därmed också någon som måste leva med konsekvenserna av att växa.

”Du vet varför jag har kommit”, sa Lovis, och Ronja mumlade i sin gråt:

”Inte för att ge mig bröd väl?”

”Nej”, sa Lovis och strök henne över håret, ”bröd får du, när du kommer hem.”

s. 193

Att växa handlar om att pendla mellan det välbekanta och det obekanta. Att somna i Lovis knä och höra henne sjunga Vargsången hör till det Ronja är van vid och det hon kan få av sin mamma och för en stund vila som ett barn i en förälders famn.

Så kommer Mattis till sin dotter. Han tar henne tillbaka. Och försoningen kommer i närvaron. Någon måste börja gå i riktning mot den andre. Det är där den lilla freden kan bli möjlig. Inte i avståndet och inte i ensamheten. Det krävs ett möte. I mötet med den andre. Att våga komma med sin längtan, sin sorg och sin uppriktiga saknad och med den ödmjukhet som också måste till. Också den som blir uppsökt måste ha möjlighet att känna sin saknad och sin vilja till att försonas.

När jag läser om detta parti ser jag hur eleverna nästan inte kan andas. De känner alla till hur de har bråkat med sina föräldrar, velat rymma hemifrån, varit arga och tänkt att de minsann inte är deras föräldrars barn. Det krävs också en förändring. Något måste bli nytt och något måste öppnas i världen. Mattis måste ta del av Ronjas värld, den han inte accepterat och den han måste lära sig att försonas med. Han måste  förändra sin syn på Birk, Ronjas bror och vän.

”Egentligen vill jag klå upp dej”, sa Mattis. ”Men det gör jag inte. I stället ber jag dej så innerligt: Följ med hem till Mattisborgen nu! Det är inte så att jag tycker om dej, tro inte det för all del! Men dotra mi gör det, har jag förstått, och ja kan kanske lära mig jag också. Jag har haft tid att tänka på ett och annat på sistone!”

s. 207

Och inom Ronja börjar något förändras också. Något tungt lossnar i henne:

Den där otäcka isklumpen hon hade burit inom sej sista tiden, hur kunde hennes far med bara några ord få den att smälta som en vårbäck? Hur kunde det med ens bli så förunderligt att hon inte måste välja mellan Birk och Mattis? De båda som hon älskade, nu behövde hon inte mista någon av dem! Ett underverk hade skett, just här och just nu! Full av glädje och kärlek och tacksamhet såg hon på Mattis. Och på Birk!

s. 207

Den lilla freden.

Ofta använder jag det uttrycket. Om den lilla fredens betydelse för den stora. Vi lär oss att vara människor med allt vad det innebär och kan pröva att skapa fred mellan de närmaste, om möjligt, men också med oss själva. Det handlar om världen. Om värden. Om vilja, möten och att våga mötas som människor. Jag återkommer om hur Ronja Rövardotter också genom ett nytt innehåll skapar en ny möjlighet för den kommande generationen. Då handlar den lilla freden om samhällsbygget som sker genom att förstå sin historia och att se andra möjligheter genom den.

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

 

 

Posted in Astrid Lindgren, Barns rättigheter, Värdegrunden | Tagged , , , , | Leave a comment