Lyssnar till uppläsningar …

Postat den 10 oktober 2021 av Anne-Marie Körling

… och finner dialekten. Jag bara älskar språket som sjunger på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag noterar andra ord att använda och uttryck jag gärna önskar skulle finnas i mitt språk. Detta äventyr att lyssna. Denna ynnest över att språket ständigt förvånar och överraskar. Denna glädje över att det låter om den skrivna texten.

 

Och hunden som möjliggjorde för att jag började lyssna skuttar, nosar och stannar upp där det finns en punkt att stanna vid. Men bör tilläggas. Hunden vill ha kontakt och jag behöver ha ett lyssnade öra för det lilla liv som också behöver och vill kommunicera.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hunden och jag
  2. En hund och tre gubbar
  3. Walking the dog – tror man att man gör
Publicerat i Högläsning | Lämna en kommentar

Framkalla den inre bilden av skolan

Postat den 20 september 2021 av Anne-Marie Körling

Om skolan sägs det saker och ting. Om skolan berättas det. Om skolan tycks och tänks det. Då man arbetar i skolan är de yttre kraven kraftfulla och gör att man som lärare känner en press från alla håll samtidigt som läraren vill göra rätt, korrekt och nå sina elever och ge dem kunskaper och förståelse för andra människor.

Ibland tänker jag att skolan behöver konflikterna i skolan. Det för att klara av det faktum att skolan alltid har fått vara den verksamhet som alla har åsikter om, skickar in förbättringsförslag till och talar om professionen som vore den dum i huvudet. Vi kan därför inte kidnappas av den yttre bilden utan behöver framkalla den inre bilden av skolan. Det gör vi genom att vara nyfikna men också genom att berätta sakligt om det som sker i skolan.

Vi bör nog odla vår nyfikenhet bättre. En varm nyfikenhet som ger oss en stabil grund att mötas på. Inte slå fast och bestämma oss för hur saker och ting är utan nyfiket undra hur är det egentligen att arbeta här? Vi behöver vår kollegiala nyfikenhet. Vi behöver mindre av recensioner och bedömningar. Vi behöver tänka ihop, vi behöver samtala och fråga. Inte avfärda och stöna motvilligt. Skolan aktiverar känslor och just därför behöver vi i skolan få tid till reflektion och att fler stämmor inom skolan hörs. Vi behöver ta oss förbi vår frustration, våra besvikelser och vår känsla av att inte hinna. Den enda väg vi kan ta är att synliggöra skolans inre arbete och sakligt berätta om vad en skola gör och strävar efter.

Skolan ska inte slitas sönder inifrån. Det är allvarligt. Vi är flera yrkesgrupper som alla är där för att ge eleverna en skola värd namnet. Vi vet mycket lite om varandras arbetsuppgifter och uppdrag. Lika lite vet vi om det som har format oss som lärare, vad vi har med oss från vår studietid och vilka teorier vi fortfarande håller fast vid. Vi hinner inte följa eleverna då de springer till fritids med den där glädjen om allt de ska göra där och samtidigt har vi fritidspedagogen i vårt klassrum. Hur ser vi på den gemensamma dagen om vi får tänka ihop? Hur fungerar den elev vi oroar oss för på fritids? Vi behöver möten som leder oss in i nyfikenheten.

Jag kommer aldrig att glömma vaktmästaren på en skola jag arbetade vid. Vaktmästaren hade lagt vinn om att lära sig namnen på alla skolans elever. När han gick i korridorerna sa han deras namn och hälsade vänligt. Han stod också en stund och tog emot eleverna på morgonen.

Vem kunde veta det? Varför visste vi inte det?

Skolan är en värld. Den skapar också världen.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling (som återkommer)

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skolans eget ansvar för bilden av skolan
  2. Arbetslust är smittsamt
  3. Målvakt och avbytarbänk – en miss av skolan
Publicerat i Framkalla den inre bilden av skolan | Lämna en kommentar

Högläsningen är generös

Postat den 20 september 2021 av Anne-Marie Körling

Högläsningen bidrar till läsandet. Minns att din röst ackompanjerar berättelsen och ger barn och unga möjlighet att få ta del av innehåll. Minns att högläsningen är en del av det vi kan ge eleverna i skolan. Det generösa förhållningssättet. Ge guldkant på tillvaron. Högläs.

Det är nästan så jag anser att högläsningen är en del av barns rättigheter.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Sagorna vi hörde en gång minns vi i den långa allén som är livet
  2. Förskolan och högläsningen
  3. ”Boken är en biljett och högläsningen är själva resan”
Publicerat i 90 sekunders högläsning, Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Högläsning, Litteratur och läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Sagorna vi hörde en gång minns vi i den långa allén som är livet

Postat den 19 september 2021 av Anne-Marie Körling

Jag har intervjuat många människor om deras läsande, deras minnen av böcker, ja, om de har turen att ha minnen av böcker och om de minns någon som läst högt för dem. Ibland är det en farfar som läste verktygskatalogen för fyraåringen som minns vartenda verktyg som farfars röst presenterade och minns också farfars röst fast åren har gått och minnet är mer än 65 år gammalt. Inte sällan blir det tårar i ögonen och boken kan berättaren berätta om. Det är klart att man önskar varenda unge ett sådant barndomsminne.

Jag har många minnen av böcker som någon läst högt för mig. Läraren som högtidlig gjorde stunden, den då vi fick tända ljus på bänken om det var vinter, eller måla och rita en annan gång. Den friden som lade sig över fliten. Jag såg med stadig blick in i stearinljusets mitt och där levde innehållet upp och lyste rakt mot mig.

Böcker som etsas sig fast är HC Andersens berättelse om Tennsoldaten, om Tummelisa och om den fula ankungen. Jag minns också hur fröken läste Pippi Långstrump och själv skrattade åt det som berättades.

Tänker på detta då jag läser i ”Allt är ett äventyr, en berättelse om Evert Taubes fantastiska liv” av Annika Thor med illustrationer av Jacob Wegelius, utgiven på Bokförlaget Max Ström i år.

Där läser jag:

På vinterkvällarna läste mamma eller pappa högt för dem ur sagoböckerna som stod i bokhyllan. Evert tyckte om
H.C.Andersens sagor, som den om den fula ankungen som till slut blev en vacker svan och den sorgliga om tennsoldaten som älskade balettdansösen av papper och brann upp tillsammans med henne. Sagor om riddare och jungfrur var också spännande att lyssna till, men när riddarna blev inspärrande i fängelsehålor blev Evert rätt. Att bli instängd skrämde honom mer än något annat.

Pappa kunde också berätta sagor om de grekiska gudarna och hjältarna, som den om kung Odysseus som kom vilse på väg hem från kriget i Troja och om hans hustru och son som fick vänta i tio år på att han skulle komma hem.

Läs boken om Evert Taubes rika liv och de skatter han lämnade till oss att sjunga. Vi får livet i verser och äventyren tonsatta. I somras lärde jag eleverna att sjunga Byssan Lull och Brevet från Lillan. De som var här för att lära sig svenska for hem till sina länder med några visskatter i bagaget.

Och högläsningen bidrar till läsandet. Minns att din röst ackompanjerar berättelsen och ger barn och unga möjlighet att få ta del av innehåll. Minns att högläsningen är en del av det vi kan ge eleverna i skolan. Det generösa förhållningssättet. Ge guldkant på tillvaron. Högläs.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bokstart och relationen till den som läst högt en gång
  2. En trave av böckerna vi läst – och det vi minns dyker upp bland sidorna
  3. Lärare vi minns och återkommer till
Publicerat i 90 sekunders högläsning, LÄSA I SKOLAN 2021, Litteratur och läsning, Undervisningen | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Pusslet i klassrummet

Postat den 18 september 2021 av Anne-Marie Körling

Jag hade en och samma klass under många år. De arbetade mycket fokuserat. Jag såg till att de kunde ta spontana pauser och vila tanken för att aktivera ett annat sätt att tänka. Men också för att göra något de inte brukar göra. Det blev populärt att stå en stund vid pusslet och elever skapade kamratskap genom aktiviteten. Att lägga pussel aktiverar också ett annat sätt att tänka.

I mitten av klassrummet tog jag in ett bord som rymde ett pussel om 1000 bitar. Till pusslet fick eleverna gå när de behövde eller ville. Jag använde också pusslet om elever kom i konflikt med varandra. De som bråkat eller hamnat i konflikt fick stå en stund och lägga pussel och strax började de samarbeta och bli vänner igen.

Eleverna gick i årskurs 1 till årskurs 6. Minns att elever i klassrummet lär sig av det som pågår där. Närvaron i klassrummet främjar. Jag har varit elev i ett klassrum i åtta månader och noterat att eleverna lär sig alltid, även om vi inte ser det, om de får vara kvar i klassrummet. Låt klassrummet vara rummet.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Pusslet i min barndom – något trasigt kunde bli helt igen
  2. Prinsessan på pusslet
  3. Elevens plats i klassrummet, en reflektion
Publicerat i Anpassning, Klassrummet, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska miljöer, Redskapen, Relationer och vänskap | Lämna en kommentar

De där bilderna på nätet och det jag bad min klass att göra

Postat den 17 september 2021 av Anne-Marie Körling

Det är många år sedan – men jag minns det än idag. I min klass fanns det två elever som aningslöst lagt ut bilder på sig själva. Bilderna var inte lämpliga och de togs mycket snart bort från nätet. Men innan de hade tagits bort hade de lyckats sprida sig. Redan på morgonen märkte jag av att klassen mumlade och pratade om något de inte ville att jag skulle höra. Jag fick ganska snart veta vad som hade hänt och att många i skolan redan sett. Jag bad då klassen att agera mer som klass och skydda de elever som det gällde.

Vi kom att hålla ihop. Alla visste vad som hade hänt och vad det rörde sig om. Varje gång någon närmade sig de två personerna på bilderna skulle vi i klassen också vara där och prata om något helt annat. Vi skulle inte gå till svars. Vi skulle inte diskutera bilderna. Vi skulle inte skapa bråk. Vi skulle skapa gemenskap. I matsalen prövades vi. Men vi lyckades hålla ihop och leva vår strategi. Vi var en klass. Och förblev en sådan.

Mycket snart avtog intresset för vad personerna gjort och vad de visat fram. Några veckor senare var det inga samtal, inga glåpord och inga fingrar som pekade ut eller som visade avsky och nedvärdering.

Ja, det var som sagt många år sedan men jag tror fortfarande på den strategin. Att i svåra lägen inte skapa mer utsatthet utan tvärtom skapa större gemenskap och hålla ihop.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Jag vinner över bilderna i böckerna”
  2. Nätetiketterna – etiketterna på nätet och hur är jag där – något om källförälskelse
  3. Benjamin Spock – och min barndom
Publicerat i Ansvaret, Inkludering, Känslor, Värdegrunden, Verkligheten | Lämna en kommentar

Skönlitterära texter/bilder till fysiklektionen – här om tyngdkraften

Postat den 13 september 2021 av Anne-Marie Körling

Stian Holes illustration ur boken ”Garmanns hemmelighet, 2010 och jag skriver LÄS BOKEN, LÄS BOKEN, LÄS BOKEN – läs bilderna, läs texten – LÄS!

Under kategorien skönlitterära texter för olika ämnen kommer jag att samla texter som kan bidra till att skapa förundran, ta vara på de frågor man kan ställa sig inför det märkliga och som kan bidra till att bredda tanken i ämnet.

Här handlar texten om fysik:

 

Tänkte, plötsligt, i bilen in till stan: tack och lov för tyngdkraften.

Tänk om den bara skulle släppa!

Bilen lättar från vägen, var hamnar man då? Rakt upp? Uppoch ner?

Man bara förs iväg av vinden men finns en vinden om tyngdkraften släpper taget?

Lite tyngdkraft kvar: man segla iväg i bilen, slår huvudet i taket, hur tänker man då? vad fan är det här? tänker man nog. hur fan ska det här sluta? och sen kanske man tänker: när man är på väg med vinden rakt ut över havet ett helvete, bara inte ner dit och man tänker att var i helvete är nästa land? 

Estland Litauen Ösel? man kanske tänker att jag måste slå i nån höjd nånstans och jag måste försöka grabba tag i nåt träd och dra mej ur den här plåtkostymen och man drivs av vindarna nordost över i en i vinden tumlande bil 

Ur Ulf Lundell, Vardagar 4, s. 361 Stockholm 2021

I texten finns en mängd frågor. Dessa kan vi också ställa oss tillsammans. Inte värdera texten, inte recensera den utan undersöka själva tanken, leka med samma innehåll och samma frågor.

Och naturligtvis får eleverna ställa frågor om textens skiljetecken eller avsaknad av dem och naturligtvis är texten också en karta över språket och den inre världen som språket möjliggör, dvs, att vi får tänka. Den text vi läser är en text om att just tänka om ett fenomen. Det ska vi också tillåtas göra i klassrummen. Tänka, kommunicera och lära. Som lärare ska vi visa och låna ut vår nyfikenhet – vad tänker eleverna? Hur ser de på detta innehåll? Igenkänning? Hur kommenterar och frågar de om språket? Skiljetecknen och stor bokstav?

Skapa dragningskraft genom ett centrum för texten/illustrationen:

  • visa gärna texten på whiteboard – när vi lyfter upp texten skapar vi ett centrum, en slags dragningskraft mot något gemensamt – vi får också ögonkontakt med varandra eftersom vi inte tittar ner i texten utan upp på den.
  • Låt illustrationer ackompanjera texterna och låt oss tänka fritt och lekfullt. Vi kan låna Ulf Lundells fråga: Man bar förs iväg av vinden men finns ens vinden om tyngdkraften släpper taget?

Fantasin bygger på något vi vet men som vi sedan leker med i tanken. Vi behöver kraften att tänka och fantasin för att förstå. Jag förundras i varje möte med Stian Holes bildvärld. Denna bild är från boken ”Annas himmel”, 2013. Läs bilderna, läs boken, läs!

Ha en nyfiken dag!
Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Jag vinner över bilderna i böckerna”
  2. Dikt om att läsa av!
  3. Hinder för lärande – Platta texter!
Publicerat i Bildpromenaden, Boken i undervisningen, Skönlitterära texter till olika ämnen | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar