Funderingar kring envishet, tålamod och förmåga att vänta

sisters2

Eleven sitter länge och väntar på sin tur. Tålmodigt med handen i vädret. Det är så lätt att få bli den där väntande eleven. En annan elev frustar besviket då eleven inte får svara genast eller får se någon annan bli uppmärksammad. Båda eleverna bör få uppmärksamhet. Den som ivrigt och utan ork att vänta kan vi utmana att vänta lite då och då, med värme visa att vi ser och att vi snart kommer att fråga eleven så att eleven får dela tiden med de andra. Den där tålmodiga eleven som inte gör något väsen av sig men som riskerar att inte få frågan måste vi också uppmärksamma. Låta eleven få ordet lite tidigare.

I båda fallen bör vi bejaka och sätta ord på att de förmår vänta och att vi ser deras förmåga att göra det. Vi bör också låta frågorna vi ställer få fler svar i klassrummet och visa att vi inte genast fiskar efter rätt svar och slutar diskussionen med det utan att eleverna får berätta trots att vi har fått ett korrekt svar av någon. Men där kan inte samtalet sluta. Det är frustrerande för alla elever då de inte får delta och de blir besvikna på olika sätt beroende på vilka erfarenheter de har. Här ska de pedagogiska diskussionerna ta upp frågor som rör på hur många olika sätt vi möjliggör för eleverna att samtala om det som är i undervisningen.

Den här tanken slog mig då jag lyssnade till P1 och Vetenskapens värld. Det där tålamodet som forskare har och måste ha. Den där envisheten som måste till för att återigen pröva det som inte gav något resultat i första, eller kanske den 100:e gången, och att oförtrutet fortsatta att pröva.

Det betyder att envishet kanske också är en egenskap vi kan bejaka. Den där envisheten som gör att eleven inte släpper taget om sin fråga eller sin matematikbok för att det är så roligt att räkna och klura ut.

Posted in Hinder för lärande, Klassrummet, Kommunikationen | Leave a comment

Tips: Ljudet av bokstaven. Ordet genom ljud och bokstav.

I ett klassrum i McMinville, Oregon deltog jag då läraren hade vägledd undervisning. Två elever satt tillsammans med lärare och undersökte ljud och bokstav. De spelade ett spel.

Detta behövs för spelet:

  • En spelplan om sex rutor.
  • En tärning
  • Bokstäverna, som en kortlek, i lärarens hand

Det här gör man:

Man lägger ut spelplan. På varje ruta en bokstav. Eleven slår med tärningen. Den siffra tärningen visar den bokstaven ska eleven ljuda och uttala samt säga ett ord som eleven kommer på. Eleven får kortet om eleven har lyckats med uppgiften. Läraren lägger därmed ut ett nytt kort på den nu tomma platsen. Därefter går turen över till nästa elev som slår med tärningen. (Det är mycket svårt att beskriva hur man gör så att någon annan kan följa instruktionerna, så fråga gärna om det är otydligt).

Eleverna spelade detta spel med läraren. De hade roligt. Det var spännande och de hoppades att de skulle slå två för att de så gärna ville ha bokstaven b, som de ljudade och uttalade. Åh, det var så spännande för de hade också klurat ut ett ord. Om de nu bara fick siffran två.

Läraren möjliggjorde för eleverna identifiera bokstaven, hur bokstaven låter samt vilka ord eleven kunde komma på som började med just den bokstav de hade fått att fundera på. Detta att bokstaven i sig är ett äventyr och att bokstaven representerar ett ljud var något läraren arbetade mycket noga och medvetet kring. Detta var ett av flera sätt att utveckla förståelse för det skrivna ordet och hur att läsa det.

 

Posted in Kommunikationen, Modellerna, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Strategier, Undervisningen | Leave a comment

Det synliga samspelet mellan lärare och elev/elever

Boktrave

I min bok ”Vägen till skriftliga omdömen” 2009 beskrev jag hur jag alltid gjorde anteckningar i elevernas böcker. Jag noterade min närvaro med mitt namn och datum. Det gjorde det möjligt för mig att se hur ofta jag samspelade med eleven, eller om inte, hur jag kunde samspela mer med eleven. Jag utgår inte från att jag ska samspela med elever som behöver hjälp utan att alla elever ska få samtal och diskussion med sin lärare.

Att notera att jag är där jag ska vara – i pedagogiska samtal med eleven – gjorde att jag alltid kunde följa vad jag samtalat med eleven om samt att jag hade samtalat med eleven. Jag kunde följa vad vi samtalade om hur hur eleven förstod. Jag utvecklade detta och bad att eleven skulle göra anteckningar om vad vi hade samtalat om – och genom den berättelsen kunde jag förstå hur eleven förstod det jag förmedlade, utmanade, bekräftade eller vad vi samtalade om. Och som all information – vi förstår olika och om jag tror att eleverna förstår mig så kan jag aldrig vara säker på vad eleven förstår. Till det kommer samtalet.

Vid mitt skolbesök i McMinville, Oregon såg jag hur en lärare använde elevens skrivbok så att det syntes tydligt vilket samspel läraren och eleven hade haft och kring vad. I princip på samma sätt som jag brukade göra. Men här hade läraren och eleven ett större utrymme för det lärande som kan uppstå mellan lärare och elev. I elevens skrivbok skrev eleven på varannan sida. Den högra sidan i häftet var elevens. Den vänstra var en sida för läraren och elevens undervisning och lärande. Lärarens visande och modellande och elevens visande och prövande.

Lärare och elevers samspel behöver synliggöras för att de pedagogiska samtalen och det lärande som läraren kan utveckla genom att studera elevernas lärande och hur att bygga och utveckla undervisning utifrån det läraren upptäcker. Det handlar inte om att ge enstaka elever stöd i sitt lärande utan alla elever.

Posted in Föreläsningar jag ger, Formativa bedömningar och skriftliga omdömen, Pedagogiska samtal | Leave a comment

Högläs det matematiska språket

Det matematiska språket behöver uttalas och utläsas. Det betyder att vi läser varje siffra vi ser och varje tecken som står skrivet. I det hör eleven det matematiska språket och hur kvadratmeter uttalas fast det inte riktigt ser ut att vara så långt då vi ser det nedskrivet. Låt oss exempelvis högläsa, kanske då eleven behöver hjälp, eller då vi visar på tavlor. Den mänskliga rösten som uttalar det som står.

5 + 230 =

eller de mer komplicerade matematiska meningarna som syns i formlerna här.

Posted in Den meningsfulla högläsningen, Matematikundervisning | Leave a comment

Selander/Selander: Professionell handledning och feedback

Läser Ulla-Britt Selander och Staffan Selanders bok Professionell handledning, 1989 och tänker på den snabba viljan att trösta genom att berätta om sina egna sätt att göra och lösa uppkomna problem:

”Att berätta om sina egna erfarenheter är en vanlig metod för att trösta och stödja. Detta är emellertid tveeggat. Man kan visserligen peka på olika sätt att klara ut svårigheter, men det kan också få den effekten att praktikanten tänker ”Du klarar det här elegant, men kommer jag att göra det?”

Den distansen som den egna berättelsen kan skapa. Avståndet att lära. Och så bygger vi på bilden om vem läraren är istället för vad läraren kan ge och på vilka olika sätt vi skapar undervisning. Att i utbildning av andra inte vara modellen i första hand. En konst för varje lärare där vi oftast vet både svar och hur i förhållande till en annan lärare. Hur kan vi hitta till den gemensamma mellanstation där vi får känna osäkerhet och där vi får mötas i variationer av hur och där frågorna inte har självklara och omedelbara svar? Som  om de fanns?

Posted in Formativa bedömningar och skriftliga omdömen, kollegialt lärande, Konsultation av något slag, Om jag vore rektor | Tagged , , | 2 Comments

Utan att undergräva självförtroende

grundskötsel

”Jag tror att det finns mycket att ta upp av vad människor känner, tänker och gör och att man kan använda detta som utgångspunkt för diskussion eller undervisning i syfte att skapa ökad insikt. På detta sätt kan man ge information utan att undergräva självförtroendet hos den som lyssnar. De som bedriver undervisning på det här sättet måste förstås ha tillräcklig kunskap och också inse när de faktiskt inte vet.”

Detta skriver Donald W Winnicot i sin bok ”Ord till föräldrar” 1994. Detta med anledning av att han talar i radio och att han vänder sig mot anslaget att påstå något som sedan ger den som lyssnar skuldkänslor och upplever sig som ”dålig”.

Winnicot skriver:

”Om mammor blir tillsagda att göra det ena eller det andra, blir de snart förvirrade, och – vilket är allra viktigast – förlorar kontakten med sin egen förmåga att handla utan att veta exakt vad som är rätt och vad som är fel. Det händer alltför lätt att de känner sig inkompetenta. /… / Tänkandet kan komma in efteråt, och när människor funderar över problem är det vår uppgift att hjälpa dem. Vi kan diskutera med dem vad det är för sorts problem de ställs inför, vad det är de gör och vilka effekter de väntar sig av sina handlingar. Detta behöver inte vara samma sak som att tala om för dem vad de ska göra.”

Mina tankar går till professionen lärare. Många av skolans problem definieras utifrån och visas genom staplar och jämförelser. Det är mycket lätt att känna att man inte själv räcker till eller har kunskap om det som sägs. Man tystnar i skam och osäkerhet. Denna osäkerhet lägger sig över det man kan och det man gör i klassrummet och då läraren i all hast får definiera problem kommer dessa ofta att handla om en elev läraren känner utmanar läraren i så pass hög grad att läraren känner sig sämre och inte bättre. Bara eleven den och den inte är där så fungerar undervisningen. Läraren behöver komma åt sina intuitiva handlingar och också få uttrycka det som läraren känner, tänker och funderar kring rörande sin undervisning. Inte genom att modellerna är andras utan att få tag i den inre stämman och därmed utveckla professionen genom den.

Källa: Winnicot, Donald W; Ord till föräldrar, Natur och Kultur, 1994

 

Posted in Läraryrket och lärarrollen, Pedagogiska samtal, Relationer och vänskap, Värdegrunden | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

”En mellanstation av tillgänglighet”

sisters2

”Vi måste alltid komma ihåg att det finns alla slags föräldrar och alla slags barn, och mot den bakgrunden kan vi diskutera olikheterna utan att påstå att den ena sorten är bra och den andra dålig.”

skriver Donald W Winnicot i boken ”Ord till föräldrar” 1994.

Det finns, tänker jag, också alla slags lärare och alla slags elever, och mot den bakgrunden kan vi diskutera olikheterna utan att påstå att den ena sorten är bra och den andra dålig. Vi behöver i den pedagogiska diskussionen och inkludera det innehåll med vilken lärare och elever möts. Det är genom innehållet läraren och eleven blir till.

Donald W Winnicot skriver också om ”en mellanstation av tillgänglighet”. I skolan tänker jag att innehållet är den stationen, en station där vi möts, oavsett vilken bakgrund vi har eller vilken förmåga vi äger, så kan skolan ge eleverna en möjlighet att inkluderas i ämnet. Detta kräver att läraren på ett generöst sätt ger eleverna innehållet samt själv deltar i det med den energi och de frågor som möjliggör för eleverna att få delta där. I klassrummets – här och nusituationer – blir vi till genom det vi har i fokus. Det är en slags mellanstation där vi inte kategoriserar elever som den eller den där eleven utan att vi är där eleverna är och tillsammans med det vi lär ihop. I en slags mellanstation som kan utvecklas till att bli en alldeles egen station med ett alldeles unikt innehåll för var och en av oss.

Det skolan kan ge och det lärare och elever möts i då vi lär tillsammans.

 

 

Posted in Undervisningen | Tagged , , , | Leave a comment