Ser Lars Lerins serie på Svt. Ser hur de målar. Svärtan. Dalarna. Bergstopparna. Livet. I penseldragen berättelserna. Det svåra. På tavlorna syns det som måste synas. Men det är det som kommer ut som kan förklara. Därför kan man inte alltid prestera när man gör. Man måste få göra det som ska bli. Jag tänker på hur lite man ska störa den processen. Ett penseldrag är språk. Det ska inte leda till bedömning utan av lågmäld närvaro. Inga råd får ges för de är lika flyktiga som vinden som drar förbi. Råd är distans. Någon vet bättre. Kan bättre. Gör bättre. Lever ett annat liv än det som kommer fram i mitt.
Mitt hem, min barndom, hade svärtan. Men också dagarna där den försvann. När skratt kunde befrias. Men inte gråt. Jag gick på tå i livet. Mina axlar sköt i höjden. Nacken försvann. Spänd som strängarna på instrumenten. Men ingen ton kom ur mig. Jag var tyst. Jag försökte vara till lags. Försökte förstå. Men jag visste inte vad jag skulle förstå. Jag mötte pappas stängda dörr. Den var låst. I mörkret låg han. Sen gick han ut. Kom tillbaka. Hur det blev då kunde man aldrig riktigt veta. Men det var min pappa. Mamma gick inte bara på tå. Hon försökte forma sig, anpassa sig, göra sig stark av det lilla hon hade. Inte kunde man prata om mörka depressioner. Sprit. Vissa dagar var det ju glada stunder. Men jag minns maten som inte fanns. Jag minns hur hon vände på någon slant. Jag minns hur varorna var få. Jag minns gröten. Men i den klicken av smör. Den sol som fanns i det grötiga.
– Ät solen sist, sluta måltiden med att äta upp solen, sa hon.
Ljuset fanns där som den där klicken. Men också i de där ljuden. Musiken. Som kom från pianot. Som kom från den raspiga skivan när pappa spelade Peter och Vargen. När instrumenten blev djuren. När tonerna gav fantasin en lekplats. En slags musik var någon. På nätterna, jo, jag låg vaken, kunde jag hamna mitt i musiken igen. Den var en slags övergång från den läskiga tystnaden när ingen var hemma. Pappa och mamma försvann ut i mörket under kvällarna. Jag vaknade av att de kom hem. Ibland bråket som kom med dem. Men jag hade något. I en liten ö inom mig fanns musik, kärlek och kreativitet. Den försvann aldrig från mig. Den där kärnan.
Jag har följt en del både nära och kära, men också andra, som inte mäktat med i livet. Svårigheterna att gå och handla. Svårigheterna att bli vuxen. Kämpandet. Vattentrampandet. Aldrig någonsin få vila från den man är. Det man bär på som ännu inte vill bli synligt. Rädd, så in i vassen, rädd. Krutdurken som bärs ska hållas i schack. Och för det krävs vad som helst som kan göra det. Jag ser unga som sluter sig in i sig själva. Det helvete de tampas med eftersom de inte kan benämna det som är där inne.
I Lars Lerin får målningarna berätta. De värderas inte. Jag bakade med unga på en fritidsgård. Jag bakade, satte deg, de stod intill, och efter många bak, efter oändliga stunder med brödbak kom sipprande små prövande ord om hur det kan vara. Frågor till mig handlade inte om mitt liv utan om den som sa något om sitt. Frågorna lyssnade jag till. Jag lärde mig snart att inte besvara dom så där klokt, så att mitt liv kunde forma sig framför dem. Mitt liv som skulle skrämma dem ifrån våra samtal. Jag minns en flicka. Hon kom. Många gånger. En dag slängde hon en stor degklump på mig. Sen sprang hon ut. Hon hade frågat om hur jag skulle vara om jag var mamma och om mina barn skulle känna att jag letade efter dem. Jag tappade mig själv, mitt moderskap låg mig så nära, så jag sa:
– Jag kommer alltid att leta efter mina barn, springa efter dom om dom försvinner, sa jag.
Då kom bulldegen farande. Sen sprang hon. Jag insåg att jag måste lämna. Springa efter. Och jag sprang. Jag sprang. Hon var så snabb. Men jag hann upp. Som tur var fick jag svårt att andas då jag äntligen kunde fånga upp henne. Jag höll om hennes ilska. Jag höll om hennes jävla starka ilska. Hon kämpade med att hålla fast vid den. Ilskan. Men jag släppte inte. Sen grät hon. Det slutade med att vi satt på ett litet järnstaket och hon berättade att hon kunde vara ute hur länge som helst. Hon fick inga frågor. Så hon prövade att vara ute lite längre, ännu lite längre och till slut så kom hon inte hem. Hon sov över hos någon. Men fick inga frågor därhemma. Hon försökte skapa gränser i en värld som saknade dem. Och hon såg inte gränserna. De kom aldrig. Då hon frågade mig sa jag ju något om gränsen. Och om famnen. Och om moderskapet. Och om mina barn. Hon var fjorton år. Jag lärde mig av henne att inte genast förstå frågan som en fråga. Mer som en början till en berättelse som jag kommer att få. Inte de svar jag har att ge.
Jag tror mycket på det yttre. Att lägga pussel. Att sitta intill under en bilfärd. Att själv sticka, måla, teckna och inte ge det till den som man önskar kunde få måla, rita, sticka, baka. Men att ge närvaron styrsel. Den styrsel som kommer med att det sker något i det yttre. Det där yttre som kan vara en försiktig väg till samtalet. Jag har lagt pussel med elever. Hade alltid ett stort pussel som vem som helst kunde få lägga i klassrummet. Man kunde stå där vid pusslet och se andra lägga bitar, se en bild bli till och slutligen kanske våga sig på att pröva. Likaså på mitt köksbord. Ett pussel. Som jag lägger. Som blir någon annans möjlighet. Då kan de där små samtalen sippra fram. De sipprar fram i olika takt. De sipprar ut i bullbaket. De omfamnas i nuet. Jag lyssnar. Och jäkla, ursäkta, men så svårt det är att lyssna. Råden kan stampa i mig. Men jag ger dem inte utrymme. Och när råden stampar i mig måste jag lära mig att skyffla undan dem, De upptar annars min tankevärld och gör mig mindre närvarande. Jag vill ju ut med mitt egna då. Det är inte det egna jag ska lägga fram.
Likaså ska jag inte bidra till förstoringar. Förstoringar som syns i min oro. Oron är ju redan där. Inom den som bär den. Om jag ger luft åt samma oro är det ju fara å färde. Rent ut sagt livsfarligt. Det som finns blir då ett större obehag. Barn lär sig att skydda vuxna och framför allt sina närmaste. Det gör att så små axlar kan tyngas ned så otroligt. Men i skolan kan plötsligt en stund av tecknande åskådliggöra hur tungt det är. Därför kan vi inte alltid bedöma. Säga att det här var fint. Eller vad är det du målat, så där ska man inte måla? Vi handskas alltid med yttringar som kommer inifrån.
Jag kommer att återkomma i det här blogginlägget då jag har mycket att fundera på. Jag gråter då jag ser programmet denna morgon. Jag tror tårarna är för att jag ser till närvaron. Den fattades mig en gång. Jag var tyst som en mus. Glad för att mildra världen utanför mig själv. Men hos mormor och morfar kunde jag vara. Mormor bakade varje dag. Hon hade små saker man måste göra. Sen spelade hon piano. Då stod jag där och kände igen världen både hos mormor och hemma hos min musikaliska pappa.
Jag återkommer som sagt och då fortsätter jag att skriva här:
Genom känsla till tanke,
Anne-Marie Körling
