Idag lägger jag ifrån mig mobilen långt ner i väskan tänkte jag. Den tänker jag inte titta i under min resa in till arbetet. Istället tar jag med mig min stickning. Jag ska sticka och det är allt jag ska göra.
Så vad händer. Jag kommer in på tunnelbanan. En ung man, kanske 25, reser sig genast från sin plats och erbjuder mig att sitta. Jag tackar så innerligt för den gesten, han var så omtänksam och vänlig och log när jag uttryckte min tacksamhet. Några stationer senare höll jag en plats till honom och ropade på honom att sätta sig igen. Vi satt där tysta som man kan göra när man åker tunnelbana. När han sedan klev av sa han hej då och log som vi kände varandra väl. Vi hade gjort skillnad för dagen båda två.
Jag stickade vidare några stationer. På vagnen satt alla nedböjda över sina mobiler men en liten unge, kanske 2 år, tittade nyfiket på mig. Jag gjorde grimaser och miner. Han skrattade. Den där kontakten med ett litet barn är en gåva. Jag sörjer att vuxna inte ser in i hans ögon. Han blir till genom våra ögon. Vi möts och visar att vi är människor för varandra. Jag log flera gånger. Det gjorde han också.
Sen slog sig plötsligt en stickerska ner bredvid mig. Hon puttade vänligt på mig och visade vad hon stickade. Vi småpratade en stund om det vi gjorde och hur mycket vi tyckte om att ha något att göra. En aning mer öppen för världen kände jag mig allt när dörrarna öppnades och jag klev av.
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
