Skolkamraten som inte

Körling fotograferar 2013

Werner Aspenström skriver i en dikt, ur diktsamlingen INRE, 1969:

”då förstoringsglaset letade skolkamrater i ortstidningen”

och jag ser den gamle lyfta sitt förstoringsglas mot en bild i en tidning. Vi kanske alla ser någon ibland och utropar: Vi gick i samma skola, hon gick i klassen över mig, han gick i klassen under. Så minns vi tillbaka. Idag mindes jag med ett knytnävslag i magen!

Jag gick förbi en parkbänk. Solen gassade mot ett mot solen uppvänt ansikte. Huvudet rullade lite fram och tillbaka i värmen. Min hund gjorde en nosa-på-dig-sväng mot mannen där han satt. Jag drog tillbaka kopplet. Mannen log. Då såg jag.

Mannen blev genast en pojke, en ungdom i skolan jag gått för länge, länge sedan. Då gick han där som om han inte fanns. Ingen talade illa om honom. Ingen gjorde egentligen något alls. Ingen gjorde något alls. Jag såg honom i flera år. Han gick ensam till maten, ensam till lektionerna. Gungade fram genom skolkroppen. Skratten som skrattades var inte åt honom. Han märktes aldrig där han gick fram. Jag såg aldrig någonsin någon prata med honom. Inte en gång såg jag någon tilltala honom. Jag såg däremot hur några gick före i matsalskön. Inte av elakhet. Bara av blindhet. Han fanns liksom inte.

Han log mot mig från bänken. Jag log tillbaka. Min hund viftade på svansen. Jag såg in i vänliga ögon. Alla dessa år av tystnad. Jag kunde inte bryta den. Han såg nöjd ut i solskenet. Jag är påmind. Vi är människor.

Jag går vägen hem. Hunden glad för det finns mycket att lukta på. Jag känner mig inte lika glad. Min tonårstid kommer tillbaka med sjumilasteg. Jag önskar att jag kunde ha sagt hej!

Det här inlägget postades i Ansvaret, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.