Nyss läste jag Johan Nilssons bok ”Bära hoppets börda”. Jag vill inte recensera boken, jag är inte värdig det, utan tänker att vi kan och får möta boken på det sätt vi kan och förmår.
Då jag läser boken noterar jag de böckerna författaren refererar till och mot vilka han får och kan hämta bränsle att tänka, omformulera och utveckla sina känslor och tankar inför det han måste, tvingas att möta. Att utan nåd förlora ett barn.
Nilsson citerar flera författare jag redan är bekant med. Trots det förefaller de författarna märkligt obekanta. Det kan röra hur de sammanflätas kring det Nilsson berättar. Och om vilket jag saknar egen erfarenhet. Jag läser bland annat om vad Camus har skrivit, vad Frankl och upplevt och som format hans tankegångar samt den lilla boken om den sorg som C.S Lewis känner då hans fru och vän dör i cancer. Lewis är troende och förlusten av hans hustru cirkulerar därför också kring tron och upplevelsen av att förlora och återfå den.
I hans bok ”Anteckningar under dagar av sorg” kommer vi sorgen så nära som det om möjligt går. Den boken har jag nu läst med lika stor behållning som den bok jag fann boken i. Till svenska är den översatt av Karin Hartman och jag tackar översättaren. 
Den lilla boken av Lewis är indelad i tre delar genom vilken vi får följa författarens omedelbara sorg, den som flödar av känslor och den sista delen där sorgen, som fortfarande och ännu är stark och utan slut, blir möjlig att resonera kring, dvs att tänka kring.
Lewis inleder:
Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. Jag är inte rädd, men upplevelsen påminner om rädsla. Samma fjärilar i magen, samma rastlöshet, klippandet efter andan. Jag sväljer och sväljer oupphörligt.
Emellanåt känns det som att vara lätt berusad eller som om jag fått en hjärnskakning. Det är ett slags osynligt förhänge mellan världen och mig. Jag har svårt att uppfatta vad man säger till mig.
När litteraturen engagerar låser den upp de egna känslorna och tankarna. Den erfarenhet man tvingades göra trots att man inte kunde eller ville. Pappas död få jag var för liten, mammas död i en stor olycka.
När mamma dog förvånades jag över min klarsynthet. Jag liknar dem vid fotografier med en oerhörd skärpa för att en sekund senare bäddas in i ett kaos där känslorna kastades omkring och tanken inte förmådde formas. Några dagar senare kom världen att vara utanför och jag vara bortom det som pågick.
Lewis beskriver det:
… och allt detta ”sunda förnuft” förintas som en myra i gapet på en flammande smältugn. (s. 22)
Både Nilsson och Lewis ger en annan slags bild av sorg. En behövlig. Det är en ofantlig börda att hoppas och få hoppet grusas gång på gång och ändå … fortsätta att hoppas vilket Nilsson beskriver i sin bok. Lewis talar om sorgens lättja, den som handlar om att man skyr minsta ansträngning.
Inte bara att skriva utan också att läsa ett brev är för mödosamt. Till och med att raka sig.
Som ni märker citerar jag mer Lewis än Nilsson. Jag vill helt enkelt inte störa Nilssons innehåll. Jag önskar att ni läser hans bok. Av någon outgrundlig anledning är det lättare att citera Lewis. Jag finner tröst i den tredje delen:
Lewis skriver:
Föreställ dig en man i fullständigt mörker. Han tror sig vara i en källare eller en håla. Så hörs ett ljud. Han tror att det kan vara ett ljud långt ifrån – vågor eller träd i blåsten eller boskap några kilometer bort. Och i så fall bevisar det att han inte är i en stängd källare utan ute i det fria. Eller det hörs kanske ett mycket svagare ljud på nära håll – ett dämpat skratt. Och i så fall finns det en vänd alldeles bredvid honom i mörkret.
s. 88
Förhänget mellan världen och den sörjande spricker upp som förnimmelser. Som en filt vars trådar släpper igenom ett litet, litet ljus från världen. Men sorgen sover aldrig. Den går helt enkelt inte över.
Jag tänker och om det jag tänker skriver jag.
Tack till författarna.
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: