Krönika om Sigge och hästböckerna

Postat den 2023-06-01 av Anne-Marie Körling

Jag var aldrig en hästtjej. Jag var rädd för hästar. De var för stora. Deras gap jättelika. Stora tänder hade de också. Jag läste inte hästböcker. Men som läsambassadör och som läsare till nomineringar och radioprogram kom jag att slutligen läsa en hästbok. Jag var vuxen då jag läste min första hästbok.

När jag läser barn och ungdomsböcker kan jag ibland försättas i det barn jag en gång var. Jag läste allt om hundar. Nosade upp varenda kapitel som handlade om en hund. Jag grät ymnigt när Lillebror i Karlsson på taket inte fick en livs levande hund utan en uppstoppad leksakshund. Jag led lika svårt som Lillebror när han tar emot en tyghund i tron att den skulle kunna ersätta en levande liten valp. Lyckan var fullkomlig när Lillebror sedan fick en liten valp. Jag uppfylldes av en inre glädje. Jag fick också en hund, åtminstone en litterär, så är det att vara läsare. Hellre en litterär hund än en tyghund.

När jag idag läser Sigge och stallkompisarna läser jag som det barn jag en gång var. Jag ville, precis som de jag läser om, ta hand om något. Det var därför jag ville ha en hund. Jag ville ha både vänskapen men också ansvaret. Jag ville ta hand om. Jag ville sköta om. I böckerna om Sigge läser jag om omhändertagandet. Det krafsas ur hovar, det känns på ben, det ges foder och klappas om. Jag kan känna in mellanrummet mellan raderna. Det är där jag skriver in mig. Det är där min berättelse ryms. Den samspelar med det som står skrivet. Jag minns min längtan efter att sköta om.

Hästarna har också sin berättelse. De är lite som oss. De är trötta, vill busa och är lite rädda. De blir personligheter. De presenteras med namn och egenskaper. Det gör att jag kan känna en speciell samhörighet med hästarna. De är personligheter och som sådana lär jag känna dem.

När jag som vuxen läser böcker barn tycker om vill jag inte sitta på en hög häst. Jag vill ströva omkring i samma bokhagar som barnen gör och där kanske upptäcka det förunderliga med att boken också får mig att nästla in mig i berättelsen och barnets sätt att tänka och känna.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Leka och fantisera mellan raderna
  2. Rymd och luft mellan raderna – hur kan vi skapa lektioner så?
  3. Läshund, Spindelmannen, nallen eller vad som helst…
Publicerat i Litteratur och läsning, Väck läshungern | Lämna en kommentar

Krönika om boken jag nästan inte vågade läsa högt

Postat den 2023-02-01 av Anne-Marie Körling

Det är krig i Europa. Det är så nära. Jag vet att eleverna undrar. De tror att kriget står runt knuten. De undrar varför vi vuxna inte pratar om det. Kanske är det för farligt att prata om. De undrar över allvarliga saker men anpassar sig till vad de tror att vi vuxna klarar av. När vi inte pratar om det så pratar inte heller eleverna om det. Men hur pratar man om det man är en aning rädd för själv? Hur gör man elevernas frågor begripna utan att själv blåsa upp deras innehåll till något större? Jag menar att när barn frågar så kräver de inte hela bilden, den bild som vi har. De vill veta i den takt de själva kan och förmår. De vill inte att frågan om ett eventuellt krig ska sätta igång oss och få oss att förklara så att det hela blir för stort och omöjligt att greppa. Barn har sina frågor och sin omvärldsförståelse. Vuxna har sina frågor och sin större omvärldsförståelse. Det är en balansgång att låta eleverna fråga utan att föra faran större för dem genom att lägga till sin egen.

Körlings Ord: ”Vi ska skydda barnen i verkligheten, inte ifrån den”

Sen har vi vuxna den där föreställningen om att barn ska skyddas. Men kunskap skyddar i verkligheten och inte ifrån den. Jag har många gånger skrivit och sagt att ”Vi ska skydda barnen i verkligheten, inte ifrån den”. Men det är enklare sagt än gjort. Det kräver en viss saklighet och en varm sådan. Därför är det bra att högläsa något som författare har skrivit. De har den där tonen som tilltalar på ”rätt” nivå. En god författare lämnar stora utrymmen för barnet att fundera, tänka och ställa frågor. Berättelsen skapar därmed ett ramverk för både den vuxne och den som lyssnar. En högläsares röst viker heller inte undan, den berättar på med gott stöd av författaren. Det gör att faran inte tystnar. Den blir pratbar. Ja, så tänkte jag när jag öppnade boken Veras krig av Katarina Kuick.

Det blev knäpptyst hos fyrorna när jag läste ur Veras krig. Redan på första sidan slog berättelsen an. Sen kom de där spontana samtalen som jag vill främja och tillåta. Pojken som kunde berätta att Sovjet inte längre finns och att boken berättar om något som hänt en gång för länge sedan. Jo, sa en annan elev, men det är ju ändå på något vis samma sorts krig. Man måste kunna göra vissa saker när det är krig. Det var som om boken gav eleverna redskap. De ville veta hur man kunde göra om det blev krig. Varsamt lät jag dem resonera utan att lägga mig i allt för mycket. Plötsligt kom berättelsen om Veras krig att bli en slags manual för hur man handlar då det är krig. Det är ju jättebra sa eleverna. Så här såg listan ut:

  • Man ska till exempel tömma vinden på papper eftersom papper brinner så bra. Om det händer något, en bomb eller så, så finns det inte så mycket papper som kan börja brinna.
  • Man ska täcka över fönstren. Om man gör det kan man skydda sig från glas-splitter ifall fönstren går sönder.
  • Man måste lära sig att äta det som finns även om det inte är det godaste man vet.
  • Vatten är bra att samla på sig

Vi hade läst ungefär en femtedel av boken. Eftersom boken väcker många tankar är det bra med uppehåll i läsningen. Därför kom jag att införa en slags högläsning som handlade om att jag läser tio minuter, därefter är det en paus från högläsningen och vi arbetar med något annat, exempelvis matematik, sen högläser jag i tio minuter och vi upprepar mönstret hela lektionen. Mitt syfte med uppehållen var att låta varje kapitel sjunka in och att ge berättelsen en lagom doser. Resultatet blev något helt annat. Eleverna ville så gärna att jag läste vidare och arbetade med matematiken med stor koncentration. Det gällde samtliga elever. De koncentrerade sig på matematikuppgifterna. Det slog mig att det är enklare att koncentrera sig under kortare intervaller än under en hel lektion. Så jag rekommenderar att ni prövar. Det blev en slags win-win-situation där matematiken fick en större uppmärksamhet än jag tidigare sett av elevernas lärande. Men, det gäller att anpassa sig så att undervisningen främjas oavsett. Det som fungerade för oss behöver för den delen inte fungera för andra. Men här var det boken som var i fokus. Eleverna ville inget hellre än att jag skulle fortsätta att läsa ur den. De lovade att arbeta noggrant med matematiken om jag bara läste vidare. Det var så enkelt att gå dem till mötes. Med en bok i handen kan man göra det. Gå eleverna till mötes. Öppna en bok som ställer det svåra i ett ljus som eleverna kan förstå och lära sig av. Lyssna gärna på hur barnen själva berättar om boken. 

Jag vill bara tacka för en bok jag fått läsa. Den läste jag först själv, sedan för eleverna. Det är kanske så att också jag fick lite påminnelser om vad att göra men också få uppleva hur det fruktansvärda krigets påverkar ett barn. Barn drabbas av krig. Och tvingas leva i det, överleva och sedan fortsätta att leva med de upplevelser de har fått.

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren är en bok om fred brukar jag säga. Läs den! Den kan läsas av lärare till elever i flera årskurser.

Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Krönika om Veras krig
  2. Krönika om boken eleverna springer efter
  3. Kan jag läsa högt för barn om jag bryter?
Publicerat i Högläsning | 1 kommentar

Krönika om bilderboken som träffar i amygdala

Postat den 2023-01-27 av Anne-Marie Körling

Det sägs att när man fått barn så är man alltid beredd att skydda och att det inte riktigt går över trots att barnen blir stora. Därför är man ibland den där föräldern som säger ”Har du tillräckligt med kläder på dig?”, ”Äter du ordentligt?” och ”Jag kan fixa det där till dig”. Man är helt enkelt aktiverad, frivilligt och reflexmässigt, att vara beredd att ta hand om även när man inte behöver det rörande överlevnaden. Jag kallar mig själv för amygdalamamman när jag hör mig själv säga sådant som vuxna barn inte ska behöva höra. Däremot ska de få möta den där mamman som de kan lita på och allt det där andra som en förälder kan vara också för vuxna barn.

Jag tänker så när jag läser bilderboken Fluff av Annica Hedin med illustrationer av Erik Svetoft. Jaget som berättar kunde lika gärna ha varit jag. Den där omsorgen man kan känna för något litet och något som man måste ta omhand. I samma stund den där kärleken väcks och amygdalan är fullt påkopplad kan man hitta på vilka faror som helst, det mest förfärliga som man måste skydda den där värnlösa mot. I boken blir farorna lite för stora och gestaltas så fint i bilderna. Ansiktsuttrycken när tankarna på det som kan hota syns så tydliga och exakta. Men också den där gemenskapen, eller symbiosen, som skapas mellan den som tar omhand och den som måste tas omhand. Den symbiosen som  inte får kväva utan långsamt töjas på. Och vips börjar den som är liten att växa sig lite mer och mer självständigt. Som små barn gör. Som kaniner också gör. De vill äta maskrosblad lite längre bort från den där omhändertagande vuxne. Rädslan som man kan känna när man inte hittar sitt barn eller för den delen sin älskade kanin. Sen hittar man den och då är den obekymrad och i sitt egna trygga förvar.

Jag känner sådan ömhet för ”jaget” i boken om Fluff. Allt det där som man vill göra för sitt barn och sin kanin. Det som ofta är lite för mycket. Hinderbanan som kaninägaren bygger gör kaninägaren gott men gör inget för kaninen. Och att ge, ge och åter ge när gensvaren tycks lite för få. Kaninen äter sin morot och kaninägaren tittar, nu en aning mer krävande på relationen. Det måste bli mer kontakt. Och så händer det. Kaninen ser en möjlighet att rymma ifrån, skutta ut i gröngräset och skutta över alla naturliga hinder ut i världen. Och natten som blir till väntan. Tänker på mina tonårsbarn som jag väntade på. När de kom hem kunde jag djupsomna ordentligt. Men inte förrän jag hörde deras nycklar i låset …

När ”jaget” i boken upptäcker en annan person som också är ute och letar efter sin kanin känner jag igen mig i dem båda. Under tiden de letar efter sina små kommer de att upptäcka varandra. Att leta reda på de som springer ut är uppgiften för den som är kvar. När man gör det hittar man också andra som letar. Man slår följe. Inser att barnen är vuxna och att man själv kan vända hemåt, stänga dörren och göra det man själv vill göra utan att tänka på en endaste kotte än sig själv. Naturen gestaltas i höst. Det är de äldre som blir kvar. När de har fått leva lite för sig själva ett tag kan de upptäcka vad de tycker är roligt. Då börjar de leva upp utan barn och utan kanin. Och under nästa promenad, som de två nu gör tillsammans, har de slutat leta efter sina kaniner. Då upptäcker de tillsammans de små kaninungarna. De som skuttar omkring. Det ser lite lika ut, tänker de två som sett sina kaniner springa ut i gröngräset.

Den näst sista bilden tar jag till mitt hjärta. Den där de två ser lite gamla ut, de går med en rygga, mössa och hatt, tillbaka mot sina hem, mot himlen den röda, in i hösten där träden inte längre bär några löv men gräset är ändå grönt. Som livet tänker jag. Som en hel livsberättelse. Jag läser barnboken med barnet och ändå läser jag den också för mig. Boken har

ett ”samtidigt tilltal”, det vill säga när boken har något att säga både till den vuxna läsaren och till barnläsaren/lyssnaren.

Boglind, A/Nordenstam, A. 2017. Från fabler till manga 1. Litteraturhistoriska och didaktiska perspektiv på barnlitteraturen, Gleerups Förlag. s. 149

Det är en underbar bok för en förälder, en farfar, en gammelfaster och ett litet barn som växer upp och växer på och flyger ut.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Krönika om Veras krig
  2. Några träffar på Bokmässan
  3. Krönika: Mamma brydde sig inte ett smack om vad jag tyckte om konsten
Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Den kompetente läraren

Postat den 2023-01-24 av Anne-Marie Körling

– Lärare kan vem som helst vara, sa någon i min absoluta närhet. Det var en slags tilltryckning jag lärt mig att möta. Under många år har läraryrket fått lära sig att inte vara så betydelsefull, så viktig. Det är så många som kan vara lärare. Min bror vikarierade för mig under några dagar. Han är inte lärare men väl så rolig och underhållande. Han fick klassen med sig. Eleverna var så förtjusta att de önskade att jag var sjuk en längre tid. Det fanns inget ont i deras önskan, men de ville behålla min bror. Min bror var också glad. Den första dagen gick som på räls. Ingen baggis alls. Så kom andra dagen. Den gick också bra men hade lite mer att önska. Tredje dagen ringde min bror och undrade när jag skulle komma tillbaka. Eleverna frågade också. Jag var tillbaka efter fyra dagar och fortsatte det jag påbörjat.

– Det är ju jättesvårt, sa min bror till mig. Jag menar, det är svårt att vara lärare. Det fungerar några dagar om man inte kan men sen så.

Det en lärare kan är att hålla en klass, skapa ett innehåll och omsätta det så att elever får tillgång till ämnet, till språket och till gemenskapen till varandra. Det handlar om att veta vad här och nu innebär för det kommande. Det handlar om att hålla kontakt med varje elev. Se till lärandet. Utveckla undervisningen. Det handlar om relationer och om ämnen. Det handlar om kunskaper och om de vägar för att nå dem. Det handlar om godmorgon och hej då. Att se morgondagen i eleverna och undervisningen likaså.

Undervisningen talas det mindre om. Den är svårare att beskriva och förklara för den som inte är lärare. Undervisningen är det som lärare behöver få tid till, inte några få minuter utan rikligt med tid. Undervisningen kräver lärarens förarbete, genomförande och efterarbete. Undervisningen kan inte vem som helst ge. Underhållning för några dagar är inte undervisning trots att den också ger eleverna ett innehåll och lust att delta och lära.

Jag funderar mycket över undervisningen som resurs, källa och lärande gemenskap. Det är genom den som läraren blir till. Lärarens är kompetent men får inte utrymme att befästa den, utveckla den eller för den del också fundera över den för att utveckla lärarens roll och betydelse för elevernas lärande. Om vi kunde frigöra lärarens kompetens, inte belägga den med krav på förändring och äventyrliga förväntningar, skulle det gynna skolan och eleverna. Du som inte är lärare; påstå inte, recensera inte.

Fråga nyfiket.

HEJ HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Min bror vikarierade i min klass
  2. Den verkliga kontakten med läraren och undervisningen
  3. Undervisningen är möjlig att förändra – inte den som är i den
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Lämna en kommentar

Styvmoderligt om barns självständiga läsning

Postat den 2022-12-01 av Anne-Marie Körling

Barn ska läsa. Det vill vi alla. Varför vi vill det borde vi nog diskutera oftare. Komma åt själva kärnan med varför vi pratar om läsningen. Min fråga är riktar sig till lärare – när barn läser hur vet de att vi är intresserade? Ser de hur vi frågar om böckerna de hittat och när de böjer sina huvuden över? Är vi intresserade av boken?

Skolans lästid är … något annat än själva undervisningen. Det är som om vi tror att vi inte behövs. Men vi behövs som lärare. Men inte som den där läraren som bedömer utan den där läraren som använder sitt intresse för det barn och unga läser. Den korta stunden eleven läser det eleven själv valt är en ypperlig möjlighet att samtala med den enskilde eleven, att slå sig ner en stund och fråga om boken, var eleven hittade den och be eleven läsa lite så att man som lärare kan få en inblick i det boken handlar om. Under en vecka har vi lyssnat till halva klassen och veckan därefter har vi lyssnat till hela. Som lärare kan man ta tillfället i akt och kontakta eleven en stund, småprata på det viset som man gör när man är genuint intresserad. Om man inte är genuint intresserad som kommer man att kunna utveckla intresse för det barn och unga läser genom att öva upp sin förmåga att lyssna och delta i det barn och unga läser.

Det är en viktig stund i skolan. Den då elever läser sina egna böcker. De läser oftast något de själva är trygga med, eller är nyfikna på eller vill läsa för att de andra eleverna pratar om boken som man just nu har lagt vantarna på.

… man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med.

Jag lutar mig mot Sven-Eric Liedmans ord, de jag läste i Psykoanalytisk Tidskrift för några år sedan. Liedman sa att man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med. Det drabbar barn och ungas läsning. Vi framstår som ointresserade. Samma personer som talar om vikten av att läsa är sedan inte intresserad när eleverna läser. Det är en ekvation som inte går ihop. Vi behöver tvärtom – visa mer intresse för att förstärka betydelsen och värdet av att läsa i skolan.

Jo, jag är fullt medveten om att tiden är ett gissel. Jag vet också att lärare vill men upplever att de inte hinner. Därför är frågan inte endast en fråga för en lärare utan för skolans styrning och hur hela skolan ser på det som intresserar elever då det kommer till deras läsintresse. I skolan kan vårt ointresse faktiskt hindra elever från att fortsätta att läsa. Stöttningen handlar om att visa intresse och därmed stärka bandet mellan läsaren och boken. Det är många elever som inte kan läsa utan stöd. Stödet ser olika ut. Ett gott stöd är att sitta intill och tyst läsa med i boken. Det gjorde jag med en elev alldeles nyligen. Snart kände jag ett huvud mot min arm och en röst som sa och ett pekfinger som visade in i boken:

– Det här tycker jag är fint. Den är så snäll och det tycker jag om.

Det är drabbande när och om lässtunder blir styvmoderligt behandlade. Som om de egentligen inte tillhör skolans tid. När boken ska läggas ihop börjar den riktiga undervisningen. Därmed hamnar boken i en parentes. Var hör läsningen hemma? När barn och unga läser hur ser vi då på deras läsintresse? Hur kan vi vårda läsandet och läsattityderna när de väl syns i våra klassrum? Hur kan vi hjälpa dem som ännu inte läser? Hur gör vi med den värdefulla tiden som kommer med att läsa det man kan och vill?

Det styvmoderliga förhållningssättet kanske bidrar till ett ointresse också hos eleverna?

Låt oss fundera!
Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om tyst läsning eller hellre självständig läsning
  2. Barns läsning?
  3. Den höglästa boken blir elevens självständiga läsval
Publicerat i Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Hinder för lärande, Litteratur och läsning, Skolrättigheter, Undervisningen, Väck läshungern, Värdegrunden | Lämna en kommentar

Krönika om Veras krig

Postat den 2022-11-30 av Anne-Marie Körling

Omslaget är dystert säger eleverna.

Men det kanske det måste vara lägger de till. Eleven vars intresse är historia vaknar till liv och berättar livligt om det han kan om andra världskriget. För det är vad omslaget berättar om säger han. Man kan se att det är andra världskriget för att det är en stjärna där, men den är röd och ska nog vara gul, lägger han till. Kullerstenarna, säger eleverna. Det är också kullerstenar. De finns i det gamla. Det saknas bilar på gatorna. Omslaget diskuteras. Eleverna lägger till sina iakttagelser och ur dem lockas deras funderingar fram. Men kan ett barn ha ett krig? De funderar kring titeln. Vera har väl inget eget krig? Jodå, det kan man ha. Ett krig med sina föräldrar. Föräldrarna har kriget därute men Vera har kriget någon annanstans.

Ska du läsa boken, frågar eleverna. Jag läser ur boken. Med några ord har jag gett varenda elev en riktig örfil. De slungas in i relationen mellan mamman och Vera. Den där levern som måste ätas upp. Det finns ingen väg framåt utan att äta upp det som finns på tallriken. Eleverna tänker på levern de aldrig har smakat. Jag minns leverstuvning, leverbiffar, lever stekt för länge. Jag minns skosulorna jag åt. Den där levern vi måste äta upp i skolan. Den som serverades skolbarnen. Eleverna i klassen har inte ätit lever. Men leverpastej. De pratar om leverpastejen. Den är god. Nä, den är äcklig. Det har gått lång tid mellan min lever i skolan och mina elevers tankar om leverpastejen.

Jag läser Veras Krig. Tittar upp mot elevernas ansikten. De är med. De är så tysta. De tänker. De känner. Vad är det Vera är med om? En elev säger stolt att man lär sig hur man ska skydda sig mot krig. De talar om Ukraina. Kanske gör de precis som i Veras krig. Tar bort allt det som lätt kan börja brinna. Täcker fönstren med papper för att skydda dem mot att krossas. Jag minns min mormors berättelser om andra världskriget. Hur man drog för gardiner. Hur man fick papper att brinna länge. Hur man stängde dörrar och samlades i ett rum. För värmen. För att inte slösa. För att vara tillsammans. Inte blev jag rädd för det hon berättade. Jag blev rädd för min egen rädsla för att kriget skulle komma. Mormor tryggade mig med kunskaper om vad man gjorde när det var krig i världen. Maten var man rädd om. Det lilla man fick åt man upp. Man tog inget för givet. Man sparade äpplen i källaren. De där äpplena blev aldrig övergivna. De togs om hand. Serverades ur burkarna. Man fick ta lite. Inte överdriva. Mormor och morfar lärde mig allt det jag tycktes mig behöva. Hos mormor och morfar blev jag sparsam, omtänksam om papper, påsar och skar bort det bruna och det kantstötta på äpplet.

Eleverna ser plötsligt allvarliga ut. De tycker det är bra att veta vad man kan göra när det är som det är. Kriget funderar de på. Ukraina tänker de på. De vill ha fred där de sitter i klassrummet. Fred som omsluter alla. Nej, det ska inte vara krig i världen. Så säger de.

Det är tyst då jag läser. Det är väldigt tyst när jag läser. Knappnålen som anger en sådan gemensam tystnad, den som berättar att vi är tysta i gemenskap med något. Knappnålen i klassrummet dånar då den faller. Så tyst är det.

Jag läser …

”Sina egna böcker har hon läst många gånger om, så nu har hon börjat på Ninas. Förut, innan kriget, ville inte mamma att hon skulle läsa dem.

– De är för vuxna. Det handlar om sånt som barn inte ska veta något om.

Men nu får hon läsa vad hon vill.

Och hon läser om krig och fred och brott och straff, om döda själar och lysande utsikter och svindlande höjder och arma människor.”

Kriget gör oss illa. Det tar oss bort från barndomen. Den tvingar barn att bli stora långt innan de kan bli det. Att freden är ett hem. Och att flykten från kriget är en resa till framtiden. Det finns hopp i böckerna. Det finns hopp också i denna. Vi reser iväg från belägringen. Vi reser tillsammans med Vera till en plats där det finns mat och värme och en framtid.

Eleven utbrister att historia är hans bästa ämne. Han vet att detta hände en gång i tiden. Någon flikar in och säger att det är bra att veta om det som har hänt. För det kan ju hända igen även om man inte vill med då protesterar vi.

Anne-Marie Körling

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Krönika om boken eleverna springer efter
  2. Om djur, inte om krig
  3. Om det var krig i Norden! – Ett dokument, likt ett pass, där vi utmanas att byta perspektiv
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Textsamtal, Undervisningen, Verkligheten | Lämna en kommentar

Krönika om boken eleverna springer efter

Postat den 2022-11-29 av Anne-Marie Körling

 

Den här krönikan handlar om de där böckerna vi inte pratar så mycket om. Vi låter dem vara barnens. Inte läser vi dem högt heller. Snudd på inte tittar. Vi är såå långt ifrån den kultur som boken verkar höra hemma i. Jag prövar att läsa en av dem högt för mig själv. Det flyter bra. Högläsningen fungerar. Böckerna läggs i väskan. Den väska jag bär med mig till skolan. I den ligger flera böcker. Böckerna ligger och där och väntar på läsarna.

När min boktrave blir synlig för eleverna händer något. De ropar till. De rusar fram. De vill titta. Den som är längst bort från bokens äventyr kastar sig över mig och frågar om jag kan låna ut den. Han är inte den enda som frågar. Jag lånar ut mina böcker. Under lästiden ser jag den motvillige läsa och studera bilderna. Killen intill har ingen bok så han lutar sig över kompisen och läser också. De småpratar om bilderna. De småpratar om händelserna. De läser vidare. Stannar upp och pratar sig gemensamma.

Dagen därpå springer pojkarna mig till mötes. Nu förefaller böckerna ha kommit närmare de som innan var så långt ifrån dem. Får vi låna? ropar de. Sen kommer nästa fråga: Kan du läsa högt för oss? Jag läser högt. Utan att värdera innehållet. Utan att kommentera boken. Utan att göra någon min av mitt intresse eller ointresse. Jag läser för att jag är ombedd att läsa. De där pojkarna tänker jag. Nu har de fått en bok de gillar. Nu läser de för att de vill läsa. Vem är jag att bedöma och tycka något om boken de gillar så öppet och så girigt.

Det sprider sig att jag har en bok som är jättebra. De andra eleverna i klasserna, pojkarna kanske jag ska skriva, frågar, ropar om de också får läsa den. Boken jag bär med mig är plötsligt omtalad, efterfrågad och önskad. Samma bok som jag behandlat lite styvmoderligt, undrat över varför man ger ut böcker som dessa och satt mig högt upp på min vita häst och därifrån sett fram emot ett annat litterärt innehåll och en annan horisont. Nu har jag en rad med pojkar som möter mig med frågor om boken de vill läsa. Jag tänker att om jag visar intresse för deras intresse kommer de också att visa intresse för mitt intresse och därmed kan vi mötas. Så när boken får liv i pojkarnas munnar och huvuden måste jag famna dem i det som intresserar dem.

Boken de frågar efter är Star Wars 5-minuters sagor. När jag deltar i samtalet om boken hör jag pojkarnas livliga språk, deras försök att förklara nyanserat och beskrivande så att jag kan förstå och delta. Detta är vårt första samtal om innehållet i boken och om jag kliver in utan att tycka och känna för mycket kommer jag att bana vägen för samtal om andra böcker. Så även om jag inte kan gilla så kan jag förstå ett intresse när jag ser det. Intresset vill jag värna om. Intresset vill jag ska väckas till liv igen och igen och igen.

När jag väljer högläsningsbok för hela klassen väljer jag något annat. Pojkarna lyssnar också på den. Den handlar om Vera. Om kriget. Om Sovjet. Om katten. Om att hamstra mat och skydda fönstren mot att krossas och förstöras. Den handlar om en flicka och hennes berättelse om livet och det som krävs och utmanas när det inte är fred. Det är tyst när jag läser. Knappnålar hörs falla på golvet. De där knappnålarna som säger att här är vi unisont inne i en annan människas öde. Precis som pojkarnas läsning bjöd in mig i ett äventyr jag inte kände till. Jag satt tyst och lyssnade. Jag var knappnålen som föll mot golvet. De tittade på mig. De frågade om jag förstod eller om de skulle berätta mer om kriget bland stjärnorna.

Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den utvidgade kontakten kring boken handlar om förtrolighet
  2. 12-åringens sommarläsning: Samtala om boken som är läst!
  3. Den mest underbara berättelsen om att läsa böcker
Publicerat i Lässtrategier, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Textsamtal, Verkligheten | 1 kommentar