Vygotskijs utvecklingszon i tre fotografier

Hej kära läsare,

Denna gång tänker jag visa en mycket förenklad bild av vad som menas med Lev Vygostkijs utvecklingszon. Syftet med dessa bilder är att visa hur man lär av varandra och att lärandet enligt Lev Vygotskij är socialt.

Bild 1: 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotografiet visar ett barn som hoppar hopprep. Detta barn har sett andra barn hoppa hopprep. Barnet som ännu inte hoppar hopprep har också velat hoppa hopprep. Barnet, som då var en aning reserverad, stod bakom en buske och såg hur de andra barnen hoppade. Det ledde till att barnet ville ha ett hopprep. Föräldrarna letade i affären efter ett hopprep med det fanns inget. Barnet måste därför vänta på, längta efter, att få ett eget. När barnet sedan fått sitt hopprep återstår det övande, tränande och envisheten att lära sig. Det har varit tårar och glädje om vartannat. En dag kan barnet hoppa.

När jag frågar barnet hur barnet gjorde för att lära sig har barnet redan glömt bort allt detta mödosamma arbete. Barnet svarar:

– Jag tog ett hopprep och sen hoppade jag.

Att förklara hur man lär sig är redan glömt den dagen man kan. Nu väntar glädjen att hoppa. När jag frågar

– Varför hoppar du hopprep? svarar barnet lyckligt att det såg så roligt ut när andra hoppade och då ville jag också.

  • UPPTÄCKA: Barnet måste få ingå i sammanhang där andra gör något (målar, diskar, hoppar, spelar kort, bygger med lego etc) för att upptäcka att det där vill jag också göra.
  • REDSKAPEN: För att hoppa hopprep behöver barnet själva hopprepet. Detta barn fick vänta och längta efter sitt hopprep (vilket i sig är en prövning). När barnet fick hopprepet började den envisa läroperioden – att lära sig att hoppa.
  • OMGIVNINGEN: När barnet sett något som barnet också vill göra gäller det att varsamt följa det som sker. Det är ingen fara om barnet inte genast kan hoppa, inte ens om barnet inte kan hoppa efter tjugo gånger, det viktiga är att se till att barnet fortsatt kan känna och lita på sin vilja att hoppa. Det finaste man kan göra är att hoppa hopprep och spegla det barnet gör. Det älskar barn. Men inte genast visa de egna tricken utan att spegla hur barnet hoppar.

Den egna viljan kan uppstå när andra gör något som man själv vill göra. Att påverka genom att visa är därför en väg att bjuda upp barnets egna vilja. När viljan får fäste vet vi inte riktigt. Något barn vill titta flera gånger. Någon vill pröva utan att någon ser. Någon vill ge sig i kast med att hoppa omedelbart. Inga rätt eller fel bara olika.

BILD 2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är det lilla krypande barnet. Det är i full färd att ta sig fram i världen. Att krypa är att göra världen större. Och världen blir större när barnet får utforska den. Intill det krypande barnet är det större syskonet. Det den äldre gör kan därför påverka den yngre.

För att det lilla barnet ska få syn på vad det äldre syskonet gör behöver de två befinna sig inom rimligt avstånd. Ungefär som på fotografiet. Även om det yngre syskonet inte ser ut att intressera sig för hopprep och hoppande så är de båda inom varandras synfält.

  • NÄRVARO I NÄRHETEN: att få vara där något äger rum påverkar viljan att lära. Det möjliggör för att härma och pröva.
  • KRAVLÖST: Det är inte omvärlden, vuxna eller lärare, som påverkar barnet att lära sig, det råder inga prestationskrav – bara tillåtande möjligheter.

Bild 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När syskonet springer iväg och lämnar hopprepet kvar prövar det mindre barnet att hoppa hopprep. Vi kan se att barnet inte hoppar hopprep i den bemärkelsen vi ger ”hoppa hopprep”. Men det betyder inte att barnet inte upplever att det hoppar hopprep. Det yngre barnet tar hopprepet och för det fram och tillbaka över sitt huvud precis på samma sätt som hopprepet gör på det äldre syskonet. Det yngre barnet fortsätter att hoppa hopprep under tiden det är möjligt. När det äldre syskonet kommer tillbaka vill hon ha tillbaka hopprepet.

  • KÄNSLAN AV ATT FAKTISKT KUNNA: När det lilla barnet hoppar hopprep vill jag se det som att barnet faktiskt hoppar hopprep. Även om jag tänker att barnet tränar på att hoppa hopprep så håller jag det för mig själv. Det lilla barnet har härmat, använt samma verktyg och trätt hopprepet fram och tillbaka över sitt huvud och kropp. Det är lika verkligt för det lilla barnet som för det stora. De hoppar hopprep. Beröva inte barnet glädjen att kunna även om det finns mer att lära.

Det finns många exempel på vad som är utvecklingszonen. Det gäller för oss att upptäcka den, vara nyfikna på den påverkan som kittlar elevens vilja att pröva. Det handlar inte om att genast kunna utan att få härma det någon annan gör. När det äldre syskonet blir mer förtrogen med sitt hoppande kan kompisarna visa trix som man kan göra och om barnet då vill kommer detta att trigga igång utvecklingszonen.

Men minns att den största glädjen är att få pröva och uppleva att man kan. Inte att man inte lärt sig färdigt. Utan att man kan det man kan. Lev Vygotskij skriver inget om den inre tillfredsställelsen som själva hoppandet kan innebära för den som äntligen kan hoppa hopprep. Gå lugnt fram och mana inte genast vidare.

Exempel på utvecklingszonen går att hämta överallt. Som eleven som tar avstamp ur en författares sätt att skriva och härmar en och annan mening. Som eleven som under bildlärarens undervisning får lära sig att teckna ögon och sedan inte kan släppa den egna utvecklingen av att teckna just ögon (en elev hade tecknat mer än 100 ögon och hade ingen lust att sluta, han ritade ögon så fort han fick möjligheten).

Ur Körlings undervisning 2004.

  •  Välj en mening ur den bok du läser?
  • Läs upp din mening för oss i klassrummet?
  • Visa boken du hämtade meningen ur.
  • När du delat och visat  – härma författarna och skriv din egen mening
  • Din egna mening ska du också läsa upp för alla i klassrummet.
  • Jag, läraren, gör alltid samma uppgifter som jag ger mina elever, de kan då härma det jag gör.

Ur Körlings undervisning 2004

Publicerat i Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Strategier, Synligt läsande, Undervisningen, Vetenskap och teori, Vygotskij | Etiketter , | Lämna en kommentar

Pisa och att läsa långa texter

Så kom Pisarapporten 2026. Det ser illa ut med läsförståelsen och i synnerhet då det kommer till att läsa långa texter. Då behöver vi åtgärda just problemet med att läsa långa texter. Jag har några förslag/idéer om vad som kan göras.

Högläsningen:

Högläsning är, förutom gemenskapen och generositeten, en modell för hur att läsa långa texter. Om vi bestämmer oss för att inte avbryta högläsningen utan läsa så att eleverna får lyssna och upptäcka. Mina tankar har ändrats rörande högläsningen sedan jag talade med en professor vid ett universitet där de berättade att studenterna inte orkade läsa mer än fem sidor. Det fick mig att tänka på att det mesta ska göras kort, förenklas och skyndas på.

Högläsningen, gärna en timme om dagen, ska vara just en lång läsning utan avbrott. Eleverna får då indirekt lära sig hur en berättelse är uppbyggd och att den inte genast avslöjar sitt innehåll. Pusselbitar måste läggas samman under tiden man lyssnar. Jag tänker inte heller i termer av svåra eller lätta ord, de existerar nämligen inte, utan förklaringarna kommer genom att vara i ett sammanhang, dvs, i berättelsen. Vi lärare måste också våga lita på författarna, inte ifrågasätta deras sätt att berätta, utan ge boken vår genuina nyfikenhet så att också våra elever kan få upptäcka boken.

Högläsningsboken, den som läraren läser för eleverna, är en gåva till de som lyssnar samtidigt som själva hemligheten med hur en bok fungerar kommer på köpet.

Den självständiga läsningen – tyst läsning: 

Vi måste ge eleverna mer tid att läsa på. Minst en timme om dagen till egen läsning av valfri bok. Dessa korta stunder där den självständiga läsningen inte förefaller ha något egentligt värde riskerar att snuttifiera det som finns att läsa. Eleverna måste få läsa längre tid och detta under hela skoltiden.

Högläsningen och den självständiga läsningen ska ges ordentligt med tid.

Koncentrationen – att träna upp koncentrationsförmågan:

De elever som inte kan koncentrera sig ska få hjälp att göra det. Jag brukar visa hur länge en elev kan koncentrera sig på läsningen:

– Idag läste du 13 minuter. Hur gjorde du för att koncentrera dig?

Man måste visa i siffror så att eleven får ett hum om vad eleven kan och förmår. Det handlar också om att titta på boken eleven läser – har eleven valt den själv kanske eleven kan läsa lite längre men om eleven inte valt den själv kanske eleven läser för att eleven måste och inte för att eleven vill.

Jag har fler tankar om hur att arbeta. Jag återkommer.

Vid tangentbordet ,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Pisa och att läsa långa texter

Om lättläst och om högläst

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland får jag frågan vad jag tycker om lättlästa böcker. Jag tycker inte något om lättlästa böcker. Det är inte mitt uppdrag att tycka. Däremot att främja och möjliggöra för läsare att hitta böcker att läsa. Lättlästa böcker gör att elever kan läsa böcker. Det lättlästa kan vara vägen till ett gott självförtroende samtidigt som läsaren får uppleva  berättandet i text och bild. Den som läser lättlästa böcker är läsare som vilken annan som helst.

Däremot tänker jag annorlunda om de böcker jag väljer att högläsa. Eftersom dessa böcker läses i ett gemensamt rum kan jag samtidigt som jag högläser upptäcka hur eleverna är med i berättelsen, vad de reagerar på och hur de tänker om det jag läser. Eftersom den höglästa boken är en sådan eleverna inte kan läsa på egen hand betyder det inte att de inte kan förstå den då jag högläser den. Därför väljer jag böcker i den så kallade utvecklingszonen. Eleverna kan hänga med eftersom den här högläst och de får ett annat språk än de som finns i de böcker de själva läser.

Samtidigt är det så att det lättlästa på inget vis behöver vara lättbegripligt. Inte heller att det lättlästa är för avskalat. Det är alltid så att texten skrivs av den medskapande läsaren. När det kommer till poesi och dikter är dessa ofta lättlästa men med ett hissnande utrymme för tolkningar, tankeverksamhet och stora berättelser. Dvs om vi läser dikter för våra elever. Dikterna kommer göra dem medvetna om att deras inre är livligt av tankar och känslor.

Ty varje början

är bara en fortsättning följer,

och skeendets bok

ligger alltid uppslagen på mitten.

Ur dikten Kärlek vid första ögonkastet av nobelpristagaren Wislawa Szymborska ur diktsamlingen Slutet och Början (1996)

Det är lätt att läsa poesi med eleverna. De som kämpar med texterna får en överblick – så här mycket ska jag läsa – och sedan den inre upplevelsen av – att texten skapat en hel värld att tänka om.

 

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Anpassning, Högläsning, Litteratur och läsning, Skolrättigheter, Väck läshungern, Vygotskij | Kommentarer inaktiverade för Om lättläst och om högläst

Pedagogiska funderingar efter dådet i Fagersta

Det som inte får ske har skett.

Detta fasansfulla dåd påverkar varje elev och varje lärare i skolor långt utanför våra gränser. I en skola ska ingenting av detta äga rum och ändå gör det just det. Jag sörjer, om och om igen, och tänker på de drabbade familjerna som förlorat en oersättlig människa i ett vansinnesdåd. Jag böjer mig en stund för en tyst minut. Sen vill jag skrika att nu är det nog. Det innan jag samlar mina tankar och funderingar på det som kan ske och vad som ska göras för att det inte sker igen.

Jag funderar öppet, har inga egentliga svar.

Anonyma elever

Ju högre upp i stadierna kan eleverna uppleva en större anonymitet. I årskurs sex förklarar en elev att det är svårt att lära sig namn på klasskamrater eftersom de så sällan hör vad de andra heter. Man kan gå i skolan utan att uppmärksammas. Men lärare ser och tänker om sina elever. De prövar att söka upp och kontakta men hinner inte etablera kontakt, den av det trygghetsskapande sättet där eleven upplever sig vara viktig för skolan och läraren, också av de andra eleverna.

Namnet

Att säga elevernas namn, att elevernas namn används av både elever och lärare. Ett exempel kan vara att besvara en elevs svar genom att tydligt tilltala eleven:

– Tack för ditt svar Mingus. Låt oss höra vad Tristan säger om det Mingus beskrev.

Att få ha sitt namn tillhör en av de mänskliga rättigheterna och därför ska namnen sägas om och om igen. Då jag fick min första klass gick jag dagligen igenom elevlistan för att försäkra mig om att jag kunde berätta något om varje elev – nyklipp, tyckte om matematiken, skrattade åt boken … osv. Det har jag ägnat hela mitt lärarliv åt. Att förverkliga eleverna och att jag kan säga något om dem, varje dag, varje dag.

På högstadiet möter läraren elevgrupp efter elevgrupp. Det är en timme där, en timme här och det är ett flöde av elever som kommer och går. Även i dessa situationer försökte jag, med nöd och näppe, göra det jag alltid gjort, memorera något om vad jag uppfattat av elevens deltagande och min kontakt med samma elev.

Jag förde statistik över elev-lärarkontakt under tre veckor, där jag lektion efter lektion, noterade vilka jag tilltalade och vilja jag hade närmare kontakt med. Det blev ett uppvaknade för mig och fick mig att orientera mig annorlunda i klassrummet. Det kom också att förändra klassrumsklimatet när alla upplevde sig ha kontakt med mig som lärare.  Den ena lektionen hade jag närmare kontakt med fem elever, nästa lektion ägnade mig åt sex andra, osv. Alla hade förstås kontakt med mig under de undervisningsinnehåll som presenterades som lektionens fokus.

Tiden

När jag skriver detta slår klockan mig i huvudet. Vi lärare vänder och vrider på oss när vi tänker att hur ska vi hinna. Detta med att hinna. Det är ett dilemma. Om detta har Harry Martinson skrivit en dikt. Den heter kort och gott Dilemmat ur diktsamlingen Gräset i Thule (1958). Dikten inleds med följande fraser:

Sluter du an till en livstakt som ökar med tiden

finner du ofta att friheten omvänt minskar.

En lärare som jagas av känslan att inte hinna med hinner inte stanna upp. Den stress som ständigt lurar inom läraren, att vara den som leder eleverna i mål, att hinna med andra världskriget, geografin och livsvillkoren som kommer med den och att baka en kaka från grunden och inte via ett halvfabrikat … En lärare som ständigt skyndar är aldrig närvarande i nuet. Detta viktiga ”nu” berövas lärarna och därmed eleverna. Inget ont över läraren som gör allt för att det ska bli bra. Mina anteckningar om hur jag varit i kontakt med eleven under dagen är papper för mig och blir aldrig en gemensam fråga för kollegiet.

Den knappa och minimala lärarfriheten gör inte läraren gott. Inte eleverna heller. De lär sig att skynda och springa igenom stora värdefulla kunskapsområden utan att väva samman dessa med andra ämnen eller med liknelser av idag.

Inte en, utan vi

Den oupplösta ensamheten eller den att inte kunna det andra kan, behöver andra för att visa vägen. Vi behöver varandra. Var och en är inte tillräcklig nog. Den enskilde är alldeles för enskild. Skolan ska bygga på gemenskap, inkludering och kunskap. I Elsa Beskows Olles Skidfärd åskådliggöra vad ett vi kan innebära.

Fråga

Jag pressades och har pressats av tidsaspekten men försökt att hantera det på många olika sätt. Under många år skrev jag på alla mina kopierade papper, i slutet, frågan:

– Vilken fråga önskar du att någon ställde dig idag?

Jag erbjöd eleverna att skriva en fråga de ville ha och varenda elev skrev och önskade sig en fråga. Jag kom därmed närmare mina elever vilket också innebar att jag måste reflektera över hur jag skulle göra med de frågor de önskade att någon ställde dem. Jag behövde tänka.

De enkla frågorna – Har du klippt dig? – är ju inte så svåra att ställa. Men en sådan fråga kan också vara en prövande fråga som undersöker hur jag kommer att förhålla mig till de frågor eleverna önskar att någon ställde. En lärare prövas och i synnerhet om eleven behöver få en fråga som rör elevens hemförhållande, tankeverksamhet och andra problem. Dessa frågor kom efter att eleverna hade vant sig vid att få frågan – vilken fråga önskad du att någon ställde dig?

Många frågor väckte min oro. Den hanterade jag med lite svalka. Om jag rusat iväg och tagit in eleven på enskilt samtal hade jag skrämt iväg eleven. Detta skriver jag med egen erfarenhet. Om jag berättade något ville jag att världen skulle vara precis likadan som innan jag berättade det jag berättade. Om inte höll jag tyst.

Den elev som skrivit om den allvarliga frågan kom självmant att söka upp mig för att prata. Eftersom jag inte blåste liv i min egen oro och förstorade det hela fick jag elevens förtroende. Och så kunde jag lotsa eleven vidare, prata med föräldrarna eller kontakta skolsköterskan. Vid riktigt allvarliga fall kunde jag samtala med rektor för vägledning i sakfrågan.

Sipprandet

Det sägs att gärningsmännen sipprar. De sipprar ut där det är möjligt att sippra ut. De prövar sin omgivning efter reaktioner. Dessa kan utebli. Det som har sagts har varit för konstigt eller apart att man inte tänker att det har någon betydelse.

En elev som ändrar sin klädsel och klipper sig argt kan också behöva få önska sig en fråga. En fråga som kanske sipprar igenom och gör att skolan kan gå in och göra förebyggande insatser och förhindra det skadliga och dödliga våldet.

Ofrivilligt ensam

En elev som går alldeles för mycket för sig själv är alltid en person att kontakta. Det kan handla om utanförskap, plågad ensamhet, mobbing och/eller säljandet till andra osynliga grupper där skolan inte befinner sig. På sociala medier där allt ofiltrerat görs tillgängligt.

Vi behöver tänka mer i banor av gemenskap i skolan för att bidra till en ökad gemenskap i samhället. Hur vi gör detta handlar om att ta mänskliga små steg och röra sig i motsats håll till det som pumpas ut bland barn och unga. Att dagligen påminna om att vi är här tillsammans och tillsammans utvecklas vi.

Mina tankar går till elevens mamma, pappa, bror och syster, till flickans vänner, släktingar, vänner och kompisar. Ett nätverk av sörjande. Jag är medstående med svarta kläder och händerna hårt knutna kring näsdukarna i fickorna.

Vid pennan

Anne-Marie Körling

Publicerat i PEDAGOGISK DAGBOK 1 aug 2026, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Pedagogiska funderingar efter dådet i Fagersta

Pedagogisk dagbok dag 4: Mitt uppror som elev

Ofta återkommer jag till en period i mitt liv då jag var elev. Jag minns det som om det vore alldeles nyss. Jag gick på högstadiet, årskurs sju eller åtta. En av mina lärare använde inte våra namn när han tilltalade oss. Han sa något om våra yttre:

– Du med fräknarna, vad säger du om saken?

– Du som är kort, vad blir … ?

– Du med den konstiga tröjan – vad svarar du?

På rasterna kunde klasskamraterna be om att få se närmare på fräknarna, säga kortis till den som förklarats vara kort och den där tröjan som var konstig kom aldrig mer att bäras av eleven.

Jag led. Varje dag kom jag hem till mamma och sa att jag måste göra något. Jag stod inte ut. Mamma funderade över samtalsklimatet i skolan och lät mig fundera på vad jag skulle kunna göra. Hon skulle stötta mig oavsett hur jag försökte arbeta mot det jag fann så fel.

Under sommarloven reste jag till USA. Där bodde jag hela somrarna och talade därför engelska, nja, amerikanska, och kom hem med ett rikt talspråk, jag kunde även läsa de böcker som man läste där. Räddaren i nöden läste jag på engelska då jag var tretton år.

Så kom skolstarten, tror årskurs åtta, och samma lärare tog sig an uppgiften att förmedla ordet till oss elever men utan att använda våra namn. Plötsligt får jag en fråga. Det dröjer innan jag förstår att det är jag som är tilltalad. Mina klasskamrater säger mitt namn och då förstår jag att den läraren hänvisat till var jag.

– Du som läspar, kan du svara på frågan? sa läraren.

Utan att veta att jag läspade förstod jag nu att den som läspade var jag. På rasten fick jag säga ord på s så att mina klasskamrater kunde få lyssna till en som läspade. Inom mig kände jag mig förorättad och förminskad. Mitt talspråk som var mitt eget var uppmärksammat som en av de egenskaper som kommer med mitt namn. Hemma samtalade jag med mamma. Jag sa att imorgon kommer jag att göra något. Spännande sa mamma.

Dagen därpå var det åter lektion. Samma lärare bad en elev att svara på en fråga. Eleven tilltalades inte med namn utan med följande:

– Du som är så lång, längst i klassen, kan du svara?

Då reste jag mig upp. Lämnade lektionen. Jag bestämde mig för att inte längre gå på lärarens lektioner. På alla andra lärares lektioner skulle jag gå. Schemat skulle jag följa. Hemma sa mamma att det var bra. Så kom det sig att jag gick i skolan utan att gå på den lärarens lektioner. Rektor blev inkopplad. Jag berättade att jag kommer att gå på lektionerna så snart läraren börjar använda våra namn och inte ge uttryck för de egenskaper som läraren trodde sig ha rätt att göra. Rektorn gav mig rätt och lät det hela ha sin gång.

Jag var inte på lektionerna med läraren. Det blev till slut en så kallad snackis. I lärarrummet undrade man frågande om Anne-Marie har börjat gå på lärarens lektioner. Det fick jag veta av läraren vars undervisning jag inte gick till. Han ringde en söndag och pratade med min mamma. Hon svarade att Anne-Marie kommer så snart du ändrar hur du tilltalar eleverna. Jag hade mammas fulla stöd berättade hon. Nu ville läraren också växla några ord med mig. Jag tog luren. Läraren var mycket ångerfull. Han var så ledsen. Hur kunde han göra rätt? Hur kunde han få mig att komma tillbaka?

Jag svarade att jag kommer tillbaka när alla elever får heta det de är döpta till. Jag bad läraren också att be om ursäkt inför hela klassen. Om detta ägde rum skulle jag vara tillbaka redan samma dag. Det blev så. Han bad om ursäkt. Han började använda våra namn. Läraren och jag hade en tyst överenskommelse – om han hamnade i gamla tilltalsmönster skulle jag utan ett ord resa mig och lämna klassrummet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Namnen i klassrummen.

Barn kommer till skolan med sina namn. Deras namn ska fortsatt vara deras. Så ofta som möjligt kan läraren tilltala eleven med namn:

– Tack Afroz, dina tankar om dikten får också mig att tänka.

– Välkommen in Emil, vi saknade dig omedelbart, så fint att se dig här.

– Precis som Linnea och Solveig berättade så hör detta ihop med …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur minnet in i det offentliga ljuset!

Tack för att du läser och ägnar en stund här.

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Eleverna!, Lärarens språk, PEDAGOGISK DAGBOK 1 aug 2026, Relationer och vänskap, Skolorden | Kommentarer inaktiverade för Pedagogisk dagbok dag 4: Mitt uppror som elev

Pedagogisk dagbok 4: Det lilla gör det stora – om en diktstrof

Det lilla sammanhanget är större än vad man någonsin kan tro. Det kan vara nyttigt att ibland få titta närmare på de mikrosammanhang som kan skapas i ett klassrum. Att se en elev, lyssna noga och vara närvarande. Närvaron handlar inte om att i tanken tänka på något annat, eller göra bedömningar i det inre, utan att vara där som någon närvarande och öppen. Ofta är de just dessa små mikrokontakter som bygger upp hela förhållningssättet i klassrummet. Jag kommer att återkomma om det längre fram.

Jag har läst upp en strof för unga – den är skriven av Hanna Lundström och finns i diktsamlingen Något lite större 2025 – och fått de som lyssnat att stanna upp och vända sig leende inåt. Det som krävs är att man låter orden få lite tid på sig att nå in och att man som lärare inte frågar för snabbt om vad dikten handlar om, vad det får oss att känna. Avvakta lite. Elevernas ansikten kan läraren läsa av. Deras ansikten berättar. Idag läste jag raderna för en elev. Det tog några tysta sekunder, sedan log eleven. Så fint, sa eleven. Jag läste då strofen igen:

Påminn mig om mina vackraste tankar

Det står i anvisningarna att dikterna är för åldrarna 9-12 år. Jag har läst den för högstadieelever. Jag har också läst den för mig själv. Bär med mig ovanstående strof för att också jag behöver bli påmind. Dikter som de Hanna Lundström skriver har ingen specifik ålder. Alla kan läsa, tänka, känna. Stirra er inte blinda på åldrarna som anges. Se dem som ett förslag. Läs någon dikt själv och fundera över hur den påverkar dig. Fundera sedan inte mer på åldrarna. Dikten hör hemma där du är. Så fungerar dikten. Den slingrar sig igenom åldersanvisningarna och tar sig både upp och ned i åldrarna. Det är som det ska.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Delta gärna i detta samtal: 

Lyssna gärna till Hanna Lundström när hon läser sina dikter och hur hon tänker om poesin för barn och ungahttps://www.youtube.com/watch?v=RL_wcpdyZmw

Publicerat i PEDAGOGISK DAGBOK 1 aug 2026 | Kommentarer inaktiverade för Pedagogisk dagbok 4: Det lilla gör det stora – om en diktstrof

Pedagogisk dagbok 3 – Ryktet om läraryrket

Jag har varit lärare i många år. Och under alla dessa år har läraryrket omgivits av nedlåtande kommentarer, brister och ja, ni lärare, vet vad jag talar om. Jag hör om vad lärare behöver idag, jag hör hur klassrummen inte fungerar, stök och elände. Varför säger inte lärare upp sig? Hur kan man ens sätta sin fot i skolan? Ha det som sin arbetsplats? Jag saknar nyfikenheten och frågorna om vad det är som gör att vi lärare ändå är kvar som lärare.

Redan då jag bestämde mig för att studera till lärare kom de nedlåtande kommentarerna – om att inte slösa bort min talang, varför bli lärare när det finns så många andra möjligheter, om jag tänkt efter ordentligt och varför ett sådant val?

Då – 1990 – kände jag mig en aning osäker på mitt yrkesval men ville göra skillnad för barn och unga. Ingenting har varit mer givande än att vara med eleverna. Under alla år jag undervisat har eleverna aldrig varit problemet. De har utmanat mig, de har satt sig emot men de är människor med känslor och tankar. Inte är de oavbrutet problem att ha elever.

Problemen har rört möten, att skynda hit och dit, att inte få ordentliga samtal med lärare, att det mesta tänks och tycks utanför skolan. Lärarrösten har varit så svag. När man säger något om arbetet i skolan får man negativa frågor om stöket, om eleverna och … Jo, visst är det stökigt ibland, det är ju barn, men det är inget som ger mig större glädje än att vara i klassrummet. Mina elever, som också läst rubriker i tidningen, undrade vilka skolor det handlade om, för deras skola var minsann inte dålig, kanske grannskolan var det? Eleverna var nöjda med sin skola. Lärarna var nöjda med sina elever. Och ja, de kämpade så klart med några men det blev ordning på dem till slut. Jag vet inte när det började bli krångligt att vara lärare men krångligt har det blivit. Men som sagt, i klassrummet vill lärarna vara. Jag ville inget hellre, där var mitt arbete, mitt uppdrag och där fanns de jag skulle

Jag har varit i många klassrum, deltagit i lärares undervisning. Träffat lärare från alla delar av Sverige. Jag har besökt ofantligt många skolor i Sverige och i andra länder. Jag har varit i Norge och Finland. Jag har varit i USA och Italien. I Kina där jag besökte skolor, hem och byråd.  Jag har rest från norra Sverige till södra Sverige och varit i Halmstad, Örebro och Karlstad. Jag har besökt skolor och talat med lärare. De allra flesta vill vara med sina elever i klassrummen. Kan detta på något sätt nå fram?

Nu skriver vi 2026. Jag har nyss samtalat med en blivande student som är så lycklig över att få studera till lärare. Jag lyssnar till det kommande läraren vill göra för sina elever, vad den blivande studenten tänker om utbildningen. Jag ser en nöjd person som funnit sin väg genom många funderingar på val av yrken. När jag ser en lärarstudent tänka stort och hoppfullt om sin utbildning och sitt kommande uppdrag vill jag att lärarstudenten ska få fortsätta att göra det. För en lärarstudent kommer en dag bli en lärare och som sådan bli en viktigt person i många barn och ungas liv. Att saker och ting kommer att utmana hör till alla yrken. Men problem är till för att problematisera och söka andra vägar och nya kunskaper.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart kommer lärarna till uppstarten HT 2026. Snart börjar lärarna i skolan. Låt dem få prata om sina stolta ögonblick, låt dem beskriva en undervisningssituation där de upplevde sig nå fram till samtliga elever, låt dem få tid att vara i klassrummet, ställa i ordning, fylla på med skrivböcker och samtidigt gå och tänka på de barn som snart kommer att börja en ny termin. Bjud lärarna på den nyfikenhet ni som leder kan visa professionen.

Jag brukar frammana kreativiteten genom att låta lärare få fundera på vad de skulle undervisa om om den endast fick en timme att göra det på. Vad skulle de vilja att eleverna fick vara med om? Vilket innehåll skulle läraren komma med? Hur skulle undervisningen gestaltas. Jag skulle be lärarna att luta sig framåt i tanken.

Och minns att undervisningen är skolans främsta och viktigaste resurs. Att undervisa hör till det lärare kan och utvecklar. Vi behöver inte oroa oss för en lärares tid, en oförberedd lärare som inte kommer med något till eleverna möter elever som kommer att säga till och fråga efter vad de ska få lära sig. Därför behövs lärare inte kontrolleras. Varje dag, timme och ämne, har förberetts för eleverna genom läraren. Så arbetar lärare om de kan.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i PEDAGOGISK DAGBOK 1 aug 2026 | Kommentarer inaktiverade för Pedagogisk dagbok 3 – Ryktet om läraryrket