Friktion tillhör lärandet

Postat den 09/04/2025 av Anne-Marie Körling

F R I K T I O N

Med friktion menas att en kontaktyta mellan föremål berör varandra. När en friktion uppstår är något för en stund påverkat. Friktion används också i samband med konflikter. Den friktionen som leder till konflikter kan i de pedagogiska sammanhangen handla om att lära sig.

Jean Piaget kallar det ackommodation, dvs, vi blir påverkade av något som vi inte riktigt förstår, men vi är trots det i fortsatt kontakt med det som ”stör” oss. När vi sedan förstår och begriper eller vad vi ska kalla det har vi förändrats samtidigt som det vi upplevde skavde i oss förändras till assimilering, vi förstår och inlemmar det nya i handlande och kunnande.

Friktion leder till energi, till värme. Också då vi ersatt det vi tidigare tog för vårt kunnande har blivit påverkat, rubbat och därmed lett till att vi kan ta till oss det nya. Det leder till energi i lärandet. Man känner liksom av sin tankeförmåga. Spontant utbrister vi ”AHA” och inte sällan skrattar vi eftersom vi förstår på ett nytt vilket också leder till en känsla av att vi är levande och lärande.

Jag funderar på ordet friktion i pedagogiska sammanhang.

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Svarta hål
  2. Den osynliga energin – klimatet och lärandet
  3. Beskriva lärandet, inte eleven
Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Friktion tillhör lärandet

Pippi Långstrump och läsaren som inte var olydig

Postat den 08/04/2025 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Margareta Normells bok Erkännande och auktoritet i läraryrket (2024) läser jag om Amira som kom till Sverige som liten. För Amira var skolan en främmande värld som hon fick lära sig att förstå och till slut förstå att hon kunde vara delaktig i det som skedde i skolan. Om detta kan vi läsa mer om i Normells senaste bok.

Jag vill lyfta berättelsen om att läsa Pippi Långstrump och vad det kunde betyda för samma Amira.

Det var med skräckblandad förtjusning hon läste boken om Pippi Långstrump men när läraren frågade om hon ville berätta något från boken vågade hon inte det. Boken handlade om olydnad. Men på samma gång handlade den om frihet.

Hon minns som vuxen den pirrande känslan med mötet med Pippi som bestämde själv och gjorde som hon ville. Barn- och ungdomsböckerna betydde mycket för henne när det gällde att förstå en annan kultur än den som hon levt i som liten.

Normell, M (2024) s. 113 ff.

Och mina egna minnen av Pippi Långstrump börjar i kön i bokhandeln på NK i Farsta Centrum. Kön framför Astrid Lindgren ringlade sig lång. Mammas nervösa glädje över att få hälsa på Astrid Lindgren var inget jag delade. Jag suktade efter boken. Den såg så lockande ut. Omslaget fick mig att skratta. Boken kom sedan att ge mig den där styrkan som en människa kan behöva i sin ensamhet. Att ensamheten inte var så bedrövlig om man lånade lite livskänsla av Pippi. Den kunde till och med vara helt befriande.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om Pippi Långstrump skulle vara lärare …
  2. Pippi Långstrump och lappen läraren kom med
  3. Pippi Långstrump? Vem läser Pippi Långstrump?
Publicerat i Anpassning, Relationer och vänskap, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Pippi Långstrump och läsaren som inte var olydig

Slow art – att se på bilder med samma långsamhet

Postat den 07/04/2025 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I helgen hade Nationalmuseum en inbjudan att se endast några få konstverk men att se på dem under en längre tid. Fenomenet kallas slowart och handlar inte om att konsten är långsam utan om att få betraktaren att stanna upp och se in i verket längre. På egen hand har jag prövat att se på saker under en längre och mer sammanhängande tid. Det är en spännande upplevelse och den påverkar mig positivt. Varför vet jag inte. Kanske är det för att tiden inte rusar och känslan av att jag ska hinna med något försvinner. Jag ska inte hinna. Jag ska närvara. Jag behöver inte springa. Jag ges möjlighet att stanna upp. Hartmut Rosa ord om accelerationen och vad vi kan göra åt den blir därmed en möjlighet. 

Tidningen New York Times har också en sådan aktivitet, eller närvaro, på sin sida. Där uppmanas läsarna att se in i ett enda verk i minst tio minuter. Det handlar om att i en slags långsamhet som möjliggör för betraktaren att bli närvarande och därmed mer levande.

Jag tycker om detta. En sådan aktivitet bör och ska erbjudas barn och unga. De omges av bilder, fotografier. Både rörliga och stilla sådana. I barnböckerna finns illustrationerna, de som små barn studerar om de ges tid och som de frågar och funderar kring. När texterna är korta, kanske tvåradiga skyndar den vuxne läsaren för snabbt till nästa sida och nästa uppslag. Här kan vi vuxna läsare verkligen pröva att stanna upp och se in i den berättelse och det som gestaltas i illustrationerna. Vi kan tillsammans med barnen stanna upp i boken och bläddrandet. Barnens upptäckter får då utrymme.

Som barn gick jag ofta på konstutställningar och konstmuseum. Mamma och jag såg så olika saker. Jag såg detaljer och hon såg något större. Det blev samtal av våra upptäckter. Också skolan bidrog. En gång åkte klassen i årskurs fyra eller fem in till Moderna Museet för att titta på ett av Salvador Dalis verk . Vi fick sitta länge och titta. Trots att det var många år sedan kom detta konstverk att präntas in i mig. Verket fick mig att lära mig att frågor inte alltid gick att besvara och att det kunde vara så. Det gjorde inte verket mindre, tvärtom, det förblev en gåta. Verket heter Wilhelm Tells gåta – och en gåta har verket förblivit. Jag kan idag tacka min bildlärare för upplevelsen samt Moderna Museet som lät oss sitta där och se in i det som gjorde vår värld obegriplig.

När jag skriver detta tänker jag på våra bildkonstnärer, våra illustratörer och våra bildmakare som flerstämmigt ger oss möjlighet till närvaro och gemensamma upptäckter. Det viktiga är att vi vuxna förstår att stanna upp och närvara. Att vi lägger band på vår känsla av att hinna och se vad som händer när vi ser på något tillsammans.

Längst upp ser du en illustration ur boken Se upp för krokodilen (2016) av Lisa Moroni och Eva Eriksson. Den såg jag länge på tillsammans med några femåringar. Jag lånade ut min koncentration och stannade länge vid illustrationen. Vad såg jag? Vad kände jag?

Jag insåg att jag inte tyckte om platser som denna trots att de hörde till min vardag. Allt detta köpande och köpcentrum, denna anonymitet trots folkvimlet. Plötsligt ställde en liten pojke frågan:

– Varför är alla som går in i affären glada och de som kommer ut ledsna?

Frågan fick oss att titta och upptäcka. Så vad ser du när du studerar illustrationen under en längre tid. Pröva att titta oavbrutet i tio minuter?

Vänligen

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Va – kan man se på Alfons på Youtube?
  2. Lärandet är objektet! Titta på det!
  3. Telefoncoachar lärare … här är gensvaret efter ett samtal på 60 minuter
Publicerat i Barns rättigheter, Bibliotek/Skolbibliotek, Bildpromenaden, Frågekonsten, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Slow art – att se på bilder med samma långsamhet

Den möjliga eskapismen är att spegla sig i sagan

Postat den 02/03/2025 av Anne-Marie Körling

– Man orkar inte. Det är för mycket oro just nu. Jag orkar inte läsa. Nyheterna är för dystra. 

Vad ska man göra när verkligheten är så tung att det enda man önskar är att lätta på bördan och fly ifrån den och in till något annat?

Jag undersöker hur jag själv försöker hantera nyhetsflödet och hantera oron den väcker. Jag har upptäckt att jag vill fly. Jag vaknar till nyheter jag inte vill börja dagen med. Men ändå strävar jag efter att vara upplyst, med i tiden och förstå min samtid. Nyheter har alltid varit en del av mitt liv. Radio och tidningar en källa till världens händelser. Jag lyssnar noga på radion. Jag läser papperstidning. Det går att läsa böcker.

Jag vill verkligen in i böckerna men märker att det inte är lika lätt att kliva in i dem när världsläget vibrerar hotfullt. Jag söker mig till poesin. Den har sluttande väg in. Det går inte att hejda sig. Man hamnar i stroferna med en fjärils inflygning, suger livet ur dem som den nektar de kan vara.

Sagornas speglande.

Sagorna är uppbyggda kring ont, gott och svart, vitt. Det onda är ont. Det goda är gott. Trollet ska besegras. Det är du som ska befria världen från trollet. Du är ofta ensam när du ger dig ut i sagans skog med uppdrag att rädda och befria. På vägen möter du tre händelser, du får hjälp av tre hjälpare och du får tre försök. Just detta är befriande för tanken. Det finns en lösning du ännu inte har upptäckt och hjälp kan komma från oväntat håll. Att tänka som sagan handlar just om detta att pröva tre alternativ, se sig om efter den oväntade hjälpen och att hålla sinnet öppet för när det sker. Genom sagan kastas du ensam ut i världen för att sedan återvända hem. Väl där är du förändrad. Du är ansvarstagande.

Sagan jag berättar om är konstsagan Trollets hjärta nedtecknad av Gunilla Borén. Den har jag läst för alla mina elever och oavsett årskurs. Genom den sagan inför jag också tanken om tretalet och uppmuntrar alltid mina elever att tänka ut fler lösningar och se efter varifrån hjälpen skulle kunna komma.

Sagan värde handlar om att den ger oss en symbolisk kraft. Den må vara frånvänd men tankesättet sagan ger möjliggör för vår förmåga att tänka i flera banor än en.

 

Vid skrivbordet, mina ofullständiga tankar.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Sagan om den lyckliga bläckfisken
  2. Lektion: Sagan, skillnaderna och den fria konsten att härma
  3. Elevens arbete att lära sig (att läsa) syns i rörelserna
Publicerat i Litteratur och läsning, Verkligheten | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Den möjliga eskapismen är att spegla sig i sagan

Högläsargåvan

Postat den 01/10/2024 av Anne-Marie Körling

Jag väljer att inleda med Auguste Comtes ord då jag tänker och funderar kring högläsningens betydelse.

Högläsningen i knäet på en förälder

Lusten att läsa föds i knäet på föräldern. Läsningen handlar om gemenskap. Denna gemenskap med boken kommer ur gemenskapen med den som läser högt och tillsammans med barnet. Det är också en stund av upptäckt. Som högläsare upptäcker man barnets intresse, det lilla pekfingret kan visa på något som högläsaren inte har sett eller uppmärksammats. Som högläsare får man också ta del av barnets humor, eller för den delen, rädslor. Böcker väcker känslor. Det kommer böckerna att fortsätta att göra. Det är inte farligt och inget som ska undvikas. Det är tryggt att möta faror i knäet på en förälder. Det är också tryggt att veta att den som läser inte förefaller särskilt rädd vilket lär oss att det där farliga nog går att närma sig trots allt.

Högläsningen i skolan

Högläsningen är en gåva. Den bidrar till gemenskapen. Den ska inte beblandas med krav på något annat än att lyssna och delta. Minns då att vi lyssnar på många olika sätt. Några behöver pilla, rita eller göra något annat som hjälper dem att lyssna. I början är barn i skolan ovana. De är vana vid att det de möter genast betyder uppgifter. Men här är det inte så. Högläsningen kommer inte med några uppgifter. Den kommer men en berättelse. Med något att tänka och känna kring.
De där tankarna som lyssnaren känner är som det där som står mellan raderna. Man lyssnar in sig i berättelsen.

Idag vet jag att många får höra att högläsningen kan vi ta bort i skolan. Den behövs inte. Flera lärare har hört av sig rörande just högläsningen. Men att ta bort högläsningen är också att radera möjligheten att möta något tillsammans, skapa gemenskap och ge det upplästa språket ett utrymme.

Ur ett utvecklingsperspektiv kan man alltid tänka att den bok man väljer att högläsa ska vara av det slaget att eleverna ännu inte kan läsa den på egen hand. Den höglästa boken ska därför vara inom räckhåll för elevernas självständiga läsning. Ytterligare en aspekt av högläsningen är att man kan högläsa dagligen men välja noveller eller andra korta berättelser som har sin början och sitt slut under samma lektion. Det går också utmärkt att läsa ett kapitel ur en bok för att presentera den för eleverna.

  • välj en bok som eleverna ännu inte kan läsa på egen hand
  • läs dagligen – åtminstone 20-30 minuter

Hej HOPP kära kollegor.
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Förskolan och högläsningen
  2. Den pedagogiska högläsningen
  3. ”Boken är en biljett och högläsningen är själva resan”
Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, BOK: Pojkars läsande och lärande, Boken i undervisningen, Högläsning | Kommentarer inaktiverade för Högläsargåvan

Skärmtid – ett blogginlägg jag önskar jag aldrig behövde skriva

Postat den 02/09/2024 av Anne-Marie Körling

Idag, just nu följer jag Folkhälsomyndigheten som presenterar rekommendationerna till skärmtid. Jag välkomnar denna rapport. Kommer att läsa den ordentligt Jag behöver dock ge uttryck för de spaningar jag gör i vardagen.

Särskilt tittar jag på de minsta barnen, de pyttesmå, de mellan 0-2 år, och deras påtvingade skärmtid. Som det lilla barnet gråter efter både nalle och telefon och när mamman ger barnet telefonen, en egen rosa med lekfulla figurer på, så tar barnet mobilen och trycker den till sig som vore den en nalle, en tröst och något som hör till barnets övergångsobjekt (Winnicot). Jag har också noterat att föräldrar låter sina små bebisar sitta i selen på förälderns kropp och med en mobil där något visas som ska fånga barnets uppmärksamhet. Jag har också sett hur en förälder ger ett-och-ett halvåringen en Ipad med lockande innehåll att titta på för att själv sitta med sin mobil och läsa sig bort från plats och närvaron.

Jag är fullt medveten om att jag kan väcka skamkänslor i och med att jag skriver som jag gör. Men min avsikt är mer att tänka framåt och hur vi kan göra på andra sätt än det vi just nu ser. Kanske handlar det om okunskap, kanske handlar det om vuxnas rädsla för att  barnet gör väsen av sig, stör omgivningen och får föräldern att känna sig utsatt. Jag vet inte.

Barn behöver sina föräldrars uppmärksamhet. Barn söker svar hos sina föräldrar, genom att se hur föräldern reagerar så lär sig barnet hur saker och ting kan uppfattas. Om det kommer en hund kan barnet genom att iaktta föräldern förstå om hunden är farlig eller snäll, eller något som hör till vardagen att upptäcka. En förälder med ansiktet ner i mobilen går miste om den ordlösa kommunikationen som gör att barnet kan hämta tröst, nyfikenhet men också dela uppmärksamhet på något i det yttre. Det är också så den språkliga aktiviteten blir till. Det vi ser tillsammans sätter vi ord på och orden kommer med den vuxne. Barnet själv får en värld av ord och det är begynnelsen till den stora gemenskapen med språk och sedan skriftspråket.

Jag förstår den trötta föräldern som själv vill försvinna från tillvaron som förälder ett tag. Den där föräldern som ensam kämpar med vardagen och har en ork som tryter och en omvärld som inte förstår hur arbetsamt det är att vara förälder. Att avlasta med att ge barnet en egen stund med en Ipad och ett innehåll som föräldern väljer i syfte att främja något och underhålla barnet. Man försöker göra det bästa tänker jag alltid.

Barnet behöver sina föräldrars närvaro för att bli till. En saga, en sång och en titt-ut-lek bidrar till gemenskapen och tillblivelsen. Jag finns. Jag relaterar. Det går att förändra beteenden och lära sig göra på nya sätt. Jag är ofta i Skottland. Där är det inte lika utbrett med mobilanvändandet. I lekparken samlas 16 föräldrar. Två gör något med sina mobiler men lägger undan dem en stund. Utan mobiler blir vi mottagliga för gemenskapen som kan uppstå. Vi småpratar, skrattar, berättar och skapar ett möte också mellan vuxna där i parken.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Se föräldern – Ett försök att sätta sig in i föräldrarollen i skolan
  2. 6 månader – i skolan om 5 och ett halvt år
  3. Hoppa groda mellan språken
Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Skärmtid – ett blogginlägg jag önskar jag aldrig behövde skriva

Lära från nollpunkten

Postat den 29/08/2024 av Anne-Marie Körling

 

I sin bok Det oändliga äventyret (2001) påminner Sven-Eric Liedman om att barnet inte har med sig några kunskaper från tidigare generationer utan måste lära sig allt från nollpunkten.

Ofta funderar jag på denna nollpunkt när vi talar om det livslånga lärandet. Det livslånga lärandet har ju också sin början. Den kan vi kalla nollpunkten. Sven-Eric Liedman förklarar:

Varje enskild människa måse lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktets samlade kunskap och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper.

Liedman, Sven-Eric (2001) s.23

När barn börjar skolan och blir elever styrs deras lärande av läroplaner. Lärare kan förvänta sig att vissa saker redan kan sitta och att barnet har kommit en bit in i det som skolan förväntar sig. Barnen är inte längre i nollpunkten. Vad barnen har med sig in i skolan är olika och avhängigt deras erfarenheter. Någon kan redan läsa. Någon annan kan baka. Någon kan cykla. Äta med kniv och gaffel kan vissa men inte alla. Knyta är fortfarande svårt i årskurs ett men kan förklaras med att skorna har kardborreband. Ska vi betrakta det som en brist?

Att tänka ”här är nollpunkten” kan betyda att ersätta vår föreställning om bristerna. De som skolan måste och ska reparera. Nollpunkten brukar jag använda mig av då jag börjar att läsa med eleverna. Vår gemensamma nollpunkt utgörs av vår början. Jag noterar i min almanacka för att några veckor senare följa upp och studera vad vår, min och elevens, nollpunkt har förändrats. Med detta tänk ser jag mer till vad jag som lärare tillsammans med eleven kan påbörja och att denna början har en startpunkt. Min ”nollpunkt” har inte samma innehåll som Liedmans men det innehåll jag kommer med kan ha det.

Under alla mina år som lärare har jag noggrant följt hur barn och unga läser. Jag analyserar det jag ser för att utveckla undervisningen. Om eleverna inte kan noterar jag ”nollpunkten” och därifrån utvecklar jag undervisningen så att den tar vid och ger eleverna det som ligger i deras framkant och som jag som lärare kan påverka.

Eleven ska få det eleven behöver och önskar sig. I skolan bestämmer vi vad eleven behöver. Om jag kan skapa önskemål kring det vi måste lära oss, dvs, att eleven uppfattar undervisningens innehåll som intressant och angelägen kan jag både ge det eleven behöver och önskar. När jag skriver detta tänker jag på lärarens yrke och all den tid som berövas lärare från att analysera, fundera, samtala och läsa vidare.

Puh, tänker jag. Vi är mer infångade i det nät där vi ska producera något till någon som mäter hur väl vi gör vårt arbete. Det är som att trolla med knäna. För att utveckla måste lärarnas tid beaktas som värdefull och innehållsrik. Att processen att lära är komplex vilket Liedman också formulerar:

Varje läroprocess innebär ett motstånd

Liedman (2001) s. 23

Något vi lärare vet mycket om. Eleverna som suckar och stönar. Men om vi känner efter så kan vi ana samma motstånd inom oss själva. Vi överger inte så gärna det vi kan för något som ligger framför oss att erövra. Jag återkommer om motståndet.

Hej HOPP kära kollega,

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Citerar Sven-Eric Liedman: om läraryrket
  2. Sven-Eric Liedman och mina tankekullerbyttor!
  3. Mångfaldernas tankar
Publicerat i Undervisningen, Verkligheten, Vetenskap och teori | Kommentarer inaktiverade för Lära från nollpunkten