Jättesvårt skriva barnbok

Postat den 17/11/2025 av Anne-Marie Körling

Jag skriver en barnbok. En sådan som ska ackompanjeras med illustrationer, bärande, viktiga och egna. Den lilla texten protesterar ibland. Andra gånger ler den lite rart och gör mig glad. Såna viktiga påhitt. Tänk att jag kan skriva fram en sådan händelse?

Sen måste jag ta död på det jag inte vill ta död på. Mina egna förälskelser av ord eller någon mening jag tycker lyfter allt till skyarna måste bort. Redaktörerna har läsarens viktiga ögon. De ställer de där frågorna som måste ställas. Det som inte syns mellan raderna eftersom inget har visat sig på raderna. Att skriva för barn är verkligen inte lätt. För texten ska bära i ett större sammanhang.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läser Ulf Nilssons bok Ett barn, en bok, en gris, 22 tankar av en barnboksförfattare, 2016 BonnierCarlsen. Ulf Nilsson skriver:

En bok är inte enbart sin text, den är hela framförandet på mattan eller i soffan, med tillhörande frågor och diskussioner.

s. 33

Så ser det redaktionella arbetet också ut. Det är samtal över kaffekoppar, frågor om kommatecken och om att stryka ett ord där men lägga till ett annat där. Diskussionerna som levandegör en text. Och barnets perspektiv kan inte nog fångas och lockar oss med in i det vi önskar barnen. Deras tankar om allt som är och hur saker och ting ska begripas men också sättas in i ett sammanhang. Inte för oss vuxna. Utan hos barnet. Som när jag frågar en femåring om den nya kompisen. Vad behöver jag veta om kompisen.

– Ingenting behöver du veta, svarar femåringen och tillägger att kompisen har en glitterväska. Som för att ge mig något handfast. Men glitterväskan är något helt annat i deras värld. Och jag är inte där. Bara på den höga tröskeln och får lyssna och se.

Jag tänker på den lille killen 4 år, som sätter sig en bit ifrån lekplatsen. Han sitter under ett träd på ett litet berg. Där sitter han en god stund för sig själv. Jag ser honom på avstånd. Han gör just ingenting. Det är skönt att ingen ropar honom tillbaka till lekplatsen. Vi ska vara varsamma med just det som pojken just nu gör. Han sitter för sig själv. Allt är bra. Han tänker, finurlar och kanske upplever han det som Ulf Nilsson så vackert försöker beskriva:

Där satt jag stilla i mig själv och tänkte på mig själv. Tankarna färdades åt alla håll. Jag tänkte på var ”själva jag” sitter inuti mig själv, var detta jag fanns innan jag föddes, och vart detta jag tar vägen sedan.

/…/

Jag kan sakna de där luftiga tankarna som man aldrig vet vad de ska fyllas av och var de ska landa. Ett stillsamt filosoferande utan krav.

Sid 27

Jag väger ord på en liten leksaksvåg. Kastar tungstenar som vore de ballonger. Ekorrar snattrar och barnet stannar upp inför en tanke jag sedan länge glömt att tänka.

– Varför är det svårt?

Kanske krånglar det vuxna inom mig till det för mycket.

Hej HOPP!

Kära ni som läser,

Anne-Marie Körling

Litteratur denna gång:

Nilsson, Ulf (2016) Ett barn, en bok, en gris. 22 tankar av en barnboksförfattare, BonnierCarlsen, Stockholm 

Han inleder …

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hur att skriva memoarer
  2. I morgon passar jag en bok vidare … och boken skolan förstörde!
  3. Inte ensam i leken utan lekens ljusa lugn i ögonblicket
Publicerat i Kommunikationen, Skriver om ditt och datt | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Jättesvårt skriva barnbok

Hours of reading

Postat den 08/09/2025 av Anne-Marie Körling

Jag läser.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läsa av
  2. Litet brev till trötta lärare!
  3. Lärare, en bokstav från läsare!
Publicerat i Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Hours of reading

Undersöker mitt läsande: Papperstidning eller digitala nyheter

Postat den 16/08/2025 av Anne-Marie Körling

För några somrar sedan undersökte jag hur det är att inte läsa. Jag följde samma tidsintervall som eleverna i skolan. Dagen då jag skulle sluta att läsa var samma dag som sommarlovet började för eleverna. Många läser ju inte på sommaren och jag ville undersöka hur det blir att dela den erfarenheten. Då bör det kanske tilläggas att jag läser mycket och varierat. En fysisk bok ska det vara. Men efter den dagen skulle jag inte läsa böcker, tidningar eller något annat av längre karaktär. Jag fick läsa notiser, lite på nätet och ett och ett annat recept för en sommarkaka eller liknande. Om detta har jag tänkt. Ni får lyssna till Tankar för dagen där jag berättar vad som hände. Dystert blev det kan jag berätta redan nu. Nu har jag undersökt samma sak, dvs  då det kommer till tidningsläsande på papper och läsning via digitala nyheter på appen.

Jag är uppväxt med tidningsläsare. Alla läste dagens tidning. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och som om det inte räckte kom eftermiddagen att präglas av Expressen eller Aftonbladet. På tunnelbanor lästes tidningarna, vid frukostborden, vid fikarasten och ja… man höll sig uppdaterad. Jag läser Dagens Nyheter. Den började jag prenumerera på då jag flyttade hemifrån. Mitt tidningsläsande ändrade karaktär eftersom jag är uppväxt med Svenska Dagbladet. Detta noterades förstås av min ömma moder. Som ett slags avstånd från barndomshemmet kom Dagens Nyheter att ligga på min dörrmatta redan tidigt på morgonen.

 

 

 

 

 

Men sedan någon månad läser jag inte DN som tidning och på papper. Jag läser den digitalt. Det som är fördel med den digitala texten är att jag kan välja storlek på bokstäverna till mer passade för mina behov. Det kan jag inte göra i tidningen. Däremot kan jag böja huvudet över tidningen och stärka ljuset i lampan.

Ja, vad har då hänt?

Det är ju redan allmänt känt att vi väljer det vi läser digitalt. Ja, vi tror att vi väljer. Det står snart klart för tidningen vad jag klickar på. Jo, jag klickar minsann hit och dit i artiklarna. Väljer det jag tycker om att läsa. Jag tvingas inte på något jag inte vill läsa. Det scrollar jag helt enkelt förbi. Men, jag gör också veckans frågor – Har du hängt med?. Jag brukar ha hängt med ganska så ordentligt. Jag brukar klicka i mellan 9 rätt av tio. Nu kanske du tänker att de där nyheterna får du ju ändå på andra sätt, som via nyheterna från Svt eller Tv4. Men näe. Nu har jag färre rätt än tidigare. Jag kan svara på de frågor som rört det jag har läst. Det andra får jag gissa mig till.

Jovisst, också en papperstidning bläddrar man förbi det man inte vill eller är intresserad av att läsa. Men när man ögnar igenom tidningen får man ju ändå ett litet hum om det man hoppar över. Ofta ögnar jag igenom saker och ting och somligt fastnar. Nu läser jag inte för att lyckas med att hänga med i en frågesport men det blev uppenbart för mig att jag fick sämre resultat då jag inte hade papperstidningen.

Det är en känsla av att något blir mindre och snävare. Detta trots den stora tillgång jag upplever mig få via nätet. Det jag tidigare läst mig till både ofrivilligt och villigt gav mig ändå en möjlighet att förstå något större. Så på måndag avslutar jag den digitala prenumerationen till förmån för papperstidningen. Framför också mitt varma tack till en av mina generösa grannar.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Skrivande är också läsande
  2. Mingla runt i Lärarnas Nyheter – eller hos dem
  3. Mitt barn vill inte lyssna när jag läser högt
Publicerat i Anpassning, Synligt läsande, Väck läshungern, Verkligheten | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Undersöker mitt läsande: Papperstidning eller digitala nyheter

Mellanstadieeleverna leker minsann

Postat den 30/07/2025 av Anne-Marie Körling

Snart ringer det,

skolgården väntar,

livet väntar,

livet väntar,

allt väntar,

Ha inte för bråttom,

du hinner,

detta är bara början

Av Björn Berg ur diktsamlingen Sardinen på tunnelbanan, valda av Margareta Schildt, Alfabeta Förlag 1996

På en sida i Dagens Nyheter frågar en mamma om hon ska vara orolig för sin dotters önskan att vara en katt. Mamman skriver för att hon är orolig. Rädslan för att barnet ska bli mobbat i skolan förefaller vara stor. Jag lyssnar också på Studio 1 där man diskuterar frågan ur fler perspektiv. Då handlar det om föräldrarnas gränssättning och om att förankra uppförande och varande i en verklig värld.

Som lärare och pedagog vill jag presentera mina tankar. Så här tänker jag, det här är vad jag har observerat på raster och i skolmiljön.

Många leker på mellanstadiet

Barn leker. De leker längre upp i åldrarna än vi tror eller uppfattar. Deras lekar handlar om att förstå och pröva. I mellanstadiet tror många att lekens tid är förbi. Så är det inte. Så många elever jag har mött där jag blivit inbjuden in i deras lekvärldar. Aldrig någonsin har jag tänkt om dem som konstiga. De kan i förtroende berätta om sina gosedjur och vad de gör. De kan leka familj och göra familjemedlemmar av sina djur och dockor. Jag minns hur några elever byggde om sina skåp till fantastiska miniatyrmodeller. Att titta in i de här skåpen var en gåva. Kreativa lösningar och allt skapat av deras egna behov och det lilla material de hade att tillgå. Det gäller att inte döma, bedöma eller tänka att de gör något konstigt. Hellre välja att se med stora ögon på vad som sker och delta utan att ställa sig vid sidan av och betrakta. Berätta om era skåp? Berätta om gosedjurens roll? Berätta om familjen?

Mellanårens grupperingar

Under mellanstadieåren söker sig barn till olika grupperingar. Genom att annonsera att man är en särskild typ kan man tillsammans med andra (i andra klasser) hitta sina lekkamrater. De prövar i grupp även om gruppen inte är så tydligt för oss andra. De flesta av dessa lekar hör till flickornas. När de växer upp i mellanstadiet leker de med smink och poser för att pröva sig fram men också för att en dag verkligen börja sminka sig på riktigt.

Pojkar har fler lekar

Pojkarna har fler lekar än flickorna. De har fotbollen. De har springet. De har andra kollektiva saker de gör. Bollar handlar det oftast om. Eller att hitta saker att veta något om. Som flaggor. Som kartor och länder. Då har leken blivit rumsren och blir inte ifrågasatt. Att vara med i upptäckterna av flaggor och höra hur de tänker är att vara med i en lek som utbildar både mig och dem. Så nära det vi vill att de ska lära sig. Det är samvaron kring något som skapar det lekfulla.

Allt går över

Hur som helst. Det går över. Allt gör det förr eller senare. Men det kräver att vi vuxna inte fixerar oss vid att vi tror och tänker att det som sker är konstigt. Man kan som förälder, vuxen och lärare kräva att katten blir människa, att man längtar efter kontakt med den som försvann och blev katt och sedan anpassa barnet till verkligheten. Henry Parland skriver i sin dikt En mor kom till mig om hur vi kan förhålla oss. Jag har valt ut en fråga och ett svar.

Vad fattas i min kärlek?

/…/

Lite svalkande likgiltighet

Då jag var en hund

Som barn lekte jag ibland att jag var en hund. Särskilt när jag skulle gå hem från skolan. När vägarna var igensnöade kröp jag på alla fyra i snödrivorna hela vägen hem. Det var ingen som gjorde någon affär av det. Men det var jobbigt att vara hund och efter någon tid lämnade jag hundidentiteten för den verklighet där alla andra befann sig.  Jag tror att min längtan efter en hund gjorde att jag ville identifiera mig med hundarna och deras världar. Min mamma avfärdade det hela med att säga att ”den där leken får du leka men den gör inte att jag köper en hund. Du får spara ihop till en.” Krasst och jordnära.

Barnbokens spegel

Barnboksförfattare och barnboksillustratörer kan verkligen sätta text och bild till den värld som hör till leken men också till prövandet. Det gör Per Nilsson i boken Idag är Åke en hund. Den är illustrerad av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren) . Det är en underbar bok som skulle lyftas nu när kattfrågan diskuteras.

När leken gör lekaren ensam och utsatt

Men om leken håller i sig, gör lekaren ensam och utsatt och då leken förefaller vara en flykt in i något annat skulle jag slå larm. Då är leken inte längre en lek. Den berättar om något som inte kan berättas på något annat sätt än att helt och hållet byta identitet. Då behövs hjälp.

Barn som inte leker

Under alla mina lärarår har jag ännu inte behövt söka hjälp för hur mina elever leker. Snarare för det motsatta. Att de inte leker.

Fundera gärna tillsammans med mig.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Leker med ämnen – vad gör ni själva?
  2. Barnen leker
  3. Jag tror vi leker i smyg
Publicerat i Barns rättigheter, Värdegrunden, Verkligheten | 1 kommentar

Det svåra med att få någon att läsa böcker

Postat den 29/07/2025 av Anne-Marie Körling

I Lucy Mangans bok Bookish, how reading shapes our lives, 2025, Square peg, London läser jag följande:

And I like to read.

But I do not like being made to read.

And I definitely don´t want to be given exams on what I`ve read.

s. 10

Det jag fäster mig vid är just detta att hon säger att hon tycker om att läsa men att hon inte vill bli betraktad som en som man måste göra till en läsare.

Jag delar den tanken. Det är mycket arbete med att göra barn till läsare men mindre av att se till att de får läsa för att de är läsare. Att sätta läsningen i första rummet är att ge eleverna möjlighet att läsa för att läsa. Vad de läser ska vi vara nyfikna på. Vi ska låta dem läsa det de vill men också bredda och ge liv i böcker för deras kommande läsintresse. Hålla fram böcker som kan ställas i den framtida bokhyllan, den bokhyllan kan fyllas med titlar och innehåll, författarskap för vetgirigheten och kreativiteten, för glädjen, sorgen och resorna utanför raderna.

Jag fortsätter att tänka om läsningen och läsandet.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Det barn väljer att läsa kan inte vara bra”
  2. Det var lästider det! Om att läsa eller inte läsa!
  3. Ingen ände på Ende
Publicerat i 90 sekunders högläsning, Bibliotek/Skolbibliotek, Synligt läsande, Textsamtal | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Det svåra med att få någon att läsa böcker

Frågorna inleder och läsningen bildar svaren

Postat den 29/07/2025 av Anne-Marie Körling

Inleder min läsning av

Anders Burmans bok Pedagogikens idéhistoria (2025) Tredje upplagan utgiv en hos Studentlitteratur, Lund.

Jag läser den för att idéhistoria, filosofi och den pedagogiska tankevärlden är spännande och intressant men också för att den historiska tankevärlden har bäring på skolan idag. Idealen vi aldrig talar om, synen på människan vi borde tala mer om och så hur vi tänker att barnen ska lära sig det vi ger dem lektion efter lektion.

I inledningen får jag vägledning i de fyra aspekterna/dimensionerna boken kommer ta upp:

Samhället och utbildningssystemet, synen på människan och barnet i synnerhet, kunskaperna, kunskapsuppfattningarna och bildningsideal samt den fjärde hur pedagogerna tänkt sig att de åtråvärda kunskaperna skall tillägnas eleverna, det vill säga hur.

De fyra perspektiven kommer med tillhörande frågeställningar:

Samhälle och utbildningssystem

  • Vilket är skolans och utbildningens övergripande syfte
  • vilken roll har utbildningssystemet att spela i samhället i stort, med avseende på allt från demokratin och det politiska styrelseskicket till den ekonomiska utvecklingen?
  • Är det möjligt att påverka det framtida samhället genom att genomföra reformer i dagens skolväsende?

Synen på människan, i synnerhet barnet

  • Är hon från födelsen god eller ond?
  • I vilken mån har hon en fri vilja?
  • Styrs hon av förnuft eller känslor, eller bådadera?
  • Vad har hon för inneboende utvecklingsmöjligheter?
  • Hur förhåller sig den enskilda människan till kollektivet, och hur ska barndomen närmare bestämt förstås i relation till vuxenheten?

Kunskaperna och bildningsideal 

  • Finns det olika former av kunskaper och vilka är det i så fall?
  • Hur utvecklas barnets förmåga att tänka abstrakt?
  • Vilka kunskaper och färdigheter uppfattas som de mest värdefulla såväl för den enskilde som för samhället i stort?
  • Borde alla barn och ungdomar lära sig samma saker eller är det en poäng att redan tidigt differentiera deras utbildning?

På vilket sätt ska lärandet ske? 

  • Hur de olika pedagogerna tänker sig att barnen och ungdomarna ska erövra de eftersträvansvärda kunskaperna och färdigheterna och vilken roll läraren ska spela i den processen. Ska läraren vara aktiv eller passiv?
  • Med vad och hur mycket ska han eller hon hjälpa till och vad bör överlåtas till eleverna och studenterna själva?
  • Hur lär sig barn och ungdomar, eller för den delen människor generellt, på bästa sätt?
  • Hur ser den mest effektiva undervisningen och det mest givande lärandet ut?

Jag strök nyss under följande:

Pedagogik i betydelsen systematisk reflektion över uppfostran och utbildning finns enbart i samhällen som är helt eller delvis skriftspråkliga.

Jag ser fram emot att läsa och förkovra mig ytterligare.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Stuprörskunskaperna
  2. Textrörligheten
  3. Den där hemliga läsningen
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Frågorna inleder och läsningen bildar svaren

Skärmfara

Postat den 21/07/2025 av Anne-Marie Körling

Under cykelturen måste jag, som vilken trafikant som helst, ha ögonen på mina medcyklister. Jag måste också varna de som promenerar. Jag plingar. Och plingar. Saktar ner. Inga signaler går fram. Jag hörs inte.

Hörlurarna är på. Nacken böjd på det där sättet som bara en skärm kan ge. Det spelar ingen roll om jag möter mina medtrafikanter. Samma sak där. Jag måste plinga också på dem. Jag måste sakta ner också för dem. Kliva av cykeln eftersom jag behöver leda den förbi, rädd för att köra på, skada eller för att jag inte litar på att den som promenerar har koll på vägen.

Det är så kontaktlöst tänker jag. Som om varenda människa har något viktigare för sig än att vara där de är. Denna bubbla av ensamhet. Att inte relatera till det som sker i världen precis där man själv befinner sig. På vägen från eller till. I okontakt med den värld som rör sig omkring dem.

Och när det kommer till små barn vars föräldrar är hörlureavstängda och inte ser barnets sublima kontaktbehov utan ägnar den viktiga stunden till att inte vara där, utan någon annanstans, i någon annan människas liv på en strand långt bort. Vad kan vara viktigare än att vara där, precis där, med sitt barn och den relation som byggs upp av ögonkontakt och gemensamma upptäckter.

Vid tangenterna,

Denna utblick,

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Källkritiken – omsorg och medvetenhet om att vara en källa
  2. ”Så här är jag med vänner som har ADHD”
  3. Det lärande förhållningssättet modellas av läraren
Publicerat i Hinder för lärande, Kommunikationen | Kommentarer inaktiverade för Skärmfara