Läsa för fred

Postat den 26/05/2025 av Anne-Marie Körling
Stian Hole

Illustration av Stian Hole.

Den lilla freden

Att ha gamla vänner är den sista utvägens politik. Och att skaffa sig nya är det första steget till förändring skriver professor Timothy Snyder (2017) i boken Om tyranni, tjugo lärdomar från tjugonde århundrandet.

En författare är både en gammal vän och en ny vän. Boken kan läsaren återkomma till och finna något nytt som inte syntes då man läste boken för en tid sedan. Läsaren ser något som tiden behöver och som läsaren saknar och så framstår berättelsen i ett nytt ljus. Så har det varit att läsa Ronja Rövardotter. Så är det också att läsa Astrid Lindgrens böcker. Som barn läste jag om barnet och många gånger var jag det barn som det berättades om. Som vuxen läste jag om barnets rätt. Som förälder läste jag för barnen men tänkte också hur jag ville vara som förälder. Men även om hur jag inte ville vara.

Astrid Lindgren lever inte i detta århundrade men hennes böcker gör det. Vi som växte upp med Astrid Lindgrens berättelser har fått lära oss hur vi kan och ska verka för människor oavsett vilken tid vi lever i. Vi vet vad som krävs av oss. Som mycket små lärde vi oss att rädsla är något vi känner men att rädslan inte ska förlama oss. Vi är rädda och det kan till och med göra oss nödvändigt modiga. Vi lärde oss att vara människor tillsammans trots att förutsättningarna skilde oss åt. Den välmående såg till den som inget hade utan att ta bort människans värde och personlighet. Att få vara den man är och visas värdighet lärde Astrid oss.

När orättvisorna slog hårt kunde barnen i böckerna och därmed också läsaren göra skillnad. Emil ser till att Katthultarnas överflöd blir fattigstugans fest. Och utan att förminska Abbes situation i boken om Madicken lyser också julens frid med tomtebonad och nytvättade golv och julklappen Abbe sparat till och gömt undan för att överraska sina föräldrar. Att få ge och få bidra syns större än att få.

Jag läste Ronja Rövardotter då jag väntade mitt första barn. Året var 1982 och det var, då som nu, kallt i samhället och kallt mellan länder. Det var inte tider för ett barn att komma till världen. Det kalla kriget påverkade oss alla på olika sätt. När man talar om freden och demokratin är den hotad. I fred glöms den bort och i demokrati tas den för given. Med berättelsen Ronja lärde vi oss också om helvetesgapet. En spricka i den idyll som Ronja väcker upp i. Men som Ronja måste upptäcka. Att bli skyddad från verkligheten är att blunda. Att bli skyddad i verkligheten är att se både dess skröplighet, dess hot och även möjligheter.

När Ronja söker upp detta helvetesgap handlar det också om att upptäcka sin historia och sin framtid. Sprickan mellan två världar; på ena sidan Mattis och på andra sidan Bork. En sida och en annan sida. Klyftan är fysisk och symbolisk. De som ska hållas borta är på andra sidan. Men barnen Ronja och Birk kommer att lära känna varandra. De trotsar som barn gör och hoppar först i ilska sedan i begynnande vänskap. De hittar varandra. De blir syskon. Och mer och mer av den värld som barnen lever i synliggörs. En spricka lika djup blir den där barnen ser föräldrarna i ljuset av deras handlingar. Vad är det som rövas? Varför bråkar Bork och Mattis?

Barnen sätter ner sina fötter och trotsar de vuxna. Det krig de för kan barnen inte längre dela. Här får Skalle-Per, generationen äldre, en betydande roll för de yngre. Han har ålderns distans och kan inte dö i frid utan att hemligheten om hur man kan förändra blir berättad. Han ställer sitt hopp till Ronja och i sagans form, i förtrolighet och som en liten hemlighet ger han dem ett fönster mot något annat. Det syns inte som en tyngd eller en belastning, inte ens som ett ansvarsuppdrag utan mer ett livsinnehåll som finns att leva. När Ronja och Birk säger att de ska lämna rövarlivet för något annat så är utvecklingen tankemässigt igång. Och hoppet finns där. Konflikten mellan släktena är upplöst hos barnen och rövarlivet är de inte intresserade av. Freden syns byggas av nybyggarna i Björngrottan. Vi lär oss om den lilla freden. Den som kan uppstå där vi själva är.

Ronja och Birk har inte bråttom. De ska växa upp och de ska minnas Skalle-Pers berättelse. Skalle-Per har lämnat livet men det han sagt lever vidare och kommer göra skillnad. En kunskap lämnas vidare och slår rot hos barnen.

Vi är skyldiga att minnas och att veta. Maktlösheten kommer när vi vänder ryggen till utmaningarna som kommer med helvetesgap och de som står på andra sidan och förklaras som främlingar. Vi måste våga hoppa och hoppas. Ronja och Birk vågar och låter oss också göra det.

Boten mot detta är att berätta, berätta och åter berätta. Gamla vänner är de som kan och vill berätta om det som ägde rum en gång för länge sedan. De som levt och genomlevt, de som skrivit och lämnat böckerna kvar att läsas i varje ny tid och för varje ny människa. Och framtiden som kommer med att få en ny vän.

HEJ HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Berätta för gemenskap, tröst och mod
  2. Tolka Ronja Rövardotter eller något om gränserna för växandet!
  3. Vi fortsätter läsa, läsa och läsa
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Läsa för fred

– Jag behöver inte läsa, sa eleven

Postat den 19/05/2025 av Anne-Marie Körling

Det har hänt mig vid flera skolor där jag undervisat och haft tjänst att några elever kan säga att de inte behöver läsa eftersom de får lyssna istället. När jag sedan inkluderar dem i lässituationer kan jag ifrågasättas av lärare som, med omsorg om elevernas behov, söker hindra mig att också ge dem uppdrag att läsa. Men en insats är inte insatsen. Undervisningen är och förblir resursen.

Jo, de får traggla, ljuda och pröva att läsa trots att de lyssneläser.

Jag beskriver hur jag tänker i följande krönika. 

Läs och fundera.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vänligen och Hej HOPP!

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Hur ingår resursen i sammanhanget skola
  2. ”Att du fått ungar att läsa – det borde stå på ditt CV!”
  3. Se inte på eleven, se inte vem kollegan är …
Publicerat i Anpassning, Ansvaret, Barns rättigheter | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för – Jag behöver inte läsa, sa eleven

Jag hatar skolan säger plötsligt den vetgirige femåringen

Postat den 18/05/2025 av Anne-Marie Körling

Under snart fem år har jag med nyfikenhet följt hur mitt barnbarn utvecklas, lär och är. Jag tänker på att barn av egen kraft sträcker sig mot föremål de intresserar sig för, kryper mot något eller någon de vill ha kontakt med och en dag reser de sig upp på de ben som sedan kommer att föra dem ut på äventyr och bära dem fram i livet. Det är en sådan kraft i allt det jag ser med förundran på.

Sedan kommer intresset för böckerna, pusslen, färgerna, penslarna och det vita papprets erbjudande om att rita och måla. Jag har följt penselns möte med färgerna och de första streckens väg till krumelurerna. Intresset för bokstäverna kommer genom att föräldrarna läser ur böckerna. – Vad står det? och – Var står det? är frågor som tidigt antydde att förståelsen för de svarta bokstäverna var något som den vuxne läste.

Sen kom världsrymden, stenarna och mineralerna och Venus och Månen. Stjärnorna och himlens frågor. Humlan som begravs i trädgården gör att frågor om döden uppstår och så de existensiella frågorna – Var fanns jag innan jag fanns?

Så börjar barnet i skolan. Det är en skola med medvetenhet om att barns lärande är en komplicerad sak som man med varsamhet måste hålla vid liv. Styrningen sker i rummet vars aktiviteter är många utan att barnet tvingas sitta ner och göra det som göras ska. Utanför är rinnande vatten, geggamojepölar och riktiga doningar att gräva och bygga med. Mitt pedagogiska hjärta bejakar det som sker och dunkar varmt för pedagogernas lyhördhet och generositet.

Så en dag säger barnet att hon hatar skolan.

Det vi alla lärare känner till och får höra. Skolan är antingen det bästa på jorden eller så är det en plats att hata. Starka känslor med andra ord. Men inte är känslorna lagom ljumma. Det låter också om dem. Men barnet hatar inte skolan. Tvärtom. Barnet är i skolan och där får hon möta något av det som också finns. Det organiserade och det målstyrda. Det som bedöms och det som lyfts av framgång eller brist. Nu är det mycket lite av detta vid denna skola men även är skolan en inrättning för det som förväntas av social utveckling och kunskaper som ska inpräntas och bidra till kontinuitet och samhällsutveckling.

Janusz Korczak skrev att den Gud hatar gör han till pedagog. Det är en drastisk beskrivning men när man börjar peta i den också sann. Det är ett svårt arbete att vara pedagog. Med allt för stor styrning av pedagogens och lärarens arbete blir uppdraget svårare. En lärare som känner av rädslan att inte utvecklingen inte går i takt med förväntningarna riskerar att skynda på och inleda en slags sortering av de elever som också måste skynda på sin inlärning och skynda på att lära.

Faktum är att barn lär sig hela tiden. De lär sig oavbruten. Lärandet är inte avstängt. Även om sådant vi inte vill att barn ska lära sig lär de sig av. En stressad pedagog lär barnet att handskas med stressade vuxna. Hur man gör det vet barn inte utan försöker på alla vis förstå hur man gör.

Jag hatar skolan är ibland något som sägs för att det ska sägas. I barngruppen är det någon som uttrycker sig så. Det är att pröva något. Om inget annat anger olust så är det ord som prövas och snappas upp. Det kan därför vara något som hör till en kultur. Man ska helt enkelt inte gilla trots att man kanske gör det. Det vi behöver göra är att fundera över hur barn lär sig och hur vi låter oss påverkas av det de säger. Ibland behövs lite pedagogisk svalka för det som upplevs som en anklagelse mot verksamheten.

Vänligen och HEJ HOPP!

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. 6 månader – i skolan om 5 och ett halvt år
  2. Plötsligt älskar jag bibliotekets lånekort
  3. Att tvingas rymma från skolan
Publicerat i Ansvaret, Autodidakten, Bokstav/bokstäver, Kommunikationen, Pedagogiska samtal | Kommentarer inaktiverade för Jag hatar skolan säger plötsligt den vetgirige femåringen

Till minne av Aidan Chambers

Postat den 18/05/2025 av Anne-Marie Körling

Aidan Chambers.

Som jag läste, fortfarande läser och vars texter jag tyckte återspeglade det jag ville verka för och det jag kom att verka för. Jag letade efter gensvar på tankar jag hade och fann dem med råge i böckerna av Aidan.

Jag vill genom detta inlägg också tacka de allt för osynliga översättarna, de jag tycker förtjänar ett kraftfullare ljus och en medvetenhet hos oss läsare, de som låter oss möta innehåll på det språk vi behärskar och som möjliggör för trösklarna till litteraturen minskar. De som tillgängliggör. Här är det Katarina Kuick som översatt. Jag vill tacka henne för att jag fick läsa på svenska.

Jag träffade Aidan Chambers en gång. Det blev ett möte som han sedan kom att referera till fick jag veta. Det var så att han under föreläsningen talade om vikten av att skriva ner böcker man läst. En enkel boklista med datum, titel och författare. Inga värderingar om bra eller dåligt. Något jag gjort sedan jag var ett litet barn. Jag älskade listor och skrev sådana för att lista allt möjligt. Lite som i Peter Pohls klassiker Janne min vän. Som Krille Katalog helt enkelt.

Men så kom det till den där flytten.

Jag skulle packa ner mitt liv i lådor. En naturlig rensning av saker och ting. Äh, den här behöver jag inte sa jag högt till mig själv. Eftersom jag inte var tillräckligt gammal för att förstå att minnen är värdefulla slängde jag det som tillhörde dåtiden. Jag såg an framtiden. Det kommande. Det barn som vuxit upp med slit och släng. Gamla skrivböcker med boktitlar – vad hade dessa för betydelse?

Innan jag kastade dem tittade jag på sidorna. Min handstil som under åren förändrats från spretig till vacker och ledig, senare slarvig. Boktitlarna gav mig minnen, starka ibland, obetydliga andra gånger. Böckerna reste sig upp och påminde mig om hur jag tänkt och var i livet jag befann mig. Jag roades av att minnas min läsning. Men men.

Så slängde jag dem. De kom först till pappersåtervinningen. Och när sopgubbarna en dag hämtat for de iväg till sopstationen för … att brännas kanske, eller för att omförhandlas till nytt papper.

Dagen efter att jag kastat de här böckerna var jag på föreläsningen och lyssnade till Aidan Chambers. När han nämnde det här med att anteckna böcker man läst kände jag en smärtsam kyla sprida sig i kroppen. Mina egna böcker, mina år av bokanteckningar. De hade jag slängt.

Förtvivlad men samlad gick jag fram till Aidan och berättade. Han såg närmast förskräckt ut. Han frågade om jag inte kunde gå ner i soprummet och tömma ut allt som fanns i de stora återvinningskärlen och leta reda på dem igen. Om inte – ta kontakt med sopstationen och be att få komma dit och leta. Om inget av detta lyckades kanske jag kunde börja om och skriva nya listor över böcker jag läst.

Jag minns hans ödmjukhet, hans empati och hans tillgivenhet. Han presenterade, genom att möta min fråga också något sant och verkligt, att hans ord om att läsa och vad läsandet inte var något han bara pratade om, han levde sin ord. Läsningen och skön-litteraturen, allt vi läser, har och kan ha,  en plats i vårt liv och genom att läsa och tänka utvecklas vi. Listorna kan ge oss en inblick i hur vi tänkt och hur vi läst. Men läsningens plats är som boktiteln Böcker inom oss anger.

Nej, listorna och böckerna var och förblev borta. Jag kan inte heller återskapa dem. Men även om det är så minns jag de böcker som aldrig övergivit mig. De är där i min inre värld och är en del av den värld jag lever också idag.

Böckerna minns mig. Jag minns böckerna.

Med mina ord vinkar jag till Aidan Chambers och klappar om de böcker jag läst av honom. På listan fanns Dansa på min grav.

Dina böcker lever vidare och fortsätter att påverka.

Med värme och tack.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bokhandeln
  2. Blicken i bokhandeln och barnet som arbetade där
  3. Barn ordnar ordning och reda
Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Till minne av Aidan Chambers

Friktion tillhör lärandet

Postat den 09/04/2025 av Anne-Marie Körling

F R I K T I O N

Med friktion menas att en kontaktyta mellan föremål berör varandra. När en friktion uppstår är något för en stund påverkat. Friktion används också i samband med konflikter. Den friktionen som leder till konflikter kan i de pedagogiska sammanhangen handla om att lära sig.

Jean Piaget kallar det ackommodation, dvs, vi blir påverkade av något som vi inte riktigt förstår, men vi är trots det i fortsatt kontakt med det som ”stör” oss. När vi sedan förstår och begriper eller vad vi ska kalla det har vi förändrats samtidigt som det vi upplevde skavde i oss förändras till assimilering, vi förstår och inlemmar det nya i handlande och kunnande.

Friktion leder till energi, till värme. Också då vi ersatt det vi tidigare tog för vårt kunnande har blivit påverkat, rubbat och därmed lett till att vi kan ta till oss det nya. Det leder till energi i lärandet. Man känner liksom av sin tankeförmåga. Spontant utbrister vi ”AHA” och inte sällan skrattar vi eftersom vi förstår på ett nytt vilket också leder till en känsla av att vi är levande och lärande.

Jag funderar på ordet friktion i pedagogiska sammanhang.

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Svarta hål
  2. Den osynliga energin – klimatet och lärandet
  3. Beskriva lärandet, inte eleven
Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Friktion tillhör lärandet

Pippi Långstrump och läsaren som inte var olydig

Postat den 08/04/2025 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Margareta Normells bok Erkännande och auktoritet i läraryrket (2024) läser jag om Amira som kom till Sverige som liten. För Amira var skolan en främmande värld som hon fick lära sig att förstå och till slut förstå att hon kunde vara delaktig i det som skedde i skolan. Om detta kan vi läsa mer om i Normells senaste bok.

Jag vill lyfta berättelsen om att läsa Pippi Långstrump och vad det kunde betyda för samma Amira.

Det var med skräckblandad förtjusning hon läste boken om Pippi Långstrump men när läraren frågade om hon ville berätta något från boken vågade hon inte det. Boken handlade om olydnad. Men på samma gång handlade den om frihet.

Hon minns som vuxen den pirrande känslan med mötet med Pippi som bestämde själv och gjorde som hon ville. Barn- och ungdomsböckerna betydde mycket för henne när det gällde att förstå en annan kultur än den som hon levt i som liten.

Normell, M (2024) s. 113 ff.

Och mina egna minnen av Pippi Långstrump börjar i kön i bokhandeln på NK i Farsta Centrum. Kön framför Astrid Lindgren ringlade sig lång. Mammas nervösa glädje över att få hälsa på Astrid Lindgren var inget jag delade. Jag suktade efter boken. Den såg så lockande ut. Omslaget fick mig att skratta. Boken kom sedan att ge mig den där styrkan som en människa kan behöva i sin ensamhet. Att ensamheten inte var så bedrövlig om man lånade lite livskänsla av Pippi. Den kunde till och med vara helt befriande.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om Pippi Långstrump skulle vara lärare …
  2. Pippi Långstrump och lappen läraren kom med
  3. Pippi Långstrump? Vem läser Pippi Långstrump?
Publicerat i Anpassning, Relationer och vänskap, Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Pippi Långstrump och läsaren som inte var olydig

Slow art – att se på bilder med samma långsamhet

Postat den 07/04/2025 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I helgen hade Nationalmuseum en inbjudan att se endast några få konstverk men att se på dem under en längre tid. Fenomenet kallas slowart och handlar inte om att konsten är långsam utan om att få betraktaren att stanna upp och se in i verket längre. På egen hand har jag prövat att se på saker under en längre och mer sammanhängande tid. Det är en spännande upplevelse och den påverkar mig positivt. Varför vet jag inte. Kanske är det för att tiden inte rusar och känslan av att jag ska hinna med något försvinner. Jag ska inte hinna. Jag ska närvara. Jag behöver inte springa. Jag ges möjlighet att stanna upp. Hartmut Rosa ord om accelerationen och vad vi kan göra åt den blir därmed en möjlighet. 

Tidningen New York Times har också en sådan aktivitet, eller närvaro, på sin sida. Där uppmanas läsarna att se in i ett enda verk i minst tio minuter. Det handlar om att i en slags långsamhet som möjliggör för betraktaren att bli närvarande och därmed mer levande.

Jag tycker om detta. En sådan aktivitet bör och ska erbjudas barn och unga. De omges av bilder, fotografier. Både rörliga och stilla sådana. I barnböckerna finns illustrationerna, de som små barn studerar om de ges tid och som de frågar och funderar kring. När texterna är korta, kanske tvåradiga skyndar den vuxne läsaren för snabbt till nästa sida och nästa uppslag. Här kan vi vuxna läsare verkligen pröva att stanna upp och se in i den berättelse och det som gestaltas i illustrationerna. Vi kan tillsammans med barnen stanna upp i boken och bläddrandet. Barnens upptäckter får då utrymme.

Som barn gick jag ofta på konstutställningar och konstmuseum. Mamma och jag såg så olika saker. Jag såg detaljer och hon såg något större. Det blev samtal av våra upptäckter. Också skolan bidrog. En gång åkte klassen i årskurs fyra eller fem in till Moderna Museet för att titta på ett av Salvador Dalis verk . Vi fick sitta länge och titta. Trots att det var många år sedan kom detta konstverk att präntas in i mig. Verket fick mig att lära mig att frågor inte alltid gick att besvara och att det kunde vara så. Det gjorde inte verket mindre, tvärtom, det förblev en gåta. Verket heter Wilhelm Tells gåta – och en gåta har verket förblivit. Jag kan idag tacka min bildlärare för upplevelsen samt Moderna Museet som lät oss sitta där och se in i det som gjorde vår värld obegriplig.

När jag skriver detta tänker jag på våra bildkonstnärer, våra illustratörer och våra bildmakare som flerstämmigt ger oss möjlighet till närvaro och gemensamma upptäckter. Det viktiga är att vi vuxna förstår att stanna upp och närvara. Att vi lägger band på vår känsla av att hinna och se vad som händer när vi ser på något tillsammans.

Längst upp ser du en illustration ur boken Se upp för krokodilen (2016) av Lisa Moroni och Eva Eriksson. Den såg jag länge på tillsammans med några femåringar. Jag lånade ut min koncentration och stannade länge vid illustrationen. Vad såg jag? Vad kände jag?

Jag insåg att jag inte tyckte om platser som denna trots att de hörde till min vardag. Allt detta köpande och köpcentrum, denna anonymitet trots folkvimlet. Plötsligt ställde en liten pojke frågan:

– Varför är alla som går in i affären glada och de som kommer ut ledsna?

Frågan fick oss att titta och upptäcka. Så vad ser du när du studerar illustrationen under en längre tid. Pröva att titta oavbrutet i tio minuter?

Vänligen

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Va – kan man se på Alfons på Youtube?
  2. Lärandet är objektet! Titta på det!
  3. Telefoncoachar lärare … här är gensvaret efter ett samtal på 60 minuter
Publicerat i Barns rättigheter, Bibliotek/Skolbibliotek, Bildpromenaden, Frågekonsten, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Slow art – att se på bilder med samma långsamhet