Artighetsfraser lär vi oss i sociala sammanhang och av vuxna som använder sig av dem. Syftet med artighetsfraser är att främja kontakt eller visa uppmärksamhet för något som någon annan gör eller säger. Min ordbok (går alltid först till den) beskriver artighetsfrasen som något man säger i syfte att vara artig. Hur man använder dem beskrivs som något som kan upplevas som ytligt. Till artighetsfraserna hör också att ta i hand, titta in i ögonen och knyta an till det som den man möter berättar om samt ställa följdfrågor och visa sitt intresse.
Godda, godda, godda.
Godda, godda, godda.
Gösta heter jag.
Godda, godda, godda.
Godda, godda, godda.
Gösta heter jag.
Godda, godda, godda.
GODDA!
Text av Jojje Wadenius
Om man tar bort alla artighetsfraser upplevs situationer som oviktiga och betydelselösa. Man säger tack. Man förväntar sig tack. Alltså finns det en förväntan om att något artigt som en respons. Om någon frågar mig om jag vill ha en kopp kaffe så är det en vänlig förfrågan och där behöver jag på något sätt visa att jag är i kontakt med den som frågar. Jag svarar tack och ser upp på personen. Man uppträder enligt den rådande normen i det sammanhang man befinner sig i.
Artighet pratar vi sällan om. Däremot förväntar vi oss den. Vi kan bli galna över att vi inte får något som helst gensvar då vi hälsar på våra elever. Jag brukar tänka att jag hälsar och kommer att fortsätta att hälsa oavsett. Jag tänker att jag befinner mig i en läroinstitution och jag kommer att bli upptäckt för mitt hälsande och plötsligt få ett hej tillbaka. Artighet handlar om umgänget och tillhör de sociala koder vi får med oss från våra vuxna därhemma. När eleverna uppför sig illa är det oftast bristen på den där sociala artigheten vi upptäcker. – Hur kan de ens tilltala en så här? Vi kan gå till ”angrepp” genom att säga
– Jag är inte din mamma!
Vi kan rätta till besvärligheterna i kommunikationen. Men det enda vi gör är tillrättavisar. En tillrättavisning leder inte till ett annat språkbruk eller ett annat sätt att tala. Jag föreslår att vi undervisar, dvs, gör ett innehåll som vi kallar artighetsfraser.
Så här tänker jag UNDERVISNINGSINNEHÅLLET OCH ARBETET
- Jag visar eleverna 10 olika artighetsfraser. Vi läser igenom dem tillsammans. Känner de igen dem? Har de använt dem? När och varför?
- Inledningsvis inventerar vi de artighetsfraser eleverna är bekanta med.
- Vi skriver ner dessa för att ha ett gemensamt underlag.
- När vi har de artighetsfraser vi känner igen kan vi fylla på med sådant vi kan höra ute i samhället. Vi ger därför eleverna en samhällsspaning: Hur inleder man ett samtal i en affär? osv
- Då har vi också samhällsperspektivet på artighetsfraserna.
- Vår lista blir allt längre. Den listan ska vi göra väl synlig. Det är den som påminner oss om att det finns andra sätt att tilltala varandra.
- Muntligt börjar vi använda artighetsfraser i klassrummet. Stötta eleverna, det handlar inte om uppfostran, det handlar om att få lära sig.
Ge eleverna uppdrag att visa artighet till olika människor och i olika sociala sammanhang. När jag ger mina elever uppdrag brukar jag låta dem få fler ingångar att börja genom. Så de behöver inte göra samtliga, de kan få välja, de får ett utbud:
- Tilltala en rektor inför samtalet om betyget.
- Fråga en gammal tant om hon behöver hjälp?
- Berätta för en okänd att du tycker om de färger personen bär.
- Första gången du är hemma hos din kompis och träffar föräldrarna?
- Hur du skulle besvara en ilsken fråga med vänlighet
- Hur ändrar du ditt språk när du träffar några av dina äldre släktningar
- Hur är du artig mot personalen i Pressbyrån
- osv
Det här kan man göra som drama. Det är inte heller ett lektionstillfälle utan kan uppstå i mikroundervisningen, då vi fångar det didaktiska ögonblicket, gärna dagligen. Men minns att syftet är att utbilda, inte att fostra och kräva.
Varför ska vi göra det här?
Samhället består av oss. Människor påverkas av beteenden och hur vi bemöts. Taskiga kommentarer kan följa med hem, växa sig stora och besvärliga. Nu, i dessa rådande tider, är det grova, förminskande och nedvärderande kommentarerna lego. Vi vänjer oss vid hur man låter språket bli mer ilsket, förminskande och tillrättavisande. I sin bok OFRED skriver Åsne Seierstad (2025):
… när man klickar på ”Skicka” förlöses den våldsamma vrede, det lättar på trycket, men sedan – om de som man slungat raseriet mot ignorerar en slår det tillbaka med full kraft …
s. 193
Vi ska inte vänja oss vid det. Innehållet i uppgiften handlar också om att leda elevernas språkliga utveckling mot det övergripande målet där varje elev ska få ett rikt och nyanserat språk i tal och skrift.
På ett personligt plan kan det handla om att uppleva en större språklig trygghet och ett större område att pröva språket. Att man passar i fler rum och i flera situationer. Ison Glasgow (2015) beskriver hur i sin bok När jag inte hade nå´t:
Varje dag blev jag tvingad att tänka konstruktivt, istället för att fastna i samma cirklar, med samma människor, i samma situationer. Jag försökte bygga upp ett ordförråd och städa upp mitt språk. Det var nästan som hjärnan blev glad av allt det här. Som om den hade väntat på att få något att jobba med.
Jag återkommer med fler tankar om detta innehåll. Pröva gärna innehållet i denna lektion.
- Vi ses igen.
- Tack för ditt besök.
- Ditt besök här välkomnas.
Tre olika avslut på detta blogginlägg.
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Litteratur:
- Glasgow, Ison/Arvidson, Emil (2015) När jag inte hade nåt. Brombergs bokförlag.
- Seierstad, Åsne (2025) Ofred. Ryssland inifrån. Polaris.
