Det som inte får ske har skett.
Detta fasansfulla dåd påverkar varje elev och varje lärare i skolor långt utanför våra gränser. I en skola ska ingenting av detta äga rum och ändå gör det just det. Jag sörjer, om och om igen, och tänker på de drabbade familjerna som förlorat en oersättlig människa i ett vansinnesdåd. Jag böjer mig en stund för en tyst minut. Sen vill jag skrika att nu är det nog. Det innan jag samlar mina tankar och funderingar på det som kan ske och vad som ska göras för att det inte sker igen.
Jag funderar öppet, har inga egentliga svar.
Anonyma elever
Ju högre upp i stadierna kan eleverna uppleva en större anonymitet. I årskurs sex förklarar en elev att det är svårt att lära sig namn på klasskamrater eftersom de så sällan hör vad de andra heter. Man kan gå i skolan utan att uppmärksammas. Men lärare ser och tänker om sina elever. De prövar att söka upp och kontakta men hinner inte etablera kontakt, den av det trygghetsskapande sättet där eleven upplever sig vara viktig för skolan och läraren, också av de andra eleverna.
Namnet
Att säga elevernas namn, att elevernas namn används av både elever och lärare. Ett exempel kan vara att besvara en elevs svar genom att tydligt tilltala eleven:
– Tack för ditt svar Mingus. Låt oss höra vad Tristan säger om det Mingus beskrev.
Att få ha sitt namn tillhör en av de mänskliga rättigheterna och därför ska namnen sägas om och om igen. Då jag fick min första klass gick jag dagligen igenom elevlistan för att försäkra mig om att jag kunde berätta något om varje elev – nyklipp, tyckte om matematiken, skrattade åt boken … osv. Det har jag ägnat hela mitt lärarliv åt. Att förverkliga eleverna och att jag kan säga något om dem, varje dag, varje dag.
På högstadiet möter läraren elevgrupp efter elevgrupp. Det är en timme där, en timme här och det är ett flöde av elever som kommer och går. Även i dessa situationer försökte jag, med nöd och näppe, göra det jag alltid gjort, memorera något om vad jag uppfattat av elevens deltagande och min kontakt med samma elev.
Jag förde statistik över elev-lärarkontakt under tre veckor, där jag lektion efter lektion, noterade vilka jag tilltalade och vilja jag hade närmare kontakt med. Det blev ett uppvaknade för mig och fick mig att orientera mig annorlunda i klassrummet. Det kom också att förändra klassrumsklimatet när alla upplevde sig ha kontakt med mig som lärare. Den ena lektionen hade jag närmare kontakt med fem elever, nästa lektion ägnade mig åt sex andra, osv. Alla hade förstås kontakt med mig under de undervisningsinnehåll som presenterades som lektionens fokus.
Tiden
När jag skriver detta slår klockan mig i huvudet. Vi lärare vänder och vrider på oss när vi tänker att hur ska vi hinna. Detta med att hinna. Det är ett dilemma. Om detta har Harry Martinson skrivit en dikt. Den heter kort och gott Dilemmat ur diktsamlingen Gräset i Thule (1958). Dikten inleds med följande fraser:
Sluter du an till en livstakt som ökar med tiden
finner du ofta att friheten omvänt minskar.
En lärare som jagas av känslan att inte hinna med hinner inte stanna upp. Den stress som ständigt lurar inom läraren, att vara den som leder eleverna i mål, att hinna med andra världskriget, geografin och livsvillkoren som kommer med den och att baka en kaka från grunden och inte via ett halvfabrikat … En lärare som ständigt skyndar är aldrig närvarande i nuet. Detta viktiga ”nu” berövas lärarna och därmed eleverna. Inget ont över läraren som gör allt för att det ska bli bra. Mina anteckningar om hur jag varit i kontakt med eleven under dagen är papper för mig och blir aldrig en gemensam fråga för kollegiet.
Den knappa och minimala lärarfriheten gör inte läraren gott. Inte eleverna heller. De lär sig att skynda och springa igenom stora värdefulla kunskapsområden utan att väva samman dessa med andra ämnen eller med liknelser av idag.
Inte en, utan vi
Den oupplösta ensamheten eller den att inte kunna det andra kan, behöver andra för att visa vägen. Vi behöver varandra. Var och en är inte tillräcklig nog. Den enskilde är alldeles för enskild. Skolan ska bygga på gemenskap, inkludering och kunskap. I Elsa Beskows Olles Skidfärd åskådliggöra vad ett vi kan innebära.
Fråga
Jag pressades och har pressats av tidsaspekten men försökt att hantera det på många olika sätt. Under många år skrev jag på alla mina kopierade papper, i slutet, frågan:
– Vilken fråga önskar du att någon ställde dig idag?
Jag erbjöd eleverna att skriva en fråga de ville ha och varenda elev skrev och önskade sig en fråga. Jag kom därmed närmare mina elever vilket också innebar att jag måste reflektera över hur jag skulle göra med de frågor de önskade att någon ställde dem. Jag behövde tänka.
De enkla frågorna – Har du klippt dig? – är ju inte så svåra att ställa. Men en sådan fråga kan också vara en prövande fråga som undersöker hur jag kommer att förhålla mig till de frågor eleverna önskar att någon ställde. En lärare prövas och i synnerhet om eleven behöver få en fråga som rör elevens hemförhållande, tankeverksamhet och andra problem. Dessa frågor kom efter att eleverna hade vant sig vid att få frågan – vilken fråga önskad du att någon ställde dig?
Många frågor väckte min oro. Den hanterade jag med lite svalka. Om jag rusat iväg och tagit in eleven på enskilt samtal hade jag skrämt iväg eleven. Detta skriver jag med egen erfarenhet. Om jag berättade något ville jag att världen skulle vara precis likadan som innan jag berättade det jag berättade. Om inte höll jag tyst.
Den elev som skrivit om den allvarliga frågan kom självmant att söka upp mig för att prata. Eftersom jag inte blåste liv i min egen oro och förstorade det hela fick jag elevens förtroende. Och så kunde jag lotsa eleven vidare, prata med föräldrarna eller kontakta skolsköterskan. Vid riktigt allvarliga fall kunde jag samtala med rektor för vägledning i sakfrågan.
Sipprandet
Det sägs att gärningsmännen sipprar. De sipprar ut där det är möjligt att sippra ut. De prövar sin omgivning efter reaktioner. Dessa kan utebli. Det som har sagts har varit för konstigt eller apart att man inte tänker att det har någon betydelse.
En elev som ändrar sin klädsel och klipper sig argt kan också behöva få önska sig en fråga. En fråga som kanske sipprar igenom och gör att skolan kan gå in och göra förebyggande insatser och förhindra det skadliga och dödliga våldet.
Ofrivilligt ensam
En elev som går alldeles för mycket för sig själv är alltid en person att kontakta. Det kan handla om utanförskap, plågad ensamhet, mobbing och/eller säljandet till andra osynliga grupper där skolan inte befinner sig. På sociala medier där allt ofiltrerat görs tillgängligt.
Vi behöver tänka mer i banor av gemenskap i skolan för att bidra till en ökad gemenskap i samhället. Hur vi gör detta handlar om att ta mänskliga små steg och röra sig i motsats håll till det som pumpas ut bland barn och unga. Att dagligen påminna om att vi är här tillsammans och tillsammans utvecklas vi.
Mina tankar går till elevens mamma, pappa, bror och syster, till flickans vänner, släktingar, vänner och kompisar. Ett nätverk av sörjande. Jag är medstående med svarta kläder och händerna hårt knutna kring näsdukarna i fickorna.
Böcker jag har läst 2026: