Sommarlovets läsning del 2 – Vad kan skolan göra?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fortsätter mina inlägg rörande sommarlovet och läsningen. Jag vill i synnerhet tacka den lärare som skrev till mig och berättade följande:

Jag lyssnade på dig på SETT-mässan tillsammans med mina rektorer och ett par kollegor. Vi blev inspirerade att ha ett föräldramöte inför sommarlovet för alla våra ettor på vårt stadsbibliotek. Där vill vi försöka förebygga lästappet under sommarlovet genom att prata om hur viktig läsningen är, boktipsa, visa upp biblioteket, prata om sommarboken, visa hur man lånar böcker osv. Detta är ett litet pilotprojekt som vi hoppas kan bli något bra som vi kanske kan utöka framöver. Jag har läst på din blogg och ser fram emot dina utlovade tips till vårdnadshavare och skola, men tänkte fråga om jag kunde få ta del av dem redan nu?

Jag blir nyfiken på skolans fortsatta arbete och hur de kan arbeta för boken även under sommaren.

Visa vägen in i 42 böcker

Det är nu några få dagar kvar på läsåret. För att ge eleverna ingångar till den självständiga sommarläsningen kan man som lärare högläsa. Genom att högläsa de två första kapitlen i en bok har man väckt intresse för boken. Det räcker så. Det betyder att man kan läsa flera böcker under en dag. Låt oss säga att vi högläser ur tre olika böcker varje dag kommer vi att ha visat vägen in till minst 42 böcker innan skolan slutar.

Lärarens förhållningssätt:

Läraren högläser ur boken. Läraren ska inte värdera boken utan låta den nå fram till läsarna. Om läraren säger att den där boken tycker jag var sisådär kommer eleverna vara tveksamma till just den boken.

Njuta av att läsa  

Det är bra om barn och unga läser. Det är riktigt att de får ett större ordförråd, möter språkets grammatiken och att de ges möjlighet till perspektivbyte. Men att tuta i eleverna att det är därför de ska läsa är inte en gynnsam väg. Det är först när eleverna fått uppleva vad en bok kan ge – dvs – när berättelsen har blivit en läsupplevelse för läsaren som man kanske kan tala om ordförrådet. Men jag tror inte att någon läser för att det är nyttigt. Vi läser för att vi vill veta och att fortsättningen lockar oss. Min finska lärarkollega sa att i Finland läser barnen för att njuta. Jag tänker att det kan vara sommarläsningens möjlighet.

Jag återkommer!

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling

Publicerat i Synligt läsande, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Sommarlovets läsning del 2 – Vad kan skolan göra?

Tunnelbanefunderingar en tidig morgon

Idag lägger jag ifrån mig mobilen långt ner i väskan tänkte jag. Den tänker jag inte titta i under min resa in till arbetet. Istället tar jag med mig min stickning. Jag ska sticka och det är allt jag ska göra.

Så vad händer. Jag kommer in på tunnelbanan. En ung man, kanske 25, reser sig genast från sin plats och erbjuder mig att sitta. Jag tackar så innerligt för den gesten, han var så omtänksam och vänlig och log när jag uttryckte min tacksamhet. Några stationer senare höll jag en plats till honom och ropade på honom att sätta sig igen. Vi satt där tysta som man kan göra när man åker tunnelbana. När han sedan klev av sa han hej då och log som vi kände varandra väl. Vi hade gjort skillnad för dagen båda två.

Jag stickade vidare några stationer. På vagnen satt alla nedböjda över sina mobiler men en liten unge, kanske 2 år, tittade nyfiket på mig. Jag gjorde grimaser och miner. Han skrattade. Den där kontakten med ett litet barn är en gåva. Jag sörjer att vuxna inte ser in i hans ögon. Han blir till genom våra ögon. Vi möts och visar att vi är människor för varandra. Jag log flera gånger. Det gjorde han också.

Sen slog sig plötsligt en stickerska ner bredvid mig. Hon puttade vänligt på mig och visade vad hon stickade. Vi småpratade en stund om det vi gjorde och hur mycket vi tyckte om att ha något att göra. En aning mer öppen för världen kände jag mig allt när dörrarna öppnades och jag klev av.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Tunnelbanefunderingar en tidig morgon

Sommarlovets läsning. Del 1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommarlovet är en tid då många elever inte läser. De tar en paus från läsandet. Ofta förknippar de läsningen med skolarbetet och menar att sommarlovet innebär att man inte behöver läsa. De tar en sommarpaus från läsandet. Det är något med läsningen och nyttan.

Nyttan med att läsa har slagit rot i de flesta. De som älskar att läsa talar aldrig om nyttan. De läser på och berikar sina inre liv med de skatter som böckerna ger dem. De har redan det stora ordförrådet, den trygga läsförmågan och kunskap om vad en bok kan betyda för dem. De har tillräckligt med läsupplevelser för att veta vad det är att läsa. När man frågar dem varför de läser pekar de in i boken och säger att ”det går inte att sluta”, ”den här boken är bara … så himla bra.” De som saknar läsupplevelser vet därför inte om att man kan njuta och upptäcka andra sidor av livet genom att läsa.

Jag vet sällan varför jag läser. Jag läser. Ibland fångar boken in mig med ett mening och andra gånger läser jag på några sidor för att börja förnimma bokens atmosfär och dess dunkla rum. När elever frågar mig om varför jag läser boken jag läser svarar jag att jag inte vet. Jag har funnit att ett sådant svar är det mest provocerande och gör de som frågar en aning behövligt upprörda. Jag har tröttnat på att sitta på den vita hästen och tala läsningens lov. Jag hamnar bara högre och högre upp på denna vita häst och längre och längre ifrån dem som frågar. För de som frågar är de som inte riktigt vet varför man läser.

Däremot vill jag att de ska få läsa och i upprördheten ta min bok och börja undersöka varför jag inte vet varför jag läser den. Det går alltid hem. När boken bytt händer blir den hållen, undersökt och öppnad. Inte sällan händer det att den som tar boken också läser en och annan rad ur den. Det är vad jag strävar efter. Att boken får öppna sig och visa fram sitt innehåll.

När eleverna springer ut på sommarlov lämnar alldeles för många elever böckerna bakom sig. Även om det låter så bra när rektorn påminner om bokläsandet och den gratisresa den erbjuder faller orden ner i en jord där de inte kommer att gro. Därför gäller det för skolan att ha en plan för hösten. En sådan plan måste innebära att man knyter samman ordet LÄSÅR med möjligheten att läsa i skolan. Varje läsår bör börja med att alla ämnen skjuts åtsidan för någon vecka eller två och ersätts av de böcker som barn och unga kan upptäcka och därmed läsa. Högläsningen kan vägleda eleverna till bokval men också påminna om att berättelser väntar på att bli lästa eller upplästa.

De som börjar i årskurs fyra kommer att få möta en helt annan undervisning än den de hade på lågstadiet. Undervisningen sker oftast med en starkt koppling till ett specifikt innehåll. SO-ämnena är stora kunskapsområden men specifika begrepp. Likaså matematiken, NO och ja… i princip vartenda ämne. Den som nyss slutade årskurs tre kanske precis hade börjat att knäcka den där koden till läsningen men så kom sommarlovet och gjorde ett avbrott i utvecklingen. Det kan vara en påminnelse om att skolan underhåller läsandet samtidigt som skolan kräver läsförmåga. Ett sommarlov kan dra undan fötterna på den elev som började förstå att det var spännande att läsa (i årskurs 3) men som i fyran dessvärre fick känna av att det inte räckte för årskurs fyra.

Jag återkommer med läsråd för hur föräldrar kan göra och läsråd för hur man i skolan kan tänka. Fyll gärna på med kommentarer hur ni tänker, gör eller skulle önska att vi gjorde.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Synligt läsande, Väck läshungern, Verkligheten, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Sommarlovets läsning. Del 1

Anders Tegnell om barndomens läsning

 

Jag har precis läst Anders Tegnells bok Tankar efter en pandemi. I den berättar Tegnell om hur han lärde sig att läsa. Han skriver:

Från att vi var små tog mamma med oss till biblioteket. Där plöjde jag igenom hyllorna av barn- och ungdomsböcker.

Jag lärde mig läsa på egen hand, främst med hjälp av serietidningen Kalle Anka. Redan när jag började skolan kunde jag läsa och när jag som tioåring hade läst alla barnböcker på Bergs bibliotek vandrade jag vidare till vuxenhyllorna. Mamma hjälpte mig att välja och guidande mig till Selma Lagerlöfs Jerusalem. Jag älskade den, kanske för att jag drogs till främmande länder. Det är en berättelse med många lager. Som tioåring läste jag den som en äventyrsroman och reseskildring. Redan då multitaskade jag – genom att läsa både böcker och serietidningar, samtidigt. Ofta hade jag en serietidning instucken i boken och hoppade mellan dem. Än idag ägnar jag mig ofta åt aktiviteter parallellt.

Jag känner igen mig i Tegnells beskrivning. Jag läste på biblioteket. När jag var ganska så liten hägrade vuxenböckerna. Dit kom jag tidigt. Läste det jag ville. Förstod tillräckligt för att kunna njuta av böckerna. Det var ingen som talade om vikten av att läsa. Tegnells mamma läste – det gjorde också min. Och vägen till biblioteket lärde jag mig genom att följa med mamma. Hon visade vägen. Sen fick jag gå själv. Läsa vad jag ville och läsa om jag ville.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

Publicerat i Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Anders Tegnell om barndomens läsning

Idé: Läsa från förskola till årskurs nio

Jag hade en tanke om hur läsningen skulle kunna se ut från förskola och genom grundskolan. Jag tror vi kanske måste förstå vad vi i verksamheterna kan göra. Jag tänkte så här:

Förskolan:

Upptäcka böckerna, se in i äventyret och lyssna till högläsaren. Visa vägen in i böckerna genom att ha böcker där lärare både spontanläser och organiserar för mötet med boken. Barnen måste få prata om de läser om och härma ord som är roliga att säga och upptäcka. Att följa Bokstart

Förskoleklass:

Bokstäverna, ljuden och böckernas äventyr som förmedlas av lärare och klasskamrater. Mängder av böcker i både klassrum och bibliotek. I förskoleklass ska vi rimma, ljuda så det låter om bokstäverna.

Lågstadiet:

Nu ska vi läsa. Eleverna ska få en god och trygg läsundervisning som säkerställer att de kan läsa och kan och vill fortsätta att läsa. Böcker att titta i, läsa ur och böcker att lyssna till när lärare läser högt. Tid för det mödosamma ljudandet som vägen till läsningen innebär men kantat med lärarens högläsning som envist visar vägen till att bli en läsare.

Att följa: Väck boken Kulturrådet En bro av poesi

Mellanstadiet:

Läsa för att läsa. Böcker som lockar till självständig läsning. Väl avsatt tid för läsning i klassrummet kantat med lärarens högläsning. Här ska utvecklingen följas hos varje elev så att ingen slutar att läsa utan attityden att läsa för nyfikenhet och iver att veta, lära och känna. Den stora läsutmaningen för de som går i fyran. Den stora läsutmaningen betyder också att läsningen har förutsättningar att fortsätta i årskurs fem och årskurs sex och vidare över stadierna. Ge eleverna gott om tid att läsa. Sen ska vi naturligtvis lyssna till SR Barnens romanpris

Högstadiet:

Här kan litteraturkursen bli något mer styrd. Läraren väljer en bok som alla läser. Läsningen ska både vara gemensam som enskild. En sådan läsning kan komma till stånd om eleverna har fått en gedigen utbildning och gott om tid att läsa i skolan. Här kan läraren och eleverna diskutera en gemensam bok. Men samtidigt måste också varje elev få upptäcka sin egen läslust och få gå till skolans bibliotek. Vi behöver också tänka att eleverna behöver mod att läsa det de inte genast väljer själva. Elever som slutat läsa måste få stöttning och uppmärksamhet så att de kanske kan knyta an till sina tidigare lästa böcker och ta vid där.

Skolbiblioteksbesöken bör vara obligatoriska för alla elever i skolan, oavsett årskurs. Samtal om det vi läser ingår både när vi läser gemensamt och individuellt.

Ja, så tänkte jag.

Ska fortsätta att fundera.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Idé: Läsa från förskola till årskurs nio

Lärarna förmedlar ögonblicksbilder till vårdnadshavarna

Igår fick jag ett sms med ett meddelande från barnbarnets förskola. Meddelandet löd:

xxx has been showing her caring side by supporting one of her peers who is new to the room. Today xxx has been holding her hand and showing her around the areas. They sat at the arts and crafts table drawing pictures for mummy and daddy. During this xxx was holding conversations with her peer. XXX said ”come on let draw a picture” and peer replied back ”okay let’s go”. This shows she is able to communicate well with a others and is beginning to build confidence within her new environment.

Next step for teachers is to continue support xxx to grow in her confidence within the room around others.

Detta meddelande innehåller en beskrivning, en återgivning vad barnen har sagt till varandra samt det pedagogiska ansvaret om barnets utveckling. Vad detta kom att betyda för oss som på olika sätt finns runt xxx går inte att beskriva. Vi kände stolthet, glädje och en trygghet. Barnbarnet går i en skola som vet, kan och ser. Detta meddelande är inte det första utan ges kontinuerligt vilket syns i ”next step” vilket är en inblick i hur pedagogerna och lärarna tänker och inte vad barnet ska uppnå eller lyckas med. Det är ett pedagogisk arbete och det visar pedagogerna.

Jag brukar utmana med att fråga – Berätta om en elevs utveckling idag – vad vet du? Det är så man kan börja upptäcka och det är så man kan återberätta för de som inte är där men också för barnet och eleven som just befinner sig i vår absoluta närhet – de som är i klassrummet.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Vetenskap och teori, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Lärarna förmedlar ögonblicksbilder till vårdnadshavarna

Lektionsstart: En mikrosituation att studera

Som lärare bedömer vi. Det kommer med vårt uppdrag. Att bedöma handlar många gånger om att se att undervisningen når ut och påverkar eleverna. En bedömning vi sällan pratar om. En annan aspekt av bedömningar är det vi noterar men inte beaktar eller lyfter eftersom det inte förefaller vara sååå viktigt.

Då jag föreläser brukar jag utmana med frågan – När blir vi lärare nyfikna? När korsas våra föreställningar med ny information som gör att vi kan tänka på ett annat sätt? Då det rör pojkars lärande är ett sådant förhållningssätt en möjlig väg. Vi tvingas göra upp med det vi har tyckt till förmån för det vi kan tänka. Att se det man inte ser och när man ser det man inte ser så förändras något.

När jag börjar lektionen och väntar på att det ska bli tyst och att eleverna kommit till ro handlar det om en överenskommelse. Mina elever vet att de kan komma till ro och sitta ner inom 90 sekunder (jo, jag tar tid) men att detta inte alltid är möjligt. Ibland har en oro krupit sig in, en händelse som påverkar, något som det pratas om och som det måste pratas om, därför vet eleverna att det finns ett utrymme, dvs, att 90 sekunder inte alltid är möjligt utan att lektionen ska komma igång inom tre minuter. Det betyder att jag inte behöver orda så mycket om ordning och reda utan jag bygger in det i rimliga tidsangivelser. Det fungerar men eleverna måste få tid att öva sig på detta.

Hur som helst, då ser jag hur de elever som inte riktigt kan vara tysta börjar öva sig i att vara just det behöver detta väcka min nyfikenhet. Inte på att jag får lektionen att börja utan att eleverna som har svårt med att vara just tysta faktiskt kämpar med att lyckas vara det. Jag ser hur elever som vanligtvis är de som är pratiga och inte kan släppa sina rastinnehåll tränar sig i att vara tysta och låta lektionen börja. Det är också dessa elever jag lyfter när jag tänker på vad den här ordningen innebär. Det är inte de som inte lyckas som jag funderar över utan hur de som lyckas gör och hur de tänker.

I det japanska klassrummet jag besökte ringde lektionen in med en liten pingla. Det var en pingla med en hög ton. Pinglan påminde eleverna om att de skulle ”varva ner” och göra sig mentalt redo för lektionen. Lektionen började sedan fem minuter efter ljudet av pinglan. Ett sådant förhållningssätt och med ett sådant redskap kan eleverna just förbereda sig på att gå från rast till lektion. Lektionens början var knäpptyst. Det pratades först när läraren gett eleverna ett innehåll att samtala kring. Det är inte tystnaden som är målet utan att lektionen ramas in av ett vad, ett hur och ett när. Tider kopplat till respekt för både eleverna, lärarna och lektionerna är ett ramverk. Därför är det viktigt att lektionen verkligen börjar på utsatt tid samt avslutas när den ska avslutas.

Inte sällan tänker jag på oss lärare. Vi kommer inte på möten och vi är lika livliga i vårt prat och på vilken plats vi ska slå oss ner och vi kan skyndsamt ta ordet för att berätta att vi måste gå några minuter tidigare, nämligen en kvart, och så går minuterna också på våra möten.

Ja, detta om att starta lektioner.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Anpassning, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda | Kommentarer inaktiverade för Lektionsstart: En mikrosituation att studera