Högläsargåvan

Jag väljer att inleda med Auguste Comtes ord då jag tänker och funderar kring högläsningens betydelse.

Högläsningen i knäet på en förälder

Lusten att läsa föds i knäet på föräldern. Läsningen handlar om gemenskap. Denna gemenskap med boken kommer ur gemenskapen med den som läser högt och tillsammans med barnet. Det är också en stund av upptäckt. Som högläsare upptäcker man barnets intresse, det lilla pekfingret kan visa på något som högläsaren inte har sett eller uppmärksammats. Som högläsare får man också ta del av barnets humor, eller för den delen, rädslor. Böcker väcker känslor. Det kommer böckerna att fortsätta att göra. Det är inte farligt och inget som ska undvikas. Det är tryggt att möta faror i knäet på en förälder. Det är också tryggt att veta att den som läser inte förefaller särskilt rädd vilket lär oss att det där farliga nog går att närma sig trots allt.

Högläsningen i skolan

Högläsningen är en gåva. Den bidrar till gemenskapen. Den ska inte beblandas med krav på något annat än att lyssna och delta. Minns då att vi lyssnar på många olika sätt. Några behöver pilla, rita eller göra något annat som hjälper dem att lyssna. I början är barn i skolan ovana. De är vana vid att det de möter genast betyder uppgifter. Men här är det inte så. Högläsningen kommer inte med några uppgifter. Den kommer men en berättelse. Med något att tänka och känna kring.
De där tankarna som lyssnaren känner är som det där som står mellan raderna. Man lyssnar in sig i berättelsen.

Idag vet jag att många får höra att högläsningen kan vi ta bort i skolan. Den behövs inte. Flera lärare har hört av sig rörande just högläsningen. Men att ta bort högläsningen är också att radera möjligheten att möta något tillsammans, skapa gemenskap och ge det upplästa språket ett utrymme.

Ur ett utvecklingsperspektiv kan man alltid tänka att den bok man väljer att högläsa ska vara av det slaget att eleverna ännu inte kan läsa den på egen hand. Den höglästa boken ska därför vara inom räckhåll för elevernas självständiga läsning. Ytterligare en aspekt av högläsningen är att man kan högläsa dagligen men välja noveller eller andra korta berättelser som har sin början och sitt slut under samma lektion. Det går också utmärkt att läsa ett kapitel ur en bok för att presentera den för eleverna.

  • välj en bok som eleverna ännu inte kan läsa på egen hand
  • läs dagligen – åtminstone 20-30 minuter

Hej HOPP kära kollegor.
Anne-Marie Körling

Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, BOK: Pojkars läsande och lärande, Boken i undervisningen, Högläsning | Lämna en kommentar

Skärmtid – ett blogginlägg jag önskar jag aldrig behövde skriva

Idag, just nu följer jag Folkhälsomyndigheten som presenterar rekommendationerna till skärmtid. Jag välkomnar denna rapport. Kommer att läsa den ordentligt Jag behöver dock ge uttryck för de spaningar jag gör i vardagen.

Särskilt tittar jag på de minsta barnen, de pyttesmå, de mellan 0-2 år, och deras påtvingade skärmtid. Som det lilla barnet gråter efter både nalle och telefon och när mamman ger barnet telefonen, en egen rosa med lekfulla figurer på, så tar barnet mobilen och trycker den till sig som vore den en nalle, en tröst och något som hör till barnets övergångsobjekt (Winnicot). Jag har också noterat att föräldrar låter sina små bebisar sitta i selen på förälderns kropp och med en mobil där något visas som ska fånga barnets uppmärksamhet. Jag har också sett hur en förälder ger ett-och-ett halvåringen en Ipad med lockande innehåll att titta på för att själv sitta med sin mobil och läsa sig bort från plats och närvaron.

Jag är fullt medveten om att jag kan väcka skamkänslor i och med att jag skriver som jag gör. Men min avsikt är mer att tänka framåt och hur vi kan göra på andra sätt än det vi just nu ser. Kanske handlar det om okunskap, kanske handlar det om vuxnas rädsla för att  barnet gör väsen av sig, stör omgivningen och får föräldern att känna sig utsatt. Jag vet inte.

Barn behöver sina föräldrars uppmärksamhet. Barn söker svar hos sina föräldrar, genom att se hur föräldern reagerar så lär sig barnet hur saker och ting kan uppfattas. Om det kommer en hund kan barnet genom att iaktta föräldern förstå om hunden är farlig eller snäll, eller något som hör till vardagen att upptäcka. En förälder med ansiktet ner i mobilen går miste om den ordlösa kommunikationen som gör att barnet kan hämta tröst, nyfikenhet men också dela uppmärksamhet på något i det yttre. Det är också så den språkliga aktiviteten blir till. Det vi ser tillsammans sätter vi ord på och orden kommer med den vuxne. Barnet själv får en värld av ord och det är begynnelsen till den stora gemenskapen med språk och sedan skriftspråket.

Jag förstår den trötta föräldern som själv vill försvinna från tillvaron som förälder ett tag. Den där föräldern som ensam kämpar med vardagen och har en ork som tryter och en omvärld som inte förstår hur arbetsamt det är att vara förälder. Att avlasta med att ge barnet en egen stund med en Ipad och ett innehåll som föräldern väljer i syfte att främja något och underhålla barnet. Man försöker göra det bästa tänker jag alltid.

Barnet behöver sina föräldrars närvaro för att bli till. En saga, en sång och en titt-ut-lek bidrar till gemenskapen och tillblivelsen. Jag finns. Jag relaterar. Det går att förändra beteenden och lära sig göra på nya sätt. Jag är ofta i Skottland. Där är det inte lika utbrett med mobilanvändandet. I lekparken samlas 16 föräldrar. Två gör något med sina mobiler men lägger undan dem en stund. Utan mobiler blir vi mottagliga för gemenskapen som kan uppstå. Vi småpratar, skrattar, berättar och skapar ett möte också mellan vuxna där i parken.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Skärmtid – ett blogginlägg jag önskar jag aldrig behövde skriva

Lära från nollpunkten

 

I sin bok Det oändliga äventyret (2001) påminner Sven-Eric Liedman om att barnet inte har med sig några kunskaper från tidigare generationer utan måste lära sig allt från nollpunkten.

Ofta funderar jag på denna nollpunkt när vi talar om det livslånga lärandet. Det livslånga lärandet har ju också sin början. Den kan vi kalla nollpunkten. Sven-Eric Liedman förklarar:

Varje enskild människa måse lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktets samlade kunskap och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper.

Liedman, Sven-Eric (2001) s.23

När barn börjar skolan och blir elever styrs deras lärande av läroplaner. Lärare kan förvänta sig att vissa saker redan kan sitta och att barnet har kommit en bit in i det som skolan förväntar sig. Barnen är inte längre i nollpunkten. Vad barnen har med sig in i skolan är olika och avhängigt deras erfarenheter. Någon kan redan läsa. Någon annan kan baka. Någon kan cykla. Äta med kniv och gaffel kan vissa men inte alla. Knyta är fortfarande svårt i årskurs ett men kan förklaras med att skorna har kardborreband. Ska vi betrakta det som en brist?

Att tänka ”här är nollpunkten” kan betyda att ersätta vår föreställning om bristerna. De som skolan måste och ska reparera. Nollpunkten brukar jag använda mig av då jag börjar att läsa med eleverna. Vår gemensamma nollpunkt utgörs av vår början. Jag noterar i min almanacka för att några veckor senare följa upp och studera vad vår, min och elevens, nollpunkt har förändrats. Med detta tänk ser jag mer till vad jag som lärare tillsammans med eleven kan påbörja och att denna början har en startpunkt. Min ”nollpunkt” har inte samma innehåll som Liedmans men det innehåll jag kommer med kan ha det.

Under alla mina år som lärare har jag noggrant följt hur barn och unga läser. Jag analyserar det jag ser för att utveckla undervisningen. Om eleverna inte kan noterar jag ”nollpunkten” och därifrån utvecklar jag undervisningen så att den tar vid och ger eleverna det som ligger i deras framkant och som jag som lärare kan påverka.

Eleven ska få det eleven behöver och önskar sig. I skolan bestämmer vi vad eleven behöver. Om jag kan skapa önskemål kring det vi måste lära oss, dvs, att eleven uppfattar undervisningens innehåll som intressant och angelägen kan jag både ge det eleven behöver och önskar. När jag skriver detta tänker jag på lärarens yrke och all den tid som berövas lärare från att analysera, fundera, samtala och läsa vidare.

Puh, tänker jag. Vi är mer infångade i det nät där vi ska producera något till någon som mäter hur väl vi gör vårt arbete. Det är som att trolla med knäna. För att utveckla måste lärarnas tid beaktas som värdefull och innehållsrik. Att processen att lära är komplex vilket Liedman också formulerar:

Varje läroprocess innebär ett motstånd

Liedman (2001) s. 23

Något vi lärare vet mycket om. Eleverna som suckar och stönar. Men om vi känner efter så kan vi ana samma motstånd inom oss själva. Vi överger inte så gärna det vi kan för något som ligger framför oss att erövra. Jag återkommer om motståndet.

Hej HOPP kära kollega,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen, Verkligheten, Vetenskap och teori | Kommentarer inaktiverade för Lära från nollpunkten

Bokslukaren som vaknade till liv

Bokslukaren vaknade

ålderslös

hungrigare

Man sa att jag var en bokslukare. En bokslukare läser och läser och läser och läser. Det handlar om en hunger, en livgivande hunger, en vetgirighet. Bokslukaren vill böckerna. Letar sig fram till dem. Läser utan pardon. Bryr sig inte om vad andra tycker. Upptäcker. Tycker om. Försvinner från plats och sällskap. Som liten varnades jag för alltför mycket bokläsande. Vad gör läsningen med barnet undrade man. Det var lite spännande att inte få läsa och hitta lösningar hur att få läsa. Smyga med boken. Gömma den under huvudkudden. Ta med den in på toaletten. Läsa sig nyfiken. Läsa sig in i något man knappt kunde hitta på själv men som man efter att ha läst absolut kunde förstå och bygga vidare på. Jag hade tur. Ingen satte böckerna i händerna på mig. Jag letade reda på dem själv. Men å andra sidan. Det fanns inget annat som konkurrerade med en bok. Leken möjligtvis. Vardagen givetvis.

Denna sommar vaknade bokslukaren till liv. Jag har läst i timmar. Längtat till boken. Velat handlingen. Tyckt om mina tankar. Älskat mina känslor. De tankar och känslor som ger samklang och gör att texten får ett liv inom mig. Läser sådant jag märker påverkar mig, får mig att reagera, lära, tänka och känna. Läser noga tidningarna. Hamnar i en slags kroppslig ro trots att hjärnan vaknar till liv och vill ha roligt. När hjärnan har roligt så arbetar den.

Jag har stängt ner streamingtjänster. Kunde göra det efter att jag läst några böcker. Upptäckte att jag inte längre ”behövde” den form av underhållning. Nu är det SVT och det räcker bra. Det är mycket tid som försvinner till något vi inte väljer eller bestämmer oss för. Jag hamnade i serier. Jag slötittade bort min tid. Med läsningen hålls jag konstant vid liv och känner av livet i mig. Jag tänker, känner, upplever och aktiveras. Denna aktivitet håller jag fram. Den gör att jag tycker om mig själv. Den ger mig ingen ångest, den ger mig ingen oro för min inaktivitet. Den ger mig lust.

Jag prövade att inte läsa en sommar. Usch så jag tynade bort. Denna sommar gör jag precis tvärtom. Läser för att läsa. En pånyttfödd bokslukare.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Synligt läsande | Kommentarer inaktiverade för Bokslukaren som vaknade till liv

Lyssna tillsammans i bilen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det sommar. Kanske åker vi iväg i bilen. Hela familjen trängs ihop. Långa timmar i bilen. Det är då vi kan skapa gemenskap genom att lyssna tillsammans och verka för den lyssnande gemenskapen. Jag minns en familj som gjorde så. De kom fram till sitt sommarmål men ingen lämnade bilen. Berättelsen var så spännande att alla satt kvar, ville lyssna. De utanför undrade om något hänt. Nej, inget har hänt, men jo ändå. En hel familj som får samma innehåll är förenade i något en författare lockat in dem i.

Och vad ska ni då lyssna på?

Lyssna på det som du tycker om, du som är vuxen, så att du själv lyssnar. Högläsningen och gemenskapen är inget vi gör för barnen, tonåringen, vi gör det för att vi alla lyssnar till en och samma bok. Detta att få något gemensamt.

Hej HOPP

Anne-Marie

Publicerat i Högläsning, Semester | Kommentarer inaktiverade för Lyssna tillsammans i bilen

Sommarlovets läsning del 2 – Vad kan skolan göra?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fortsätter mina inlägg rörande sommarlovet och läsningen. Jag vill i synnerhet tacka den lärare som skrev till mig och berättade följande:

Jag lyssnade på dig på SETT-mässan tillsammans med mina rektorer och ett par kollegor. Vi blev inspirerade att ha ett föräldramöte inför sommarlovet för alla våra ettor på vårt stadsbibliotek. Där vill vi försöka förebygga lästappet under sommarlovet genom att prata om hur viktig läsningen är, boktipsa, visa upp biblioteket, prata om sommarboken, visa hur man lånar böcker osv. Detta är ett litet pilotprojekt som vi hoppas kan bli något bra som vi kanske kan utöka framöver. Jag har läst på din blogg och ser fram emot dina utlovade tips till vårdnadshavare och skola, men tänkte fråga om jag kunde få ta del av dem redan nu?

Jag blir nyfiken på skolans fortsatta arbete och hur de kan arbeta för boken även under sommaren.

Visa vägen in i 42 böcker

Det är nu några få dagar kvar på läsåret. För att ge eleverna ingångar till den självständiga sommarläsningen kan man som lärare högläsa. Genom att högläsa de två första kapitlen i en bok har man väckt intresse för boken. Det räcker så. Det betyder att man kan läsa flera böcker under en dag. Låt oss säga att vi högläser ur tre olika böcker varje dag kommer vi att ha visat vägen in till minst 42 böcker innan skolan slutar.

Lärarens förhållningssätt:

Läraren högläser ur boken. Läraren ska inte värdera boken utan låta den nå fram till läsarna. Om läraren säger att den där boken tycker jag var sisådär kommer eleverna vara tveksamma till just den boken.

Njuta av att läsa  

Det är bra om barn och unga läser. Det är riktigt att de får ett större ordförråd, möter språkets grammatiken och att de ges möjlighet till perspektivbyte. Men att tuta i eleverna att det är därför de ska läsa är inte en gynnsam väg. Det är först när eleverna fått uppleva vad en bok kan ge – dvs – när berättelsen har blivit en läsupplevelse för läsaren som man kanske kan tala om ordförrådet. Men jag tror inte att någon läser för att det är nyttigt. Vi läser för att vi vill veta och att fortsättningen lockar oss. Min finska lärarkollega sa att i Finland läser barnen för att njuta. Jag tänker att det kan vara sommarläsningens möjlighet.

Jag återkommer!

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling

Publicerat i Synligt läsande, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Sommarlovets läsning del 2 – Vad kan skolan göra?

Tunnelbanefunderingar en tidig morgon

Idag lägger jag ifrån mig mobilen långt ner i väskan tänkte jag. Den tänker jag inte titta i under min resa in till arbetet. Istället tar jag med mig min stickning. Jag ska sticka och det är allt jag ska göra.

Så vad händer. Jag kommer in på tunnelbanan. En ung man, kanske 25, reser sig genast från sin plats och erbjuder mig att sitta. Jag tackar så innerligt för den gesten, han var så omtänksam och vänlig och log när jag uttryckte min tacksamhet. Några stationer senare höll jag en plats till honom och ropade på honom att sätta sig igen. Vi satt där tysta som man kan göra när man åker tunnelbana. När han sedan klev av sa han hej då och log som vi kände varandra väl. Vi hade gjort skillnad för dagen båda två.

Jag stickade vidare några stationer. På vagnen satt alla nedböjda över sina mobiler men en liten unge, kanske 2 år, tittade nyfiket på mig. Jag gjorde grimaser och miner. Han skrattade. Den där kontakten med ett litet barn är en gåva. Jag sörjer att vuxna inte ser in i hans ögon. Han blir till genom våra ögon. Vi möts och visar att vi är människor för varandra. Jag log flera gånger. Det gjorde han också.

Sen slog sig plötsligt en stickerska ner bredvid mig. Hon puttade vänligt på mig och visade vad hon stickade. Vi småpratade en stund om det vi gjorde och hur mycket vi tyckte om att ha något att göra. En aning mer öppen för världen kände jag mig allt när dörrarna öppnades och jag klev av.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Tunnelbanefunderingar en tidig morgon