Anne-Marie Körling

Det lilla sammanhanget är större än vad man någonsin kan tro. Det kan vara nyttigt att ibland få titta närmare på de mikrosammanhang som kan skapas i ett klassrum. Att se en elev, lyssna noga och vara närvarande. Närvaron handlar inte om att i tanken tänka på något annat, eller göra bedömningar i det inre, utan att vara där som någon närvarande och öppen. Ofta är de just dessa små mikrokontakter som bygger upp hela förhållningssättet i klassrummet. Jag kommer att återkomma om det längre fram.

Jag har läst upp en strof för unga – den är skriven av Hanna Lundström och finns i diktsamlingen Något lite större 2025 – och fått de som lyssnat att stanna upp och vända sig leende inåt. Det som krävs är att man låter orden få lite tid på sig att nå in och att man som lärare inte frågar för snabbt om vad dikten handlar om, vad det får oss att känna. Avvakta lite. Elevernas ansikten kan läraren läsa av. Deras ansikten berättar. Idag läste jag raderna för en elev. Det tog några tysta sekunder, sedan log eleven. Så fint, sa eleven. Jag läste då strofen igen:

Påminn mig om mina vackraste tankar

Det står i anvisningarna att dikterna är för åldrarna 9-12 år. Jag har läst den för högstadieelever. Jag har också läst den för mig själv. Bär med mig ovanstående strof för att också jag behöver bli påmind. Dikter som de Hanna Lundström skriver har ingen specifik ålder. Alla kan läsa, tänka, känna. Stirra er inte blinda på åldrarna som anges. Se dem som ett förslag. Läs någon dikt själv och fundera över hur den påverkar dig. Fundera sedan inte mer på åldrarna. Dikten hör hemma där du är. Så fungerar dikten. Den slingrar sig igenom åldersanvisningarna och tar sig både upp och ned i åldrarna. Det är som det ska.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Delta gärna i detta samtal: 

Lyssna gärna till Hanna Lundström när hon läser sina dikter och hur hon tänker om poesin för barn och ungahttps://www.youtube.com/watch?v=RL_wcpdyZmw

Jag har varit lärare i många år. Och under alla dessa år har läraryrket omgivits av nedlåtande kommentarer, brister och ja, ni lärare, vet vad jag talar om. Jag hör om vad lärare behöver idag, jag hör hur klassrummen inte fungerar, stök och elände. Varför säger inte lärare upp sig? Hur kan man ens sätta sin fot i skolan? Ha det som sin arbetsplats? Jag saknar nyfikenheten och frågorna om vad det är som gör att vi lärare ändå är kvar som lärare.

Redan då jag bestämde mig för att studera till lärare kom de nedlåtande kommentarerna – om att inte slösa bort min talang, varför bli lärare när det finns så många andra möjligheter, om jag tänkt efter ordentligt och varför ett sådant val?

Då – 1990 – kände jag mig en aning osäker på mitt yrkesval men ville göra skillnad för barn och unga. Ingenting har varit mer givande än att vara med eleverna. Under alla år jag undervisat har eleverna aldrig varit problemet. De har utmanat mig, de har satt sig emot men de är människor med känslor och tankar. Inte är de oavbrutet problem att ha elever.

Problemen har rört möten, att skynda hit och dit, att inte få ordentliga samtal med lärare, att det mesta tänks och tycks utanför skolan. Lärarrösten har varit så svag. När man säger något om arbetet i skolan får man negativa frågor om stöket, om eleverna och … Jo, visst är det stökigt ibland, det är ju barn, men det är inget som ger mig större glädje än att vara i klassrummet. Mina elever, som också läst rubriker i tidningen, undrade vilka skolor det handlade om, för deras skola var minsann inte dålig, kanske grannskolan var det? Eleverna var nöjda med sin skola. Lärarna var nöjda med sina elever. Och ja, de kämpade så klart med några men det blev ordning på dem till slut. Jag vet inte när det började bli krångligt att vara lärare men krångligt har det blivit. Men som sagt, i klassrummet vill lärarna vara. Jag ville inget hellre, där var mitt arbete, mitt uppdrag och där fanns de jag skulle

Jag har varit i många klassrum, deltagit i lärares undervisning. Träffat lärare från alla delar av Sverige. Jag har besökt ofantligt många skolor i Sverige och i andra länder. Jag har varit i Norge och Finland. Jag har varit i USA och Italien. I Kina där jag besökte skolor, hem och byråd.  Jag har rest från norra Sverige till södra Sverige och varit i Halmstad, Örebro och Karlstad. Jag har besökt skolor och talat med lärare. De allra flesta vill vara med sina elever i klassrummen. Kan detta på något sätt nå fram?

Nu skriver vi 2026. Jag har nyss samtalat med en blivande student som är så lycklig över att få studera till lärare. Jag lyssnar till det kommande läraren vill göra för sina elever, vad den blivande studenten tänker om utbildningen. Jag ser en nöjd person som funnit sin väg genom många funderingar på val av yrken. När jag ser en lärarstudent tänka stort och hoppfullt om sin utbildning och sitt kommande uppdrag vill jag att lärarstudenten ska få fortsätta att göra det. För en lärarstudent kommer en dag bli en lärare och som sådan bli en viktigt person i många barn och ungas liv. Att saker och ting kommer att utmana hör till alla yrken. Men problem är till för att problematisera och söka andra vägar och nya kunskaper.

Snart kommer lärarna till uppstarten HT 2026. Snart börjar lärarna i skolan. Låt dem få prata om sina stolta ögonblick, låt dem beskriva en undervisningssituation där de upplevde sig nå fram till samtliga elever, låt dem få tid att vara i klassrummet, ställa i ordning, fylla på med skrivböcker och samtidigt gå och tänka på de barn som snart kommer att börja en ny termin. Bjud lärarna på den nyfikenhet ni som leder kan visa professionen.

Jag brukar frammana kreativiteten genom att låta lärare få fundera på vad de skulle undervisa om om den endast fick en timme att göra det på. Vad skulle de vilja att eleverna fick vara med om? Vilket innehåll skulle läraren komma med? Hur skulle undervisningen gestaltas. Jag skulle be lärarna att luta sig framåt i tanken.

Och minns att undervisningen är skolans främsta och viktigaste resurs. Att undervisa hör till det lärare kan och utvecklar. Vi behöver inte oroa oss för en lärares tid, en oförberedd lärare som inte kommer med något till eleverna möter elever som kommer att säga till och fråga efter vad de ska få lära sig. Därför behövs lärare inte kontrolleras. Varje dag, timme och ämne, har förberetts för eleverna genom läraren. Så arbetar lärare om de kan.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling 

Detta är mitt första inlägg i min pedagogiska dagbok. Här kommer jag att skriva om det jag upptäckt under mina undervisande år och tänka publikt kring det jag alltid funderat på. Jag får många mejl från lärare, jag tackar ödmjukast för dessa, och ser behovet av att de pedagogiska samtalen måste utvecklas.

Jag börjar med möteskulturen för lärare: 

Jag får ett mejl av en lärare. Läraren beskriver att de flesta möten i skolan handlar om att prata om problemen. Det är tärande menar läraren. Jag delar den uppfattningen. Det är tärande när problemen står i fokus och när ingenting tycks leda problemen till lösningar.

Det som gör de pedagogiska samtalen besvärliga är att problemfrågorna kommer utifrån. Någon annan berättar vilka problem skolan har. Det betyder att lärarna får problem av någon annan. En mer konstruktiv tanke är att problembilderna kommer från lärare som är i praktiken. Jag har under många år deltagit i möten där jag inte känner mig involverad. Detta trots att jag är en engagerad lärare. Efter skolmöten upplever jag mig nedtyngd och ledsen. Inte för problemen men för att vi så sällan diskuterar de lösningar vi gemensamt kan komma att pröva. Min tanke är inte att sopa problemen under mattan, tvärtom, de ska upp som de problem de är.

Diciplinera möteskulturen

Men … vi måste diskutera ett problem i taget, inte hoppa från problem till problem. Vi ska diskutera hur vi definierar problemen och hur vi upplever dem på en skala av 1 – 10. Det gör att vi kan se vad som måste komma först. Det viktigaste för mötet är att det är kort och att mötet tydligt adresserar vad mötet handlar om:

• Mötet handlar om: SEN ANKOMST
• Tid för mötet: 10.00 – 10.20
• Innan mötet – fundera över lösningar och förbered er på att dela lösningar

Under mötet:

• Håll fokus på frågeställningen
• Inflika inte med annat än det som berör frågeställningen
• Lyssna till kollegorna och ställ frågor om hur kollegorna gör och tänker

Vad vet vi om sen ankomst? 

Låt säga att vi diskuterar sen ankomst och att detta irriterar oss. Irritation är en känsla. När den är definierad måste tankeverksamheten ta vid. Det gör vi genom att ta reda på fakta och hålla oss till det sakliga:

• Hur många sena ankomster har vi under en dag? (Samla in fakta)
• Vad sker när en elev kommer för sent? (Hur påverkar sen ankomst?)
• Vilken uppmärksamhet ger vi sen ankomst? (Hur påverkar sen ankomst det som äger rum i klassrummet?)

Jag brukar tänka i termer av tretalet – vi ska ha tre ingångar till problemet. Därefter ska vi diskutera professionellt vad vi vet om sen ankoms:

• Skolans klockor är inte korrekt inställda (ett vanligt problem i skolan)
• Skolklockan hörs inte över hela skolgården (beror på hur stor skolgården är)
• Kulturen kring sen ankomst (gäller både elever och lärare)

Mötet ska resultera i tre, kanske fyra, lösningar:

• Vaktmästaren ställer samtliga skolans klockor så att dessa visar korrekt tid
• Lärare prövar att inte avbryta undervisningen då elever kommer sent
• Undervisningen börjar på givet klockslag – vi väntar inte in de som är sena
• Vi utbildar våra elever hur man gör när man kommer försent

Då jag har genomfört möten liknade det ovanstående har jag funnit att de lärarmöten som följer frågan och bearbetar, dvs, inte klagar och kidnappar mötet i besvikelser och uppgivenhet, utan att frågan utvecklas till att skapa lösningar. Det betyder att våra möten inte upplevs som hopplösa utan intressanta. Vi kanske till och med kan tänka oss att fördjupa oss ytterligare genom att läsa vad forskarna skriver.

Det uppföljande mötet ska behandla samma frågeställning 

När lärare prövat och undersökt är det kommande mötets innehåll ett annat. Då gäller det att beskriva vad som har hänt och hur sen ankomst har förändrats. Hur sen ankomst förändrats kan vi se om vi antecknar sen ankomst, inte att vi upplever att den har förändrats. Vi ska verka för det faktiska och det sakliga.

Pedagogiska tankar och HEJ HOPP! 

Anne-Marie Körling