Styvmoderligt om barns självständiga läsning

Barn ska läsa. Det vill vi alla. Varför vi vill det borde vi nog diskutera oftare. Komma åt själva kärnan med varför vi pratar om läsningen. Min fråga är riktar sig till lärare – när barn läser hur vet de att vi är intresserade? Ser de hur vi frågar om böckerna de hittat och när de böjer sina huvuden över? Är vi intresserade av boken?

Skolans lästid är … något annat än själva undervisningen. Det är som om vi tror att vi inte behövs. Men vi behövs som lärare. Men inte som den där läraren som bedömer utan den där läraren som använder sitt intresse för det barn och unga läser. Den korta stunden eleven läser det eleven själv valt är en ypperlig möjlighet att samtala med den enskilde eleven, att slå sig ner en stund och fråga om boken, var eleven hittade den och be eleven läsa lite så att man som lärare kan få en inblick i det boken handlar om. Under en vecka har vi lyssnat till halva klassen och veckan därefter har vi lyssnat till hela. Som lärare kan man ta tillfället i akt och kontakta eleven en stund, småprata på det viset som man gör när man är genuint intresserad. Om man inte är genuint intresserad som kommer man att kunna utveckla intresse för det barn och unga läser genom att öva upp sin förmåga att lyssna och delta i det barn och unga läser.

Det är en viktig stund i skolan. Den då elever läser sina egna böcker. De läser oftast något de själva är trygga med, eller är nyfikna på eller vill läsa för att de andra eleverna pratar om boken som man just nu har lagt vantarna på.

… man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med.

Jag lutar mig mot Sven-Eric Liedmans ord, de jag läste i Psykoanalytisk Tidskrift för några år sedan. Liedman sa att man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med. Det drabbar barn och ungas läsning. Vi framstår som ointresserade. Samma personer som talar om vikten av att läsa är sedan inte intresserad när eleverna läser. Det är en ekvation som inte går ihop. Vi behöver tvärtom – visa mer intresse för att förstärka betydelsen och värdet av att läsa i skolan.

Jo, jag är fullt medveten om att tiden är ett gissel. Jag vet också att lärare vill men upplever att de inte hinner. Därför är frågan inte endast en fråga för en lärare utan för skolans styrning och hur hela skolan ser på det som intresserar elever då det kommer till deras läsintresse. I skolan kan vårt ointresse faktiskt hindra elever från att fortsätta att läsa. Stöttningen handlar om att visa intresse och därmed stärka bandet mellan läsaren och boken. Det är många elever som inte kan läsa utan stöd. Stödet ser olika ut. Ett gott stöd är att sitta intill och tyst läsa med i boken. Det gjorde jag med en elev alldeles nyligen. Snart kände jag ett huvud mot min arm och en röst som sa och ett pekfinger som visade in i boken:

– Det här tycker jag är fint. Den är så snäll och det tycker jag om.

Det är drabbande när och om lässtunder blir styvmoderligt behandlade. Som om de egentligen inte tillhör skolans tid. När boken ska läggas ihop börjar den riktiga undervisningen. Därmed hamnar boken i en parentes. Var hör läsningen hemma? När barn och unga läser hur ser vi då på deras läsintresse? Hur kan vi vårda läsandet och läsattityderna när de väl syns i våra klassrum? Hur kan vi hjälpa dem som ännu inte läser? Hur gör vi med den värdefulla tiden som kommer med att läsa det man kan och vill?

Det styvmoderliga förhållningssättet kanske bidrar till ett ointresse också hos eleverna?

Låt oss fundera!
Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Hinder för lärande, Litteratur och läsning, Skolrättigheter, Undervisningen, Väck läshungern, Värdegrunden | Lämna en kommentar

Krönika om Veras krig

Omslaget är dystert säger eleverna.

Men det kanske det måste vara lägger de till. Eleven vars intresse är historia vaknar till liv och berättar livligt om det han kan om andra världskriget. För det är vad omslaget berättar om säger han. Man kan se att det är andra världskriget för att det är en stjärna där, men den är röd och ska nog vara gul, lägger han till. Kullerstenarna, säger eleverna. Det är också kullerstenar. De finns i det gamla. Det saknas bilar på gatorna. Omslaget diskuteras. Eleverna lägger till sina iakttagelser och ur dem lockas deras funderingar fram. Men kan ett barn ha ett krig? De funderar kring titeln. Vera har väl inget eget krig? Jodå, det kan man ha. Ett krig med sina föräldrar. Föräldrarna har kriget därute men Vera har kriget någon annanstans.

Ska du läsa boken, frågar eleverna. Jag läser ur boken. Med några ord har jag gett varenda elev en riktig örfil. De slungas in i relationen mellan mamman och Vera. Den där levern som måste ätas upp. Det finns ingen väg framåt utan att äta upp det som finns på tallriken. Eleverna tänker på levern de aldrig har smakat. Jag minns leverstuvning, leverbiffar, lever stekt för länge. Jag minns skosulorna jag åt. Den där levern vi måste äta upp i skolan. Den som serverades skolbarnen. Eleverna i klassen har inte ätit lever. Men leverpastej. De pratar om leverpastejen. Den är god. Nä, den är äcklig. Det har gått lång tid mellan min lever i skolan och mina elevers tankar om leverpastejen.

Jag läser Veras Krig. Tittar upp mot elevernas ansikten. De är med. De är så tysta. De tänker. De känner. Vad är det Vera är med om? En elev säger stolt att man lär sig hur man ska skydda sig mot krig. De talar om Ukraina. Kanske gör de precis som i Veras krig. Tar bort allt det som lätt kan börja brinna. Täcker fönstren med papper för att skydda dem mot att krossas. Jag minns min mormors berättelser om andra världskriget. Hur man drog för gardiner. Hur man fick papper att brinna länge. Hur man stängde dörrar och samlades i ett rum. För värmen. För att inte slösa. För att vara tillsammans. Inte blev jag rädd för det hon berättade. Jag blev rädd för min egen rädsla för att kriget skulle komma. Mormor tryggade mig med kunskaper om vad man gjorde när det var krig i världen. Maten var man rädd om. Det lilla man fick åt man upp. Man tog inget för givet. Man sparade äpplen i källaren. De där äpplena blev aldrig övergivna. De togs om hand. Serverades ur burkarna. Man fick ta lite. Inte överdriva. Mormor och morfar lärde mig allt det jag tycktes mig behöva. Hos mormor och morfar blev jag sparsam, omtänksam om papper, påsar och skar bort det bruna och det kantstötta på äpplet.

Eleverna ser plötsligt allvarliga ut. De tycker det är bra att veta vad man kan göra när det är som det är. Kriget funderar de på. Ukraina tänker de på. De vill ha fred där de sitter i klassrummet. Fred som omsluter alla. Nej, det ska inte vara krig i världen. Så säger de.

Det är tyst då jag läser. Det är väldigt tyst när jag läser. Knappnålen som anger en sådan gemensam tystnad, den som berättar att vi är tysta i gemenskap med något. Knappnålen i klassrummet dånar då den faller. Så tyst är det.

Jag läser …

”Sina egna böcker har hon läst många gånger om, så nu har hon börjat på Ninas. Förut, innan kriget, ville inte mamma att hon skulle läsa dem.

– De är för vuxna. Det handlar om sånt som barn inte ska veta något om.

Men nu får hon läsa vad hon vill.

Och hon läser om krig och fred och brott och straff, om döda själar och lysande utsikter och svindlande höjder och arma människor.”

Kriget gör oss illa. Det tar oss bort från barndomen. Den tvingar barn att bli stora långt innan de kan bli det. Att freden är ett hem. Och att flykten från kriget är en resa till framtiden. Det finns hopp i böckerna. Det finns hopp också i denna. Vi reser iväg från belägringen. Vi reser tillsammans med Vera till en plats där det finns mat och värme och en framtid.

Eleven utbrister att historia är hans bästa ämne. Han vet att detta hände en gång i tiden. Någon flikar in och säger att det är bra att veta om det som har hänt. För det kan ju hända igen även om man inte vill med då protesterar vi.

Anne-Marie Körling

 

 

 

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning, Textsamtal, Undervisningen, Verkligheten | Lämna en kommentar

Krönika om boken eleverna springer efter

 

Den här krönikan handlar om de där böckerna vi inte pratar så mycket om. Vi låter dem vara barnens. Inte läser vi dem högt heller. Snudd på inte tittar. Vi är såå långt ifrån den kultur som boken verkar höra hemma i. Jag prövar att läsa en av dem högt för mig själv. Det flyter bra. Högläsningen fungerar. Böckerna läggs i väskan. Den väska jag bär med mig till skolan. I den ligger flera böcker. Böckerna ligger och där och väntar på läsarna.

När min boktrave blir synlig för eleverna händer något. De ropar till. De rusar fram. De vill titta. Den som är längst bort från bokens äventyr kastar sig över mig och frågar om jag kan låna ut den. Han är inte den enda som frågar. Jag lånar ut mina böcker. Under lästiden ser jag den motvillige läsa och studera bilderna. Killen intill har ingen bok så han lutar sig över kompisen och läser också. De småpratar om bilderna. De småpratar om händelserna. De läser vidare. Stannar upp och pratar sig gemensamma.

Dagen därpå springer pojkarna mig till mötes. Nu förefaller böckerna ha kommit närmare de som innan var så långt ifrån dem. Får vi låna? ropar de. Sen kommer nästa fråga: Kan du läsa högt för oss? Jag läser högt. Utan att värdera innehållet. Utan att kommentera boken. Utan att göra någon min av mitt intresse eller ointresse. Jag läser för att jag är ombedd att läsa. De där pojkarna tänker jag. Nu har de fått en bok de gillar. Nu läser de för att de vill läsa. Vem är jag att bedöma och tycka något om boken de gillar så öppet och så girigt.

Det sprider sig att jag har en bok som är jättebra. De andra eleverna i klasserna, pojkarna kanske jag ska skriva, frågar, ropar om de också får läsa den. Boken jag bär med mig är plötsligt omtalad, efterfrågad och önskad. Samma bok som jag behandlat lite styvmoderligt, undrat över varför man ger ut böcker som dessa och satt mig högt upp på min vita häst och därifrån sett fram emot ett annat litterärt innehåll och en annan horisont. Nu har jag en rad med pojkar som möter mig med frågor om boken de vill läsa. Jag tänker att om jag visar intresse för deras intresse kommer de också att visa intresse för mitt intresse och därmed kan vi mötas. Så när boken får liv i pojkarnas munnar och huvuden måste jag famna dem i det som intresserar dem.

Boken de frågar efter är Star Wars 5-minuters sagor. När jag deltar i samtalet om boken hör jag pojkarnas livliga språk, deras försök att förklara nyanserat och beskrivande så att jag kan förstå och delta. Detta är vårt första samtal om innehållet i boken och om jag kliver in utan att tycka och känna för mycket kommer jag att bana vägen för samtal om andra böcker. Så även om jag inte kan gilla så kan jag förstå ett intresse när jag ser det. Intresset vill jag värna om. Intresset vill jag ska väckas till liv igen och igen och igen.

När jag väljer högläsningsbok för hela klassen väljer jag något annat. Pojkarna lyssnar också på den. Den handlar om Vera. Om kriget. Om Sovjet. Om katten. Om att hamstra mat och skydda fönstren mot att krossas och förstöras. Den handlar om en flicka och hennes berättelse om livet och det som krävs och utmanas när det inte är fred. Det är tyst när jag läser. Knappnålar hörs falla på golvet. De där knappnålarna som säger att här är vi unisont inne i en annan människas öde. Precis som pojkarnas läsning bjöd in mig i ett äventyr jag inte kände till. Jag satt tyst och lyssnade. Jag var knappnålen som föll mot golvet. De tittade på mig. De frågade om jag förstod eller om de skulle berätta mer om kriget bland stjärnorna.

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Lässtrategier, Litteratur och läsning, Ordförrådet, Textsamtal, Verkligheten | Lämna en kommentar

Berätta för gemenskap, tröst och mod

”… inga vildvittror kunde skrämma bort Ronja från hennes stigar och ställen,”

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981, sid 30

När något har hänt. Håll dig till detta har hänt. Barn behöver de sakliga innehållen. I egen takt ska de kunna få ställa de frågor de vill ha svar på och de behöver få lyssna till det vi har att berätta. Nyhetsrapporteringen har sakliga innehåll – detta har hänt – vilket kan vara texter att hålla sig till när man som vuxen själv är orolig och berörd. Att tvingas berätta och förklara något som man själv kämpar med att förstå och om sådant man önskar aldrig någonsin skulle kunna hända. Och barn frågar om och om igen. Om vi är lugna och sakliga läser de av vårt lugn och ser världen utifrån hur vi vuxna tänker, känner och gör. Det handlar om att skydda barn i verkligheten och inte ifrån den. Därför är saklighet och fakta märkligt nog också en trygghet för barn. Med förälderns och lärarens tonfall och ordval kommer anpassningen till barnet. Därför krävs det att den som berättar också lyssnar och inte räds de frågor barnet ställer. Och alla frågor har inte heller svar och det kan man berätta för barn. Men en bok kan ge en annan spegel av händelser och samtidigt ge oss det mod vi kan behöva trots att vi är rädda. Att läsa för och med barn och unga skapar gemenskap.

Ofta brukar jag säga att Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är boken jag väljer att läsa högt. Det gör jag för att Ronja möter faror som hon måste lära sig hantera och hon möter Birk som hon måste lära känna och genom vänskapen som växer mellan dem måste de vuxna acceptera en ny ordning. Och allt det växande, det inre, det yttre kräver ibland att världen är som den brukar:

Men Lovis sjöng, och då blev världen som den skulle vara. Ronja sjönk in i det djupa barndomslugnet, om med huvudet i Lovis knä somnade hon under stjärnorna och vaknade inte förrän till ljusaste morgon.

Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1981 sid 195
Det har hänt att jag ordinerat föräldrar och lärare att läsa högt för de egna barnen och eleverna i klassrummet. Högläsningen är som Lovis röst. Vi behöver den.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Barns sorg är randig, Inkludering, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | Lämna en kommentar

Genvägar och hjälp – inget lärande

P1350334

Det krävs arbete att lära sig. I skolan kan detta arbete vara underhållet av gemenskapen och att vi lär tillsammans. Det betyder att lärare och elever lär och att vi inte överger det vi initialt inte förstår utan att vi envist och tillsammans söker förstå.

Jag skriver om att hjälp och genvägar inte leder till ett livslångt lärande eller förståelse för att det krävs arbete att lära sig. Det finns inga genvägar då vi lär oss. Det betyder inte att lärandet ska vara tråkigt utan att det istället ska laddas med nyfikenhet och gemenskap. Och koncentration och nyfikenhet. Redan i Kiwimetoden 2006 skrev jag om att inte hjälpa eleven ur sitt lärande utan envist hålla eleven i sitt lärande. För enkla förklaringar som detta är lätt och detta är svårt är inte heller en väg att organisera lärandet genom. I min senaste bok ”Textsamtal och bildpromender” 2017 skriver jag om att elever inte behöver hjälp. De behöver undervisning. Och anpassningen kommer med lärarens frågor och följdfrågor och i samtalen med den enskilde eleven och i undervisningen som uppstår kring det eleven undrar. Jag återkommer i frågan om hur vi ser på hjälp, hur vi ger den och om vi inte skulle övergå till undervisningens gemenskap ur vilken vi lär, får fråga, diskutera och analysera.

Jag återkommer till detta. Jag ser inte elevens behov av hjälp. Jag ser hur jag kan skapa undervisning. Den tänjer och fördjupar.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Anpassning, Barns rättigheter | Lämna en kommentar

Gorki och hans osläckliga kunskapsbegär

I förordet till Maxim Gorkijs memoarer ”Mina universitet” läser jag:

Boken hugfäster i en naken och gripande skildring proletärynglingen Gorkis egenartade och trotsigt genomförda bildningsgång i 1880- och 1890-talens Ryssland. Driven av sitt osläckliga kunskapsbegär beger sig Gorki från Nisjni Novogrod till Kasan för att idka studier.

Det är något med det där trotset och den där hungern.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning | Lämna en kommentar

Ordning och reda med val av ordningsregler

Nej, jag är inte för oordning och oreda i skolan. Ingen lärare är det. Men vad ordning och reda är behöver vi diskutera och genom de pedagogiska samtalen se att barn kan och förstår olika vad som krävs av dem men också av oss. Vi behöver alla utbildas i skolans ordning.

Jag var i en skola utomlands där skolreglerna syntes i klassrummet:

  • Vänlighet
  • Generositet
  • Nyfikenhet
  • Respekt
  • Omsorg

Man skrev: Här inne försöker vi vara vänner. Här inne försöker vi att göra vårt bästa.

Ja, så såg texterna ut och under dem fanns det några ledord att följa och som kunde utvecklas just i gemenskapen i klassrummet. Jag tänker mig att rubriken vänlighet kan fyllas på om vi upptäcker vad det är som uppfattas som vänligt. Då skriver vi in möjligheten att lära oss om vänlighet i klassrummet precis som generositet kan utvecklas på samma sätt. Jag hade de här rubrikerna och eleverna kom att berätta vad och hur de ville förstå dem men också hur de blev när vi var vänliga, toleranta och nyfikna. Det resulterade i att eleverna själva kom fram till att de ville ha elevlistor så att de kunde pricka av att de haft samtal och samarbete med varenda en i klassrummet. Ingen hamnade utanför och fokus på uppgifterna stärktes. Vi lärde oss tillsammans att det var berikande att lära av de man inte vanligen arbetade med. Över tid kom detta arbetssätt att genomsyra hur vi arbetade. Enligt skollagen ska ordningsregler utformas i samspel med eleverna. De behöver genomlevas men också revideras med tillägg och nya upptäckter av den ordning som främjar lärandet.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Anpassning, Läraryrket och lärarrollen, Ordning och reda | Lämna en kommentar