I Sven-Eric Liedmans bok Ett oändligt äventyr (2001) kan vi läsa att en av de viktigaste uppgifter vi kan ge våra elever är att de lär sig att ställa ställa frågor. I den nyutgivna boken Varför lära? Meningen med mänsklig kunskap i AI-tider av Torkel Klingberg och Åsa Wikforss (2026) läser jag om detta med att kunna fråga.

I inledningen av boken får vi ta del av ett tankeexperiment. Experimentet utgår från frågan varför man ska lära sig någonting utantill? Allt går ju att söka på internet, AI kan göra sökningen och sammanfatta resultatet. Det behövs inga kunskaper annat än att mata in sin information så gör AI resten. (Frågan om utantill-lärande är mycket tilltalande. Att kunna något utantill säger något om den mänskliga förmågan. Alla sånger jag lärde mig som barn kan jag än idag. Några dikter som vi tragglade sitter också som berget. Klart att vi ska lära oss utantill.) Men nu behöver vi inte längre det. Det kan AI göra.

Tankeexperimentet skrämmer mig. Det möjliggör inte för kritiskt tänkande, inte heller för att den egna informationsbubblan spricker för att expandera och bli större, dvs, det som sker när man får något att tänka på. Vi måste engagera våra barn och unga, ja, också oss själva i det förunderliga som sker när vi tänker, att vi tänker och att vi kan tänka. För att tänka måste vi ges utrymme för att tänka. Detta utrymme sker genom samtal, eget skrivande, i dialog med något som utmanar, ja, det som retar upp hjärnan. Vi måste hålla liv i det frågvisa barnets uppväxt och värna frågandet mer. Den som ställer frågor är något på spåren eller har lagt ihop ett och ett annat utifrån alla de kunskaper de har fått. Frågor uppstår inte i ett vacuum. Frågor ska tas emot. Inte tystas ner. Men inte heller få fabulerade hitte-på-svar. Man behöver inte veta allt som efterfrågas. Man kan och bör ta emot frågan.

Jag brukar alltid säga: Din fråga får mig att tänka. Tack. Det är spännande att få tänka.

Nuvarande läroplan och kursplanerna i svenska inleds med orden lära, tänka och kommunicera. De tre orden kan komma i vilken ordning som helst. Men vi behöver kunskaperna, språket för att lära, tänka och vi behöver varandra för att kommunicera.

Då jag undersökte vilka frågor eleverna ställde i ett klassrum, tror det var i årskurs 6, hörde de flesta elevfrågor ihop med ”hur” arbetet skulle utföras. Sällan ställdes frågor som rörde att eleven hade börjat tänka på det eleven mött, experimenterat med det innehållet för att undersöka det tankemässigt. En frågekultur vi behöver vara observanta på. Vi måste bryta den.

I boken Varför lära Klingberg/Wikforss (2026) läser jag:

Hur gör forskaren för att ta reda på saker?

Forskning innebär inte att man samlar ihop en mängd fakta och observationer, sammanställer dem och drar slutsatser. Som filosofen Karl Popper påpekade går forskningen framåt därför att man ställer specifika frågor som man vill pröva med experiment. Resultaten från experimenten kan sedan avfärda hypotesen, eller stämma med hypotesen. För att formulera en hypotes som är sannolik, och som dessutom är relevant därför att den kan ge användbar kunskap, krävs att man redan har kunskap sedan tidigare. Forskaren vet hur stora delar av kunskapskartan ser ut och kan därför identifiera de vita fläckarna på kartan. 

s.16

Detta stycke har jag citerat ur boken jag läser. Varför kan man fråga sig? Jag tänker mig att skolan måste bana vägen för det tänkande som kommer av att vi lär oss saker och ting, en slags gemenskap med andra då vi försöker förstå varför vattnets kretslopp är så viktigt att lära sig något om. När man kan något om vattnets kretslopp kan man förstå andra kretslopp. Som eleven i årskurs ett. Han som viskade:

– Batterier har också kretslopp. Är det samma på något sätt?

Han som var den där stökiga, han som pratade så mycket, han som inte kunde sitta still. Det var han som ställde frågan men svaret han fick var:

– Nu måste du hänga med, vi talar inte om batterier, utan vatten.

Den kunskap han hade, hur liten den än var, kunde betyda att han förstod kretsloppets betydelse och inte ett enskilt fenomen utan ett en mer grundläggande förståelse som kan appliceras på något specifikt.

Som ni märker väcker boken tankar och funderingar.

Det gör att jag känner mig som en människa.

Från köksbordet,

Anne-Marie Körling