Barn ska läsa. Det vill vi alla. Varför vi vill det borde vi nog diskutera oftare. Komma åt själva kärnan med varför vi pratar om läsningen. Min fråga är riktar sig till lärare – när barn läser hur vet de att vi är intresserade? Ser de hur vi frågar om böckerna de hittat och när de böjer sina huvuden över? Är vi intresserade av boken?
Skolans lästid är … något annat än själva undervisningen. Det är som om vi tror att vi inte behövs. Men vi behövs som lärare. Men inte som den där läraren som bedömer utan den där läraren som använder sitt intresse för det barn och unga läser. Den korta stunden eleven läser det eleven själv valt är en ypperlig möjlighet att samtala med den enskilde eleven, att slå sig ner en stund och fråga om boken, var eleven hittade den och be eleven läsa lite så att man som lärare kan få en inblick i det boken handlar om. Under en vecka har vi lyssnat till halva klassen och veckan därefter har vi lyssnat till hela. Som lärare kan man ta tillfället i akt och kontakta eleven en stund, småprata på det viset som man gör när man är genuint intresserad. Om man inte är genuint intresserad som kommer man att kunna utveckla intresse för det barn och unga läser genom att öva upp sin förmåga att lyssna och delta i det barn och unga läser.
Det är en viktig stund i skolan. Den då elever läser sina egna böcker. De läser oftast något de själva är trygga med, eller är nyfikna på eller vill läsa för att de andra eleverna pratar om boken som man just nu har lagt vantarna på.
… man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med.
Jag lutar mig mot Sven-Eric Liedmans ord, de jag läste i Psykoanalytisk Tidskrift för några år sedan. Liedman sa att man kan inte begära intresse för det man vill intressera för om man inte själv visar intresse för det som intresserar den andre. Skolan ägnar sig åt att kräva intresse men när vi själva ska visa intresse så hinner vi inte med. Det drabbar barn och ungas läsning. Vi framstår som ointresserade. Samma personer som talar om vikten av att läsa är sedan inte intresserad när eleverna läser. Det är en ekvation som inte går ihop. Vi behöver tvärtom – visa mer intresse för att förstärka betydelsen och värdet av att läsa i skolan.
Jo, jag är fullt medveten om att tiden är ett gissel. Jag vet också att lärare vill men upplever att de inte hinner. Därför är frågan inte endast en fråga för en lärare utan för skolans styrning och hur hela skolan ser på det som intresserar elever då det kommer till deras läsintresse. I skolan kan vårt ointresse faktiskt hindra elever från att fortsätta att läsa. Stöttningen handlar om att visa intresse och därmed stärka bandet mellan läsaren och boken. Det är många elever som inte kan läsa utan stöd. Stödet ser olika ut. Ett gott stöd är att sitta intill och tyst läsa med i boken. Det gjorde jag med en elev alldeles nyligen. Snart kände jag ett huvud mot min arm och en röst som sa och ett pekfinger som visade in i boken:
– Det här tycker jag är fint. Den är så snäll och det tycker jag om.
Det är drabbande när och om lässtunder blir styvmoderligt behandlade. Som om de egentligen inte tillhör skolans tid. När boken ska läggas ihop börjar den riktiga undervisningen. Därmed hamnar boken i en parentes. Var hör läsningen hemma? När barn och unga läser hur ser vi då på deras läsintresse? Hur kan vi vårda läsandet och läsattityderna när de väl syns i våra klassrum? Hur kan vi hjälpa dem som ännu inte läser? Hur gör vi med den värdefulla tiden som kommer med att läsa det man kan och vill?
Det styvmoderliga förhållningssättet kanske bidrar till ett ointresse också hos eleverna?
Låt oss fundera!
Anne-Marie Körling
