Hej kära läsare,
Denna gång tänker jag visa en mycket förenklad bild av vad som menas med Lev Vygostkijs utvecklingszon. Syftet med dessa bilder är att visa hur man lär av varandra och att lärandet enligt Lev Vygotskij är socialt.
Bild 1:

Fotografiet visar ett barn som hoppar hopprep. Detta barn har sett andra barn hoppa hopprep. Barnet som ännu inte hoppar hopprep har också velat hoppa hopprep. Barnet, som då var en aning reserverad, stod bakom en buske och såg hur de andra barnen hoppade. Det ledde till att barnet ville ha ett hopprep. Föräldrarna letade i affären efter ett hopprep med det fanns inget. Barnet måste därför vänta på, längta efter, att få ett eget. När barnet sedan fått sitt hopprep återstår det övande, tränande och envisheten att lära sig. Det har varit tårar och glädje om vartannat. En dag kan barnet hoppa.
När jag frågar barnet hur barnet gjorde för att lära sig har barnet redan glömt bort allt detta mödosamma arbete. Barnet svarar:
– Jag tog ett hopprep och sen hoppade jag.
Att förklara hur man lär sig är redan glömt den dagen man kan. Nu väntar glädjen att hoppa. När jag frågar
– Varför hoppar du hopprep? svarar barnet lyckligt att det såg så roligt ut när andra hoppade och då ville jag också.
- UPPTÄCKA: Barnet måste få ingå i sammanhang där andra gör något (målar, diskar, hoppar, spelar kort, bygger med lego etc) för att upptäcka att det där vill jag också göra.
- REDSKAPEN: För att hoppa hopprep behöver barnet själva hopprepet. Detta barn fick vänta och längta efter sitt hopprep (vilket i sig är en prövning). När barnet fick hopprepet började den envisa läroperioden – att lära sig att hoppa.
- OMGIVNINGEN: När barnet sett något som barnet också vill göra gäller det att varsamt följa det som sker. Det är ingen fara om barnet inte genast kan hoppa, inte ens om barnet inte kan hoppa efter tjugo gånger, det viktiga är att se till att barnet fortsatt kan känna och lita på sin vilja att hoppa. Det finaste man kan göra är att hoppa hopprep och spegla det barnet gör. Det älskar barn. Men inte genast visa de egna tricken utan att spegla hur barnet hoppar.
Den egna viljan kan uppstå när andra gör något som man själv vill göra. Att påverka genom att visa är därför en väg att bjuda upp barnets egna vilja. När viljan får fäste vet vi inte riktigt. Något barn vill titta flera gånger. Någon vill pröva utan att någon ser. Någon vill ge sig i kast med att hoppa omedelbart. Inga rätt eller fel bara olika.
BILD 2

Här är det lilla krypande barnet. Det är i full färd att ta sig fram i världen. Att krypa är att göra världen större. Och världen blir större när barnet får utforska den. Intill det krypande barnet är det större syskonet. Det den äldre gör kan därför påverka den yngre.
För att det lilla barnet ska få syn på vad det äldre syskonet gör behöver de två befinna sig inom rimligt avstånd. Ungefär som på fotografiet. Även om det yngre syskonet inte ser ut att intressera sig för hopprep och hoppande så är de båda inom varandras synfält.
- NÄRVARO I NÄRHETEN: att få vara där något äger rum påverkar viljan att lära. Det möjliggör för att härma och pröva.
- KRAVLÖST: Det är inte omvärlden, vuxna eller lärare, som påverkar barnet att lära sig, det råder inga prestationskrav – bara tillåtande möjligheter.
Bild 3

När syskonet springer iväg och lämnar hopprepet kvar prövar det mindre barnet att hoppa hopprep. Vi kan se att barnet inte hoppar hopprep i den bemärkelsen vi ger ”hoppa hopprep”. Men det betyder inte att barnet inte upplever att det hoppar hopprep. Det yngre barnet tar hopprepet och för det fram och tillbaka över sitt huvud precis på samma sätt som hopprepet gör på det äldre syskonet. Det yngre barnet fortsätter att hoppa hopprep under tiden det är möjligt. När det äldre syskonet kommer tillbaka vill hon ha tillbaka hopprepet.
- KÄNSLAN AV ATT FAKTISKT KUNNA: När det lilla barnet hoppar hopprep vill jag se det som att barnet faktiskt hoppar hopprep. Även om jag tänker att barnet tränar på att hoppa hopprep så håller jag det för mig själv. Det lilla barnet har härmat, använt samma verktyg och trätt hopprepet fram och tillbaka över sitt huvud och kropp. Det är lika verkligt för det lilla barnet som för det stora. De hoppar hopprep. Beröva inte barnet glädjen att kunna även om det finns mer att lära.
Det finns många exempel på vad som är utvecklingszonen. Det gäller för oss att upptäcka den, vara nyfikna på den påverkan som kittlar elevens vilja att pröva. Det handlar inte om att genast kunna utan att få härma det någon annan gör. När det äldre syskonet blir mer förtrogen med sitt hoppande kan kompisarna visa trix som man kan göra och om barnet då vill kommer detta att trigga igång utvecklingszonen.
Men minns att den största glädjen är att få pröva och uppleva att man kan. Inte att man inte lärt sig färdigt. Utan att man kan det man kan. Lev Vygotskij skriver inget om den inre tillfredsställelsen som själva hoppandet kan innebära för den som äntligen kan hoppa hopprep. Gå lugnt fram och mana inte genast vidare.
Exempel på utvecklingszonen går att hämta överallt. Som eleven som tar avstamp ur en författares sätt att skriva och härmar en och annan mening. Som eleven som under bildlärarens undervisning får lära sig att teckna ögon och sedan inte kan släppa den egna utvecklingen av att teckna just ögon (en elev hade tecknat mer än 100 ögon och hade ingen lust att sluta, han ritade ögon så fort han fick möjligheten).

Ur Körlings undervisning 2004.
- Välj en mening ur den bok du läser?
- Läs upp din mening för oss i klassrummet?
- Visa boken du hämtade meningen ur.
- När du delat och visat – härma författarna och skriv din egen mening
- Din egna mening ska du också läsa upp för alla i klassrummet.
- Jag, läraren, gör alltid samma uppgifter som jag ger mina elever, de kan då härma det jag gör.

Ur Körlings undervisning 2004













