Lära från nollpunkten

I sin bok Det oändliga äventyret (2001) påminner Sven-Eric Liedman om att barnet inte har med sig några kunskaper från tidigare generationer utan måste lära sig allt från nollpunkten.

Ofta funderar jag på denna nollpunkt när vi talar om det livslånga lärandet. Det livslånga lärandet har ju också sin början. Den kan vi kalla nollpunkten. Sven-Eric Liedman förklarar:

Varje enskild människa måse lära sig allt från nollpunkten. Hon kommer inte till världen med släktets samlade kunskap och kultur i sin utrustning och vet inte mer om Bach eller Einstein än stenåldersbarnet gjorde. Hon måste steg för steg inhämta allt det hon kan behöva och önska sig av kunskaper.

Liedman, Sven-Eric (2001) s.23

När barn börjar skolan och blir elever styrs deras lärande av läroplaner. Lärare kan förvänta sig att vissa saker redan kan sitta och att barnet har kommit en bit in i det som skolan förväntar sig. Barnen är inte längre i nollpunkten. Vad barnen har med sig in i skolan är olika och avhängigt deras erfarenheter. Någon kan redan läsa. Någon annan kan baka. Någon kan cykla. Äta med kniv och gaffel kan vissa men inte alla. Knyta är fortfarande svårt i årskurs ett men kan förklaras med att skorna har kardborreband. Ska vi betrakta det som en brist?

Att tänka ”här är nollpunkten” kan betyda att ersätta vår föreställning om bristerna. De som skolan måste och ska reparera. Nollpunkten brukar jag använda mig av då jag börjar att läsa med eleverna. Vår gemensamma nollpunkt utgörs av vår början. Jag noterar i min almanacka för att några veckor senare följa upp och studera vad vår, min och elevens, nollpunkt har förändrats. Med detta tänk ser jag mer till vad jag som lärare tillsammans med eleven kan påbörja och att denna början har en startpunkt. Min ”nollpunkt” har inte samma innehåll som Liedmans men det innehåll jag kommer med kan ha det.

Under alla mina år som lärare har jag noggrant följt hur barn och unga läser. Jag analyserar det jag ser för att utveckla undervisningen. Om eleverna inte kan noterar jag ”nollpunkten” och därifrån utvecklar jag undervisningen så att den tar vid och ger eleverna det som ligger i deras framkant och som jag som lärare kan påverka.

Eleven ska få det eleven behöver och önskar sig. I skolan bestämmer vi vad eleven behöver. Om jag kan skapa önskemål kring det vi måste lära oss, dvs, att eleven uppfattar undervisningens innehåll som intressant och angelägen kan jag både ge det eleven behöver och önskar. När jag skriver detta tänker jag på lärarens yrke och all den tid som berövas lärare från att analysera, fundera, samtala och läsa vidare.

Puh, tänker jag. Vi är mer infångade i det nät där vi ska producera något till någon som mäter hur väl vi gör vårt arbete. Det är som att trolla med knäna. För att utveckla måste lärarnas tid beaktas som värdefull och innehållsrik. Att processen att lära är komplex vilket Liedman också formulerar:

Varje läroprocess innebär ett motstånd

Liedman (2001) s. 23

Något vi lärare vet mycket om. Eleverna som suckar och stönar. Men om vi känner efter så kan vi ana samma motstånd inom oss själva. Vi överger inte så gärna det vi kan för något som ligger framför oss att erövra. Jag återkommer om motståndet.

Hej HOPP kära kollega,

Anne-Marie Körling