Idag, just nu följer jag Folkhälsomyndigheten som presenterar rekommendationerna till skärmtid. Jag välkomnar denna rapport. Kommer att läsa den ordentligt Jag behöver dock ge uttryck för de spaningar jag gör i vardagen.
Särskilt tittar jag på de minsta barnen, de pyttesmå, de mellan 0-2 år, och deras påtvingade skärmtid. Som det lilla barnet gråter efter både nalle och telefon och när mamman ger barnet telefonen, en egen rosa med lekfulla figurer på, så tar barnet mobilen och trycker den till sig som vore den en nalle, en tröst och något som hör till barnets övergångsobjekt (Winnicot). Jag har också noterat att föräldrar låter sina små bebisar sitta i selen på förälderns kropp och med en mobil där något visas som ska fånga barnets uppmärksamhet. Jag har också sett hur en förälder ger ett-och-ett halvåringen en Ipad med lockande innehåll att titta på för att själv sitta med sin mobil och läsa sig bort från plats och närvaron.
Jag är fullt medveten om att jag kan väcka skamkänslor i och med att jag skriver som jag gör. Men min avsikt är mer att tänka framåt och hur vi kan göra på andra sätt än det vi just nu ser. Kanske handlar det om okunskap, kanske handlar det om vuxnas rädsla för att barnet gör väsen av sig, stör omgivningen och får föräldern att känna sig utsatt. Jag vet inte.
Barn behöver sina föräldrars uppmärksamhet. Barn söker svar hos sina föräldrar, genom att se hur föräldern reagerar så lär sig barnet hur saker och ting kan uppfattas. Om det kommer en hund kan barnet genom att iaktta föräldern förstå om hunden är farlig eller snäll, eller något som hör till vardagen att upptäcka. En förälder med ansiktet ner i mobilen går miste om den ordlösa kommunikationen som gör att barnet kan hämta tröst, nyfikenhet men också dela uppmärksamhet på något i det yttre. Det är också så den språkliga aktiviteten blir till. Det vi ser tillsammans sätter vi ord på och orden kommer med den vuxne. Barnet själv får en värld av ord och det är begynnelsen till den stora gemenskapen med språk och sedan skriftspråket.
Jag förstår den trötta föräldern som själv vill försvinna från tillvaron som förälder ett tag. Den där föräldern som ensam kämpar med vardagen och har en ork som tryter och en omvärld som inte förstår hur arbetsamt det är att vara förälder. Att avlasta med att ge barnet en egen stund med en Ipad och ett innehåll som föräldern väljer i syfte att främja något och underhålla barnet. Man försöker göra det bästa tänker jag alltid.
Barnet behöver sina föräldrars närvaro för att bli till. En saga, en sång och en titt-ut-lek bidrar till gemenskapen och tillblivelsen. Jag finns. Jag relaterar. Det går att förändra beteenden och lära sig göra på nya sätt. Jag är ofta i Skottland. Där är det inte lika utbrett med mobilanvändandet. I lekparken samlas 16 föräldrar. Två gör något med sina mobiler men lägger undan dem en stund. Utan mobiler blir vi mottagliga för gemenskapen som kan uppstå. Vi småpratar, skrattar, berättar och skapar ett möte också mellan vuxna där i parken.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
