Lektion: Från litteraturens fickor, plånböcker och väskor till eget skrivande innehåll

En berättelse:

Min morbror frågade nyss vad jag hade i min handväska. Har du något som man inte skulle kunna tro att du har i den? frågade han. Och ja, jag tittade lite i min väska och plockade fram några småsaker som jag alltid har med mig; en platssked, ett skohorn, en tumstock, läppstift osv. Morbror frågade om tumstocken och plastskeden? Och så inledde vi ett långt samtal om hans plånbok och min handväska. Det var roligt och vi lärde känna varandra på ett nytt sätt. Inte visste jag hur han tänkte och inte visste han något om vad han kunde förvänta sig finna i min lilla väska.

Väskan vi bär med oss innehåller fler berättelser än vad vi egentligen skulle kunna tro. Väskans innehåll är så nära knutet till oss, precis som plånboken, telefonen eller andra ting som på något sätt kan berätta något om oss. I litteraturen kan vi få läsa om de mest hemliga saker som finns gömda och i vanliga fall inte beskrivna eller förklarade av någon annan än oss själva; kvitton som avslöjar hur mycket vi handlat för och vad för ting vi köpt, biobiljetter, någon litet brev från ett barn som med spretig handstil skrivit att ”elskar min papa”. I mordutredningar får dessa stor betydelse och kan vara början till att reda ut var personen har varit, gjort och vilka som står nära.

Lektionens upplägg och tankar om den

Den här lektionen, som egentligen är många fler än en, börjar med att jag presenterar mitt innehåll. Jag har medvetet lagt till saker som kan väcka frågor eftersom jag vill att eleverna frågar och undrar.

1) Min väska – min presentation av mig själv – inför mina elever

Jag kan låta eleverna inledningsvis gissa vad som finns i min väska och göra en lista över förslagen. Då har vi en mängd ord som kan rymmas i väskan. Ordförrådet är alltid prio ett och därför är jag noga med ord. Dels synliggöra dem men också uppmärksamma de ord som används.

Ett efter ett visar jag fram väskans innehåll:

  • ett kvitto som ligger löst i väskan
  • ett mynt från ett annat land
  • en nybakad kanelbulle i en papperspåse
  • fyra pennor av olika slag
  • en liten vass sten
  • en plånbok – med ett lika stort innehåll som väskan – kvitton mest
  • ett läppstift
  • ett litet häfte om mänskliga rättigheter
  • försvarets hudsalva
  • en bok som ryms precis i väskan
  • telefon och sladd för att ladda
  • osv

Frågor att diskutera två och två; en fråga i taget; 90 sekunders samtal per fråga. Läraren ger nästa fråga när den första är diskuterad i 90 sekunder.

  • vad förväntade vi oss skulle finnas i väskan?
  • vad förvånade oss och som vi trodde inte fanns i väskan?
  • vad saknades i väskan?
  • vad ger innehållet för bild av den som äger väskan?

2) Planera en presentation av din väskas innehåll

Yngre elever: Detta innehåll kan behöva en dags planering eftersom de yngre barnen kan vilja plocka med sig andra saker men så behöver det inte vara. Skolväskan är en väldigt viktig väska och är noga planerad inför skolstarten varför det är viktigt att uppmärksamma skolväskor. De utgör en förberedelse för skolan och är viktiga att inkludera i samtalen. Mer fokus på skolväskan med andra ord.

Äldre elever kan och ska få hålla på sitt privatliv – diskutera då vikten av att hålla en gräns mot det som är det privata och det som inte helt enkelt kan eller ska delas med andra än de man vill dela med. Det här handlar om gränser och dessa gränser behöver vi få kännedom om eftersom de stöttar oss i andra sammanhang där gränserna kan suddas ut och försvinna. Se innehållet som en lektion i gränsdragning. Om eleverna vill – låt dem visa något ur deras väska (något du inte visste fanns i min väska) – annars gå direkt till nästa lektionsinnehåll.

3) Litteraturens fickor, väskor och plånböcker.

Ge exempel ur litteraturens väskor och plånböcker. Gör texterna synliga och tillgängliga för alla.

Här följer olika texter, för olika stadier, (det går utmärkt att lägga till egna och spana efter fler i böcker man läser), att tänka, kommunicera och lära genom:

Ur litteraturens fickor – här ur Elena Ferrante Plågsam kärlek, 2018 s.125

Jag började gå igenom fickorna på kavajen och hittade några småslantar, sju telefonpolletter, en andraklass tågbussbiljett Neapel-Rom över Formia daterad den 21 mars, tre använda bussbiljetter, två fruktkarameller, en hotellräkning från Formia, en gemensam räkning för två enkelrum, tre kvitton från tre olika kaféer och ett kassakvitto från en restaurang i Minturno. Tågbiljetten hade utfärdats samma dag som mor reste från Neapel. Hotellräkningen däremot och kassakvittot från restaurangen var från den 22 maj. Casertas och Amalias middag hade varit överdådig: två kuvertavgifter 6 000 lire, två skaldjursförrätter 30 0000 lire, två gnocchetti med scampi 20 000 lire, två blandad grillad fisk 40 000 lire, två sallader 8000 lire, två glass 12 000 lire och två flaskor vin 30 000 lire.

Generella frågor att diskutera:

  • Varför berättar man så utförligt om innehållet?
  • Vad lär vi oss om det som beskrivs?
  • Hur lär vi känna personen som äger väskan?
  • Vad har författaren lagt vikt vid?
  • Vad kan författaren ha uteslutit?
  • Vad borde ha funnits i väskan?
  • Vad gjorde dig förvånad?

Specifika frågor att diskutera:

  • Hur mycket kan man bära i sina fickor?
  • Vems är kavajen?
  • Vilka platser nämns?
  • Vilka av dessa platser finns i verkligheten?
  • Vilken betydelse har datumen?
  • I vilken ordning har saker och ting ägt rum?
  • Hur kommer det sig att den/de som letar i kavajen har kavajen?
  • Valutan är lire? Vilken tid utspelar detta sig på och varför?
  • Ord att undra över; Kuvertavgift, hotellräkning, enkelrum, andraklassbiljett
  • Skillnad på hotellräkning och kasskvitto?
  • Skillnad mellan andraklass och förstaklass?
  • Hur mycket kostade måltiden och på hur många sätt kan vi räkna ut det?
  • Hur många meningar innehåller berättelsen?
  • Vilka skiljetecken har författaren använt?
  • Vilka skiljetecken saknas?
  • Vilka platser nämns och hur kan man identifiera dessa?

Samtliga frågor skapas genom att själv studera texten. Hur man gör kan ni läsa i boken Körling: Textsamtal och bildpromenader, 2017.

När en hund flyttar in till en liten farbror är väskan en mun:

Men nästa morron när den lilla farbrorn öppnade sin dörr, stod hunden redan där. Munnen var full av gamla ben och ben. Den lilla farbrorn fylldes av lycka.

– STIG IN, sa han och öppnade dörren.

Först steg hunden in i köket. Där la han sina ben och pinnar under bordet.

Ur Barbro Lindgren och Eva Eriksson: Sagan om den lilla farbrorn, 1979

  • Detta är en lekfull beskrivning om hur en sagans hund packar och hur det kan gå till. Också ett perspektiv att lyfta:
  • Hur flyttar djur?
  • Vad har djur, och vilket djur, med sig?
  • Ett husdjur som flyttar skiljer sig från ett vilt djurs?
  • Sagans djur packar och vad packar de om vi får fantisera?

Och slutligen kan vi vända på steken och tala om hur vi packar en väska för en begränsad tid:

  • för en dag
  • för en vecka
  • för en månad
  • för ett helt liv
  • för att flytta
  • för att emigrera
  • för att fly

Uppföljande lektion 

Att packa en väska

Muminmammans sätt att packa inför äventyr kan man läsa om i fler av Tove Janssons berättelser. I Trollkarlens hatt packar mamman för en ”utfärd till havsstranden”

Mummintrollets mamma störtade iväg för att packa. Hon samlade ihop filtar, kastruller, näver, kaffepanna, mat i långa banor, sololja, tändstickor och allt vad man äter på, i och med, hon packade ner paraply, varma kläder, magpulver, vispar, dynor, myggnät, badbyxor, bordduk samt sin väska. Hon fnattade av och an och grubblade över vad hon hade glömt och till slut sa hon; Nu är det färdigt! O, vad det ska bli skönt att vila vid havet!

Tove Jansson: Trollkarlens hatt, sid 51 och 52, 1968 Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm

 

Minns att ha roligt tillsammans.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Textsamtal, Undervisningen | Lämna en kommentar

Ett livslångt läsperspektiv och Astrid Lindgrens syn på barns rätt till böcker

För Astrid Lindgren var det en brinnande övertygelse att alla barn behöver böcker, och hon visste att biblioteken, förskolorna och skolorna spelar en enormt viktigt roll för att locka barnen till läsning. Jag vill gärna formulera både det Astrid Lindgren har sagt och skrivit och infoga vad jag menar att vi bör göra och hur vi ska förhålla oss till barn och ungas läsning och givetvis vår egen. Det mesta hämtar jag från Det gränslösaste äventyret som kom ut på Eriksson & Lindgrens förlag 2007. Jag har lagt till de tankar jag får och har erfarenhet av genom min tid som läsfrämjare. Jag har också skrivit boken Väck läshungern och ger där en hel del tankegods kring hur vi kan verka för och så att varje barn kan få lära sig att läsa och fortsätta att läsa. Det livslånga perspektivet är viktigt att hålla. Därför ska vi motverka att såra läsare. Hur och varför får och kan ni läsa i min bok Väck Läshungern.

  • Det livslånga läsandet

”Kärleken till böcker bör grundläggas tidigt, helst redan med modersmjölken,” skriver Astrid Lindgren.

Det betyder att vi själva läser och tycker om att läsa för egen del. Det är lika grundläggande som maten vi äter. Att tidigt se sina föräldrar läsa och tidigt höra deras högläsning skapar band till både föräldrarna och läsandet. Ur böckerna finns både gemenskap och äventyr. Minns också att det alltid finns en början, oavsett när den äger rum, om barnet är nio år så kan vi börja då. Det handlar inte om att fylla luckor som barnet inte har utan om att öppna fönster till något barnet inte vet. Ett livslångt perspektiv handlar det om. Allt arbete ska främja ett livslångt läsintresse och en läsförmåga som möjliggör för studier och för texter som tillhör de vi måste läsa. Därför är det viktigt att inte tänka att det är individen som inte kan utan undersöka hur individen kan få möta vuxna som ger och skapar förutsättningarna och hyvlar ner trösklarna.

  • Läs varierat

”Det är bredd i min läsning, vill jag lova! utbrister Astrid Lindgren.

Det betyder att barn och unga ska få möta olika röster och från hela världslitteraturen. Läs högt och variera utbudet och se gärna till att olika texter talar med eller mot varandra. Plocka fram ramsor från hejaklacken, vetenskap från mjölktetran, läs om ursprungsplatsen för var saker och ting kommer, t.ex på russinpaketet, sjung sånger och läs noveller, dikter och lite passande stycken ur det som du själv läser. Oändligt är äventyret. Läs bilderböcker som vore de filmer och poesi, öppna en faktabok om tänder och stirra in i gapet som vore det en spegel.

  • Läs med alla sinnen

Astrid Lindgren tog in en bok med alla sinnen. Inte bara synen, utan även känseln, lukten och smaken. Hon sa:

”Jag hoppas för din egen skull, att du tycker lika mycket om böcker som jag. Jag tycker inte bara om att läsa dom, jag tycker om att känna på dom, ta i dom, veta att jag rår om dom.”

Det betyder att en bok har dofter. Är det en ny bok kan man känna dofter av dess tillblivelse. Trycksvärtan, limmet, pappret. Smakar man på boken kanske den är lite söt och pappret känns strävt. Känner man med fingrarna över boken kan man upptäcka räfflade bokstäver eller konturerna av en katt. Ser man boken i mörker kan man upptäcka att titeln lyser och får oss att hitta boken att läsa. Böcker doftar också av andra läsare. Tidiga böcker har förälderns doft kvar och barnet minns nästan ordagrant hur pappa lät när han läste eller hur mamma skrattade. Har läsaren varit storrökare kan man känna nikotinet mellan sidorna.

  • besök biblioteket och se till att kunskapen om biblioteket kantas av lust och utvecklas till en livslång mötesplats med litteraturen.

För Astrid Lindgren var biblioteken ett andningshål och en tillflyktsord, en plats som i Mio, min mio representerades som vore den ”en brunn av glömda sagor och sånger, sådana som har funnits i världen för länge sedan och som man har glömt för länge sedan”

Det betyder att varje barn ska få kunskap om biblioteken. Också de som ännu inte vet och som inte har den erfarenhet av bibliotek och vet vad som finns att upptäcka. De barn som kan uppföra sig på biblioteket har lärt sig att låna och vet var att hitta både nya böcker och hur att fortsätta läsa. De är bekanta med bibliotekarien och vet hur lånekortet fungerar. Alla barn och unga behöver det stöd som innebär vårt varsamma medlyssnande och vår lyhörda vägledning. När elever uppför beror det oftast på att de inte kan läsa, inte vet vad som finns att läsa utan rusar runt i en värld som till synes ser tillgänglig ut men inte är det. Hellre att man lägger stor omsorg på att utbilda så att barn och unga får veta att på biblioteket vill man värna om allas läsintresse och att läsa kan betyda så många olika saker. Minns det livslånga perspektivet. Utbilda för det. Tar det tid så är det värt allt arbete.

  • Barns rätt till böcker som enligt Astrid Lindgren ger ”näring för fantasin, som tröst och för sin livsglädje, och de behöver böcker som hjälper dem att växa till mogna, insiktsfulla människor.”

Böcker behöver förutom författare som kan skriva också engagerade förmedlare; både föräldrar, lärare och bibliotekarier. Astrid Lindgren skrev till ”en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel då de läser.”

  • Barn läser in sig och skapar också berättelsen

”Det är läsaren själv som åstadkommer undret. Hos barnet, och bara hos barnet finns denna evigt avundsvärda fantasi som kan skapa sagoslott om man bara ger den ett par ömliga stenar att bygga av. Allt det där mystiska som ryms mellan en boks pärmar, det skapar författaren och läsaren gemensamt. Läsaren måste med sin inbillningskraft hjälpa till, där författaren bara kan ge honom ett torftigt material att arbeta med.”

Ofta tänker jag att vi letar efter rätt förståelse och rätt i tankegångar. Att litteraturen öppnar upp för läsarens egna erfarenheter tillika medskapande och fantasi gör att rätt och fel inte är vägar att samtala om innehållet kring. Det finns inga rätt eller fel i hur vi tänker kring det vi läser. Vi har rätt till våra tankar och vår förståelse. Däremot behöver vi kunna läsa av korrekt, dvs, läsa det som står och sägs och därmed inta en grund för vårt medskapande. Vi behöver kunna och få lära oss att läsa eller för den delen kunna lära oss att lyssna och att få lyssna och få rik tillgång till de samtal som kommer ur det vi läser. Litteraturen ska vara allsidig och ge många källor och det gäller också för samtalet om det vi läser. Lika stor källa är det att samtala och lyssna till hur vi förstår och fantiserar olika och varför vi gör det.

  • Böcker behöver och kräver att vi vuxna läser och vårt engagemang för barn- och ungdomslitteraturen

Astrid Lindgren skriver att vi så lätt glömmer bort hur det är att vara barn;

”Många människor tycks ha glömt helt och hållet, de har sprängt alla broar mellan sig och det där sällsamma barndomslandet, där enkla ting är så underliga och underliga ting är så enkla. De har glömt de speciella seder som råder i barnens värld, där man skrattar åt så egendomliga saker och gråter i de mest oväntade sammanhang.

Att läsa barn och ungdomsböcker som vuxen är att få en inblick och en påminnelse om hur det är eller hur det var att vara barn och ung. Inte sällan berörs jag av de barnböcker jag läser, inte sällan öppnar de ett fönster mot något jag har glömt och som jag får möjlighet att blicka mot återigen. Inte sällan lär jag mig om barn på det sätt författarna och illustratörerna beskriver och förklarar dem. Vi som arbetar med barn och unga, oavsett var, skulle som fortbildning läsa barn-och ungdomslitteratur och diskutera vad vi tänker på, hur vi förstår och vad vi får för konstnärliga upplevelser och vad som träffar just oss. Länge har jag talat om vikten av att läsa för egen del och värdet av att göra just det. Böcker jag läser gör barn och unga nyfikna och de vill gärna titta i böckerna. De läser lite här och där och ställer nyfikna frågor om varför jag läser och vad berättelsen handlar om. Då läser jag högt för dem, ca 90 sekunder och vips vill barnen låna.

– Efter dig, snälla!

  • Barnet läser och vi bedömer både innehåll och läsare

”Alla böcker som jag över huvud taget ville läsa var underbara böcker, och jag märkte ingen skillnad i kvalitet.” Astrid Lindgren menar att vi inte vet varför barn tycker om en bok eller inte.

Och vi ska inte lägga oss i huruvida boken är bra eller dålig. Inte heller bedöma läsarens lust eller brist på lust för att boken inte passar vår standard eller det vi önskar att barn skulle läsa. Det är många läsare som är känsliga för omvärldens syn på vad de läser och hur de blir bedömda genom vad de läser. Också barn får snart veta att boken de valt är antingen för lätt eller för svår och därmed har de fått sin förmåga bedömd och ifrågasatt. Att boken lockat med sitt innehåll nämns inte. Det är boken vi ska fokusera på. Vad berättar den? Hur hittade barnet boken? Vem lockade barnet att läsa den? Ofta är böcker sociala i den bemärkelsen att barn läser det andra barn har läst. Därför kan boken också fylla en social funktion. Det ska vi inte glömma.

  • Boken och läsningen som en vardaglig del av det vi alltid gör

”Men nog var det en härlig tid, när en enda bok kunde ge ens liv innehåll för flera veckor framåt. Nog var det härligt , när man lekte Anne på Grönkulla varenda kväll en hel sommar i sågspånshögen och när dynghögen bakom lagård var Mörka spelande vågen. Är det inte ungefär så barnet upplever boken – till och med en dyngpöl kan det förvandla till Mörka speglande vågen.”

Det betyder att berättelsen i bild och text är en rik källa för det vi kan göra tillsammans. Vi kan härma illustrationerna och göra rörelserna som finns i dem. Vi får språket att använda i tal och skrift, ord och uttryck är leksaker i en värld att leka, fantisera, tänka, förstå, pröva och skapa med. Jag minns två små barn som lekte med ett glittrigt papper och skapade en förtrollad värld genom det. De hade språket som gjorde leken så mycket hemligare och gav pappret en så stor betydelse. Att sitta ner och lyssna, som en fluga på väggen, när barn använder språket för att kommunicera, leka, tänka och skapa världar av till synes ingenting är viktigt och betydelsefullt för oss vuxna.

  • Högläsningen – för den finns ingen åldergräns

Astrid Lindgren skriver

”Jag vet inte om alla föräldrar ännu har fattat att det där med högläsning, det är rena nöjeslivet. Inget kan vara mer stimulerande för familjekänslan än just detta – att man gör någonting gemensamt. Och ingenting kan ersätta boken, när det gäller att locka fram gemensamma skratt eller rentav tårar.”

Högläsningen är den gemensamma läsningen. Rent krasst kan jag skriva att genom högläsningen förtätas ordförrådet, skapas gemenskap med grammatiken, får vi lyssna till skriftspråket. Ibland tror vi att vi måste göra det nyttiga. Man läser för att det är bra för barn att lyssna till böcker. Det går bra för dem i skolan då. Men tänk efter på din egen närvaro och barnet du har intill dig. Hur också du möter bokens äventyr och språket som ni tillsammans kan använda för kontakt och relation. Liknelserna som ni kan upptäcka i er vardag och ord och talesätt som ni får att gemensamt använda. Boken är det fönster för samtal, närhet och gemenskap. Du kommer sakna den när barnen blir stora men gör inte misstaget att avsluta högläsningen för att de kan läsa på egen hand. Högläsningen visar den litteratur som finns och som de ännu inte kan läsa själva. Och tänk gemenskap med ett innehåll. Ni står intill varandra och hoppar in i boken tillsammans och vida är ert äventyr.

Livslångt läsperspektiv Det är ett livslångt engagemang att läsa och förkovra sig. Vi blir aldrig färdiga och aldrig sinar utbudet vad att läsa. Vi måste kunna läsa vissa saker och krävs att kunna för att vara delaktiga. Därför är böcker som barn och unga vill läsa inte på något sätt mindre värda utan tvärtom, de får barn att läsa och hur barn förstår och vad som roar dem kan vi inte veta något om. Barn skrattar åt sådant vi för länge slutat skratta åt.  

Hej HOPP! Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Lämna en kommentar

Skapa lärarintresse för det eleverna väljer att läsa

Bristande intresse för det barn läser och krav på läsförståelse å andra sidan skapar onödiga hinder. Det läraren är intresserad av ska eleverna visa intresse för men det omvända hinns inte med. Att dela intresse handlar om att förtäta intresse. Barn reagerar på det vi är intresserade av och därmed går det att låna intresse av vuxna. Lärare som är intresserade av vad undervisningen ger skapar fokus och samtidigt intresse hos eleverna. Det här låter sig inte göras i en handvändning. Det handlar mer om en attityd hos läraren där allt som sker i klassrummet hör ihop. Att visa mer intresse för det barn väljer att läsa handlar om att lära sig om vad elever läser och vad dessa böcker innehåller. Därför behöver vi samtala mer om det vi läser och då utan att värdera böckerna som sämre, bättre, lättare eller svårare. Vi ska samtala om innehållet och vad som intresserar eleverna i dem. Vi ska tala om vad vi tänker och känner när vi läser. Vi ska fråga om vad som förändras för oss och vilka världar som öppnades och som innan var okända för oss. Vi kan också låta barnen läsa för att de läser och låta dem berätta just det de vill berätta. Allt är inte allmängods för att det står i en bok. Boken och läsaren kan ha hemligheter tillsammans. Låt det vara så.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Lämna en kommentar

UNDERVISNING: Roligt innehåll som kan bli hur stort som helst oavsett årskurs

Idén kom ur ungdomsboken MITT HJÄRTA BORDE SLÅ NÅGON ANNANSTANS av Mia Öström. Som jag föreslår att ni ska läsa högt för årskurs sex, sju, åtta …

Den här undervisningen handlar om substantiv och såna som inte passar ihop. Vi kan härma henne och skriva massor av egna förslag. Minns att även om boken är för ungdomar passar den här texten för vilka läsare som helst. Undervisningen handlar om substantiv.

Så här skriver Mia Öström.

Två substantiv som inte passar ihop. En omöjlig kombination där den ena inte har en chans.

Som: Räv och kanin.

Bulldozer och blomrabatt.

Haj och bikinibrud.

Jag funderar vidare och modellar:

Två substantiv som inte passar ihop?

Som:

Biltrafik och humla.

Havet och vattendroppen.

Myggfångaren och myggan.

Min hjärna tycker om att leka så jag fortsätter:

Två substantiv som inte hör ihop. Som:

Metspöt och daggmasken.

Bilen och daggmasken.

Lejonet och musen.

TRETALET

Jag brukar alltid tala om tretalet. Alla goda ting är tre. Efter att jag har tänkt ut tre kan jag tänka ut ytterligare tre. Jag känner mig kreativ och hjärnan arbetar intensivt. Jag har roligt. Jag deltar också i det jag ger eleverna att tänka och fundera kring. Det gemensamma ska prägla undervisningen:

Två substantiv som inte hör ihop. Som:

Solen och isbiten.

Publiken och självmålet.

Hammaren och tummen.

Jag vill fortsätta… och det brukar eleverna också vilja. Men minns att det är tretalet vi utgår ifrån och inte att vi måste utan viljan att fortsätta tänka vidare.  

Undervisningen kan (och den blir roligare)  innehålla:

  • gemensamma samtal utifrån författarens text
  • förslag till substantiv som inte passar varandra
  • samtal mellan klasskamrater under skrivandet av egna
  • skriva egna och dela med resten av klassen
  • uppslag om substantiv – kanske kan man ett men vet inte vad detta substantiv inte passar ihop med – Som grävskopa… Det gör att klassen kollektivt kan hjälpa till och förslagen på vad blir fler
  • gemensam läsning av varje elevs förslag – gärna med visad text på whiteboarden.

Om eleverna inte kan skriva – så gör den muntligt – spela in förslagen och lyssna på dem gemensamt. Om vi ännu inte kan skriva så betyder det inte att vi inte kan tänka och formulera oss.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

 

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Läsning och gemenskapen som bygger den

När små bebisar upptäcker böcker gör de det för att en vuxen visar dem böckerna, öppnar dem och både pekar i dem och läser högt ur dem. Att sitta i famnen på en högläsare är den tryggaste av läsplatser. Den vuxnes armar sluter om barnet. Den vuxnes händer håller om och i boken. Den vuxnes röst är alldeles intill örat på den som ska få lyssna på det som boken berättar om.

Det handlar om att vara tillsammans.

 

Precis som när små barn på förskolan får lyssna till samma bok, fråga om bilder, bli rädda ihop, skratta och sedan leka bokens innehåll. Det är den vuxne som läser, öppnar och möjliggör. Språket flödar ur boken och språket flödar kring barnen. Illustrationerna är omedelbara och skapar reaktioner. Barn vänder sig både till högläsaren men också till varandra för att utväxla tankar ur det de fått uppleva gemensamt.

Det handlar om gemenskap.

Sen kommer den där läsinlärningen som är nyckeln till de kommande egna äventyren. Det som ska göra att barnet inte behöver någon läsare och det som gör att barnet på egen hand kan läsa sig in i både nödvändiga texter som fantasiberättelser.

Den läsningen som lämnar gemenskapen med andra läsare. Den tysta läsningen som erbjuder svårigheter att dela. Barn som delar med sig får inte dela med sig. Boken behöver tystnaden men boken ger också uppslag att berätta om. Barn vill berätta. Jag brukar låta den tidiga läsningen i skolan vara mer av delande. Barn får visa barn. Barn får mumla ihop och visa sidor ur sina böcker. Barn delar, funderar och skrattar. De dyker ner i en bok och så vips skapar de gemenskap kring den.

Vi kanske är för snabba med att göra läsandet av böcker till något ensamt och något som det ska vara tyst kring. När böckerna sprids mellan klasskamrater är när de har fått pratas om. Det visar sig också i en rapport att fler samtal om böcker lockar till läsning, framför allt hos pojkar. Och pojkars läsning har vi diskuterat så länge jag kan minnas.

Jag fick en klass där läsengagemanget var lika med noll. Några få elever valde att läsa och bar sina böcker i ryggsäckarna, läste gärna på lektionerna men sedan var det inget mer med det. Jag lät böckerna bli som en fotboll. Den skulle med i matchen. Det skulle vara minst tre vid ett bord där man gärna fick läsa ur samma bok. Då ökade läsengagemanget. Det handlade också om att jag visade intresse för vilka böcker som lästes, och inte bedömde dem som sämre, lättare eller för svåra. Jag var helt enkelt nyfiken. Det skapade också läsengagemang men också en möjlighet för eleverna att berätta för mig om sina böcker. Efter några månader läste alla elever i klassen. Jag lät dem läsa vid flera tillfällen under dagen och minst 30 minuter vid varje tillfälle.

Vi vill att våra barn ska läsa. Vi vill att de ska tycka om att läsa. Barn är orienterade mot gemenskapen med andra, vill dela och behöver få göra det. Jag är uppväxt med böckerna som andra höll i. Jag har fått dela läsning med många. Så när jag läser själv vet jag att jag är tillsammans med författaren. Jag är inte ensam. När någon jag känner också läser en bok och vi läst samma kan vi diskutera den. Samma gemenskap. Det är kanske det som är läsandets gemenskap.

 

 

 

Publicerat i Barns rättigheter, LÄSA I SKOLAN 2021, Lässtrategier, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen, Väck läshungern | Lämna en kommentar

Knacka på! Att störa den känsliga undervisningen!

Jag hade uppdrag på en skola. Uppdraget gav mig möjligheten att delta i undervisning tillsammans med lärarna. Jag kunde på plats upptäcka saker som gjorde det svårt för läraren att undervisa och eleverna att lära. Det handlar om skolkulturen. Den som råder på skolan. Den som jag inte ser eller ännu vet något om.

Läraren välkomnade in sina elever. De slog sig ner. Det var lugnt och undervisningen kunde påbörjas. Läraren började med stuns i rösten och eleverna svarade på hans uppmuntrande röst. Då gick dörren upp och någon på skolan ”bara” skulle meddela något i all hast. Läraren fick avbryta det läraren påbörjat och eleverna fick några mikrosekunder att småprata och göra annat. När detta avbrott var över satte läraren återigen igång. Varpå det knackade igen. Någon skulle ”bara” meddela en schemaändring nästa vecka. Läraren skrev upp på ett papper.

– För att minnas, sa läraren.

Så var det dags igen. Undervisningen skulle ta fart och elevernas koncentration … Det tog lite tid denna gång. Läraren började tappa sitt lugn och sin vänlighet. Eleverna likaså. De som inte längre orkade gav upp och lade sig på bänken med tunga suckar.

Eländet fortsatte. En snickare kom in och började greja med sina grejor. Han hade hörselskydd.

Läraren tyckte att eleverna inte gav sitt yttersta. Ja, så sa läraren vid vårt samtal efteråt. Läraren tycktes omedveten om hur många gånger han och eleverna hade blivit störda av andra. Då jag talade om för honom att undervisningen avbröts 6 gånger. Att det inte är varken ditt eller elevernas fel att lektionen inte upplevs hålla ihop eller att ordningen tycks bruten. Läraren trodde mig inte.

Det dröjde någon vecka sen kom läraren och berättade att vi stör varandra på skolan. Vi skapar kaos genom att inte vänta med det som kan vänta och låta lärare och elever vara ifred.

Jag tänker ofta på den läraren. Han hade förberett sig så noga, ville sina elever det bästa och såg fram emot att träffa dem. Jag tänker också på dem som trodde att det gick att störa utan att det påverkade. Jag tänker också på hur följsamma eleverna trots allt var och hur de efter varje avbrott försökte samla sig och på nytt fokusera.

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Sedd som lärare

Körling fotograferar gamla skolminnen från väldigt länge sedan 2010

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | Lämna en kommentar