Skogspromenaden innan matematiklektionen

Bakom skolan låg en skog. Där fanns att följa. Färdiga med kilometerhänvisningar.

Jag beslöt mig för att ta en daglig promenad i skogen med mina elever. Till en början var det lite si och så med elevernas vilja och lust. Vissa ville inte. Andra ville eftersom det gav dem lite andrum från lektionerna. Jag valde promenaden i relation till schemat. Helst innan matematiklektionen. Så blev det.

Vi gick i skogen. Eleverna i klungor. Småpratandes. Till en början upptäckte de mer varandra än det som fanns i skogen. Jag sa inte till dem hur de skulle vara eller vad jag förväntade mig av dem. De fick prata, skratta och vara tillsammans.  Jag gick oftast tyst och lyssnade. Lyssnade till eleverna. Lyssnade till ljuden i skogen. Eleverna fick göra som de kunde. Över tid förändrades detta.

Det är jättefint att bara gå i skogen.

Det började med att en elev släntrade efter, gick långsammare och kom längre och längre. Eleven gick tyst efter oss. Jag frågade;

– Hur är det att vara här i skogen?

Eleven svarade:

– Jag har upptäckt hur det är när det är tyst. När man inte hör bilar och sånt. Det är jättefint att bara gå i skogen.

 

Varje dag tog vi en promenad i skogen. Det tog en timme ibland. Det här var innan en lärare kände stressen gastkrama varje lektion och mål- och resultatstyrningen påverkade varje minut och varje handling i skolan. Jag visste vad jag gjorde. Hade läst på om den fysiska rörelsen och behovet av att få uppleva annat och därefter ha matematik. För trots att det var en stund utan något egentligt innehåll ville jag skapa

  • sammanhållning och gemenskap
  • kroppens behov av rörelse
  • det monotona att gå
  • ge eleverna en upplevelse av att vara i en skog
  • nya tankar, ny energi för matematiklektionen som följde

Men jag sa aldrig att syftet med skogspromenaden var att vi skulle kunna fokusera på matematiken. Det hade tagit ifrån eleverna det ”nu” som de fick uppleva när de gick i den. Det uppstod ibland en tystnad, en gemensam och inte reglerad, där eleverna och jag gick i våra egna tankar. Många elever sa något om den där tystnaden. De gillade den. Jag gillade den. Vi gillade tystnaden.

Många promenader gick vi. Inget väder hindrade oss. Eleverna som inte ville kom att bli eleverna som ville. När de sedan slog sig ner i klassrummet var hjärnorna liksom öppna för lektionen och matematiken. Vi löste problem och funderade tillsammans.

Allt vi funderade på gjorde vi om till matematik och svenska och geografi och samhällskunskap och idrott och bild. Allt hör ihop.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Undervisningen | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Definitioner av ett skolbibliotek

Jo, jag skrev definitioner. Inte definition som skulle kunna vara en slags gemensam grund för vad som kan kallas ett skolbibliotek. Jag har besökt så många skolor under mitt liv – jag kan inte räkna dem alla – men oj så jag studerat skolbiblioteken där jag varit. Där jag inte har sett dem har jag ställt en fråga:

– Var är skolbiblioteket?

Jag har frågat vänligt och utan att värdera för mycket trots att mitt hjärta känner sorg och min hjärna mobiliserar ett rykande färsk tal om vikten av att ge böckerna en plats. Vågar inte säga något om skolbibliotekariernas betydelse. Finns det inget riktigt skolbibliotek finns det heller ingen som sköter om det annat än med styvmoderlig hand under en tid som återstår. Kanske finns där en sån där som brinner men som brunnit så länge att den nästan brunnit ut och lågan flämtar. Med en besvikelse som säger att ingen tog vid och där brann jag för de jag kunde brinna för.

Det är så jäkla fattigt att klaga på

föräldrarnas bokhyllor när

samhället inte själv har några.

Andra skolor har skolbiblioteket precis då man kommer in i skolan. De är välskötta och lyser upp med något viktigt och något rumsligt. Där vinkar skolbibliotekarien, eller ler då skolbibliotekarien tittar upp, och de som lånar vänder sig om för att se vem det är som lockar skolbibliotekarien från böckerna. Jag vinkar tillbaka med en bok i handen. När jag talar med skolbibliotekarierna säger de alltid att de vill ha mer medel. Det kan låta som de inte är nöjda. Jo, de är säkert nöjda men eleverna är inte det. De läser så det står härliga till och när de läst ut och klart vill de ha nya böcker eller fortsättningar på böckerna de vet kommer i serier. Det finns ingen skolbibliotekarie som säger nej till vad som önskas utan knackar därför stenhårt på kommande budget och säger att det behövs mer. Ett bibliotek byggs nämligen upp. Det kommer inte färdigt och det blir heller aldrig färdigt. Det är en dynamisk tillväxt om man vill se det så.

Därför frågar jag om budgeten för inköpen av böckerna. Nja, den är sisådär. Ibland ler bibliotekarien och säger att  det räcker till många nya böcker. Men i många fall är det struntsummor eller den lilla rest som blev kvar som får gå till bibliotekets inköp.

Ibland är biblioteket en hylla. Men en hylla är inte ett bibliotek. Men de som har en hylla av böcker pekar ändå på hyllan och säger att där är biblioteket. Men det är en bokhylla kan man tänka. En sådan, och kanske några fler, borde få finnas i varenda klassrum som en slags förlängning av skolans bibliotek. Men om skolan bara har en hylla finns det ju inget att sprida ut. Det är lite sorgligt när skolan som ska lära barn att läsa och främja det livslånga lärandet inte har ett bibliotek som talar om att det finns massor att förkovra sig i och mängder av böcker att förlora sig själv i.

Det är ett skolinnehåll att ha ett skolbibliotek.

Det värsta en bok kan råka ut för att att ligga i en hög med annat som ingen tar hand om. Då berättar skolan indirekt att här betyder böckerna ingenting. Sådant förhållningssätt ser jag alldeles för ofta. I en skola skulle Skolinspektionen komma. Jag var där och fick känna på oron. Skolinspektionen. Hjälp! Man ställde ut bokhyllor i korridorerna för skolans bibliotek kom liksom aldrig att bli en prioritet. På håll såg det bra ut. Men på nära håll stod böckerna inte ens i alfabetisk ordning trots att skolan talar om alfabetet om och om igen. Det måste man kunna. Böckerna stod också upp och ned. En och annan trasig skolbok fanns med där också. En geografibok för år 7-9 stod intryckt bland bilderböckerna.

Det är den där omvårdnaden om alla böcker som saknas när skolan inte har ett bibliotek. Vi är inte rädda om böckerna. Kursböckerna ligger i trista travar men utgör grundutbildningen för eleverna. Att ha ett skolbibliotek och ha en skolbibliotekarie talar om att vi värdesätter något. Detta sätt att se på saker och ting sprider sig också till eleverna. De lär sig att uppskatta och ta hand om.

I tidningen Opsis skrev jag för några år sedan en lång artikel om skolbiblioteken.

 

 

 

 

 

 

I skolan där jag möttes av fågelkvitter i entrén, den gröna ingången till skolan, den med björkarna på väggarna kunde jag snart se biblioteket och bibliotekarien. Det skulle kunna vara så självklart att så ser det ut på en skola. Det är ett skolinnehåll att ha ett skolbibliotek. Det är så jäkla fattigt att klaga på föräldrarnas bokhyllor när samhället inte själv har några.

Hej HOPP! 

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Biblioteken | Lämna en kommentar

Den verkliga döstädningen

 

 

 

Det är så många människor på återvinningscentralen. Jag är där för att lämna några saker som bara blivit liggande härhemma. Två syskon är där med två bilar fyllda med saker. Jag hamnar mellan deras bilar och får lyssna till det besvärliga. De är inte riktigt överens. De bär papper och böcker till pappersinsamlingen. Jag ser böcker i mängder, de som en gång stod ordnade i en bokhylla (den ser jag försvinna bland återvinningsplatsen för trä) kastas nu huller om buller ner i en container. Denna röra. Detta livsinnehåll. Detta kaos.

– Dödsbo? frågar jag.

Det nickas.

Ett hem som inte gick att känna igen trots att allt var bekant.

Jag minns mammas hem samma dag hon försvann. Hennes ordning. Hennes bokhylla. Hennes saker. I badrummet tandkräm och toalettrullar. Allt på plats. Dagen innan hon dog fanns osynliga gränser. Hennes hem var hennes. Dagen efter hon dog var hemmet ett annat. Den tillhörde liksom inte någon. Det var ett hem som inte kändes igen trots att allt var bekant.

Det var ett annat hem dagen då hon dog. Så väsenskilt från dagen innan hon dog. Nu upplöstes gränserna. Sakerna var inte längre hennes. De tillhörde ännu ingen trots att vi visste att vi skulle ärva dem. Vi hade vår arvsrätt. Men vi hade också vårt ansvar. Att avsluta alltsammans.

Plötsligt låg alla hemligheter i öppen dager. Brevet som någon skickat från någon resa. Ett kärleksbrev. Vi fick kliva över gränsen till vår mammas liv. Peta i oss innehåll som varit hennes. Jag upptäckte en diktare efter att ha undersökt böckerna som låg i travar vid sängen. Aha, hon läste detta. Det visste jag inte.

Jag visste egentligen inte så mycket om min mamma. Jag hade inte krånglat mig ur relationen mor och dotter ordentligt. Jag hann aldrig riktigt ge henne rätten att vara också människa, sin egen. Därför var jag ännu inte så nyfiken. Hon var för oss. Hon var inte för sig. Hon var och skulle vara mamma.

Man måste kasta bort. Men väger i varje hand det man ska kasta. Vilka minnen är det man kastar? En liten porslinsfågel räddas från att för evigt mosas sönder under den tyngd som pressar ihop skrot och ting till ingenting. Under många år stod den sedan i min bokhylla. Vi pratade alltid om fågeln och om hur den kom till oss. Ingen tyckte egentligen om den. Många år senare lät vi den gå. Idag saknar jag den.

Den verkliga döstädningen är den jag måste göra. Sortera bort det som lagt sig över något som är dolt men viktigt. Damma av minnen så de kan bli levande ibland. Jag har något kvar som jag lärt mig att uppfatta och lyssna till. Det är inget minne. Det är en aspekt av det som sker. Mammas skratt. Hon skrattade åt saker när de var som mest besvärliga. Såg något komiskt i det hela. Sen sa hon:

– Det ordnar sig. Det är världsliga saker. Det är det andra som vi måste ordna kring.

Som jag hatade hennes skratt. Blev arg och slog i dörrar. Tyckte att hon förringade och förlöjligade. Idag skrattar jag med henne när jag hör hennes skratt. Det mesta ordnar sig tänker jag. Livet har lärt mig det.

Några dagar i almanackan är vigda åt henne.

Idag är hennes födelsedag. Ja, hon lever ju inte. Men några dagar i almanackan är vigda åt henne. Ännu är hennes död det datumet jag cirkulerar kring. Men hennes födelsedag är det jag borde lägga vikt vid. Fira med att skratta. Fira med att ta tag i det där andra.

Jag tänker på de två som kämpar med att kasta. De som bär böcker och bokhyllor, kaffekoppar och gamla skor. Döstädning pågår men avslutas aldrig riktigt.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

När jag går i skogen går skogen också i mig

Från promenaden.

Jag går i skogen. Gömmer mig. Glömmer mig. Denna frid. Att lämna sig själv på parkeringen.

Så är jag i skogen. Jag tittar ömsom upp mot kronorna och ömsom ner på marken. Jorden i skogen berättar. Rötterna som ringlar sig likt ormar. Rötterna måste jag iaktta. Varje steg jag gör måste jag ta hänsyn till rötterna. Bli medveten om att de kräver min närvaro.

Myllan hålls kvar genom rötterna. De som snirklar sig där jag inte kan se. Rötterna kan binda fast en sten som en bläckfisk med sina armar. Under åren har jag gått i skogen. Samma vägar in i den. Rötterna har jag sett tidigare och mina fötter har lärt sig att kliva försiktigt fram. Det är själva promenaden. Att se var fötterna ska gå, se sig runtomkring och blicka upp och sedan ner. Att promenera i en skog är att delta i det som är snarare än det som kan bli eller den som har varit.

I skogen kommer minnen lite hur som helst. Det är som skogen ger min tankevärld en annan möjlighet. Det långsamma tänkandet och det rotsystem av tankar, minnen som jag bär inom mig. Jag minns. Minnen som minns mig.

Jag minns när jag som barn åkte skidor i skogen. Vi var många som åkte skidor i skogen. Morbror, kusinerna och jag från staden. Jag kom på efterkälken. Morbror hade sagt att vi skulle hålla ihop. För att inte björnarna skulle komma. Han räknade med att en viss hastighet från oss barn. Jag kom efter. Skogen blev då en sagoskog. Troll och väsen fanns i skogen. Jag skidade på. Fick panik och ramlade i snön. Snön var djup. Det som höll oss ihop var de spår min morbror skapade och dessa följde vi andra slaviskt. Spåren var också kontakt. Utan spåren efter de andra skulle jag ha varit vilse. Nu tänkte jag på björnarna. Såg in mellan träden. De stod farliga omkring mig. De skymde sikten. De fick min värld att bli farlig. Jag blev rädd i skogen.

Man skrämde barnen en gång. Skogen kunde sluka ett barn med hull och hår. Barn gick vilse i skogen. Försvann. Därför måste skogen göras farlig och hindra barn från att gå in i dem. Många sagor handlar om skogen och dess väsen. Många faror finns i skogen. På så sätt blev berättelserna barnvakter. Det påhittade och det som berättade handlade om att hålla barnen i närheten. Inte gå vilse i skogen. Inte försvinna ibland stockar och stenar. Också idag är barn rädda för skogen.

I en skola ska man ha orientering. Eleverna i årskurs sju och åtta tänker inte komma då. De vet för lite om skogen den ska orientera i. De har lärt sig att skogen inte är för dem. De vet att skogen är farlig. Jag ruskar på mitt lärarhuvud. Vi behöver tala mer om skogen. Om hur det är att vara i en skog och att faktiskt lämna sig själv för en stund. Att orientera i en skog är att använda skogen i ett bestämt syfte. Skogen är utmärkt att orientera sig i. Den berättar själv om man lär sig att läsa skogen.

Skogen påminner oss ibland. Träden skriver uttryck i asfalten. Rötterna bänder upp det stela och tränger förbi det perfekta. Asfalt spricker upp och de långa spåren vi ser är den kraft med vilken rotsystemet arbetar. Skog och träd är det vi ser. Den undre världen är den som binder ihop alltsammans.

När jag går i skogen går skogen också i mig. Jag kan inget om skogen men skogen kan allt om mig.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

som just nu läser

  • Henry David Thoreau Dagboksanteckningar, Natur och Kultur 2017
  • Simard, Suzanne: All jag lär mig av träden, Natur och Kultur 2022
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Läsfrämjande är att inte vilja för mycket själv

Jag läser just nu en bok jag inte egentligen har lust att läsa. Men den har påmint mig under så många år att jag upplever att jag måste göra upp med den är oviljan. Kanske är det för att den har stått i min bokhylla så länge att den liksom gett upp möjligheten att möta mig. Den har liksom bleknat in bland bokryggarna. Den står mellan böcker jag läst. Men sen tänker – jag köpte ju boken av fri vilja. Jag ville ha den. Jag börjar att läsa.

Jag befinner mig i 1800-talets tankevärld i några timmar. Jag måste låta boken påverka mitt språk och mina tankar. Även om jag inte tycker det är så romantiskt med naturen så kan det vara en ynnest att få möta den på ett sådant sätt. Som poesi snarare än vetenskap.  Att genom Henry David Thoreau se stjärnorna, himlen och träden samt höra alla ljuden från den plats han beskriver. I samma stund jag tänker på de här ljuden han berättar finns ju samma ljud ännu kvar för oss i vår tid. Ja, det vill säga, om vi närmar oss naturen och anlägger andra tankar om den än de rent ekonomiska eller att skogen är bra för vår hälsa. Det slår mig att mångfalden då – med ljud och arter – påminner om livet som vi lever nu och vad vi gör med gränserna till natur och andra som ska leva i samspel med oss.

Hur som helst. Också Thoreau påverkas av läsfrämjarens iver. Han skriver i sin dagbok:

28 mars

Faster Maria bad mig läsa om doktor Chalmers liv, vilket jag emellertid inte lovade att göra. Igår, söndag, hördes genom väggen när hon skrek till faster Jane, som är halvdöv:

”Kan du tänka dig! I en halvtimme stod han och lyssnade till grodornas kväkande, men läsa om Charlmers liv, det tänker han inte göra.”

 

Henry David Thoreau Dagboksanteckningar1837-1861 – utgiven 2017 av Natur och Kultur. Sid 232.

Oj så många gånger jag har fått hålla mina hästar tillbaka då det kommer till att tala om läsning med unga. I synnerhet när de inte vill läsa och tycker att böckerna suger. Det är med dem jag utbildas. Det är tillsammans med dem jag lär mig att lyssna noga. Det är hos dem jag lär mig att vara mer nyfiken men också se vad som en gång skapade ett hinder för boken och de kommande böckerna. Vad hände? Varför gav en läsande unge upp sitt läsande?

Med frågor kommer man att lära sig. Det gör mig nyfiken. Allt jag vet om läsningen kan jag skyffla in i ett hörn för en stund. Det är nämligen så att också den som inte läser vet om att läsandet är viktigt. Men varje gång böckerna läggs känns motståndet in i märgen. Ja, så säger de. De kommer inte åt sin egen vilja att läsa. Nog kanske man kan säga att det fungerar så med böcker att om man börjar läsa dem så lockar de läsaren att fortsätta att läsa. Astrid Lindgren berättar att det är som gäddan. Du måste ha ett bete – dvs själva berättelsen ur boken – för att boken ska kunna göra arbetet. Det är inte läsfrämjare som ska vilja. Det är läsaren som inte kan låta bli att läsa vidare eftersom boken presenterats och öppnat sitt äventyr.

Jag är av den övertygelsen att den som främjar kan vara upptagen av själva främjandet och inte lyssna till vad som skulle kunna vara en del av vägen. Det går inte att vilja något ensam och med en sådan vilja tvinga fram något hos den andre. Det fungerar med att lyssna och åter lyssna. Att utan kommentar sedan öppna en bok och visa vägen in i böckerna genom att högläsa ur dem brukar vara en väg där boken talar för sig själv och därför med oss.

Och boken jag inte ville läsa den vill jag nu läsa. Att jag kan läsa också det som jag inte vill läsa handlar om att jag vet att böcker ger mig något och att jag får tycka illa om saker jag läser, får älska en mening på sidan 342 och att mina tankar ges nytt innehåll som ibland kräver en promenad för att komma på plats och skapa ordning bland allt mitt huvud vet och tror sig kunna. Jag har läst så mycket att en bok jag inte vill läsa är ett äventyr i sig.

Jag önskar varenda unge möjligheten att upptäcka sin läslust.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Tankedikt: Skogen jag växer i

Skogen sa:

– Kom du. Sitt på den varma stenen. Den lämnade inlandsisen efter sig. Den är len. Känn den.

Skogen sa:

– Inget krävs av dig. Låt din sorg vila ut i grönskan och se den döda stammen. Skrik dina tårar över gammelmossan.

Skogen sa:

– Vi minns dig. I snön dina steg. Denna sommardag liknar också sommardagen för fem år sedan. Du gick här och vi är kvar.

Jag gick in i skogen. 

Allt glömde jag bakom mig. 

 

AnneMarie Körling

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Lämna en kommentar

Om biblioteken och samhällets bokhyllor!

Ja, rapporten är beklämmande. Den som lärarstiftelsen publicerat.

Det bekymrar mig att vi så ensidigt talar om föräldrarnas bokhyllor som förklaringar till hur det går för barn i skolorna. Vi lägger börda på individen men ser inte längre än näsan räcker. Allt ska falla på den enskilde. Om samhället inte ger barn bokhyllor hur sjutton ska de då begripa att det där med böcker är något för alla. Skolan ska också utjämna skillnader och försöker så gott det går att ge en likvärdig undervisning till alla skolans elever. Det är gott att det är så men om skolan då inte har ett skolbibliotek och en anställd skol-bibliotekarie är det knappast möjligt att tala om likvärdighet.

Det är drabbade att själva läsandet ska möjliggöras av hemmen och när inte bokhyllorna därhemma är välfyllda med det som anses bra att läsa så drabbar det eleven som ska växa upp i samhället och en nyfiken  läsare. Jag är så innerligt trött på samtalet om föräldrarna, om hemförhållanden, om bristerna vi säger att hemmen har eller förtjänsterna  för den delen.

När barn kommer till skolan ska de få möta samhällets bokhyllor och i skolan få läsa sig rika och nyfikna.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Ansvaret, Biblioteken, Om jag vore rektor, Pedagogiska miljöer, Skolrättigheter, Väck läshungern, Värdegrunden | Lämna en kommentar