Inte alla älskar julen även om de drömmer om den

Zeldas sol. Hon säger att den lyser på alla. Det tänker jag att den ska få göra här också. Lysa på dig och dig och dig/Anne-Marie

Inför ledigheter kan man som lärare ana viss oro hos en del elever. De vill inte vara lediga. De vill gå i skolan. Också hos kollegor finns de som inte genast pustar ut inför ledigheten. Ledighet påminner också om det som saknas. Julgranen som inte köps. Julklapparna som inte innehåller det klasskamraterna önskar som mest. Det blir ingen ny telefon. Det blir ingen spelkonsol. Det blir inte den där rosenröda glittriga julen. Någon kanske har en förälder som dricker. Ett annat barn saknar en förälder. Julledigheten är krävande och lämnar ut något som inte alltid är så glatt och så enkelt. En stol som står tom eftersom gästen vägrar komma.

Jag har haft några julaftnar som plågat mig redan innan någongång runt Lucia. Julensamheten tycktes mig så tydlig och den berättade något om min situation. Barnen var hos sin pappa. Jag var ensam med mitt julpynt. Kunde inte njuta. Kunde inte uppskatta. När kollegorna sa God Jul och Gott Nytt År ville jag att de skulle stanna kvar och att allt var som vanligt igen.

En av de gånger jag var som mest ensam, och då jag led av ensamheten, klädde jag upp mig. Det var ändå julafton. Jag tänkte äta lunch ute och njuta av de som stressade köpte det sista. Ja, det var goda tider. Plånböckerna syntes flöda. Jag stapplade omkring i mina fina kläder och min vackra kappa. Hamnade i kön till räksmörgåsarna, köttbullsmackorna och kanske ett glas vin. Usch så ynklig jag kände mig. Jag minns att jag var bräcklig som den stelnade kristyren jag försökt dekorera med.

Då såg Henning Mankell mig. Jo han satt där ensam med påsar och paket. Väntade på sin fru som handlade in det sista. Han slog sig ner hos mig och påstod att han kände mig. Jag visste ju att han inte gjorde det så jag sa att jag kände honom men att jag visste att han inte kände mig. Nåväl. Han stod på sig. Vi satt där och småpratade. Han hade sett min skörhet och gav mig rådet att inte stå på tå utan att sätta ner båda fötterna i golvet och gärna en aning bredbent. Så att jag skulle stå orubblig. Han lämnade sedan bordet och sprang och köpte en julklapp som han gav mig. Han sa:

– Bjud in ensamheten. Den är ju ändå där. Gör den inte så främmande.

När jag sedan firade min ensamma jul hade jag ensamheten som gäst. Jag bestämde mig för att dricka te och äta mackor. Någon julmat behövde vi två inte.

Jag berättar det här ibland. För också jag är ensam. Som du kanske är. Och minns när elever dröjer sig kvar i klassrummet på julavslutningen kan de behöva höra att du längtar till dagen då skolan börjar igen och den dag då ni återses. För det kan vara den önskan eleven helst av att önskar sig.

Vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Inte alla älskar julen även om de drömmer om den

Läsfrämjande innehåll i undervisningen (för samtliga årskurser)

Detta är ett undervisningstips från mig:

Tänk in elevernas böcker i undervisningen. Låt övergången mellan att läsa på egen hand och att dela något ur boken vara en del av det dagliga delandet i klassrummet. Jag utvecklade denna idé under mina många år som lärare.

Under en handledning lät jag lärare pröva eftersom de måste få uppleva hur det blir innan de genomför samma sak för sina elever. Sen får de pröva men inte ändra så mycket på innehållet. Låt boken bli en del av det vi gör i skolan.

Tre ord: Störögt, vardagsrummet, helspänn. En mening: Han skulle få alla tre emot sig. En fråga: – Hänger du på?

Det här innehållet handlar om att låta elevernas böcker presentera sig. Det är därför klokt att inte säga något värderande som lärare utan ta emot det eleverna valt ur sina böcker. Undervisningsformen blir befäst då vi har gjort det flera gånger. Det är inte ett kvitto som handlar om att uppgifterna är gjorda. Det är en främjande aktivitet som gör att böckerna kan presentera sig.

Så här gör vi: 

  • välj tre långa ord ur din bok (med långa ord räknas ord som innehåller sju eller fler bokstäver)
  • Skriv av en mening ur din bok
  • Skriv av en fråga ur din bok

När detta är gjort ska alla elever få berätta om sina ord. Låt det här ta tid. Skynda inte igenom. Det vi gör är att faktiskt dela böckernas ordförråd. Något viktigare kan vi inte göra. När alla elever fått säga sina ord går vi över till en mening ur boken. På samma sätt som tidigare får alla elever läsa upp sin mening ur boken. När det är gjort kommer vi till böckernas frågor. Alla elever får läsa upp sin fråga.

Eleverna skriver av korrekt, får med sig skiljetecken, stor bokstav och får dessutom välja ord, välja innehåll samt dela med sig till sina klasskamrater. Det är många moment i detta innehåll. Framförallt är det generöst och böckerna utgör källorna.

Så här såg det ut när lärarna prövade. De började med att skriva:

ORD ur BOK 1: 

imponerat

fruktade

ytterdörren

MENING UR BOK 1:

”Innanför den enkla dörren fanns en klädhängare och ett skoställ.”

FRÅGA UR BOK 1:

– Men det fanns inga regler för hur man får hygga ner träd?

Sammantaget arbetade lärarna med böckernas ordförråd, stavning, meningsuppbyggnad, grammatik, frågeställningar, citattecken, skiljetecken, läsning, skrivning och uppläsning.

Orden vi fick av böckerna:

  • fortfarande
  • låtsaskompis
  • dörröppningen
  • favoritgodiset
  • fängelse
  • morötterna
  • konstigaste
  • låtsassyskon
  • våningssäng
  • försvunnen
  • välbekanta
  • snyftningar
  • sommarregn
  • missnöjt
  • reflektion
  • diskhandduken
  • pappersrester
  • garderoberna
  • kompisar
  • fullproppad
  • gemensamma
  • imponerat
  • fruktade
  • ytterdörren

Det här gör att ordförrådet får utrymme i klassrummet. Orden blir avskrivna, upplästa och kan lånas ut till klasskamrater och lärare om de synliggörs. Det viktiga är att vi låter orden bli upplästa och att vi sätter värde på att upptäcka ord.

Meningarna vi fick av böckerna

  • Jordkällarens råkyla fick mig att rysa.
  • Det tog några sekunder innan hon förstod.
  • Innanför den enkla dörren fanns en klädhängare.
  • Sammetssoffor och små fåtöljer.
  • Då är de i alla fall vilse tillsammans.
  • Och så tänkte hon på vad hon ska bli när hon blir stor.
  • Där är Åke.
  • Han pillade loss en flik av tapeten och drog långsamt av stora remsor.

De här meningarna kan läraren skriva ner på en digital sida så att meningarna kan projiceras på whiteboarden. Det kan läraren göra under tiden de sägs. Då ser eleverna hur läraren skriver av men också hur läraren lyssnar.

När meningarna är väl synliga för alla kan man utmana eleverna att två och två sätta ihop minst tre meningar så att dessa tillsammans bildar en berättelse. Ofta brukar eleverna vilja få ihop samtliga meningar och klurar på vilken ordning meningarna måste komma.

Frågorna vi fick av böckerna

  • – Är tanten här?
  • – Ni kanske vill hjälpa mig att ta hand om Frosti?
  • – Alva, vad gör du där inne?
  • – Har du också gått vilse?
  • – Har du sett mina tofflor?
  • – Har du nåt förstoringsglas?
  • – Var bor du?
  • – Vill ni kolla på film?

Frågorna gör att ordföljden blir en annan än då vi skriver av en mening. Frågor som ställs av någon inleds ofta med talstreck och därefter kommer själva frågan. Frågan avslutas med frågetecken. När man identifierar en fråga i texten kan man börja med att leta efter ett frågetecken. Frågorna är ofta skrivna som talspråk. Det betyder att man kan diskutera talspråket och stavningen. Talspråket ”kolla” och skriftspråket ”kontrollera/titta/se på”.

Detta innehåll får vi av författarna. Alla klasskamrater bidrar till dagens ord, dagens meningar och dagens frågor.

Låt detta innehåll bli en vardaglig del av läsningen. Det betyder att den inte ska handla om att lyckas utan mer av att dela. Läraren kan vara den som förmedlar ordet men utan att säga så mycket. Det är en generös möjlighet för eleverna att tillägna sig språket, skriva mer och få upptäcka hur språket byggs upp och skiljetecken används. Det ska du som lärare veta. Bjud in eleverna och låt dem dela med sig av böckernas innehåll. Lyssna och ta emot.

Böckerna som bidrog till våra ord, våra meningar och vår frågor var:

Boken jag läser här hemma, den som ligger uppslagen på mitt köksbord delar generöst med sig till er:

Tre ord:

  • kadmium
  • blodvåta
  • näsdropp

En mening: 

Utanför trampas nysnön snart till slask av salta stövlar.

En fråga: Hittar ingen fråga. (Så kan det också vara).

Boken jag läser är Lofoten. Författaren Lars Lerin.

GENSVAR PÅ DENNA UNDERVISNING KOMMER FRÅN MULLSJÖ ÅRSKURS 3

För att åskådliggöra hur eleverna skriver låter jag er ta del av de lärare som arbetar i Mullsjö. De, Anki Källman och Anneli Wahlsten, brukar pröva de undervisningsmodeller jag skapat och själv utvecklat. Så här ser det ut i en årskurs tre. De har fått särskilda böcker att skriva just de här innehållen i. Dessutom tar de hem sina skrivböcker och läser upp för föräldrarna därhemma.

Som sagt. Det här kan man göra oavsett årskurs. Böckerna har olika innehåll och orden i dem är många. Frågorna likaså. Meningarna fyller upp hela boken. Skapar äventyr, tankar och känslor. Så generöst är det.

Hej HOPP kära kollegor

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, BOK: Pojkars läsande och lärande, Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Modellerna, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Skiljtecken, Synligt läsande, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Läsfrämjande innehåll i undervisningen (för samtliga årskurser)

Mer lästid i skolan

Under min tid som lärare lät jag mina elever umgås med böcker minst 90 minuter om dagen. Jag var då lärare i en årskurs ett. De fick sitta tillsammans och titta i bilderböcker och prata om det de såg och upptäckte. Under den tiden kunde jag samla en liten grupp elever och ge dem undervisning. Det betydde att jag undervisade en grupp som bestod av högst sex elever. Dessa elever var inte sammansatta utifrån deras läsförmåga utan utifrån vad de intresserade sig för. Det betydde att de fick undervisning genom något som de tyckte om och ville veta mer om. I min bok Kiwimetoden (2006) beskriver jag detta som Vägledd undervisning. En sådan undervisningsform handlar om att lotsa eleverna igenom text, bild och främja samtalet, frågorna och hur man läser för att förstå. Under de 90 minuter som vi hade läsning kunde jag vägleda tre grupper. Tiderna i grupperna varierade. Hur man skapar en sådan organisation finns också beskrivet i ovanstående bok. Det krävs att eleverna vet vad de ska göra och att de får lära sig att göra det de ska göra. Samtliga elever ville ha denna undervisningsform. Föräldrarna klagade lite eftersom eleverna berättade att de ville ha mer av den. Så klagomålet handlade inte om brist utan om viljan att få mer.

Den lästid vi idag brukar ha är cirka 15 – 20 minuter. Det är på tok för lite. Dessutom riskerar elevernas lästid bli något som sker ”innan” lektionerna börjar. Det kan betyda att läsningen inte inkluderas i lärarens syn på vad lästiden kan innebära för läraren. Läraren upplåter inte endast tiden. Läraren får också tid att undervisa enskilda eller par kring läsandet och läsförståelsen. Men under 15-20 minuter hinner inte eleverna uppskatta läsningen och i synnerhet om inte läraren underhåller den och deltar med sin nyfikenhet och sin närvaro.

Dessvärre är lärare så pressade av så många saker att göra. Därför kan det kännas nödtvunget att ta av den tid som erbjuds när eleverna läser på egen hand. Föräldrar som kräver omedelbara svar på de oroliga mejl de författat, enkäter ska skickas in och rektorns brev besvaras och … ”du har glömt att svara …”

I stort sett handlar det om att bättre förstå lärarens betydelse för elevernas lärande men också behovet av lärarens närvaro. Läraren kan ta tillvara de didaktiska ögonblick som uppstår när eleverna läser. Ju högre upp i stadierna måste eleverna få läsa mer. De ska kunna försjunka i böckerna under 60 min och längre. Deras lästid är inte bortkastad tid. Det kanske är i skolan de ges möjlighet att läsa.

Kanske vi säger att barn och unga inte kan koncentrera sig under en hel timme. Men om vi inte undersöker hur vi kan bana vägen för boken och läsandet kan vi inte anta något. Ibland kan man koncentrera sig en halvtimme. En annan dag över en timme. Med detta menar jag att det är vi som kan skapa rummet för läsningen, tiden för den och därigenom ge litteraturen en plats i den dagliga undervisningen. Läraren kan genom ökad lästid läsa med en elev i taget och föra anteckningar om hur läsningen utvecklas och vad läraren upptäcker att läraren behöver undervisa om.

Ge läsningen mer tid.
Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Anpassning, LÄSA I SKOLAN 2021, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Väck läshungern | Kommentarer inaktiverade för Mer lästid i skolan

Högläsning och självständig läsning

Då jag lärde mig att läsa i skolan, behöver göra denna återblick, arbetade min lärare mycket noggrant med bokstävernas ljud och var ljuden satt i munnen. Det var ljud som satt långt bak i halsen och ljud som var lätta eftersom de låg på läpparna – mmmmm – så fint. Till läsundervisningen hörde att läraren läste högt varje dag. Det var som om läraren visade vad allt detta noggranna arbete med ljuden skulle leda till. Vi skulle få möta allt det där som läraren läste och kunde läsa.

Då jag väljer högläsningsböcker tänker jag alltid att högläsningsboken, dvs, den bok jag kommer att ge eleverna att lyssna till, ligger inom ramen för utvecklingszonen, dvs något mer komplicerade innehåll med beskrivningar av miljön och andra handlingar än de böcker eleverna kan läsa på egen hand. Det betyder att jag läser kapitelböcker när eleverna inte läser sådana. Det muntliga som eleverna får lyssna till kan de ju förstå trots att de inte själva ännu kan läsa det som står skrivet. Men en dag kommer de att kunna göra just det – läsa det som läraren läser.

Högläsningen är generös. Den är också utbildande. Den innebär också gemenskap. Genom högläsningen får vi ordförrådet, hur det skrivna språket låter (stor skillnad på talat språk och skrivet språk också då det kommer till ordval) och den svenska grammatiken. Vi får också mångfald och flerstämmighet. Författarna formulerar sig på olika sätt och använder språket som en pensel för fantasi och tanke. Därför är det viktigt att lyssna till flera författares verk.

Här prövar lärare hur och vad för att sedan diskutera varför och när. Här ser ni också en bokdukning. Den väcker nyfikenhet. Lärare år F-3.

För att visa fram böckerna brukar jag läsa högt ur dem i 90 sekunder. Det börjar jag varje lekton med. Jag avslutar också varje lektion med 90 sekunders högläsning. Under en dag kan jag därför läsa 12 olika böcker och därmed presentera dem för eleverna. Jag kan också bekräfta elevernas egna läsval genom att högläsa ur de böcker de har valt. Detta är något som eleverna uppskattar. Jag behöver därför inte säga något om boken eller om valet av boken. Jag ger boken min röst för några sekunder. Elevens bok blir då bekräftat och jag får ett hum om språket och handlingen i boken. Boken blir då vår gemensamma bok. Den kan vi prata om.

Vi behöver omsluta varenda elev med språk och innehåll. Det skriftliga behöver få större utrymme i skolan. Självklart ska eleverna läsa mycket och deras lästid behöver bli längre och mer generös. Det räcker inte att läsa 20 minuter om dagen. Vi behöver läsa minst 60-90 minuter om dagen. För att boken ger oss hela kursen utan att visa några pedagogiska pekpinnar.

Ja. Vi behöver också få dela med oss av vår läsning i klassrummet, låta boken en annan slags presentation. Den kan innehålla tre långa ord, en mening och en fråga.

Min bok delar med sig av detta:

TRE ORD:

  • favoritmålning
  • mästerverk
  • förklaringen

EN MENING:

Några trogna lärlingar följde med.

EN FRÅGA:

Kanske var det just så hans nyfikenhet på hur saker och ting var uppbyggda började?

Nu får ni fundera – vad läser jag om och ur? Vilken genre? Gissa på!

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Barns rättigheter, Lektioner och lektionsförslag, Ordförrådet, Synligt läsande, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Högläsning och självständig läsning

”Vad ska bort” i läroplanen?

I sin ledare frågar Susanne Nyström avslutningsvis oss läsare vad som ska bort i läroplanen och kursplanerna. Nyström skriver:

Samtidigt vågar i princip ingen ta bladet från munnen och säga vad som ska bort.

DN 25 okt 2023

Det är en utmanande fråga. Vad ska bort? Ett annat sätt att se på frågan är hur kan vi se över kursplanernas kontakt med varandra. När vi läser kemi så kan vi koppla innehållet i kemin till brödets jäsande i Hem- och konsumentkunskap. Det skulle innebära en sammanlänkning av det vi gör i skolan och därmed bilda sammanhang för de specifika som står i de olika kursplanerna, dvs, det som är gemensamt och det som skulle kunna innebära en större möjlighet att skapa samband och därmed mening.

Jag funderar ofta på trängselstoffet. Att vi tvingas benämna det vi ska lära som trängsel. Det kräver faktiskt att vi gör insatser för att minimera denna trängsel. Något måste bort. Något måste till. Eftersom läsförmågan är något vi aldrig kan äventyra så skulle en lösning vara att man i de lägre stadierna faktiskt får ägna sig åt att läsa, undervisa om läsningen och visa olika texter som eleverna får möta. Det skulle innebära att undervisningen är inriktad på att lära sig läsa, att läsa och att samtala om det vi läser. När vi visar texter och har dessa i vår undervisning kommer vi att genom våra textval möta samhällskunskapen, naturvetenskapen och geografin. Men dessa möten handlar då om att både få lära sig att läsa och att upptäcka de ämnen som går att läsa om. Det betyder att allt vi gör handlar om att skapa meningsfulla textmöten i skolan och att dessa sammantaget bidrar till att vi lär oss att läsa och vi upptäcker mångfalden av det som finns att läsa.

Jag undervisar barn i andra länder. De som kommer från skolor med gott renommé och skolor där eleverna får möta musik, konst samt själva spela, slöjda, sy och måla faktiskt lär sig både hantverk och hantverkets betydelse för människan. Om vi går tillbaka i historien är utvecklingen av människans förmåga att göra redskap en avgörande faktor för människans utveckling och tänkande. Vi behöver handens kunskaper också för att vi ska kunna använda våra händer. Barn idag kan inte knyta, kan inte klippa och kan hjälpligt skriva. Barn måste också få lära sig att använda redskapen som möjliggör för problemlösning och utforskande av den egna förmågan att skapa ett ting.

Det är i trä- och metallslöjden jag kan upptäcka den mest skoltrötte elevens lust att lära. Det är i textilslöjden jag kan se hur glad en elev kan bli över att kunna sy korsstygn och trä tråden i en nål. Färdigheter som påverkar eleven i nuet. Vi behöver också gemenskapen med trä, tyg, deg och färg för att utveckla våra uttryck.

Jag blir bedrövad om vi hyvlar ner innehåll till ett minimum. Det kan vara på sin plats att säga att skolan ska bidra till den mångfald som också finns för människan att lära och förstå. Att kunna slöjda, använda en kniv på det sätt man ska använda den och ha en lärare som visar hur betyder att man en dag kan återvända till det handen kunde göra och känna mening med det.

I en skola i Bangkok lär sig eleverna att göra ett ting. Det ingår i skolans plan för det långsiktiga. Att känna sig förmögen till att göra något som kanske också går att sälja. Detta för att visa barnen att de kan göra och därmed hitta andra vägar i livet. En annan aspekt är att vi behöver utbilda våra elever till kunniga reparatörer och därmed förhindra att vi slänger det som inte längre fungerar. Att laga, att återvinna och att reparera ting och därmed bidra till en bättre miljö och ett mer hållbart klimat.

Ja,

Vad ska vi ta bort? Hur ska vi länka kursplanerna samman? När ska vi slippa känna bristens eftersmak i skolan? Vad ska vi fylla elevernas ryggsäckar med?

 

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för ”Vad ska bort” i läroplanen?

En kväll i författarens livsverk

Nedladdat Från Bonnier Carlsen

Vi var många. Varenda stol reserverad. Scenen gestaltad och lekfullt uppbyggd av Tor Svae och Clara. Stina Wirséns porträtt av Ulf Nilsson möter oss. Vi har samlats för att möta, återknyta och påminnas om Ulf Nilssons författarskap och hans tankar om det han gjorde. Författarens arv till oss läsare. Varje gång vi läser något av författaren blir hans verk levande i våra händer.

Boken, tänker jag, boken. Här blir den till dramatik, sång, bilder, illustrationer och samtal. En bok kan ge så många andra sidor. Sidorna hos mig öppnas. Sidorna hos dig öppnas. Döden i en tändsticksask, också jag blir humlan. Begravningarna i boken, humlan, kaninen och tuppen, är som de i kyrkan. Det är samma högtidlighet och samma stund för oss alla. I ett litet format finns det större perspektivet. Döden och riten universell. Någon måste ordna med den, någon måste skriva dikter om den och en måste ställa frågor om döden. Det sker i boken. Det sker i bilden. Vi kan alla le, gråta och tröstas och ana att döden inte är så farlig. Känna en aning sympati för dödens realitet.

Boken tänker jag på. Den som slagits upp i sin helhet och blivit dockor på en teater. Kaninen som suger på örat och som sitter på scenen framför oss gör oss lite rädda för storebrors tillsägelser. Suga på örat får man inte göra. Men det gör kaninen ändå. Sympatin tar inte parti. Både storebror får den och kaninen får den. Det är det fina med gestaltningen. Den kräver inte vår tids snabba recensioner som säger att något är bra eller dåligt, ja eller nej, det ena är rätt och det andra är fel. Jag känner med storebror och jag ömmar för lillasyster. Det är en fin känsla inom mig. Jag slipper sälla mig. Jag känner mig fri att tänka och känna. Det är inte antingen eller. Det är både och.

Boken tänker jag på. Uppslagets centrum för oss läsare och tittare. Och illustrationerna. Det flerstämmiga som uppstår genom dem. Bildkonstnärernas berättelser om texten de skapat ur och genom men också det de själva lagt till eller till om med begärt en viss korrigering av texten. Dessa samtal mellan författaren och illustratören är av samma slag som de vi ska göra i skolan, vid köksbordet, i biblioteket och när vi blickar ner i text och bild tillsammans. Den livlighet som uppstår i mötet med text och bild och det mellanrum som ges oss att delta och medverka. Det vimlar av många andra i boken. Förläggarens medlande och förmedlande mellan författare och illustratör.

Boken tänker jag på. Min farfars visor likaså. Kanske mer hans anda. Det skulle trudiluttas för barnen tyckte Felix Körling. Att läsa är att bjudas in i trudelutten. Den är lika rolig som den är allvarlig. Den är lika liten som den är stor. Farfars trudelutt-tänkande innehöll hopp. Hoppet förmedlades genom tonerna. Som när Teater Pero som sjunger om den lilla brandstationens berättigande och beslutsfattarens avfärdande.

Vi sitter i vårt eget liv. Barndomen surrar inom oss. Vuxenheten tynger ner ibland. Det lilla barnets frihet att fråga, tänka och vara är det lilla som kräver det stora. Idag berövas barn språket, det flerstämmiga, det som kommer med text, illustration, sång, teater, tanke och kreativitet. Och kanske det viktigaste. Att boken kan samla till en gemenskap som är större än själva boken. En bok vill möta läsaren. Inte endast den beskrivna åldern. Läsaren som kan vara just jag, nyss fyllda tillräckligt mycket för att kallas gammal.

Tack för en kväll som rörde känsla och tanke i en omslutande gemenskap. Författarens skrivande en magnet för bokens gemenskap och vi alla som får tänka, mötas och se världen i ett ljus som vi själva måste beskydda och bevara.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Tack till er alla för en kväll som gick in med rötterna i roten.

A-M

 

 

 

 

 

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för En kväll i författarens livsverk

En läsare om Pojkars läsande och lärande

Det är kanske det finaste man kan få som författare – en läsares reaktioner, tårar, skratt och hur tankarna gått och vilka tankar som är nya och som bearbetas för att bilda mening inom läsaren själv.

Detta fick jag igår:

Jag läste ut din bok om pojkars läsande i natt… oj vad den berörde mig… jag grät flera ggr så tagen blev jag. Du har ju fångat skolans själ… inga avhandlingar, granskningar, utredningar, utvärderingar kommer så nära det som du gör… elevens lärande. Och att det alltid börjar med en relation och att utgå från elevens verklighet…och sedan kommer undervisningen… för det är bara då det är möjligt.

Stort tack för denna läsupplevelse!

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

Läs och lyssna här om ni blir nyfikna på boken.

 

Publicerat i BOK: Pojkars läsande och lärande | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för En läsare om Pojkars läsande och lärande