Ur Elsa Beskows Olles skidfärd. Vi behöver varandra när vi samtalar om text. Den blir större om vi får tänka, fråga och fundera.
Det är många, många år sedan detta hände och ägde rum. Några elever hade aningslöst gjort sig till allmänt villebråd. Det talades om detta bland eleverna på skolan. Eftersom alla kände till det som hänt bestämde jag mig för att tala om den björn som redan var klarvaken. Detta efter att ha gått omkring på skolgården och lyssna till eleverna och vad de pratade om samt se om eleverna som var delaktiga syntes utsatta av andra elever. Så björnen var mycket vaken då jag bestämde mig för att lyfta det hela i helklass. Jag bad eleverna fundera över något som de trodde och tänkte kunde påverka skoldagen och det de trodde att lärarna behövde veta och känna till. Mycket snart kom det fram. Det fnissades och skämtades om det som hänt. Fniss och skämt är ett sätt att handskas med skam och jag lät skämten vara en del av det innehåll som vi måste lyfta.
Hur som helst. Vi dramatiserade flera lösningar av dilemmat och funderade över hur vi skulle agera som klass, inte som individer och enskilda. Vi bestämde oss för att sluta oss samman och så fort någon gick på de två eleverna skulle klassen fredligt och utan att kommentera ställa sig runt eleverna och visa andra att de två inte var ensamma.
Under lunchen i matsalen såg jag hur klassen plötsligt stod runt de två. Det skedde tyst och eleverna såg ut som de också skulle hämta en macka, mjölk eller av en händelse var precis där de andra två befann sig. Efter tre, fyra gånger slutade de andra eleverna att säga saker om de två. Det rann ut i sanden. Gemenskapen omslöt oss alla.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling