Dockan med sina glasögon blir unik bland de 100 dockor jag ser på en utställning. Jag frågar om just den dockan: You know the best girl in class, she is!
Och det må så vara att man sätter glasögonen på just den dockan men jag får lust att slita av dem och sätta dem på vilken lärare som helst. Jag minns ett klassrum för länge sedan där de bråkiga pojkarna var en fråga – de lärde sig ju ingenting. Jag bad lärarna ändra fokus. I mitten av klassrummet satt tre flickor. De var tysta genom hela lektionen. De gjorde inget upprop mot någonting, tuggade i sig uppgifter av alla de slag och slog ihop sina böcker då läraren sa att nu var det dags. Och ingenting visste läraren om dessa flickors lärande. Om en elev slår ihop sin bok genast blir jag alltid nyfiken. Är boken bra hör eleverna inte lärarens röst eller kan sluta på befallning. De måste läsa klart tills det finns ett lämpligt slut och då stänger de boken.
Jag har förändrat alla undervisningar så att alla kommer till tals. Jag för listor över hur talutrymmet ser ut i klassrummet. Det har gagnat både pojkar och flickor. Och jag brukar fundera över namnen i elevlistorna – hur mycket jag spontant kan berätta om mina elever då jag läser dem högt för mig själv. Ja, jag gör så. Har en elevlista som jag läser högt ur varje dag. Och jag ska kunna säga något om eleven varje dag. Om jag märker att det blir svårt att säga något och berätta så är det en varning – och den åtgärdar jag omedelbart dagen efter – jag är mer uppmärksam på just den eleven.
Flickor, pojkar – det blir inte bra för eleverna om utrymmet är olika för dem. Och det finns mycket enkla saker att göra för att komma tillrätta med detta. Men en flicka som sitter stilla och är duktig så fort läraren säger något – ja, jag blir mycket tveksam till vad vi vet av lärande!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
