De väldigt tysta pojkarna i klassen oroar mig också. Det jag menar med oroar betyder att jag måste tänka och grubbla och göra något i klassrummet. Jag kan inte säga att eleverna ska ta för sig mer, varken pojkar eller flickor, men jag kan och ska skapa förutsättningar för att eleverna kan och får ta plats och äga både talarutrymme som förmåga att lyssna till alla.
Men de ensamma pojkarna, de tysta, de som vänder sig ifrån skolan, de som är på väg bort ifrån och där munktröjans huva gör att pojkhuvudet dras in och göms som hos en snigel. Och vi bör varsamt knacka på och så fort vi får en möjlighet där eleven själv visar kontakt ta emot och verkligen göra det med hjärtat på rätt ställe.
Ja – och jag tror framförallt att vi varsamt ska knacka på. Jag gjorde det en gång för inte så länge sedan. Den pojken jag knackade på hos berättade och berättade. Det var som om han hade väntat i nio skolår på att någon skulle fråga. Utan hans berättande hade jag aldrig kunnat skapa bättre förutsättningar för honom – i klassrummet.
Tack för inlägget! Malin