Jag läser Dion Sommers bok Barn i senmoderniteten, Barndomspsykologiske perspektiver, 2010 en bok jag tycker mycket om. Och den är nödvändig i vår tid. Barns perspektiv måste ständigt utredas, sättas i fokus, och grubblas kring.
Dion Sommer beskriver hur pojkarna i regel får mer tillsägelser i hemmet än flickor. Den största skillnaden är då barnen, flickorna och pojkarna är i 11 års ålder. Pojkarna får markant mer tillsägelser än vad flickorna får. Det är alltså könsskillnader i hur vi möter barn med skäll och tillsägelser. Vad gör det med pojkar tänker jag? Vad gör det med flickor och vad säger oss siffrorna?
Det är mycket enkelt att överföra samma tanke till skolan. Jag skulle gärna undersöka mig själv och markera noggrant mot vilka jag vänder min tillsägelser mot. Och jag tänker också hur säger jag till pojkarna, gör jag det mer kollektivt? Hur säger jag till flickor, mer individuellt?
Vad gör det här med oss i skolan? Vad betyder det för pojkar och för flickor? Borde vi inte undersöka det här närmare? Pojkar presterar sämre i skolan än flickor. Kan det vara så att pojkarna inte bemöts på bästa sätt?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej!
Jag är glad att du ställer viktiga frågor och lyckas göra det i en icke anklagande ton. Jag är rädd att min Newsmillartikel är mindre finkänslig:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/01/31/l-rarutbildare-klass-9a-har-en-sexistisk-inst-llning-till-pojkar
Ska läsa Mats, Ska läsa! //A-m