I Vallgrens bok ”Havsmannen”, 2012, beskriver Vallgren kort ett besök på biblioteket. Det fick mig att minnas mitt barndomsbibliotek. Dit vi gick regelbundet med mamma. Dit jag gick dagligen under många år av mitt barndomsliv. Biblioteket låg i centrum. Och då jag var i centrum på egen hand utgjorde biblioteket en trygghet. Man kunde alltid gå dit.
I biblioteket satt jag och läste om hundar. Jag läste allt jag kunde komma över. Läste om hundens anatomi, om sjukdomar hos hundar, om hundraser och hur man tar hand om en hundvalp. Den om hundvalpar läste jag om och om igen. Den önskade jag mig senare i julklapp. Det var något med biblioteket som gjorde mig verklig. Jag togs emot som en jämbördig. Det var aldrig någon som tittade på mig som en mindre, som ett barn, som en besvärlig. Bibliotekarien behandlade mig som en läsare, som en undrande, som en sökande. Det var i min fråga som vi möttes. I det yttre. Mittlånekort var lika mycket värt som farbrorns lånekort. Jag upplevde att jag fick ett värde, ett eget. Jag tror det handlade om en slags rättighet. Den att samhället hade sina dörrar öppna mot mig. Jag kunde gå själv till ett bibliotek.
Trots att jag skriver ned detta kan jag inte riktigt famna känslan. Kanske är det demokratin, kanske är det folkhemmet, kanske är det jag som möter boken, kanske …
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
