Om biblioteken ingår i familjens vana och man ärver sina föräldrars bokintresse så är biblioteken en värld där kartan, kompassen och innehållet är bekant. Trots att bokhyllorna rymmer världar man inte är bekant med så är miljön bekant. Man vet hur man ska göra i ett bibliotek. Man vet hur man kan agera i ett bibliotek. Man vet något om innehållsrikedomen i böckerna. Man förstår hur nyfiken man kan bli. Hur styrkan man kan känna då man läser sig stark, hur sorgen man kan känna sig om man läser om sorg. Hur ensamheten upplöses i gemenskap. Författarna som sträcker ut sina ord och meningar till läsare, om begreppen som gör att vi kan dela världen. Om människan vi kan förstå i bokens beskrivningar. Om platser vi kan få besöka utan att resa oss upp ur stolen.
Jag har fått biblioteket som barn. Min mamma tog mig dit. Hon läste alla tidningar. Jag läste alla barnböckerna. Det var mitt mål. Att läsa alla. Jag tittade alltid på bibliotekarierna som gick där och bokordnade och var vänliga. De var boktittarvänliga. Sådan var biblioteket för mig. Vänligt. Demokratiskt. Tyst.
Jag blev en gång skolbibliotekarie. Fem timmar i veckan. Jag såg klasser komma till biblioteket. Ungar rusade in. De vana visste bibliotekets ordning. De ovana de strosade omkring och lyfte på böcker, gick in i bokhyllorna utan att veta. De fick heller inte hjälp av lärare eller av mig. De som behövde stöd och hjälp blev lätt de stökiga. De som lyfte på alla böcker och fick skäll för att de lyfte på böcker som de inte skulle röra. Lärarna gav eleverna tio minuter. De som inte fick någon bok med sig straffades hårt med att under den tysta läsningen få räkna matematik. Jag blir än idag ledsen över hur ett biblioteksbesök gestaltade sig för de som aldrig blivit hemvana i biblioteksmiljön. Och så straffet att förstöra ämnet matematik.
Jag har tänkt mycket på hur boken finner sin väg till en som inte är bokvan. Som lärare har jag en synnerligen stor uppgift att skapa giftermål mellan text och läsare. Det får ta vilka omvägar som helst. Men så här har jag gjort:
HÖGLÄSNING
Om jag vill skapa intresse för böcker och läsning måste jag ständigt ägna mig åt högläsning i skolan. Högläsningens effekter är svåra att slå. Man läser högt med inlevelse och är och verkar generös och demokratisk. Alla får lyssna. Att lära sig lyssna är också en konst. Att vilja ge till eleverna är en större konst. Högläsning banar vägen för böckerna. Att läraren kärleksförklarar texten med sin egen person gör relationen möjlig. Tryggheten att själv läsa en bok som någon har läst högt är också viktig. Högläsning ska ske i varje klassrum, dagligen och i alla årskurser. Vi kan läsa vad som helst. Vi kan läsa Alfons Åberg, vi kan läsa Narnia, vi kan läsa telefonkatalogen, vi kan läsa drama, tidningsnotiser och romaner. Lärarens styrka att ge litteratur och text liv.
TA MED BÖCKER FRÅN BIBLIOTEKET
Det är en enkel sak att låna exempelvis tio böcker om dagen från skolans bibliotek. Oavsett om man läst böckerna eller inte så har man med sig en trave böcker till eleverna. Självklart bör man läsa högt ur dem. Att introducera en bok via högläsning – oavsett om det så är för 60 sekunder så låter man innehållet närma sig eleverna. Det möjliggör för eleverna att knyta an till litteraturen.
SKOLANS BIBLIOTEK
Om man fick önska är skolans bibliotek ett skolhjärta som pulserar i verksamheten dagligen. Det betyder att skolans bibliotek ingår i elevernas vardag. Lekfullt skulle man säga att skolpromenaden i skolan dagligen innebär att vi stannar i biblioteket en stund. Vi ska inte lägga läskrav på eleverna här. Utan läskontakt. Det är något helt annat än att kräva läsning. Då ska vi följa elevernas tittande och intresse. Inte banna dem för att de inte förstår. Biblioteket är en generös verksamhet. Demokratisk också. Vårt uppdrag är att skapa en demokratisk brygga till biblioteket. En plats för alla. Det vore också önskvärt att skolans bibliotek hade en kunnig anställd som med öppna sinnen tar emot eleverna. På böckernas plats ska gemenskap skapas.
BIBLIOTEKET för livskänslan
Biblioteket är en viktig plats i utbildningen. Vi måste och ska utbilda eleverna i vad ett bibliotek är för något. Vid studier senare i livet är biblioteket centralt. Man ska låna, man ska kunna söka och man kan vara i ett bibliotek. Vägen till biblioteket går via oss människor. Först med boken. Sedan med böckerna. Sedan till biblioteket. Med nyfikenhet. Och naturligtvis – den interaktiva världen som också ryms i biblioteket.
Så tänker jag. Och jag har inte avslutat mina tankar om bokens väg till läsaren.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Känner så väl igen mig i det där med att ha målet att läsa alla böcker på mitt barndoms bibliotek. Jag började på A och tänkte att jag skulle hinna igen alla. Jag tänker nästan fortfarande lite så när det gäller böcker 😉
Jag tittade in här för att tacka för din härliga föreläsning i fredags på bedömningskonferensen i Malmö. En perfekt avslutning på dagen. Jag gick ifrån salen med ett stor leende.
Åh, tack så mycket Ulrica. Det är biblioteksroligt att läsa böcker på bibliotek. Må gott, A-M
Boken – oavsett om den är i tryckt eller digital form – är ett viktigt redskap för demokrati med dess möjlighet att ge oss olika världar och upplevelser. Dessa världar måste tilltala oss, locka oss och lite grand förleda oss 🙂 Denna reseledare in i bokens värld är en skolbibliotekarie med stor kunskap om just den litteratur som passar de presumtiva resenärerna. Det gäller att locka och det gäller att ha god kundkontakt och god varukännedom. Det duger inte att bara slumpmässigt välja ett antal böcker …. utan böckerna skall väljas och presenteras med omsorg och trovärdighet.
Tänk vad bra att det finns skolbibliotekarier – åtminstone på några skolor 🙂
/Monica – en skolbibliotekarie