Läsning och gemenskapen som bygger den

När små bebisar upptäcker böcker gör de det för att en vuxen visar dem böckerna, öppnar dem och både pekar i dem och läser högt ur dem. Att sitta i famnen på en högläsare är den tryggaste av läsplatser. Den vuxnes armar sluter om barnet. Den vuxnes händer håller om och i boken. Den vuxnes röst är alldeles intill örat på den som ska få lyssna på det som boken berättar om.

Det handlar om att vara tillsammans.

 

Precis som när små barn på förskolan får lyssna till samma bok, fråga om bilder, bli rädda ihop, skratta och sedan leka bokens innehåll. Det är den vuxne som läser, öppnar och möjliggör. Språket flödar ur boken och språket flödar kring barnen. Illustrationerna är omedelbara och skapar reaktioner. Barn vänder sig både till högläsaren men också till varandra för att utväxla tankar ur det de fått uppleva gemensamt.

Det handlar om gemenskap.

Sen kommer den där läsinlärningen som är nyckeln till de kommande egna äventyren. Det som ska göra att barnet inte behöver någon läsare och det som gör att barnet på egen hand kan läsa sig in i både nödvändiga texter som fantasiberättelser.

Den läsningen som lämnar gemenskapen med andra läsare. Den tysta läsningen som erbjuder svårigheter att dela. Barn som delar med sig får inte dela med sig. Boken behöver tystnaden men boken ger också uppslag att berätta om. Barn vill berätta. Jag brukar låta den tidiga läsningen i skolan vara mer av delande. Barn får visa barn. Barn får mumla ihop och visa sidor ur sina böcker. Barn delar, funderar och skrattar. De dyker ner i en bok och så vips skapar de gemenskap kring den.

Vi kanske är för snabba med att göra läsandet av böcker till något ensamt och något som det ska vara tyst kring. När böckerna sprids mellan klasskamrater är när de har fått pratas om. Det visar sig också i en rapport att fler samtal om böcker lockar till läsning, framför allt hos pojkar. Och pojkars läsning har vi diskuterat så länge jag kan minnas.

Jag fick en klass där läsengagemanget var lika med noll. Några få elever valde att läsa och bar sina böcker i ryggsäckarna, läste gärna på lektionerna men sedan var det inget mer med det. Jag lät böckerna bli som en fotboll. Den skulle med i matchen. Det skulle vara minst tre vid ett bord där man gärna fick läsa ur samma bok. Då ökade läsengagemanget. Det handlade också om att jag visade intresse för vilka böcker som lästes, och inte bedömde dem som sämre, lättare eller för svåra. Jag var helt enkelt nyfiken. Det skapade också läsengagemang men också en möjlighet för eleverna att berätta för mig om sina böcker. Efter några månader läste alla elever i klassen. Jag lät dem läsa vid flera tillfällen under dagen och minst 30 minuter vid varje tillfälle.

Vi vill att våra barn ska läsa. Vi vill att de ska tycka om att läsa. Barn är orienterade mot gemenskapen med andra, vill dela och behöver få göra det. Jag är uppväxt med böckerna som andra höll i. Jag har fått dela läsning med många. Så när jag läser själv vet jag att jag är tillsammans med författaren. Jag är inte ensam. När någon jag känner också läser en bok och vi läst samma kan vi diskutera den. Samma gemenskap. Det är kanske det som är läsandets gemenskap.

 

 

 

Publicerat i Barns rättigheter, LÄSA I SKOLAN 2021, Lässtrategier, Ordförrådet, Pedagogiska samtal, Strategier, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen, Väck läshungern | Lämna en kommentar

Knacka på! Att störa den känsliga undervisningen!

Jag hade uppdrag på en skola. Uppdraget gav mig möjligheten att delta i undervisning tillsammans med lärarna. Jag kunde på plats upptäcka saker som gjorde det svårt för läraren att undervisa och eleverna att lära. Det handlar om skolkulturen. Den som råder på skolan. Den som jag inte ser eller ännu vet något om.

Läraren välkomnade in sina elever. De slog sig ner. Det var lugnt och undervisningen kunde påbörjas. Läraren började med stuns i rösten och eleverna svarade på hans uppmuntrande röst. Då gick dörren upp och någon på skolan ”bara” skulle meddela något i all hast. Läraren fick avbryta det läraren påbörjat och eleverna fick några mikrosekunder att småprata och göra annat. När detta avbrott var över satte läraren återigen igång. Varpå det knackade igen. Någon skulle ”bara” meddela en schemaändring nästa vecka. Läraren skrev upp på ett papper.

– För att minnas, sa läraren.

Så var det dags igen. Undervisningen skulle ta fart och elevernas koncentration … Det tog lite tid denna gång. Läraren började tappa sitt lugn och sin vänlighet. Eleverna likaså. De som inte längre orkade gav upp och lade sig på bänken med tunga suckar.

Eländet fortsatte. En snickare kom in och började greja med sina grejor. Han hade hörselskydd.

Läraren tyckte att eleverna inte gav sitt yttersta. Ja, så sa läraren vid vårt samtal efteråt. Läraren tycktes omedveten om hur många gånger han och eleverna hade blivit störda av andra. Då jag talade om för honom att undervisningen avbröts 6 gånger. Att det inte är varken ditt eller elevernas fel att lektionen inte upplevs hålla ihop eller att ordningen tycks bruten. Läraren trodde mig inte.

Det dröjde någon vecka sen kom läraren och berättade att vi stör varandra på skolan. Vi skapar kaos genom att inte vänta med det som kan vänta och låta lärare och elever vara ifred.

Jag tänker ofta på den läraren. Han hade förberett sig så noga, ville sina elever det bästa och såg fram emot att träffa dem. Jag tänker också på dem som trodde att det gick att störa utan att det påverkade. Jag tänker också på hur följsamma eleverna trots allt var och hur de efter varje avbrott försökte samla sig och på nytt fokusera.

Anne-Marie Körling

 

 

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar

Sedd som lärare

Körling fotograferar gamla skolminnen från väldigt länge sedan 2010

Anne-Marie

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter | Lämna en kommentar

Jesper Juul och pedagogiska relationer

Jag tänker lyfta fram några tankegångar av Jesper Juul

som menar att då vi betraktar barnet som en människa, och verkligen gör det, relaterar vi till barnet som just en människa, dvs att vi förhåller oss autentiskt i vårt agerande och i våra samtal. Det betyder att vi vuxna skapar naturliga gränssättningar, inte i form av stränga fostrande tillrättavisanden eller i att ständigt ge barnet första parkett, utan just den sunda gränssättning som uppstår i att också värna sina egna behov – att vara autentisk – vara människa tillsammans med en annan människa – inte på bekostnad av någon annan.

Barn behöver tydliga vuxna – och autentiska vuxna – för att förstå hur det är att bli stor människa. För att utvecklas behövs människor som bidrar till utveckling. Det betyder att den vuxne är en verklig modell för hur det är att ha egna behov och värna dem – jag läser tidning och jag behöver den här tiden för mig själv – för att skapa samma möjlighet för barnet att förstå rätten att värna sina egna behov. Det betyder att den vuxne måste visa hur det är att ha behov, hur att värna dem utan att skada en annan människa eller göra det på bekostnad av någon annan.

Min Pedagogisk Tanke:
Den autentiska situationen lärare och elev kan utvecklas i klassrummet. Vi märker den ofta då vi inte axlar rollen av att undervisa om – utan tänker tillsammans kring något – en situation där vi undrar ihop. För mig personligen är det att själv inte äga svaren utan skapa ett autentiskt möte med stoff och problem där jag som lärare befinner mig i en autentisk situation där jag delar processen att söka förstå tillsammans med eleverna. Jag kan då modella hur jag gör för att skapa eget lärande, hur jag angriper problem, vilka frågor jag ställer mig för att söka lösningar, och hur jag tar hjälp av andra för att öka möjligheten att få lära mig. Jag blir en modell för hur att göra, och jag gör det tillsammans med eleverna. Eleverna i sin tur kan påverka sin lärare genom sina frågor och tankar kring dilemman och stoff vilket gör att läraren får lära sig om elevens värld, vilka liknelser eleven tar stöd i. Denna dialog påverkar alla. Denna dialog kring stoffet och problemet blir sant då ingen antar en mästrande roll – jag vet svaret och det undanhåller jag er, jag kan svaret och mina frågor är kontrollerande  – eller ett förhållningssätt där läraren backar ur – gör själv – sök kunskapen själv. Nej – i en autentisk lärande process skapar vi lärande tillsammans. Lärarens roll som den som ställer sig själv frågor, blir nyfiken på, funderar kring är en levande modell för hur att göra.

Anne-Marie

Publicerat i Värdegrunden | Lämna en kommentar

Noggrann matematik – att tänka på pappret

Jag har deltagit i många matematiklektioner världen över och diskuterat matematik med lärare från Singapore, USA, Norge och Sverige. Ett ämne som ligger mig mycket nära.

Jag hade själv svårt med skolans matematik och tackar mina lärare på lärarhögskolan Stockholm att jag fick hjälp att komma över min matematikskräck. Den var inte ärvd av någon mamma eller pappa utan skapad av att jag inte förstod eller trodde mig kunna. Och ett litet självförtroende i ämnet skapades av skolans progression där det tidigare kunskaperna skulle lyfta de kommande. Jag förstod sällan kopplingarna. Jag gjorde och gjorde men härmade utan förståelse. Det tidiga momenten kunde jag inte självklart överföra till nya uppgifter och sammanhang. På lärarhögskolan reparerade jag allt jag missat och har sedan dess alltid in matematik i det jag gör. Det finns många sätt att locka elever som tror att matematik bara är ett ämne som kommer med en specifik bok och där de har tröttnat eller inte förstår. Jag ger dem andra sammanhang där matematiken också finns och därför kan man presentera matematik i vartenda ämne.

Jag utgår från skapade uppgifter ur någon matematikbok eller uppkomna dilemman i vardagen, en tidningsartikel eller matematiken i en SO-text. Och uppgiften gör vi noggrant och systematiskt.

Så här gör jag:

Denna uppgift är tagen ur MatteDirekt Borgen för årskurs 6A:

Chris och Rick ska äta på hamburgerbaren. De köper en milkshake var, två hamburgare var och delar på en påse strips. De betalar med en 50-dollarssedel. Hur mycket får de tillbaka?

Min fråga: Vad vet vi?

  • Milkshake kostar 2.90
  • Hamburgare kostar 3,85
  • Strips kostar 2,25
  • Antal personer: 2
  • en milkshake/person gör 2 milkshake
  • två hamburgare/person gör 4 hamburgare
  • 50 dollar

Min fråga: Vad vet vi inte?

  • Hur mycket de två betalade?
  • Om de blev mätta?
  • Om de orkade äta upp det de köpt?

Min fråga: Vilket/vilka räknesätt kan vi använda? 

När eleverna lär sig detta kommer de sedan att skriva ner de uppgifter de behöver ha med sig när de räknar och kan både jämföra att allt de har skrivit finns med i de uträkningar de gör och i de svar de ska ge.

Min fråga: Hur kan och vill du tänka?

Det betyder att eleven får göra som eleven bäst förstår själv. Eleven får gott om utrymme att rita, skriva och tänka på. Jag brukar säga att pappret är till för att tänka på. De rätta svaren redovisar vi korrekt då vi har tänkt färdigt. Men vi sparar och analyserar hur vi arbetat genom att utgå ifrån hur vi tänkt:

Den elev jag nu visar tänker så här:

1) Läser texten och gör en minneslista 

 

2) Adderar varje vara för sig:

2,90+2,90+3,85+3,85+3,85+3,85+2,25

(detta synliggör att alla varor finns med)

3) Därefter gör eleven om detta till multiplikation:

2 x 2,90 = 4,00+1,80 = 5,80

4 x 3,85 = 12,00 + 3,20 = 15,20

1 x 2,25 = 2, 25

 

4) Adderar varje summa genom vanlig uppställning:

5,80

15,20

2,25

+

_____

23,25

5) Löser andra delen av uppgiften vilket betyder att räkna ut hur mycket pengar de två ska få tillbaka efter att de betalat med en 50-dollarssedel. Denna uträkning görs denna gång på miniräknare.

50,00-23,25 = 26,75

6) Återgå till bokens skrivna uppgift och läs den igen och studera noga hur frågan är ställd så att svaret speglar frågan och innehåller alla begrepp som frågan har?

Svar: När två personer har handlat för 23,25 dollar och betalar med en femtio-dollarsedel får de tillbaka 26, 75 dollar.

7) Läs igenom svaret högt och rätta till om det fattas något av vikt, kontrollera mot de ord du skrev inledningsvis i din minneslista.

8) Genomgång tillsammans och muntlig interaktion kring uppgiften, frågor och lösningar.

Undervisningen har handlat om:

  • att korrekt läsa uppgifterna
  • att effektivt använda tiokamraterna
  • ta ut de fakta som är viktiga för att genomföra uträkningar
  • enheter
  • decimaler och att påföra decimaler exempelvis till 50 dollar – 50,00
  • att svara korrekt och utförligt på ställd fråga
  • att organisera för överblick och metodiskt gå tillväga för att räkna ut
  • vilka redskap kan användas – exempelvis har vi alltid muntligt samtal om vilket ungefärligt svar vi tror oss få – detta i alla led – så att vi tränar huvudräkning också samt avrundning uppåt och nedåt – eller kanske bara uppåt för att vara på den säkra sidan om det gäller att kunna betala för sig

Undervisningen kommer att handla om:

  • hur läser vi en matematikuppgift
  • kan vi se hur många led vi måste lösa uppgiften på
  • vilka enheter och antal decimaler
  • diskutera lösningar med två olika klasskamrater
  • muntligt samtal om hur vi kan tänka och visa genom att använda pappret för att visa hur vi tänker
  • minnessiffra
  • andra sätt att räkna på
  • systematik och noggrannhet

Vad krävs av mig som lärare:

  • att vara nyfiken på hur eleverna tänker
  • att jag är noggrann och tillåter uppgifter att ta tid
  • inte mängd, att ha räknat mest, utan noggrant innehåll för att lära och förstå
  • lyhördhet för hur man vill lösa för att förstå
  • följsamhet – att notera vad jag ska undervisa i och hur jag ska modella hur jag löser uppgifter och tillåta eleverna ha synpunkter på hur jag gör
  • att fel inte är farliga. Vi har ju vårt tankeutrymme på pappret att gå tillbaka till och studera var det gått fel. Allt är inte fel trots att något är fel. Att felsöka är en utvecklingstanke och inget farligt alls. Också detta måste jag visa.

Anne-Marie Körling

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Matematikundervisning | Lämna en kommentar

Vad kan en tablettask berätta? Se vår karta:

Publicerat i Bildpromenaden, Läraryrket och lärarrollen, Undervisningen | Lämna en kommentar

Camus beskrivning av en stad

Tänk att få undervisa om detta tänkte jag då jag påbörjade läsningen av Pesten av Albert Camus. Där beskrivs staden:

Ett bekvämt sätt att lära känna en stad är att studera hur man arbetar, älskar och dör i den. Måhända som en följd av klimatet sker allt detta samtidigt i vår lilla stad med samma frenetiska och själsfrånvarande uttryck. Det vill säga, man leds, och man försöker skaffa sig vanor. Våra medborgare arbetar mycket, men bara för att tjäna pengar. De intresserar sig framför allt för köpenskap, och de tänker först och sist på att göra pengar, som de själva uttrycker sig. Naturligtvis är de också roade av vanliga enkla nöjen, de älskar kvinnor, film och havsbad. Men klokt nog förlägger de sitt nöjesliv till lördagskvällar och söndagar, medan de under veckans övriga dagar försöker tjäna mycket pengar. När de på kvällen går från sina kontor, samlas de vid bestämda klockslag på kaféer, flanerar på samma boulevard eller också sitter de på sina balkonger. Hos de yngsta är lidelserna häftigt uppflammande och kortvariga, medan de äldre medborgarnas laster inskränker sig till bowlingspel, kamratliga samkväm och klubbar, där det spelas hasard med höga insatser.

Man anmärker säkerligen att detta in trär speciellt utmärkande för vår stad, att alla människor nuförtiden är sådana. Visst är det i våra dagar helt naturligt att folk arbetar från morgon till kväll och sedan fördriver den tid, som står dem till buds för att leva, med kortspel, kafébesök och skvaller.

/ … /

Mer säreget för vår stad är hur svårt det kan vara att dö där.

Det är en text att fundera över. Hur beskriver vi en stad?

HEJ HOPP

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Lämna en kommentar