Pojkens tid gick till att vänta på pappa

Postat den 15/07/2023 av Anne-Marie Körling

Den här pojken träffade jag för många år sedan. Det var en kille som kom till platsen jag arbetade på. Där trivdes han som fisken i vattnet. Fritidsgården var ett andra hem. Vi var många som tyckte om de som kom till gården. Vi lärde känna dem. Här kunde vi möta dem genom att vara de där vuxna som kunde lyssna ibland, spela spel ibland, fika och käka bulle ibland. De här platserna finns inte idag. Det borde de göra. De borde växa upp som svampar där barn och unga bor.

En sen eftermiddag är jag på väg hem genom Stockholm. Jag har gjort några ärenden, tittat lite i affärer och går över plattan mot T-centralen. Då ser jag den där killen, inte mer än 13 år gammal. Han står vid en av pelarna och ser ut över stationen. Jag blir glad och säger hej. Han blir också glad och säger hej. Vi småpratar lite. Han berättar att han väntar på sin pappa. Han kommer säkert snart. De ska gå och fika säger han. Jag säger att det låter trevligt. Vi säger hej då.

Den här pojken hör till dem jag träffade varje dag. Han kom till gården där jag arbetade. Alla vi som arbetade där kände honom. Gården var öppen hela dagen men middagsstängd ett par timmar. När vi öppnade var han först in. Han, precis som många andra pojkar, stannade till sista minuten innan vi stängde.

Det gick en tid. Jag var åter inne i Stockholms centrum. Återigen såg jag honom på T-centralen. Han stod och väntade. Jag blev glad när jag såg honom, småpratade lite om ditten och datten och han berättade att han väntade på sin pappa. Han kommer säkert snart. Vi ska fika sa han.

En kväll kommer han in till mig i köket. Han cirkulerar kring mig. Något behöver sägas.

– Varje dag efter skolan åker jag in till T-centralen. Jag är där varje dag för kanske att pappa kommer. Så jag väntar på att han kommer. Det var på T-centralen jag såg honom sist. Därför väntar jag där. Men han kommer aldrig. Men jag åker varje dag. Kanske han kommer en dag.

Jag väntar på min pappa, sa han då vi träffades. I min föreställningsvärld handlade det om  just det – att vänta på pappa och att han naturligtvis kommer – men nu insåg jag att han väntar på någon som inte kommer. De fikar inte. De gör inte något tillsammans. De träffas inte alls. Så lite jag vet.

Jag frågade om resan dit.

– Jag plankar. Har inga pengar.

Jag frågar om resan hem.

– Då skiter jag i om jag åker fast. Det spelar ingen roll då.

Han hann inte med läxorna. Han har andra uppgifter i livet. Han väntade på sin pappa. Det var hans uppgift. Om den var han ensam. Han klarade inte skolan.

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Toalettrullen – skapa en egen till pappa!
  2. Pojken som väntade på sin pappa
  3. Läsa för att få en pappa
Publicerat i Pojkarna, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Pojkens tid gick till att vänta på pappa

Alice i Underlandet – min vardag som leksak

Postat den 13/07/2023 av Anne-Marie Körling

Det är treåringen och jag. Varje dag face-timar vi. Flera gånger sedan hon listat ut hur man ringer till mig. Jag är middagssällskap, samtalspartner och leksak. Som leksak har jag haft helt underbara upplevelser. Surrealistiska. Spännande. Nya perspektiv. Som nyss då jag var nedlagd i en sådan där ask med en dansande ballerina. När man öppnar asken kommer ballerinan att dansa några varv (om man skruvat upp vill säga). Där skulle jag nu ligga.

Barnet tittar på mig och säger att jag ska vara i asken och vips ligger jag i den. Jag har aldrig varit i en ask tidigare så upplevelsen är minst sagt underliga. Det är tyst i asken. Jag ser lite av den nedvikta ballerinan. Jag hör hur barnet skruvar på uppdragningsnyckeln för att sedan bli helt tyst. – Hallå, ropar jag. Sen tänker jag att nu är det verkligen dags att läsa boken Alice i Underlandet. Jag lovar mig själv att göra det när det här äventyret är över.

Så plötsligt öppnas asken och barnet tittar ner på det sätt man tittar ner i en ask. Hon trycker till telefonen en aning och säger att ”I am here” och så stängs locket igen och jag bidar min tid. Jag vill nog ut i det fria om en stund. Se mig omkring genom att vara en del i det hon gör, dvs, vara i hennes hand och springa omkring runt, runt i lägenheten.

Jag har nu varit leksak en tid. Det roar mig att vara det. Jag är samtidigt levande i mobilen men också en liten, liten levande sak. Hon behandlar mig väl. Värmer mig under täcken, leker tittut och ibland sätter hon upp mobilen i en bokhylla och så kastar vi boll till varandra. Efter att ha kastat bollen några gånger mot mig i hyllan gör hon en paus och kommer fram, nära, nära med sitt ansikte. Hon säger:

– Moja, you can’t catch the ball, you are not here, you are in Sweden.

Och plötsligt är jag uppe ur Alice i Underlandet och sträcker ut mig i verkligheten.

Hej HOPP kära ni,

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barnets kontakt och speglandet som uppstår
  2. Att titta på djur med en tvååring; Nöff säger grisen.
  3. – Vad ska jag välja för bok, frågar mamman och jag tänker vad vill du välja
Publicerat i Autodidakten, Verkligheten | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Alice i Underlandet – min vardag som leksak

Skolstart: Låt eleverna värma upp läsförmågan

Postat den 11/07/2023 av Anne-Marie Körling

Det kanske kan låta konstigt att jag undersöker min egen läsförmåga. Jag kan läsa. Men ändå. Jag prövar min förmåga att läsa på olika sätt. En sommar tillät jag mig inte att läsa under alla veckor som eleverna hade sommarlov. Jag ville undersöka hur det var att börja läsa igen efter ett uppehåll.

För att inte läsa måste jag ju underhållas. Det blev teve, filmer och soffan. Jag såg serier, från de bra till de något mindre bra och kände mig alltmer passiv. Självklart gick jag på promenader, åkte till affären och gick på stan. Jag var på kondis, restaurang och någon gång teater i parken. Men jag höll mig ifrån att läsa.

Höststarten började jag att läsa igen. Det var trögt och besvärligt. Jag kunde inte koncentrera mig mer än en kvart sen smög sig något in och störde. Jag kunde läsa det som stod skrivet men inlevelseförmågan tycktes trög. Och språket. Så svårt och krångligt ibland. Kunde detta inte formuleras på ett enklare sätt kunde jag stöna. Jag tyckte själv att jag mådde sisådär och upptäckte att jag var uttömd på egna tankar och idéer. Det var något med mitt inre liv. Kändes lite dött och slitet.

Denna sommar har jag bestämt mig för att läsa mer än jag brukar läsa. Det är inte en tävling utan mer en undersökning. Jag råkade säga till min granne, vi har balkongerna intill varandra, att ”denna sommar ska jag läsa en bok om dagen” och grannen som är ung sa att ”jäklars vilken läshastighet du måste ha! Dagen därpå hade hon bestämt sig för att läsa hon också och visade upp Ingvar Carlssons bok I sällskap med döden. Sedan dess har jag inte sett henne sitta på balkongen. Jag sitter däremot där varje dag och läser på.

Ju mer jag läser ju mer tycker jag om att läsa. Det är som om boken får övertaget över streamade filmer och radioprogram, de som annars så lätt blir de som får underhålla mig också när jag läser. Ju mer jag läser, vi vet allt det där, ju lättare blir det att hoppa i de olika språkliga miljöerna och det språk som klär berättelsen. Den sommaren jag inte läste gjorde att jag tänkte mer på att jag måste komma igång att läsa igen (bara det ett hinder) men nu är jag genast beredd på en ny bok.

Det är inte så konstigt att läsningen skapar läsaren. Och läsaren läser för att läsaren upptäcker att läsförmågan är räcker till. Jag upptäcker framför allt språket och hur olika författarna använder det. Denna rikedom att kunna formulera sig. Och skriva så att doften går att ana eller bullret kännas öronbedövande.

Snart, nja, men ändå, börjar barnen i skolan igen. De flesta har inte läst under sommaren. De kommer att ha det trögt eftersom läsförmågan ännu inte är uppvärmd (ni vet som när man tränar). Man värmer upp sin förmåga att läsa.

Så när skolan börjar låt den börja som den uppstart det handlar om – det är läsåret som börjar. Vi ska därför naturligtvis ge eleverna den glädje som böckerna ger dem när de kan läsa och genom böckerna de läser värma upp läsförmågan genom att läsa det som är roligt och som ger eleverna möjlighet att läsa för resten av året och för samtliga ämnen. Jag föreslår minst två veckors lästid vid uppstarten och sedan en timme om dagen, varje dag, varje årskurs och för varje barn. Läsandet ska följas upp närvarande vuxna som visar intresse för att barn och unga läser och mindre bedömer deras förmåga eller den bok de valt att läsa. Två veckors nyfikenhet på hur barn och unga läser, vad de läser och att vi kan påverka deras möjligheter att läsa. Det är min ordination inför läsåret.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läsförmågan och ledigheten
  2. Läsförmågan erövras dagligen! Överger vi eleverna?
  3. Läsfrågor till eleverna
Publicerat i Litteratur och läsning, Om jag vore rektor, Ordning och reda, Skolstart, Väck läshungern | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Skolstart: Låt eleverna värma upp läsförmågan

En örfil berättade om skolan och klasskillnaderna

Postat den 10/07/2023 av Anne-Marie Körling

Jag läser just nu Ingvar Carlssons lilla röda – I sällskap med döden – utgiven på Albert Bonnier förlag. Jag läser om det orättvisa skolsystemet, det som skilde de förmögna från de som inget hade men som kunde komma vidare i utbildningssystemet med överseendet – de som inte kunde men som ville läsa vidare kunde få befrias terminsavgiften.

Men allt har sitt pris. Jag läser:

På läroverket hade jag en lärare som utnyttjade att jag var befriad från terminsavgiften. Om jag fick nedsatt betyg i uppförande eller ordning upphörde befrielsen och mina föräldrar skulle bli tvingade att betala, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att sluta.

Det hände att läraren vid minsta förseelse från min sida ställde sig framför mig, stirrade mig i ögonen  och frågade om jag valde anmärkning eller örfil. Anmärkning kunde i sin tur leda till nedsatt betyg så jag valde naturligtvis örfil.

Då slog han mig så fruktansvärt hårt med handflatan på kinden. Jag kommer ihåg skammen och hur det hettade och värkte i timmar efteråt. Men jag vågade inte anmäla det till rektorn och jag nämnde det inte ens för min familj.

Det var ett rent sadistiskt beteende och ett utnyttjande av att jag hade fattiga föräldrar. Jag upplevde alltså våld i skolan  …

Idag förekommer inte några örfilar men ord kan fällas, sägas och vrida sönder känsloliv och tankeverksamhet. Det är barn som ska få lära sig och för det behövs värme, nyfikenhet och återigen nyfikenhet. Det måste också finnas ett innehåll som på olika sätt aktiverar oss att tänka.

Jag minns min mammas berättelse som skolan. Hon berättade flera gånger om en händelse som påverkat henne mycket. Hon tog bussen till skolan. Busschauffören kunde se henne komma springande den gången hon var några minuter för sen. Mitt framför ögonen på henne stängde han dörren till bussen som för att uppfostra henne att hålla tiden. Det här påverkade hennes ordningsbetyg. Hon kom försent till skolan. En enda gång och hennes försening noterades på hennes betyg. Hon blev inte slagen eftersom hon kom från en familj som hade råd att låta skola henne.

Både Ingvar och min mamma var barn som drabbades av vuxna som kunde ta till så det kändes. Mamma kom aldrig över den skammen hon kände som barn. Trots att busschauffören var dum och att det var hans lilla möjlighet att göra livet surt för någon han kunde ha släppt på.

Jag läser vidare …

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Karin Boye om läraryrket – tänk om du var hennes litterära kollega!
  2. Förvånad blir jag – en obekant bekant bekantar sig med mig!
  3. Vill, vågar och kan
Publicerat i Barns sorg är randig, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Synligt läsande, Verkligheten | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Undervisa mer än utvärdera

Postat den 01/07/2023 av Anne-Marie Körling

Läser Leif Lewin debattartikel i Dagens Nyheter den 1 juli 2023 och tänker följande:

Min tid som lärare är lång. Det betyder att jag kan ge ett perspektiv. Då jag började i min första klass var det en stabil lärarkår som väntade mig på skolan. Det flesta lärare hade arbetat flera år vid skolan. De elever som började skolan kunde få en och samma lärare under flera år, ja, till och med ett helt stadium. Idag är det inte så. Jag deltar i undervisningen när läraren berättar för eleverna att läraren ska sluta. Eleverna som går i årskurs fyra frågar om det är fel på dom men läraren skakar på huvudet. Nej, inte är det fel på eleverna. Vem kommer denna här gången undrar eleverna. De är vana vid byten. De har bytt lärare många, många gånger. Ett lärarbyte innebär att eleverna måste knyta an igen, de måste pröva läraren och lära sig hur läraren undervisar men också vad läraren tillåter och inte tillåter. Några elever kan inte byta hur som helst. De klarar helt enkelt inte av att knyta an och bryta upp. De behöver kontinuitet. Också lärandet behöver kontinuitet.

När jag efter många år i en och samma klass bytte arbete kom jag att ta tjänst i en årskurs två. Där var eleverna i färd med att lära sig att läsa. En av eleverna ljudade varje ord. Elevens läsförmåga syntes inte utvecklas trots min undervisning. En dag råkade jag säga att eleven kanske kunde pröva att läsa lite fortare. Jag minns hur jag tänkte att så här kan jag inte undervisa när eleven plötsligt läste helt korrekt utan att ljuda. Eleven hade uppfattat att ljuda var att läsa. Eleven, som var en läraktig elev, ville göra som läraren sa. Läraren hade varit noga med ljudningen. Men när läraren sedan slutade stannade processen av. Den stannade av trots att jag kom som den nya läraren till klassen. Den ljudande eleven trodde att hen läste. Hen hade lyssnat till sin lärare som var noggrann med att få alla ljud korrekt. Men när läraren slutade stannade eleven i sin läsutveckling. Uppmaningen att läsa fortare bröt det avstannade och eleven kunde börja läsa på ett nytt sätt. Lärarbyten är känsliga för eleverna. De investerar sina känslor och sina relationer i sina lärare.

Precis innan terminen avslutades i år och sommarlovet hägrade ringde en lärare för att berätta att läraren nu sagt upp sig. Läraren orkar inte längre med de många möten skolan kräver av läraren, inte heller dokumentationen som är omfattande och inte möjliggör för läraren att skriva något om pedagogiken. Det är eleven och elevens lärande som formuleras i text. Som vore eleven en ensam ansvarig och ensam den som brister eller inte kan. Läraren hade funnit en lösning på dilemmat. Läraren skulle bli timvikarie. Som timvikarie behövde läraren inte göra allt det där som läraren måste göra. Som timvikarie får läraren göra det läraren kan göra – undervisa, vara med eleverna och ge dem det de ska få och behöver.

Det kanske bör skrivas ut trots att jag önskar att jag inte behövde det – lärare har mål för sin undervisning, lärare vill att eleverna ska utvecklas och lära sig, lärare är noggranna och vill göra rätt. Lärare vet att de har ett viktigt arbete. En lärare kan inte ge sju lektioner om dagen utan att ha förberett lektioner, material eller frågor. En lärare behöver ges tid till den viktigaste resursen skolan har – den att eleverna får undervisning. Leif Lewin skriver att ”vi måste ompröva tre decenniers kurs och våga lita på lärarna.”

Under de tre decennier jag varit lärare är det just det jag efterlyser – att lita på lärarna och det innebär att man i skolan ser till att lärarna får gott om tid att utveckla det som kan utveckla eleverna och själva innehållen och hur dessa når ut till eleverna och blir deras kunskaper. Dessutom måste omvärlden fråga mer om det som sker i skolan och inte vad skolan ska göra.

Jag återkommer i frågan.

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Många kan mer än de får tillåtelse att visa
  2. Undervisa mer och ständigt i läsförståelse
  3. Utvecklingsuppdrag ”Ta lite mer plats i klassen”
Publicerat i Anpassning, Läraryrket och lärarrollen, Misstagen, Ordning och reda, Skolyrken i litteraturen, Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Undervisa mer än utvärdera

Inte nostalgi – det handlar om gemenskapen kring innehållen

Postat den 01/07/2023 av Anne-Marie Körling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dagarna har jag, under promenaderna med hunden, lyssnat på August Strindbergs Hemsöborna. Den minns jag från min barndom. Och minnena är starka. Vi längtade efter att fortsätta att ta del av avsnitt efter avsnitt då boken blivit film och avsnitt på teven. Året var 1966. Jag var åtta år gammal. Satt som klistrad tillsammans med resten av familjen, ibland släkten om jag var borta hos någon annan eller familjen hade besök i hemmet. Det betydde att vi var många som satt tillsammans, klistrade framför teven och tittade. Nej, vi hade inga valmöjligheter. Man såg det man fick se på teve. Efter programmet var det läggdags.

Det var just det där att vi var många som såg. Vi var många som satt tillsammans framför teven. Men vi var också många ute i samhället. Vi såg samma och kunde därför prata och samtala om det vi tillsammans sett. Min lillebror älskade Carlsson. Härmade honom så ofta att man kunde tänka sig lillebror i en framtida version. Han kunde röra sig som Carlsson och han kunde tala som honom. Han härmade både Carlsson, den uppdiktade som den verkliga skådespelaren Allan Edwall. Alla kände igen Carlsson. Alla hörde Allan Edwall.

Teveprogrammen var också samtalsämnen när man mötte klasskamraterna och skulle gå till skolan. Det där fjärtandet som gubben Rundqvist, drängen, talade om blev det vi skrattade åt dagen därpå.

…

Då min son tar upp mobilen framför mig är det som om han försvinner ur närvaron. Han säger att han bara ska svara på ett sms. Men mobilen går före samvaron. Det som knackar på får komma in. När mobilen kommer fram är det som sker på och i den privat. Jag frågar inte. Vi har inget gemensamt att diskutera om vi inte har riktat våra upptäckter till att bli varandras. Har du sett? frågar vi.

Barn sätts framför programmen för att ge föräldrarna lite egen tid. På restauranger kan man se små barn sitta i sina barnstolar med en Ipad framför sig. De får därför en egen värld att umgås med. Föräldrarna får sin tid och kanske delar de den med varandra.

På vägen hem möter jag en lärarkollega. Hon känner igen mig som ”den där” läsfrämjaren. Hon säger att högläsningen är viktig. Jag frågar varför. Hon säger att barn idag inte har några gemensamma referenser, de har inga berättelser ihop. När hon högläser skapar hon ett rum för berättelsen och kilar in gemenskapen med innehållet.

…

I min bok Väck läslusten i skolan, 2022, skriver jag om det viktiga att lyfta det barn och unga läser i skolan. Det barn och unga läser måste ju också bli en del av det gemensamma. Om inte isolerar vi läsningen till individen. Samtalet måste också till. Samtalet som inte är pedagogiskt utan gemensamt undrande och tänkande. Vad handlade boken om? Vad tänker du om det? För att sedan också bli en tänkande lärare som deltar i samtalet. Det betyder att inte bedöma, betygsätta det muntliga eller ha synpunkter på läsaren och det läsaren läser. Böcker får oss att tänka. Tanken får utrymme när den delas. Tankar som möts skapar nya tankar. Låt oss tänka, samtala och skapa gemenskap.

De tre eleverna, inte vänner men klasskamrater, upptäckte att de läste samma bok. Eftersom de genom undervisningen fick ta del av varandras böcker så kunde de också se vad klasskamraterna läste. De tre som nu visste sökte sig till varandra. De bildade en liten grupp, låt oss tänka en liten spontan läsecirkel. De samtalade med varandra om det de läste. Men inte förrän de berättat för varandra vilken sida de låg på. De tre presenterade hur långt de kommit i boken:

– Jag ligger på sidan 84, sa en.

– Jag ligger på sidan 56, sa den andre

– Jag ligger på sidan 39, sa den tredje.

Ok, sammanfattade de. Utan att döma, bedöma eller ringakta den som läst minst antal sidor kom de snabbt överens om att samtalet de kunde föra endast skulle handla om det som var innan sidan 39. Inte efter sidan 39.

Denna omtänksamhet. Det handlar om att kunna vara med. Så tänkte barnen som samlats kring den bok de upptäckt att de alla läste. Jag fick mycket att tänka på då eleverna berättade hur de tänkte om samtalen och hur de ville vara tillsammans i berättelsen. Så gör sällan skolan. Nästan aldrig tänker vi så. Vi kanske kan göra det. Tänka mer på gemenskapen som uppstår kring ett innehåll.

…

När jag lyssnat till de sista raderna ur Hemsöborna vill jag prata, undra, tänka och berätta. Jag har sett repriserna på teve flera gånger. Jag har läst om Hemsöborna mer än tre gånger. Här lyssnar jag nu och den förefaller mig ny. Kanske för att jag är gammal. Det är inte böckerna som förändras utan läsaren. Jag är äldre. Andra livserfarenheter än då jag läste den sist. Jag vill ha gemenskapen som uppstår under promenaden. – Du, vad tänkte du om Madame Flod? Hur kände du när hon sprang ut i kylan och fann en sanning hon inte velat ha?

Hej kära ni,

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om skrivhjälp, om att författa och om barn som hjälper till
  2. Det var lästider det! Om att läsa eller inte läsa!
  3. Den utvidgade kontakten kring boken handlar om förtrolighet
Publicerat i Bibliotek/Skolbibliotek, Boken i undervisningen, Kommunikationen, Litteratur och läsning, Relationer och vänskap, Synligt läsande, Textsamtal, Undervisningen, Väck läshungern | Kommentarer inaktiverade för Inte nostalgi – det handlar om gemenskapen kring innehållen

När två förvandlas – att förmänskliga varandra

Postat den 22/06/2023 av Anne-Marie Körling

Promenad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi ser det vi ser. Vi tror det vi tror. Men så ser vi plötsligt något annat. Vi uppfattar något på ett nytt sätt. Så kan det vara mellan en lärare och elev. Det är ofta läraren som måste vara den som förvandlas. När läraren förvandlas gör också eleven det.

Vi kan se det andra. Det som gör att våra föreställningar ruckas på. Vi ser plötsligt en hjälpsam kille i den stökige. I samma stund förändras den som observerar. Förvåning, glädje och nyfikenhet väcks. När detta äger rum blir också eleven en annan.

Jag läser i Vivian Gonicks bok Den udda kvinnan och staden (2022) om denna förvandling.

Mannens ansikte strålar smycket förtjusning och värme i takt med att pojkens uttryck blir allt livligare – den förvridna lilla munnen ler brett, de ojämt sittande ögonen lyser, och pojken själv börjar förvandlas.

/ … /

Dessa två förmänskligar varandra på en mycket hög nivå.

Jag skriver om något liknande i min kommande bok Pojkars läsande och lärande (2023). Då handlar det om att våga se också det man inte riktigt ser eller tror existerar. Det fina med att se något annat är att förvandlingen gör något med blicken, gemenskapen och det nu som föds om och om igen mellan de två. Ingen är oberörd efter ett sådant möte.

Hej HOPP kära ni. 

Anne-Marie Körling 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Två elever var en gång arga på varandra
  2. Att förstå ADHD (och andra diagnoser) ur ett elevperspektiv
  3. När eleven kan – följ upp!
Publicerat i Anpassning, Barns rättigheter, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen, Värdegrunden | Kommentarer inaktiverade för När två förvandlas – att förmänskliga varandra