Snart ringer det,

skolgården väntar,

livet väntar,

livet väntar,

allt väntar,

Ha inte för bråttom,

du hinner,

detta är bara början

Av Björn Berg ur diktsamlingen Sardinen på tunnelbanan, valda av Margareta Schildt, Alfabeta Förlag 1996

På en sida i Dagens Nyheter frågar en mamma om hon ska vara orolig för sin dotters önskan att vara en katt. Mamman skriver för att hon är orolig. Rädslan för att barnet ska bli mobbat i skolan förefaller vara stor. Jag lyssnar också på Studio 1 där man diskuterar frågan ur fler perspektiv. Då handlar det om föräldrarnas gränssättning och om att förankra uppförande och varande i en verklig värld.

Som lärare och pedagog vill jag presentera mina tankar. Så här tänker jag, det här är vad jag har observerat på raster och i skolmiljön.

Många leker på mellanstadiet

Barn leker. De leker längre upp i åldrarna än vi tror eller uppfattar. Deras lekar handlar om att förstå och pröva. I mellanstadiet tror många att lekens tid är förbi. Så är det inte. Så många elever jag har mött där jag blivit inbjuden in i deras lekvärldar. Aldrig någonsin har jag tänkt om dem som konstiga. De kan i förtroende berätta om sina gosedjur och vad de gör. De kan leka familj och göra familjemedlemmar av sina djur och dockor. Jag minns hur några elever byggde om sina skåp till fantastiska miniatyrmodeller. Att titta in i de här skåpen var en gåva. Kreativa lösningar och allt skapat av deras egna behov och det lilla material de hade att tillgå. Det gäller att inte döma, bedöma eller tänka att de gör något konstigt. Hellre välja att se med stora ögon på vad som sker och delta utan att ställa sig vid sidan av och betrakta. Berätta om era skåp? Berätta om gosedjurens roll? Berätta om familjen?

Mellanårens grupperingar

Under mellanstadieåren söker sig barn till olika grupperingar. Genom att annonsera att man är en särskild typ kan man tillsammans med andra (i andra klasser) hitta sina lekkamrater. De prövar i grupp även om gruppen inte är så tydligt för oss andra. De flesta av dessa lekar hör till flickornas. När de växer upp i mellanstadiet leker de med smink och poser för att pröva sig fram men också för att en dag verkligen börja sminka sig på riktigt.

Pojkar har fler lekar

Pojkarna har fler lekar än flickorna. De har fotbollen. De har springet. De har andra kollektiva saker de gör. Bollar handlar det oftast om. Eller att hitta saker att veta något om. Som flaggor. Som kartor och länder. Då har leken blivit rumsren och blir inte ifrågasatt. Att vara med i upptäckterna av flaggor och höra hur de tänker är att vara med i en lek som utbildar både mig och dem. Så nära det vi vill att de ska lära sig. Det är samvaron kring något som skapar det lekfulla.

Allt går över

Hur som helst. Det går över. Allt gör det förr eller senare. Men det kräver att vi vuxna inte fixerar oss vid att vi tror och tänker att det som sker är konstigt. Man kan som förälder, vuxen och lärare kräva att katten blir människa, att man längtar efter kontakt med den som försvann och blev katt och sedan anpassa barnet till verkligheten. Henry Parland skriver i sin dikt En mor kom till mig om hur vi kan förhålla oss. Jag har valt ut en fråga och ett svar.

Vad fattas i min kärlek?

/…/

Lite svalkande likgiltighet

Då jag var en hund

Som barn lekte jag ibland att jag var en hund. Särskilt när jag skulle gå hem från skolan. När vägarna var igensnöade kröp jag på alla fyra i snödrivorna hela vägen hem. Det var ingen som gjorde någon affär av det. Men det var jobbigt att vara hund och efter någon tid lämnade jag hundidentiteten för den verklighet där alla andra befann sig.  Jag tror att min längtan efter en hund gjorde att jag ville identifiera mig med hundarna och deras världar. Min mamma avfärdade det hela med att säga att ”den där leken får du leka men den gör inte att jag köper en hund. Du får spara ihop till en.” Krasst och jordnära.

Barnbokens spegel

Barnboksförfattare och barnboksillustratörer kan verkligen sätta text och bild till den värld som hör till leken men också till prövandet. Det gör Per Nilsson i boken Idag är Åke en hund. Den är illustrerad av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren) . Det är en underbar bok som skulle lyftas nu när kattfrågan diskuteras.

När leken gör lekaren ensam och utsatt

Men om leken håller i sig, gör lekaren ensam och utsatt och då leken förefaller vara en flykt in i något annat skulle jag slå larm. Då är leken inte längre en lek. Den berättar om något som inte kan berättas på något annat sätt än att helt och hållet byta identitet. Då behövs hjälp.

Barn som inte leker

Under alla mina lärarår har jag ännu inte behövt söka hjälp för hur mina elever leker. Snarare för det motsatta. Att de inte leker.

Fundera gärna tillsammans med mig.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling