Tankar om tillhörighet: Hög närvaro och lika hög frånvaro

För många år sedan hände något som jag kom att bevara i mitt pedagogiska hjärta. Det handlade om eleven som hade hög närvaro på skolan men låg närvaro på lektionerna. Den där höga närvaron tänkte jag ofta på. Den handlar ju om något. Att skolan kanske ger eleven något som eleven behöver samtidigt som eleven inte orkar eller vill ha allt det där andra som skolan ger. Men maten. Mums för den. Rasternas gänghäng. Kul! Klockslagens gränser lektion och rast. Tydligheten. Att få vara någon. Oavsett vem man är så är man nöjd med att vara någon. Bäst på att vara sämst är inte det sämsta.

Kanske är man stökig så det märks varenda dag. Kanske har man fått en roll som den som inte har några kunskaper att bjuda på eller erfarenheter att dela med sig av, om man räknas som mottaglig för lärares undervisning. Samtidigt som rasten utbildar och skapar gemenskap. Tillhörande. Samma sak eleven behöver känna i klassrummet. Inte som en outsider. Utan som en deltagande, medverkande och tillhörande.

Om honom tänker jag ofta på. Han kom till mina lektioner. Jag lät honom vara den han var och tvingade honom inte in i en relation till mig. Däremot såg jag till att reta upp hans tankevärld. Jag högläste stycken. Jag ställde öppna frågor till mig själv. Ingen tog notis. Envist fortsatte jag med mitt självständiga arbete. Så en dag upptäckte jag att varenda elev kom i tid. Inte bara det att de höll tiden, de tystnade snabbt då jag läste högt för dem. De gick i årskurs 7, 8 och 9. Eleven jag tänker på gick i årskurs 8. Så plötsligt ögonkontakt, lika plötsligt fick jag heta det jag heter. Anne-Marie! Denna nyckel till att relationen blivit erkänd. Jag namngiven korrekt. Jag skrev ett datum i almanackan. Hårt prövad var jag också. Så snar att ge upp men utan att ge upp fortsatte jag.

Så en dag var eleven inte där. Jag hade allas mobilnummer och funderade länge och väl innan jag sände iväg mina ord i ett sms. Jag ville inte ge skuld, jag ville inte att han skulle förstå mitt sms som ett ifrågasättande utan ett sms som handlade om att ”du fattas oss”. Så skickade jag det. Det dröjde inte många minuter innan jag fick ett långt svar. Ett svar som rörde hela mitt lärarväsen. Så lite jag visste. Så lite jag förstod. Så lite jag kunde begripa. Han skrev – att hans mamma hade haft fest under natten. Mycket fylla. Många människor. Han kunde inte sova. Mamman ville vara snäll. Klockan två på natten tvättade hon hans byxor. De hade inte hunnit torka. Han kunde därför inte komma till skolan. Jag svarade att jag förstod och att jag såg fram emot att han skulle komma till skolan så snart byxorna var torra. Inom några minuter stod han vid klassrumsdörren. Jag sa varmt välkommen, inget mer. Han klev in och blev högljutt inbjuden av killarna i gruppen. Jag läste en text, vi samtalade om den, sen läste de för sig själva och tillsammans med mig. Jag tittade aldrig på elevens byxor. Jag såg in i hans ansikte. Han sa: Jag tog morsans brallor.

Vi har ingen aning. Vi vet inte alls vad som gör att eleverna inte dyker upp. Det vi kan göra är att visa att vi saknar dem, väntar på dem och det utan att hytta med uppfostrarfasonerna och tänka att eleven måste rätta till sina dåtida fel genom att förstå dem i dåtid. Lösningen ligger i nuet och det kommande.

Martin Buber (1954/20119 skriver i Det mellanmänskliga:

Förståelsen är möjlig först när jag träder i omedelbar och okonstlat relation till den andra, gör henne verkligt närvarande för mig. /…/ att förnimma en medmänniska som en helhet, en enhet, något unikt …

Denna ömsesidighet gör oss seende för varandra. Den gör att vi inte objektifierar utan ser människan. Eleven jag såg blev en unik människa för mig. Inte en elev som inte ville vara med. Tvärtom. En elev som trots allt som satte krokben verkligen ville vara med. De frågor jag ställer mig är  – Är jag en tröskel? Utgör jag något hinder? Vem är jag att veta?

Ur mina år som lärare, på andra sidan av katedern.

Anne-Marie Körling