Vad är egentligen ett ”sorgearbete”?

Jag har aldrig förstått ord som sorgeår, sorgearbete eller att sorgen kommer att läka ut. Det gör den nämligen aldrig. Sorgen kanske förändras över tid. Jag minns då mamma dog. Det var på Estonia. Sorgen var hemsk. Den skrek i min kropp. Den hulkades fram genom min mun. Sörjde jag henne? Sörjde jag olyckan? Sörjde jag alla de andra? Jag har ingen aning. Sorgen kom som en våg som slog sönder allt. Bogvisiret fanns inte längre. Allt strömmade in.

Få var de som orkade vara ett kärl för det som skedde. Jag blev ensam. Tapper skulle jag vara. Inte gråta inför någon. Inte pysa ut om det som hade drabbat oss. Men jag pös ut så snart det var möjligt. Tårarna kom på bussen. Jag kunde inte lita på sorgens uttryck. Jag var inte tillräcklig stor för den.

När det så kallade sorgeåret var bakom mig hade ingenting förändrats inuti mig. Det som hade förväntningar var omvärlden. ”Nu borde det väl ändå vara över.” I bästa välmening ville man att livet skulle gå vidare. Det gick vidare. Men jag stod och stampade. Spelade med som den sämsta skådespelaren. Orkade inte spela länge så vid sammankomster av olika slag behövde jag gå hem något tidigare. Ansiktet höll inte för de inre konvulsionerna och de plötsliga utbrotten av sorg som tog allt i besiktning.

Ordet ”sorgeår” fungerar inte för den sörjande. Inte heller ordet ”sorgearbete”. Detta ensamma arbete som kommer med acceptans för det som hänt, att våga se den tomma stolen och bekräfta frånvaron och att vara den vars kärl inte är tillräckligt stort för det som ägt rum eller snarare för den som man saknar så det gör ont i tankevärlden och i det livspumpande hjärtat.

Sorgearbetet? Det är inte ett arbete. Kanske är det ett arbete när man tvingar sig ut på den välkända vägen till affären och finner den så bekant att man vill skrika. Arbetet att ta några steg från förlusten till att vila ifrån den. Som det där plötsliga skrattet när man för en stund kan vara där med sina vänner. Men arbete är det inte. För arbetet måste vara medvetet. Sorgen är en fråga som inte får det svar man önskar.

Jag lutar mig över bokens innehåll. Hämtar begrepp att pröva och utforska:

Sorgearbete är ett ganska trist ord – ännu en uppgift att plikttroget utföra när man klarat av matlagningen och disken. Sorgearbetet ska enligt lag avslutas och redovisar för berörda myndigheter inom ramen för ”sorgearbetet”, annars tillkommer en straffavgift.

Nussbaum får mig att vilka upprinna ett bättre ord: sorgeintelligens. Definition: adekvat reaktion på förlust. Vad som är adekvat bestämmer du själv. Det är i ditt landskap den geologiska eruptionen har ägt rum. Du bör förstås lyssna till andra. Men bara du kan bedöma – med dina känslotankar – hur stor skada som är skedd och vilka åtgärder som behövs. Bara du kan sätta en tidsgräns, eller inte.

Nilsson, Johan (2026) Bära hoppets börda. Om att förlora ett barn. Albert Bonniers Förlag. 

Vid köksbordet,

Alla hjärtans dag,

Anne-Marie Körling