Johan Nilssons (2025) bok Bära hoppets börda. Om att förlora ett barn är en läsning som kräver sin tystnad. Att vara där i texten och låta pappan berätta utan att flika in en endaste mening, ett endaste ord. Rakt in i texten utan att bygga staket som skyddar läsaren.
Därför kommer jag inte att skriva något om vad jag tänker, tycker, upplever eller känner. Det vore att ta plats, och det ska jag inte, däremot ska jag vara där i texten, lyssna noga, känna med och inte ta över. Det finns inga lösningar.
Nilsson skriver om det mjuka, det allmänmänskliga, som behövs i varje tid. Jag citerar:
Om jag var filosof skulle jag skriva ett stort verk om begreppet det mjuka. Dels i konstrast mot det hårda och dels, framför allt, i kontrast mot ingenting alls. En beskrivning av det mjukas existens och verkan på alla plan.
Umgänge med barn. Älskande som sover ihop på nätterna. Minnet av att sitta i mammas knä.
Allting som är viktigt i världen är mjukt.
Nilsson (2025) s. 96
Vilande på tangenterna,
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: