Illustration av Stian Hole.

Den lilla freden

Att ha gamla vänner är den sista utvägens politik. Och att skaffa sig nya är det första steget till förändring skriver professor Timothy Snyder (2017) i boken Om tyranni, tjugo lärdomar från tjugonde århundrandet.

En författare är både en gammal vän och en ny vän. Boken kan läsaren återkomma till och finna något nytt som inte syntes då man läste boken för en tid sedan. Läsaren ser något som tiden behöver och som läsaren saknar och så framstår berättelsen i ett nytt ljus. Så har det varit att läsa Ronja Rövardotter. Så är det också att läsa Astrid Lindgrens böcker. Som barn läste jag om barnet och många gånger var jag det barn som det berättades om. Som vuxen läste jag om barnets rätt. Som förälder läste jag för barnen men tänkte också hur jag ville vara som förälder. Men även om hur jag inte ville vara.

Astrid Lindgren lever inte i detta århundrade men hennes böcker gör det. Vi som växte upp med Astrid Lindgrens berättelser har fått lära oss hur vi kan och ska verka för människor oavsett vilken tid vi lever i. Vi vet vad som krävs av oss. Som mycket små lärde vi oss att rädsla är något vi känner men att rädslan inte ska förlama oss. Vi är rädda och det kan till och med göra oss nödvändigt modiga. Vi lärde oss att vara människor tillsammans trots att förutsättningarna skilde oss åt. Den välmående såg till den som inget hade utan att ta bort människans värde och personlighet. Att få vara den man är och visas värdighet lärde Astrid oss.

När orättvisorna slog hårt kunde barnen i böckerna och därmed också läsaren göra skillnad. Emil ser till att Katthultarnas överflöd blir fattigstugans fest. Och utan att förminska Abbes situation i boken om Madicken lyser också julens frid med tomtebonad och nytvättade golv och julklappen Abbe sparat till och gömt undan för att överraska sina föräldrar. Att få ge och få bidra syns större än att få.

Jag läste Ronja Rövardotter då jag väntade mitt första barn. Året var 1982 och det var, då som nu, kallt i samhället och kallt mellan länder. Det var inte tider för ett barn att komma till världen. Det kalla kriget påverkade oss alla på olika sätt. När man talar om freden och demokratin är den hotad. I fred glöms den bort och i demokrati tas den för given. Med berättelsen Ronja lärde vi oss också om helvetesgapet. En spricka i den idyll som Ronja väcker upp i. Men som Ronja måste upptäcka. Att bli skyddad från verkligheten är att blunda. Att bli skyddad i verkligheten är att se både dess skröplighet, dess hot och även möjligheter.

När Ronja söker upp detta helvetesgap handlar det också om att upptäcka sin historia och sin framtid. Sprickan mellan två världar; på ena sidan Mattis och på andra sidan Bork. En sida och en annan sida. Klyftan är fysisk och symbolisk. De som ska hållas borta är på andra sidan. Men barnen Ronja och Birk kommer att lära känna varandra. De trotsar som barn gör och hoppar först i ilska sedan i begynnande vänskap. De hittar varandra. De blir syskon. Och mer och mer av den värld som barnen lever i synliggörs. En spricka lika djup blir den där barnen ser föräldrarna i ljuset av deras handlingar. Vad är det som rövas? Varför bråkar Bork och Mattis?

Barnen sätter ner sina fötter och trotsar de vuxna. Det krig de för kan barnen inte längre dela. Här får Skalle-Per, generationen äldre, en betydande roll för de yngre. Han har ålderns distans och kan inte dö i frid utan att hemligheten om hur man kan förändra blir berättad. Han ställer sitt hopp till Ronja och i sagans form, i förtrolighet och som en liten hemlighet ger han dem ett fönster mot något annat. Det syns inte som en tyngd eller en belastning, inte ens som ett ansvarsuppdrag utan mer ett livsinnehåll som finns att leva. När Ronja och Birk säger att de ska lämna rövarlivet för något annat så är utvecklingen tankemässigt igång. Och hoppet finns där. Konflikten mellan släktena är upplöst hos barnen och rövarlivet är de inte intresserade av. Freden syns byggas av nybyggarna i Björngrottan. Vi lär oss om den lilla freden. Den som kan uppstå där vi själva är.

Ronja och Birk har inte bråttom. De ska växa upp och de ska minnas Skalle-Pers berättelse. Skalle-Per har lämnat livet men det han sagt lever vidare och kommer göra skillnad. En kunskap lämnas vidare och slår rot hos barnen.

Vi är skyldiga att minnas och att veta. Maktlösheten kommer när vi vänder ryggen till utmaningarna som kommer med helvetesgap och de som står på andra sidan och förklaras som främlingar. Vi måste våga hoppa och hoppas. Ronja och Birk vågar och låter oss också göra det.

Boten mot detta är att berätta, berätta och åter berätta. Gamla vänner är de som kan och vill berätta om det som ägde rum en gång för länge sedan. De som levt och genomlevt, de som skrivit och lämnat böckerna kvar att läsas i varje ny tid och för varje ny människa. Och framtiden som kommer med att få en ny vän.

HEJ HOPP!

Anne-Marie Körling