Jag läser just nu Förbindelsen, Marie-Antoinette och Axel von Fersen, av Kristina Ekero Eriksson. Läsningen gör att jag befinner mig i en annan tid men som blir mindre avlägsen då jag kan betrakta den konst som beskrivs och de musikverk som omtalas. Det betyder att jag lyssnar till den musik som Marie-Antoinette lyssnade till. Arkitekturen likaså. Läsningen blir därför en bas för alla de andra utflykter den bjuder på.
Men också det överflöd som rådde i kontrast till den fattigdom och svält som vanligt folk levde under. De som rev sina halmtak för att skaffa föda åt sina djur, de som inte bara hade bark i brödet utan också sågspån och ljung. Man kan ana den krutdurk som jag kommer att möta då jag läser vidare. Bekant är den ju redan.
Då det kommer till svälten, den återkommande, utgör Magnus Västerbros Svälten en god underbyggnad. Det är för övrigt en bok jag tycker många ska läsa. Den gör att Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna blir än mer drabbande och förklarar hur svälten driver oss människor att söka andra platser för ren och skär överlevnad.
Att läsa om konsten och att se konsten. Porträtten som får liv. Händelser som finns kvar. Jag läser:
I Rom tillbringades ett par dagar i påvens, Pius VI, sällskap. /…/
På nyårsdagen visade han svenskarna runt bland konstskatterna i Vatikanmuseet, och han hade också låtit ta fram en skattebok från Gotland som drottning Kristina måste ha tagit med sig till Rom. Museibesöket finns förevigat på en tavla där man ser påven i sin vita skrud intill den svenska kungen och hans gunstlingar, som alla har den svenska dräkten. Axel med sina markerade ögonbryn och något låga hårfäste blickar mot en antik marmorstaty, intill en hund som uppenbarligen smugit sig med i sällskapet.
Ur Kristina Ekero Eriksson. Förbindelsen (2025) s.137
När jag går på promenad genom parkerna i Stockholm möter jag denna bjässe till hund. Han väger nästan 90 kg berättar ägarinnan. Kanske var det en sådan bjässe Axel sökte som gåva till Frankrikes drottning?
Nu är jag halvvägs i boken och sommaren berikas av de utflykter den ger mig.
Hej HOPP,
Anne-Marie Körling
