Bokslukaråldern sa vi en gång om den åldern då man som barn lärt sig att läsa och därmed kunde läsa bok efter bok. Åldern inträffade vid nio-tio-årsåldern. Jag tillhörde bokslukarna. Många av mina kompisar också. Man läste böcker helt enkelt. Det fanns inte så mycket annat.
Men den riktigt hungriga perioden infann sig efter gymnasiet. Då läste jag bok efter bok. Jag plöjde litteratur. Omättlig var jag. Jag läste de ryska klassikerna och frossade i det språk som framkallade berättelserna. Min universitet, Brott och straff, Kappan inledde in lång period av de ryska berättarna. Jag läste på. De svenska författarna Ivar-Lo och Jan Fridegård. Läste alla av Fridegård. Läste många av Ivar-Lo. Särskilt tyckte jag om boken Bara en mor. Jag upptäckte att jag läste manliga berättare och att jag behövde orientera mig mot de kvinnliga: Selma Lagerlöf, Dorothy Parker och Harriet Löwenhjelm för att nämna några. Det var en glupsk tid. Utan en bok i handen var jag ensam.
Tänker ofta på den tiden. Hur jag läste mig in i världen. Hur jag läste mig vuxen. Hur jag läste mig självständig. Jag läste för att livsfrågorna var många och vuxenheten ett frågetecken. Jag läste för att jag njöt av att läsa. Jag läste för att känna, tänka och hitta medmänniskor från när och fjärran och från olika tider. Sällan kritiserade jag böckerna jag läste. Jag slök dem med hull och hår. Fortsatte att läsa om jag inte förstod och snart förstod jag tillräckligt för att läsa färdigt.
Bokslukaråldern är fler än en. Den uppstår om och om igen. Denna sommar läser jag hungrigare än någonsin. Min själ törstar efter det mänskliga, det levande, det tänkta och det diktade.
Vid tangenterna,
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: