Det är krig i Europa. Det är så nära. Jag vet att eleverna undrar. De tror att kriget står runt knuten. De undrar varför vi vuxna inte pratar om det. Kanske är det för farligt att prata om. De undrar över allvarliga saker men anpassar sig till vad de tror att vi vuxna klarar av. När vi inte pratar om det så pratar inte heller eleverna om det. Men hur pratar man om det man är en aning rädd för själv? Hur gör man elevernas frågor begripna utan att själv blåsa upp deras innehåll till något större? Jag menar att när barn frågar så kräver de inte hela bilden, den bild som vi har. De vill veta i den takt de själva kan och förmår. De vill inte att frågan om ett eventuellt krig ska sätta igång oss och få oss att förklara så att det hela blir för stort och omöjligt att greppa. Barn har sina frågor och sin omvärldsförståelse. Vuxna har sina frågor och sin större omvärldsförståelse. Det är en balansgång att låta eleverna fråga utan att föra faran större för dem genom att lägga till sin egen.

Körlings Ord: ”Vi ska skydda barnen i verkligheten, inte ifrån den”

Sen har vi vuxna den där föreställningen om att barn ska skyddas. Men kunskap skyddar i verkligheten och inte ifrån den. Jag har många gånger skrivit och sagt att ”Vi ska skydda barnen i verkligheten, inte ifrån den”. Men det är enklare sagt än gjort. Det kräver en viss saklighet och en varm sådan. Därför är det bra att högläsa något som författare har skrivit. De har den där tonen som tilltalar på ”rätt” nivå. En god författare lämnar stora utrymmen för barnet att fundera, tänka och ställa frågor. Berättelsen skapar därmed ett ramverk för både den vuxne och den som lyssnar. En högläsares röst viker heller inte undan, den berättar på med gott stöd av författaren. Det gör att faran inte tystnar. Den blir pratbar. Ja, så tänkte jag när jag öppnade boken Veras krig av Katarina Kuick.

Det blev knäpptyst hos fyrorna när jag läste ur Veras krig. Redan på första sidan slog berättelsen an. Sen kom de där spontana samtalen som jag vill främja och tillåta. Pojken som kunde berätta att Sovjet inte längre finns och att boken berättar om något som hänt en gång för länge sedan. Jo, sa en annan elev, men det är ju ändå på något vis samma sorts krig. Man måste kunna göra vissa saker när det är krig. Det var som om boken gav eleverna redskap. De ville veta hur man kunde göra om det blev krig. Varsamt lät jag dem resonera utan att lägga mig i allt för mycket. Plötsligt kom berättelsen om Veras krig att bli en slags manual för hur man handlar då det är krig. Det är ju jättebra sa eleverna. Så här såg listan ut:

• Man ska till exempel tömma vinden på papper eftersom papper brinner så bra. Om det händer något, en bomb eller så, så finns det inte så mycket papper som kan börja brinna.
• Man ska täcka över fönstren. Om man gör det kan man skydda sig från glas-splitter ifall fönstren går sönder.
• Man måste lära sig att äta det som finns även om det inte är det godaste man vet.
• Vatten är bra att samla på sig

Vi hade läst ungefär en femtedel av boken. Eftersom boken väcker många tankar är det bra med uppehåll i läsningen. Därför kom jag att införa en slags högläsning som handlade om att jag läser tio minuter, därefter är det en paus från högläsningen och vi arbetar med något annat, exempelvis matematik, sen högläser jag i tio minuter och vi upprepar mönstret hela lektionen. Mitt syfte med uppehållen var att låta varje kapitel sjunka in och att ge berättelsen en lagom doser. Resultatet blev något helt annat. Eleverna ville så gärna att jag läste vidare och arbetade med matematiken med stor koncentration. Det gällde samtliga elever. De koncentrerade sig på matematikuppgifterna. Det slog mig att det är enklare att koncentrera sig under kortare intervaller än under en hel lektion. Så jag rekommenderar att ni prövar. Det blev en slags win-win-situation där matematiken fick en större uppmärksamhet än jag tidigare sett av elevernas lärande. Men, det gäller att anpassa sig så att undervisningen främjas oavsett. Det som fungerade för oss behöver för den delen inte fungera för andra. Men här var det boken som var i fokus. Eleverna ville inget hellre än att jag skulle fortsätta att läsa ur den. De lovade att arbeta noggrant med matematiken om jag bara läste vidare. Det var så enkelt att gå dem till mötes. Med en bok i handen kan man göra det. Gå eleverna till mötes. Öppna en bok som ställer det svåra i ett ljus som eleverna kan förstå och lära sig av. Lyssna gärna på hur barnen själva berättar om boken. 

Jag vill bara tacka för en bok jag fått läsa. Den läste jag först själv, sedan för eleverna. Det är kanske så att också jag fick lite påminnelser om vad att göra men också få uppleva hur det fruktansvärda krigets påverkar ett barn. Barn drabbas av krig. Och tvingas leva i det, överleva och sedan fortsätta att leva med de upplevelser de har fått.

Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren är en bok om fred brukar jag säga. Läs den! Den kan läsas av lärare till elever i flera årskurser.

Anne-Marie Körling