I dagarna har jag, under promenaderna med hunden, lyssnat på August Strindbergs Hemsöborna. Den minns jag från min barndom. Och minnena är starka. Vi längtade efter att fortsätta att ta del av avsnitt efter avsnitt då boken blivit film och avsnitt på teven. Året var 1966. Jag var åtta år gammal. Satt som klistrad tillsammans med resten av familjen, ibland släkten om jag var borta hos någon annan eller familjen hade besök i hemmet. Det betydde att vi var många som satt tillsammans, klistrade framför teven och tittade. Nej, vi hade inga valmöjligheter. Man såg det man fick se på teve. Efter programmet var det läggdags.
Det var just det där att vi var många som såg. Vi var många som satt tillsammans framför teven. Men vi var också många ute i samhället. Vi såg samma och kunde därför prata och samtala om det vi tillsammans sett. Min lillebror älskade Carlsson. Härmade honom så ofta att man kunde tänka sig lillebror i en framtida version. Han kunde röra sig som Carlsson och han kunde tala som honom. Han härmade både Carlsson, den uppdiktade som den verkliga skådespelaren Allan Edwall. Alla kände igen Carlsson. Alla hörde Allan Edwall.
Teveprogrammen var också samtalsämnen när man mötte klasskamraterna och skulle gå till skolan. Det där fjärtandet som gubben Rundqvist, drängen, talade om blev det vi skrattade åt dagen därpå.
…
Då min son tar upp mobilen framför mig är det som om han försvinner ur närvaron. Han säger att han bara ska svara på ett sms. Men mobilen går före samvaron. Det som knackar på får komma in. När mobilen kommer fram är det som sker på och i den privat. Jag frågar inte. Vi har inget gemensamt att diskutera om vi inte har riktat våra upptäckter till att bli varandras. Har du sett? frågar vi.
Barn sätts framför programmen för att ge föräldrarna lite egen tid. På restauranger kan man se små barn sitta i sina barnstolar med en Ipad framför sig. De får därför en egen värld att umgås med. Föräldrarna får sin tid och kanske delar de den med varandra.
På vägen hem möter jag en lärarkollega. Hon känner igen mig som ”den där” läsfrämjaren. Hon säger att högläsningen är viktig. Jag frågar varför. Hon säger att barn idag inte har några gemensamma referenser, de har inga berättelser ihop. När hon högläser skapar hon ett rum för berättelsen och kilar in gemenskapen med innehållet.
…
I min bok Väck läslusten i skolan, 2022, skriver jag om det viktiga att lyfta det barn och unga läser i skolan. Det barn och unga läser måste ju också bli en del av det gemensamma. Om inte isolerar vi läsningen till individen. Samtalet måste också till. Samtalet som inte är pedagogiskt utan gemensamt undrande och tänkande. Vad handlade boken om? Vad tänker du om det? För att sedan också bli en tänkande lärare som deltar i samtalet. Det betyder att inte bedöma, betygsätta det muntliga eller ha synpunkter på läsaren och det läsaren läser. Böcker får oss att tänka. Tanken får utrymme när den delas. Tankar som möts skapar nya tankar. Låt oss tänka, samtala och skapa gemenskap.
De tre eleverna, inte vänner men klasskamrater, upptäckte att de läste samma bok. Eftersom de genom undervisningen fick ta del av varandras böcker så kunde de också se vad klasskamraterna läste. De tre som nu visste sökte sig till varandra. De bildade en liten grupp, låt oss tänka en liten spontan läsecirkel. De samtalade med varandra om det de läste. Men inte förrän de berättat för varandra vilken sida de låg på. De tre presenterade hur långt de kommit i boken:
– Jag ligger på sidan 84, sa en.
– Jag ligger på sidan 56, sa den andre
– Jag ligger på sidan 39, sa den tredje.
Ok, sammanfattade de. Utan att döma, bedöma eller ringakta den som läst minst antal sidor kom de snabbt överens om att samtalet de kunde föra endast skulle handla om det som var innan sidan 39. Inte efter sidan 39.
Denna omtänksamhet. Det handlar om att kunna vara med. Så tänkte barnen som samlats kring den bok de upptäckt att de alla läste. Jag fick mycket att tänka på då eleverna berättade hur de tänkte om samtalen och hur de ville vara tillsammans i berättelsen. Så gör sällan skolan. Nästan aldrig tänker vi så. Vi kanske kan göra det. Tänka mer på gemenskapen som uppstår kring ett innehåll.
…
När jag lyssnat till de sista raderna ur Hemsöborna vill jag prata, undra, tänka och berätta. Jag har sett repriserna på teve flera gånger. Jag har läst om Hemsöborna mer än tre gånger. Här lyssnar jag nu och den förefaller mig ny. Kanske för att jag är gammal. Det är inte böckerna som förändras utan läsaren. Jag är äldre. Andra livserfarenheter än då jag läste den sist. Jag vill ha gemenskapen som uppstår under promenaden. – Du, vad tänkte du om Madame Flod? Hur kände du när hon sprang ut i kylan och fann en sanning hon inte velat ha?
Hej kära ni,
Anne-Marie Körling