Det finns privat läsning. När man väl kan läsa är det mesta man läser en aning privat. Den läsningen ska inte belastas med frågor om vad man har förstått eller vilka bilder man skapar av det man läst. Den läsningen ska vi låta vara. Ja, om inte eleven eller läsaren själv vill delge och berätta.
Jag har fem olika läsundervisningar i mitt klassrum. Det betyder fyra olika undervisningssituationer där jag väljer litteratur och där jag läsundervisar. Den femte delen består av elevens självständiga val av vad att läsa och hur att läsa. Jag har alltid haft klassrum som jag utrustat med mycket böcker.
Jag minns en elev som i sin självständiga läsning tog en hög med Kamratposten, tog en filt och lade sig i soffan. Hon läste hela dagen. Jag lät henne göra det. Det gick inte att bryta den läsningen. Hon läste för livet. Hon läste om sig själv. Något stort hade hänt med hennes kropp. Det som händer varje flicka. Om det ville hon nu veta. Det lät jag henne få göra. Att läsa för att förstå sig själv är en mycket avancerad läsning.
Om ni undrar – får man göra så – så kan jag berätta att om någon hade frågat mig om hennes läsutveckling, hennes matematikkunskaper, hennes geografi och alla ämnen skulle jag kunna rabbla dem som rinnande vatten. Om någon undrar hur de andra eleverna kunde låta henne få göra detta så kan jag berätta att arbetet att se till varje elevs behov är ett långsamt arbete som byggs upp över tid. Då eleverna förstår att läraren vill och gör det bästa för var och en då tillåter eleverna varandra att vara i sina olika behov.
Jag litar på morötternas tillväxt. Det är mycket svårt. Därför övar jag mig att lita på morötternas tillväxt.
Pingback: Den meningsfulla högläsningen och läsförståelsestrategier i praktiken… | Bibblabella