Det vimlar av ord i böcker och texter. Ordförrådet som vi kan dela genom att läsa högt. Den pedagogiska högläsningen handlar om att ge det eleverna ännu inte kan läsa på egen hand. De lite längre texterna. De med fler ord. Andra ord. Inte genast behöver vi heller förstå allt. Berättelser har en förmåga att knyta an till lyssnaren/läsaren genom det som sker i dem. Vi kan också lita på att barn och unga frågar om det de vill veta, det vill säga om klimatet för elevernas spontana frågor uppmuntras och inkluderas i lärarens undervisning.
Både nu och då läser jag högt ur böcker eleverna ännu inte kan läsa. Ibland läser jag ur de böcker jag själv läser, då valda stycken som kan passa vilken lyssnare som helst, men jag har inga avsikter att eleverna genast ska prestera svar till givna frågor utan mer att de får lyssna till det boken berättar. Inte sällan har de böcker jag läst senare blivit böcker eleverna väljer att läsa på egen hand. Något i berättelserna har triggat dem att göra det samtidigt som boken är välbekant eftersom de har fått lyssna till den. Den pedagogiska högläsningen ligger därför i läsarens framtid, den horisont som kommer med böckerna.
Elever ska ges möjlighet att tänka. Tänka hör ihop med att fundera och grubbla, tvivla och ställa frågor, fantisera och ändra banor och intressen. Böcker bidrar till det. Då vi läser högt erbjuder vi något nytt att tänka kring med ett språk som författaren ger oss.
Då jag hade en årskurs fyra läste jag högt ur Kemiboken från högstadiet. Också sakprosa och kurslitteratur kan läsas för alla. Eleverna reagerade med att tänka, fundera och fånga upp ord de intresserade sig för. En elev frågade om hon fick läsa kemiboken. Hon läste hela och skrev ner frågor om det hon läste. Den där osynliga horisonten av vilka böcker som finns, vad det finns att läsa och vad som finns att bli intresserad av kommer av att flytta horisonten närmare eleverna. Därför läser jag dagligen högt för elever jag möter. Ur olika böcker. Ur böcker de själva inte läser. Ur böcker som kittlar här och nu.
Nyss bar jag med mig den bok jag läste. Den låg framme vid alla möten med eleverna. Och väckte deras nyfikenhet och frågor. Jag har många lappar i böckerna, gör anteckningar och just dessa sidor väcker elevernas nyfikenhet. Inte sällan frågar eleverna om de får läsa i böckerna jag läser. Och javisst! Naturligtvis! Ja!
Högläsningen kan vara utvalda stycken ur böcker men också hela berättelser. Jag gör både och. Varje lektion läser jag högt.
Hej HOPP!
Anne-Marie
Elevens text (årskurs fyra) någon gång mellan åren 2002-2004 och tankarna sprang ur Margareta Ekströms diktsamling ORD TILL JOHANNA, 1973
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
