Aidan Chambers.

Som jag läste, fortfarande läser och vars texter jag tyckte återspeglade det jag ville verka för och det jag kom att verka för. Jag letade efter gensvar på tankar jag hade och fann dem med råge i böckerna av Aidan.

Jag vill genom detta inlägg också tacka de allt för osynliga översättarna, de jag tycker förtjänar ett kraftfullare ljus och en medvetenhet hos oss läsare, de som låter oss möta innehåll på det språk vi behärskar och som möjliggör för trösklarna till litteraturen minskar. De som tillgängliggör. Här är det Katarina Kuick som översatt. Jag vill tacka henne för att jag fick läsa på svenska.

Jag träffade Aidan Chambers en gång. Det blev ett möte som han sedan kom att referera till fick jag veta. Det var så att han under föreläsningen talade om vikten av att skriva ner böcker man läst. En enkel boklista med datum, titel och författare. Inga värderingar om bra eller dåligt. Något jag gjort sedan jag var ett litet barn. Jag älskade listor och skrev sådana för att lista allt möjligt. Lite som i Peter Pohls klassiker Janne min vän. Som Krille Katalog helt enkelt.

Men så kom det till den där flytten.

Jag skulle packa ner mitt liv i lådor. En naturlig rensning av saker och ting. Äh, den här behöver jag inte sa jag högt till mig själv. Eftersom jag inte var tillräckligt gammal för att förstå att minnen är värdefulla slängde jag det som tillhörde dåtiden. Jag såg an framtiden. Det kommande. Det barn som vuxit upp med slit och släng. Gamla skrivböcker med boktitlar – vad hade dessa för betydelse?

Innan jag kastade dem tittade jag på sidorna. Min handstil som under åren förändrats från spretig till vacker och ledig, senare slarvig. Boktitlarna gav mig minnen, starka ibland, obetydliga andra gånger. Böckerna reste sig upp och påminde mig om hur jag tänkt och var i livet jag befann mig. Jag roades av att minnas min läsning. Men men.

Så slängde jag dem. De kom först till pappersåtervinningen. Och när sopgubbarna en dag hämtat for de iväg till sopstationen för … att brännas kanske, eller för att omförhandlas till nytt papper.

Dagen efter att jag kastat de här böckerna var jag på föreläsningen och lyssnade till Aidan Chambers. När han nämnde det här med att anteckna böcker man läst kände jag en smärtsam kyla sprida sig i kroppen. Mina egna böcker, mina år av bokanteckningar. De hade jag slängt.

Förtvivlad men samlad gick jag fram till Aidan och berättade. Han såg närmast förskräckt ut. Han frågade om jag inte kunde gå ner i soprummet och tömma ut allt som fanns i de stora återvinningskärlen och leta reda på dem igen. Om inte – ta kontakt med sopstationen och be att få komma dit och leta. Om inget av detta lyckades kanske jag kunde börja om och skriva nya listor över böcker jag läst.

Jag minns hans ödmjukhet, hans empati och hans tillgivenhet. Han presenterade, genom att möta min fråga också något sant och verkligt, att hans ord om att läsa och vad läsandet inte var något han bara pratade om, han levde sin ord. Läsningen och skön-litteraturen, allt vi läser, har och kan ha,  en plats i vårt liv och genom att läsa och tänka utvecklas vi. Listorna kan ge oss en inblick i hur vi tänkt och hur vi läst. Men läsningens plats är som boktiteln Böcker inom oss anger.

Nej, listorna och böckerna var och förblev borta. Jag kan inte heller återskapa dem. Men även om det är så minns jag de böcker som aldrig övergivit mig. De är där i min inre värld och är en del av den värld jag lever också idag.

Böckerna minns mig. Jag minns böckerna.

Med mina ord vinkar jag till Aidan Chambers och klappar om de böcker jag läst av honom. På listan fanns Dansa på min grav.

Dina böcker lever vidare och fortsätter att påverka.

Med värme och tack.

Anne-Marie