Anders Tegnell om barndomens läsning

 

Jag har precis läst Anders Tegnells bok Tankar efter en pandemi. I den berättar Tegnell om hur han lärde sig att läsa. Han skriver:

Från att vi var små tog mamma med oss till biblioteket. Där plöjde jag igenom hyllorna av barn- och ungdomsböcker.

Jag lärde mig läsa på egen hand, främst med hjälp av serietidningen Kalle Anka. Redan när jag började skolan kunde jag läsa och när jag som tioåring hade läst alla barnböcker på Bergs bibliotek vandrade jag vidare till vuxenhyllorna. Mamma hjälpte mig att välja och guidande mig till Selma Lagerlöfs Jerusalem. Jag älskade den, kanske för att jag drogs till främmande länder. Det är en berättelse med många lager. Som tioåring läste jag den som en äventyrsroman och reseskildring. Redan då multitaskade jag – genom att läsa både böcker och serietidningar, samtidigt. Ofta hade jag en serietidning instucken i boken och hoppade mellan dem. Än idag ägnar jag mig ofta åt aktiviteter parallellt.

Jag känner igen mig i Tegnells beskrivning. Jag läste på biblioteket. När jag var ganska så liten hägrade vuxenböckerna. Dit kom jag tidigt. Läste det jag ville. Förstod tillräckligt för att kunna njuta av böckerna. Det var ingen som talade om vikten av att läsa. Tegnells mamma läste – det gjorde också min. Och vägen till biblioteket lärde jag mig genom att följa med mamma. Hon visade vägen. Sen fick jag gå själv. Läsa vad jag ville och läsa om jag ville.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

Publicerat i Synligt läsande, Väck läshungern | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Idé: Läsa från förskola till årskurs nio

Jag hade en tanke om hur läsningen skulle kunna se ut från förskola och genom grundskolan. Jag tror vi kanske måste förstå vad vi i verksamheterna kan göra. Jag tänkte så här:

Förskolan:

Upptäcka böckerna, se in i äventyret och lyssna till högläsaren. Visa vägen in i böckerna genom att ha böcker där lärare både spontanläser och organiserar för mötet med boken. Barnen måste få prata om de läser om och härma ord som är roliga att säga och upptäcka. Att följa Bokstart

Förskoleklass:

Bokstäverna, ljuden och böckernas äventyr som förmedlas av lärare och klasskamrater. Mängder av böcker i både klassrum och bibliotek. I förskoleklass ska vi rimma, ljuda så det låter om bokstäverna.

Lågstadiet:

Nu ska vi läsa. Eleverna ska få en god och trygg läsundervisning som säkerställer att de kan läsa och kan och vill fortsätta att läsa. Böcker att titta i, läsa ur och böcker att lyssna till när lärare läser högt. Tid för det mödosamma ljudandet som vägen till läsningen innebär men kantat med lärarens högläsning som envist visar vägen till att bli en läsare.

Att följa: Väck boken Kulturrådet En bro av poesi

Mellanstadiet:

Läsa för att läsa. Böcker som lockar till självständig läsning. Väl avsatt tid för läsning i klassrummet kantat med lärarens högläsning. Här ska utvecklingen följas hos varje elev så att ingen slutar att läsa utan attityden att läsa för nyfikenhet och iver att veta, lära och känna. Den stora läsutmaningen för de som går i fyran. Den stora läsutmaningen betyder också att läsningen har förutsättningar att fortsätta i årskurs fem och årskurs sex och vidare över stadierna. Ge eleverna gott om tid att läsa. Sen ska vi naturligtvis lyssna till SR Barnens romanpris

Högstadiet:

Här kan litteraturkursen bli något mer styrd. Läraren väljer en bok som alla läser. Läsningen ska både vara gemensam som enskild. En sådan läsning kan komma till stånd om eleverna har fått en gedigen utbildning och gott om tid att läsa i skolan. Här kan läraren och eleverna diskutera en gemensam bok. Men samtidigt måste också varje elev få upptäcka sin egen läslust och få gå till skolans bibliotek. Vi behöver också tänka att eleverna behöver mod att läsa det de inte genast väljer själva. Elever som slutat läsa måste få stöttning och uppmärksamhet så att de kanske kan knyta an till sina tidigare lästa böcker och ta vid där.

Skolbiblioteksbesöken bör vara obligatoriska för alla elever i skolan, oavsett årskurs. Samtal om det vi läser ingår både när vi läser gemensamt och individuellt.

Ja, så tänkte jag.

Ska fortsätta att fundera.

Hej HOPP,

Anne-Marie Körling

Publicerat i Undervisningen | Kommentarer inaktiverade för Idé: Läsa från förskola till årskurs nio

Lärarna förmedlar ögonblicksbilder till vårdnadshavarna

Igår fick jag ett sms med ett meddelande från barnbarnets förskola. Meddelandet löd:

xxx has been showing her caring side by supporting one of her peers who is new to the room. Today xxx has been holding her hand and showing her around the areas. They sat at the arts and crafts table drawing pictures for mummy and daddy. During this xxx was holding conversations with her peer. XXX said ”come on let draw a picture” and peer replied back ”okay let’s go”. This shows she is able to communicate well with a others and is beginning to build confidence within her new environment.

Next step for teachers is to continue support xxx to grow in her confidence within the room around others.

Detta meddelande innehåller en beskrivning, en återgivning vad barnen har sagt till varandra samt det pedagogiska ansvaret om barnets utveckling. Vad detta kom att betyda för oss som på olika sätt finns runt xxx går inte att beskriva. Vi kände stolthet, glädje och en trygghet. Barnbarnet går i en skola som vet, kan och ser. Detta meddelande är inte det första utan ges kontinuerligt vilket syns i ”next step” vilket är en inblick i hur pedagogerna och lärarna tänker och inte vad barnet ska uppnå eller lyckas med. Det är ett pedagogisk arbete och det visar pedagogerna.

Jag brukar utmana med att fråga – Berätta om en elevs utveckling idag – vad vet du? Det är så man kan börja upptäcka och det är så man kan återberätta för de som inte är där men också för barnet och eleven som just befinner sig i vår absoluta närhet – de som är i klassrummet.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Vetenskap och teori, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för Lärarna förmedlar ögonblicksbilder till vårdnadshavarna

Lektionsstart: En mikrosituation att studera

Som lärare bedömer vi. Det kommer med vårt uppdrag. Att bedöma handlar många gånger om att se att undervisningen når ut och påverkar eleverna. En bedömning vi sällan pratar om. En annan aspekt av bedömningar är det vi noterar men inte beaktar eller lyfter eftersom det inte förefaller vara sååå viktigt.

Då jag föreläser brukar jag utmana med frågan – När blir vi lärare nyfikna? När korsas våra föreställningar med ny information som gör att vi kan tänka på ett annat sätt? Då det rör pojkars lärande är ett sådant förhållningssätt en möjlig väg. Vi tvingas göra upp med det vi har tyckt till förmån för det vi kan tänka. Att se det man inte ser och när man ser det man inte ser så förändras något.

När jag börjar lektionen och väntar på att det ska bli tyst och att eleverna kommit till ro handlar det om en överenskommelse. Mina elever vet att de kan komma till ro och sitta ner inom 90 sekunder (jo, jag tar tid) men att detta inte alltid är möjligt. Ibland har en oro krupit sig in, en händelse som påverkar, något som det pratas om och som det måste pratas om, därför vet eleverna att det finns ett utrymme, dvs, att 90 sekunder inte alltid är möjligt utan att lektionen ska komma igång inom tre minuter. Det betyder att jag inte behöver orda så mycket om ordning och reda utan jag bygger in det i rimliga tidsangivelser. Det fungerar men eleverna måste få tid att öva sig på detta.

Hur som helst, då ser jag hur de elever som inte riktigt kan vara tysta börjar öva sig i att vara just det behöver detta väcka min nyfikenhet. Inte på att jag får lektionen att börja utan att eleverna som har svårt med att vara just tysta faktiskt kämpar med att lyckas vara det. Jag ser hur elever som vanligtvis är de som är pratiga och inte kan släppa sina rastinnehåll tränar sig i att vara tysta och låta lektionen börja. Det är också dessa elever jag lyfter när jag tänker på vad den här ordningen innebär. Det är inte de som inte lyckas som jag funderar över utan hur de som lyckas gör och hur de tänker.

I det japanska klassrummet jag besökte ringde lektionen in med en liten pingla. Det var en pingla med en hög ton. Pinglan påminde eleverna om att de skulle ”varva ner” och göra sig mentalt redo för lektionen. Lektionen började sedan fem minuter efter ljudet av pinglan. Ett sådant förhållningssätt och med ett sådant redskap kan eleverna just förbereda sig på att gå från rast till lektion. Lektionens början var knäpptyst. Det pratades först när läraren gett eleverna ett innehåll att samtala kring. Det är inte tystnaden som är målet utan att lektionen ramas in av ett vad, ett hur och ett när. Tider kopplat till respekt för både eleverna, lärarna och lektionerna är ett ramverk. Därför är det viktigt att lektionen verkligen börjar på utsatt tid samt avslutas när den ska avslutas.

Inte sällan tänker jag på oss lärare. Vi kommer inte på möten och vi är lika livliga i vårt prat och på vilken plats vi ska slå oss ner och vi kan skyndsamt ta ordet för att berätta att vi måste gå några minuter tidigare, nämligen en kvart, och så går minuterna också på våra möten.

Ja, detta om att starta lektioner.

Hej HOPP!

Anne-Marie Körling

Publicerat i Anpassning, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Utbilda i ordning och reda | Kommentarer inaktiverade för Lektionsstart: En mikrosituation att studera

Klassen gick ihop och skyddade de utsatta

Ur Elsa Beskows Olles skidfärd. Vi behöver varandra när vi samtalar om text. Den blir större om vi får tänka, fråga och fundera.

Det är många, många år sedan detta hände och ägde rum. Några elever hade aningslöst gjort sig till allmänt villebråd. Det talades om detta bland eleverna på skolan. Eftersom alla kände till det som hänt bestämde jag mig för att tala om den björn som redan var klarvaken. Detta efter att ha gått omkring på skolgården och lyssna till eleverna och vad de pratade om samt se om eleverna som var delaktiga syntes utsatta av andra elever. Så björnen var mycket vaken då jag bestämde mig för att lyfta det hela i helklass. Jag bad eleverna fundera över något som de trodde och tänkte kunde påverka skoldagen och det de trodde att lärarna behövde veta och känna till. Mycket snart kom det fram. Det fnissades och skämtades om det som hänt. Fniss och skämt är ett sätt att handskas med skam och jag lät skämten vara en del av det innehåll som vi måste lyfta.

Hur som helst. Vi dramatiserade flera lösningar av dilemmat och funderade över hur vi skulle agera som klass, inte som individer och enskilda. Vi bestämde oss för att sluta oss samman och så fort någon gick på de två eleverna skulle klassen fredligt och utan att kommentera ställa sig runt eleverna och visa andra att de två inte var ensamma.

Under lunchen i matsalen såg jag hur klassen plötsligt stod runt de två. Det skedde tyst och eleverna såg ut som de också skulle hämta en macka, mjölk eller av en händelse var precis där de andra två befann sig. Efter tre, fyra gånger slutade de andra eleverna att säga saker om de två. Det rann ut i sanden. Gemenskapen omslöt oss alla.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

 

Publicerat i Barns rättigheter, Ordning och reda, Utbilda i ordning och reda, Värdegrunden, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Klassen gick ihop och skyddade de utsatta

Varje skola borde ha ett läsråd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi  har ett nationellt läsråd. Detta råd har ett övergripande perspektiv. Det behöver vi.

Det jag önskar är att varje skola inrättar ett läsråd. Ett sådant råd ska ha regelbundna möten och innehålla diskussioner om läsandet på skolan. De som sitter i läsrådet ska representera skolans elever och de yrkesgrupper som arbetar där. Det kan betyda att vaktmästaren får komma till tals men också ge sina råd om hur en vaktmästare skulle kunna främja. Lärare i andra ämnen än svenska ska sitta med tillsammans med lärare i svenska.Skolbibliotekarien en självklar plats i rådet. Innehållen som diskuteras ska bemötas med nyfikenhet och respekt för oliktänkande i frågan. Forskning och tidningsartiklar kan utgöra en grund för samtalen.

Rådet ska också representera elever som är långt ifrån läsandet och böckerna. Vi behöver förstå hur det ser ut om man inte läser och vad som skulle kunna göra skillnad. Då behöver dessa elever få en röst så att skolan kan förstå men också förändra.

Läsrådet ska vara ett råd som handlar om skolans viktigaste innehåll, dvs, att få läsa, upptäcka läsningen samt att få de kunskaper som krävs för att läsa. Rektorns roll är avgörande för att stötta genom att underhålla frågor rörande läsandet.

#läsrådpåvarjeskola

Tänk gärna tillsammans med mig.

Vänligen, 

Anne-Marie Körling

Publicerat i Väck läshungern, Verkligheten, Visionerna | Etiketter | 1 kommentar

Kriget är rädsla

Skydda barnen

i verkligheten

inte ifrån den

Det är mina ord. Då handlade det om sorg och förlust. Nu handlar det om det skolan kan betyda och ge barn av idag. De oroar sig över de nyheter de tar del av. Och jo, de lyssnar också till vuxnas prat och de lyssnar noggrant efter den oro eller det lugn som föräldrarna känner inför samma nyheter.

I skolan samlas vi. Det är en av de få platser där barn och unga kan uppleva gemenskap och där de har rätt att känna den meningsfullhet som kommer av att få tillhöra ett sammanhang. I skolan lyfter vi dagsaktuella frågor. Inte alldeles säkert är att barn vill prata om krig men var säkra på att de tänker på krig. Vad betyder det att man talar om att kriget kan komma? När kommer kriget? Imorgon? Nästa år? Varför kommer kriget? Vem vill kriga? Vad gör man då det blir krig? Vad kan man göra själv och vad behöver man veta?

Då jag läste VERAS KRIG av Katarina Kuick (2022) funderade jag över om jag kunde läsa den för mina fyror. Den där osäkerheten infann sig. Den handlar egentligen om att tänka och fundera över bokens innehåll och dess relevans för denna tid. Osäkerheten hos mig handlade om att jag behövde tänka, fundera och tänka ett varv till. Men så började jag läsa ur den. Det blev knäpptyst i klassen. Då jag skulle avsluta tillät de mig inte att göra det. Vi fick lägga upp en plan för hur högläsningen skulle fortsätta. Vi införde arbetspass i vartenda ämne där eleverna arbetade tio minuter för att sedan belönas med fortsättning i boken under fem minuter. Så höll vi på. Eleverna arbetade koncentrerat och noggrant för att möjliggöra för mig att läsa vidare.

Eleverna ansåg att boken var viktig. Det handlade om att befinna sig i ett krig. Eleverna tyckte att de lärde sig viktiga saker som de själva skulle kunna göra ifall det blev krig. De fick genom berättelsen om Vera och hennes krig också en viss handlingskraft genom de sätt som man kunde skydda sig eller på det sätt man kunde överleva och vad som krävdes i miljön och i att förstå.

Att sedan dra ner världskartan och visa var i världen det pågår krig. Det blev viktigt med tanke på Ukraina. Kartan är en möjlighet till överblick. En överblick berättar om avstånd, närhet och gränser. Det kan vara på sin plats att visa att Ukraina är en bit ifrån trots att Ukraina ligger så nära. Då anfallskriget mot Ukraina började såg jag elever uppdatera sig på rasterna. De ville veta om kriget. De ville kunna något.

När man läser högt ackompanjeras innehållet av en högläsarens stämma. Den stämman kan tona in innehållets möte med lyssnarna. När högläsaren låter trygg blir lyssnarna det också även om det är mycket svåra saker som beskrivs.

Det värsta är alltid den egna fantasin, den som bygger upp en värld som kan bli hur farlig som helst, långt mycket farligare än den fakta som måste omges en så allvarlig fråga som det som rör ett eventuellt krig. Uppförstoringar och förminskningar av det som händer är också ogynnsamt. Varm saklighet krävs samt ett noggrant källkritiskt förhållningssätt. Vilka är våra källor? Varför är det våra källor? Vilka källor kan vi gemensamt lita på?

Det finns böcker som beskriver krig på ett sådant sätt som berättar att barn och unga ska och kan tas på allvar.

Jag tänker på Veras krig. Jag tänker på Ulf Stark En liten bok om kärlek. Jag tänker också på Eva Hildens bok Rävpojken.

Läs högt eftersom högläsningen omsluter alla och låt barn och unga få tänka, mumla och småtala om det som gör dem så rädda.

Anne-Marie Körling 

Publicerat i Högläsning, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Kriget är rädsla