Jag är tidig på skolan. En elev leker i den stora skolbyggnaden. Kör med en liten bil. Kör uppför en vägg, upp på en hylla, fortsätter över en disk och flyger sedan från höjden till golvet, bilturen går vidare. Barnet som kör bilen är mycket koncentrerad. Plötsligt är jag i vägen. Och vips. Lekmagin är bruten. Bilföraren vaknar upp. Tittar på mig. Håller bilen i handen.
– Hej! Vad gör du? frågar bilföraren.
– Jag skriver på en lektionsidé, svarar jag.
– Jag kör bil, säger bilföraren.
– Ja, säger jag.
Barn frågar om det som är i det yttre. Den första frågan är vad vi ägnar oss åt. Och varför?
– Varför? frågar bilföraren.
Sen kommer frågan vem vi är som gör det vi gör.
Jag tänker så om lektioner. Jag sätter igång dem. Eleverna möter mig i något jag gör. De slutar med sitt om jag respekterar det de gör.
– Jag ser att du kör bil, säger jag.
– Ja, min pappa kör bil. Han har en svart. Jag har många bilar hemma. Många. Min pappa är bortrest. Jag längtar efter honom. Han tycker om bilar.
– Ja, din pappa tycker om bilar.
– Tycker du om att skriva lektioner? frågar bilföraren.
– Ja, jag tycker om att skriva lektioner. Den här handlar om …
Med bilen i handen öppnar sig lektionen mellan oss två. Samtalet om det jag gör. Lektionen jag ger. Vi befinner oss snart i den. På en skoltrappa. En halvtimme innan skolan har börjat.