I Margareta Normells bok Erkännande och auktoritet i läraryrket (2024) läser jag om Amira som kom till Sverige som liten. För Amira var skolan en främmande värld som hon fick lära sig att förstå och till slut förstå att hon kunde vara delaktig i det som skedde i skolan. Om detta kan vi läsa mer om i Normells senaste bok.
Jag vill lyfta berättelsen om att läsa Pippi Långstrump och vad det kunde betyda för samma Amira.
Det var med skräckblandad förtjusning hon läste boken om Pippi Långstrump men när läraren frågade om hon ville berätta något från boken vågade hon inte det. Boken handlade om olydnad. Men på samma gång handlade den om frihet.
Hon minns som vuxen den pirrande känslan med mötet med Pippi som bestämde själv och gjorde som hon ville. Barn- och ungdomsböckerna betydde mycket för henne när det gällde att förstå en annan kultur än den som hon levt i som liten.
Normell, M (2024) s. 113 ff.
Och mina egna minnen av Pippi Långstrump börjar i kön i bokhandeln på NK i Farsta Centrum. Kön framför Astrid Lindgren ringlade sig lång. Mammas nervösa glädje över att få hälsa på Astrid Lindgren var inget jag delade. Jag suktade efter boken. Den såg så lockande ut. Omslaget fick mig att skratta. Boken kom sedan att ge mig den där styrkan som en människa kan behöva i sin ensamhet. Att ensamheten inte var så bedrövlig om man lånade lite livskänsla av Pippi. Den kunde till och med vara helt befriande.
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
