Pippi Långstrump? Vem läser Pippi Långstrump?

Signeringskön var inte så lång. Men vi stod där vi stod mamma och jag. Astrid Lindgren satt där med sin ljuvligt vänliga stämma och signerade Pippi Långstrumpböcker. Jag minns mitt exemplar. Jag minns hur jag älskade Pippi Långstrumps befriande kliv in i min vardag och verklighet. Hon var kraft. Och den behövde jag. Jag närde mig av Pippi Långstrumps föräldralöshet kring vilken jag själv våndades med min döda pappa och med storrädslan att alla en dag skulle försvinna. Jag lånade Pippi Långstrumpkraft! Hennes pappa var minsann på en helt egen ö med helt andra människor. Pippi hon var där hon var och det var gott så.

Och så illustrationerna. De älskade jag mer än något annat. Jag bläddrade igenom min Pippi Långstrumpbok med alla de underbara illustrationerna. De syntes ett med texten. Jag försökte härma att rita.

Trots Pippis ingång i min värld eller jag i hennes blev jag aldrig fullt en vän av henne. Det betydde inte att jag inte behövde min dos av Pippi Långstrump. Jag sökte något och det jag sökte fann jag i Astrid Lindgrens böcker. Jag sökte sorgen som på något vis var livsnödvändig och som tillförde själva livet något. Sorgen! Jag fann den i Lillebrors ensamhet på sitt rum i Karlsson på taket,  jag fann den i Alla vi barn i Bullerbyns berättelser. Det handlade om stråk av verkligheten tror jag – att det som var verkligt också var verkligt men hoppfullt.

Mina tankar och känslor kan aldrig mångfaldigas och plastas in. Boken och texterna, illustrationerna och inramningarna kan aldrig någonsin ersättas med klyschor, enkla penndrag, film eller något annat. I min värld av Astrid Lindgren är boken, texten det centrala och det jag hämtar något ur. Boken är också en början och ett slut, aldrig kan innehållet i boken springa ut och hämta annan näring någon annanstans. Det är tryggt att allt är som det är i boken. Det är bara jag som läsare som förändras.

Pippi Långstrump passar inte som plastfigur, hon förgörs som en sådan. Just detta att hon inte är verkligare någon annanstans än i texten i boken, och kanske om möjligt i den film som gjordes en gång då Astrid Lindgren själv kunde vara med och vaka över sin skapelse. Då kunde innehållet förflyttas. Men aldrig till något lättköpt. Aldrig till någon rödhårig plastfigur.

Trots det ser jag ibland hur Pippi görs till en sämre variant av sig själv. Jag vet en skyltdocka som men plaströd mun och allmänt vacker kläs i Pippi Långstrumpkläder och därmed har förringats till en försäljningsmöjlighet. Plast är lättköpt. Bokens innehåll tar år att förvalta. Min Pippi Långstrump kan aktualiseras gång på gång. För att jag just har bokens innehåll berättat för mig om och om igen. Och i Astrid Lindgrens text skrivit in mig själv. Jag läser och grubblar över Pia Huss utomordentliga artikel i DN – den om vad som händer med våra berättelser. Vem är Pippi idag för en liten en idag? En tokig illustration på en barnkopp. Långt ifrån berättelsen som kunde nära längre än innehållet i den!

Jag kan livligt tänka mig lektioner som tar sin utgångspunkt i något som produceras långt utifrån boken och via den ta mig in i boken och ge eleverna innehållet i verklig form. Som högläsning. Vem läser Pippi Långstrump idag?

This entry was posted in Barns rättigheter, Litteratur och läsning and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Pippi Långstrump? Vem läser Pippi Långstrump?

  1. Jan Lenander says:

    Behövs Pippi mindre idag? Det känns som att nästa generation upplever henne som en i raden av tecknade serier från USA. Är behovet av revolt mot föräldrar och auktoriteter mindre idag? Att svara vuxna som Pippi är nog i alla fall inte längre något nytt, här har kanske boken redan varit med och förändrat så mycket att den gjort sig själv överflödig men den har förstås så mycket mer ….

    Högläsning är i alla fall inte något jag skurit ner på för mina döttrar, visst finns det här en dimension som inte blir mindre viktig bara pga 50 i 11a tvkanaler.

  2. pippi says:

    Jag högläser Pippi Långstrump för alla mina klasser. Jag läser Pippi för att det är en inledning på och en upplevelse till ensamhet, förlorad förälder och kamratskap. Men även av ”elakhet och egoism”.

  3. Anne-Marie Körling says:

    Åh jag vet ju att du gör det – jag mindes att jag pratat med en lärare som faktiskt läser Pippi Långstrump. Så underbart. Vad får du för lyssnarreaktioner? Berätta mer om hur du gör – vill du skriva ett gästinlägg om Pippiarbetet? Må gott A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *