– Jag frågade mina elever om vilket hyss ur Emil i Lönneberga de tyckte bäst om, berättade en lärare för mig. Det var två som räckte upp handen. Resten såg vilsna ut.
Jag minns lärarens berättelse. Den har naglat sig fast inom mig. Det att vi tror att vi talar om gemenskapen med, och i detta fall, om något vi lärare själva är bekanta med och som vi tror att våra elever vet och kan. Men nej. De hade sett Emil i Lönneberga på film, aldrig hört boken läsas upp. Och vaga var de minnen eleverna hade om dessa hyss Emil gjorde. I bokform krävs det kanske en inre föreställning och den påverkar mer tror jag. Om läraren dessutom klär orden med sin egen berättarröst kliver berättelsen in i barnen för att stanna. Vi måste ge böckernas texter i skolan. Vi måste göra högläsning till något riktigt angeläget för eleverna. De handlar om så mycket mer än att bara berätta en saga. Det är att levandegöra något mer. Kulturarv kanske vi kunde säga. Gemenskap med det vi tar för givet ett annat. Annars försvinner relationen till kommersialismens rike. Då blir Emil i Lönneberga precis lika plastliknande som Pippi Långstrump.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Vilket är det bästa hysset?
Nu måste vi tänka!
Det var ju bara hyss i de vuxnas efterbeskrivningar. Det var ju bara hyss i mammans skrivbok. Inte i Emils ögon. Åh så skönt att du stannade upp här Mats, så jag fick skriva vidare på HYSSinlägget. Tusen tack. A-M
Ah, ja, så viktigt! Vi har så lätt att glömma att våra referensramar inte är allas. För mig, uppväxt på landet med handmjölkning, äggletande, kattungar i höet och kor i hagen, med mockande i gryningen, snöstormspromenader för att mjölka, evighetsjakt på bortvandrade kor om någon slarvat med att stänga grinden och mörkertrevande med lovikaklumpiga händer efter haspen i tjugo graders kyla för att mata hönsen efter skolan lät berättelserna om Emil annorlunda än för klasskompisarna i stan. Mina referensramar var deras sagor, och jag anar att det är lika förvirrande med motsatsen.
Hyss, eller en härlig unge full av liv?
Visst stämmer det att vi har så lätt att lägga in egna värderingar som bygger på den egna förförståelsen. Det är inte möjligt att ett barn som inte själv upplevt doften av nybärgat hö, hönsens kackel och kofösandets rogivande effekt skall ha samma uppfattning om berättelserna om Emil som tex jag själv.
Det händer faktiskt att jag fortfarande lockas av glädjen att, på väg genom kohagen, kliva i en lagom torkad och solvarm komocka som silar mellan sommarbara fötter (även om det inte alltid blir verklighet). Den glädjen är det inte alla som kan förstå, men det är en billig resa tillbaka till en lantlig barndom.
Barfota i gräset är barndomsresor för mig. Det är lätt att idealisera Astrid Lindgrens närhet till människan en gång i tiden men jag minns det också så. Klockslagen tycktes långt ifrån, och grässtrån darrade för alla sommarvindar. I hagarna muade korna.
Men ett hyss? Även om Emils påhittelser är små under av troskyldighet och naivitet tänker jag att det faktiskt går att använda ordet idag utifrån betydelsen av ”bus”?
Även om det inte måste vara elakt får det gärna finnas ett element av överraskning för den drabbade. Det känns som om det det borde vara första April oftare!
Hyss eller bus, visst går det att sätta likhetstecken. Men jag tänker inte på Emil som busig, för mig är han mer av en kreativ krabat som vågar pröva. Och ibland går det ju riktigt bra!
Lilian, jag håller med. Den stora festen för de fattiga i fattigstugan hör till den varmaste och vackraste jag vet. Det är bus(sigt) gjort av Emil. Mer av sådant. Och Astrids ömma språk som omsorgar om alltsammans. A-m