Mer hyss än dåligt uppförande

 

 

 

 

 

 

 

 

I efterhand tänker jag att det nog var rätt roligt ändå. Eleven som störde ordentligt var påhejad av sina klasskamrater, det busades och det ville inte lugna ner sig. Så är det ibland. De andra eleverna uppmuntrar bakom ryggen på läraren och den som börjat göra lite bus fortsätter för att det inte går att avsluta. Inte heller fungerar det när jag säger till. Det behövs något annat.

Så ringer det ut. Klassrummet är tomt. Det knackar på dörren. Där står eleven. Vill komma in. Vill ställa till rätta. Tittar på mig. Undrar hur det blev för mig. Jag ser barnet stå där framför mig. Barnet ser upp mot mitt ansikte. Jag ser ner på barnet. Ser hur barnet vill göra gott. Jag säger ingenting om det dåliga buset. Jag säger ingenting om nästa gång. jag säger ingenting om hur man sköter sig i klassrummet. Jag nickar bara. Jo, jag vill gärna att det blir som det var innan. Eleven gör det eleven vill göra. Reparera både i rummet och till läraren.

När eleven går är allt som vanligt igen. Inom mig ler jag. Känner värme för eleven. Jag tänker på Emil och hans hyss. Jag tänker att allt inte ska anmälas som dåligt uppförande. Jag skulle vilja vänta tills jag finner en lösning eller en lösning ges mig och eleven. Ibland är eleven själv bärare av lösningen. Då gäller det att visa att jag håller för det som sker här och nu. Inte gå tillbaka och banna för att jag tror jag måste. Det finns något i ett hyss också. Kreativitet bland annat. Att hitta på något. Få uppmärksamhet. Tillrop av klasskamrater. Det jag kan göra är att:

  • uppmärksamma behovet av att bli sedd
  • uppmärksamma reparationer och välvilja
  • uppmärksamma hur klasstrycket kan vara och därmed bidra till förändringen
  • uppmärksamma mina egna insatser och vad de grundar sig i för erfarenheter och eventuella teorier

I det mesta hämtar jag näring till tankegångarna ur Astrid Lindgrens berättelser. Att man som vuxen måste fundera över vilka hyss man själv gjorde en gång och om man inte kommer ihåg att man gjorde det få frågan igen, om hyssen man inte längre kommer ihåg för att man blivit för vuxen för barns bästa.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling

Läs gärna Än lever Emil i Lönneberga.

This entry was posted in Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Formativ bedömning, konflikthantering i skolan, Ordning och reda, Relationer och vänskap and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.